Blogginlägg

"Forever endeavour"

RON SEXSMITH
Forever endeavour
(Cooking Vinyl)

Kanadensaren Ron Sexsmith var en gång i slutet på 90-talet en av mina största nya favoriter. Hans tre första skivor, som jag då uppfattade det, var av en så stegrande fantastisk kvalité att jag helt fångades av hans låtskrivande, vemodiga stämma och allmänt sympatiska utstrålning. Även på konsert var han i allra högsta grad imponerande.
   Hans första tre skivor, som toppades av 1999 års allra bästa skiva "Whereabouts", var alltså inte hans tre första skivor. Fick jag reda på då och skickade efter den allra första debutskivan "Grand opera lane" från 1991. Direkt från Kanada faktiskt. Inget bortglömt mästerverk direkt.
   Fastnaglad i min Sexsmith-filosofi att varje skiva bara skulle bli bättre och bättre gick jag in i väggen. Varken bokstavligen eller bildligt talat men min tro på kanadensarens förmåga att hela tiden skriva fantastiska låtar fick sig en törn. Först kom den på förhand omåttligt hajpade Steve Earle-producerade "Blue boy" och tryckte ner mig i skorna. Sexsmith var plötsligt en vanlig människa och gjorde en vanlig skiva med höjdpunkter och svackor som vem som helst.
   Nåja, Sexsmith fanns med på mina årsbästalistor både 2001, 2002 och 2004 men intresset planade med tiden ut något för att glöda till lite 2011 med albumet "Long player late bloomer" som visade att han var en liten bit på väg tillbaka.
   När jag inför nya skivan "Forever endeavour" läser att han har återförenats med den producent som stod bakom den där fantastiska 90-talstrilogin, Mitchell Froom, växer förväntningarna märkbart. Och visst är det en personligare, bättre och genomgående mer intressant Sexsmith som levererar igen.
   "Nowhere to go but down" sjunger Ron i första låten och han är sig så välkommet lik. Ser på världen med vemodiga, lite ledsna ögon men har en fantastisk känsla att fånga de små ögonblicken med fin poesi och vemodigt vackra harmonier.
   Froom har uppenbart givit tillbaka Sexsmith tron på sig själv och på något sätt har han växt ikapp sin egen gamla storhet och gjort en mogen skiva med övervägande starka låtar. Homogent låtskrivande igen och han framför låtarna väldigt enkelt, sparsmakat och utan krusiduller. Men Froom har sedan dekorerat singer/songwriter-sångerna på ett alldeles utsökt sätt som lyfter både material och framförande. Med väldigt känsligt blås och översvallande stråkar har Froom givit sångerna en klapp i ryggen utan att dränka varken Sexsmith eller den ursprungliga känslan i materialet.
   Inledningen på skivan är helt magisk. Fram till åttonde låten, den lätt poppiga "Back of my hand", har skivan en väldigt genomgående kvalité som jag inte har hört från Sexsmith på 14 år. En ensam trombon, några mariachi-trumpeter eller New Orleans-inspirerade arrangemang kan inte dölja Sexsmiths kvalitéer som klassisk låtskrivare och ödmjuk sångare.
   Sedan mattas energin något, kanske även hos mig som lyssnare, och vi får några mer mänskliga låtar som går på i tämligen förväntade hjulspår.
   Totalt sett är det inte samma starka låtmaterial som på "Other songs" och "Whereabouts" men Sexsmith lider givetvis av problemet att försöka överträffa sig själv hela tiden. Men han fångar ofta kärnan i låten snabbt och i den virvlande värld vi just nu lever i är det en fördel.
   Vi är på väg till våren men i Ron Sexsmiths värld är det ofta höst, just den känslan i avslutande "Autumn light", men det hindrar inte att hans nya album kan bli en långkörare i den allt ljusare framtiden.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.