Blogginlägg

"Forever endeavour"

Postad: 2013-02-05 18:43
Kategori: Skiv-recensioner



RON SEXSMITH
Forever endeavour
(Cooking Vinyl)


Kanadensaren Ron Sexsmith var en gång i slutet på 90-talet en av mina största nya favoriter. Hans tre första skivor, som jag då uppfattade det, var av en så stegrande fantastisk kvalité att jag helt fångades av hans låtskrivande, vemodiga stämma och allmänt sympatiska utstrålning. Även på konsert var han i allra högsta grad imponerande.
   Hans första tre skivor, som toppades av 1999 års allra bästa skiva "Whereabouts", var alltså inte hans tre första skivor. Fick jag reda på då och skickade efter den allra första debutskivan "Grand opera lane" från 1991. Direkt från Kanada faktiskt. Inget bortglömt mästerverk direkt.
   Fastnaglad i min Sexsmith-filosofi att varje skiva bara skulle bli bättre och bättre gick jag in i väggen. Varken bokstavligen eller bildligt talat men min tro på kanadensarens förmåga att hela tiden skriva fantastiska låtar fick sig en törn. Först kom den på förhand omåttligt hajpade Steve Earle-producerade "Blue boy" och tryckte ner mig i skorna. Sexsmith var plötsligt en vanlig människa och gjorde en vanlig skiva med höjdpunkter och svackor som vem som helst.
   Nåja, Sexsmith fanns med på mina årsbästalistor både 2001, 2002 och 2004 men intresset planade med tiden ut något för att glöda till lite 2011 med albumet "Long player late bloomer" som visade att han var en liten bit på väg tillbaka.
   När jag inför nya skivan "Forever endeavour" läser att han har återförenats med den producent som stod bakom den där fantastiska 90-talstrilogin, Mitchell Froom, växer förväntningarna märkbart. Och visst är det en personligare, bättre och genomgående mer intressant Sexsmith som levererar igen.
   "Nowhere to go but down" sjunger Ron i första låten och han är sig så välkommet lik. Ser på världen med vemodiga, lite ledsna ögon men har en fantastisk känsla att fånga de små ögonblicken med fin poesi och vemodigt vackra harmonier.
   Froom har uppenbart givit tillbaka Sexsmith tron på sig själv och på något sätt har han växt ikapp sin egen gamla storhet och gjort en mogen skiva med övervägande starka låtar. Homogent låtskrivande igen och han framför låtarna väldigt enkelt, sparsmakat och utan krusiduller. Men Froom har sedan dekorerat singer/songwriter-sångerna på ett alldeles utsökt sätt som lyfter både material och framförande. Med väldigt känsligt blås och översvallande stråkar har Froom givit sångerna en klapp i ryggen utan att dränka varken Sexsmith eller den ursprungliga känslan i materialet.
   Inledningen på skivan är helt magisk. Fram till åttonde låten, den lätt poppiga "Back of my hand", har skivan en väldigt genomgående kvalité som jag inte har hört från Sexsmith på 14 år. En ensam trombon, några mariachi-trumpeter eller New Orleans-inspirerade arrangemang kan inte dölja Sexsmiths kvalitéer som klassisk låtskrivare och ödmjuk sångare.
   Sedan mattas energin något, kanske även hos mig som lyssnare, och vi får några mer mänskliga låtar som går på i tämligen förväntade hjulspår.
   Totalt sett är det inte samma starka låtmaterial som på "Other songs" och "Whereabouts" men Sexsmith lider givetvis av problemet att försöka överträffa sig själv hela tiden. Men han fångar ofta kärnan i låten snabbt och i den virvlande värld vi just nu lever i är det en fördel.
   Vi är på väg till våren men i Ron Sexsmiths värld är det ofta höst, just den känslan i avslutande "Autumn light", men det hindrar inte att hans nya album kan bli en långkörare i den allt ljusare framtiden.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (19)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.