Blogginlägg

Levde inte riktigt upp till förväntningarna

Foto: Magnus SundellKvällens huvudpersoner på Double Dead-turnén hette Steven Collins (tv) och Kurt Marschke.



"Nights of the Double Dead Tour"
DEADMAN
DEADSTRING BROTHERS
Scandic Grand Hotel, Örebro 25 mars 2013
Konsertlängd: 20:00-20:25, 20:38-21:23 och 21:41-22:51 (140 min)
Min plats: Sittande ca 12 m rakt framför scenen.

Ett klassiskt turnépaket, där allt hänger ihop, reser för tillfället runt i Sverige och Norge. Inget förband och inget huvudband men det blev nog Steven Collins, mannen som står för gruppnamnet Deadman, som bjöd på kvällens mest minnesvärda ögonblick. Å andra sidan var det de äldre låtarna och minnet av tre tidigare sagolikt magiska Örebrokonserter som betydde mest denna kväll.
   Det där med att leva upp till förväntningar har ju i alla tider varit en styggelse. Och i det här fallet borde inte Collins, som i höstas upplöste bandet, leva med den bördan. Men det var omöjligt att under Collins avslutande set med Deadstring Brothers i kompet inte göra jämförelser tillbaka i tiden. Nu blev det tajtare och rockigare men dessvärre resulterade den förändringen i lite mer konventionell rock och arrangemangen kom aldrig upp i originalversionernas totalt färgstarka nivÃ¥.
   Som lÃ¥tskrivare och sÃ¥ngare var och är Steven Collins Deadman personifierad sÃ¥ med den rösten, mÃ¥nga av hans numera klassiska Deadman-lÃ¥tar (bland annat "Brother John", "Oh Delilah", "Adios mi corazon" och "Ain't no music"), nÃ¥gra nyskrivna lÃ¥tar och ett par överraskande covers blev det totala intrycket av Deadmans Ã¥terkomst trots allt fullt godkänt.
   Kanske var de smÃ¥ stickspÃ¥ren mitt i de kända lÃ¥tarna som kändes mest spännande denna kväll. Som när Collins i sin "If I lay down in the river" plötsligt började sjunga "Up on cripple creek" eller gitarrduellen i lÃ¥nga "Ain't no music" som touchade bÃ¥de typiska Rolling Stones-gitarrer och "Rock the Casbah". Eller hans nya Bob Dylan-favorit "Things have changed" fast den i mina öron lät mer Mark Knopfler än Dylan.
   Största överraskningar var i mina öron tvÃ¥ andra covers, för mig okända Robert Bradleys "Once upon a time" (där texten radade upp namn som bland annat Marvin Gaye, Martin Luther King, Otis Redding, Sam Cooke, John Lennon och Gram Parsons) och finalen "Lover, lover, lover" som Collins presenterade som "skriven av en man frÃ¥n Montreal".
   Parsons är ett namn som ofta kopplats samman med Deadstring Brothers i deras mix av rock och country. Ett band frÃ¥n Detroit, alltid lett av Kurt Marschke med genom Ã¥ren mÃ¥nga olika sättningar, som ocksÃ¥ jämförts med Stones och dÃ¥ främst "Exile on Main Street"-soundet. Dagens upplaga av bandet pÃ¥ scen saknade bÃ¥de keyboards, steelgitarr och tjejröst sÃ¥ den jämförelsen höll inte riktigt hela vägen. Men det var vid ett tillfälle jag nästan hörde "You can't always get what you want"...
   Fyra skäggiga män gjorde sitt bästa för att underhÃ¥lla den sittande örebropubliken. MÃ¥ndagskvällsstämningen i lokalen var nÃ¥got som störde bandet under deras trekvart pÃ¥ scenen. En ovan atmosfär för bandet som ofta brukar ha en betydligt livligare publik framför sig. Därför tappade deras musik lite av energin och blev en sorts blandning av southern rock och hÃ¥rdhänt country. Men deras version av Leon Russells "You look like the devil in the morning" svängde fint och Marschkes slidespel pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar tillhörde kvällens läckraste musikaliska insatser.
   Jag märker att jag har beskrivit mÃ¥ndagskvällens konsert i fel ordning och avslutar därför mina noteringar med att berätta att Steven Collins själv inledde kvällens övningar. Ett kort set, fyra lÃ¥tar, där han började med "The emperor's new clothes", fortsatte med den mer än Dylan-influerade "I'm not who you think I am" för att sedan avsluta med tvÃ¥ nya lÃ¥tar som finns pÃ¥ en nysläppt ep, "Hard pill" och "How shall we then live".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.