Blogginlägg

Harris, Harcourt & Hästpojken

ANDI ALMQVIST
Warsaw holiday
(Rootsy)

Malmöpågen Andi känns och har alltid känts internationell i anslaget. Inte direkt engelsk eller amerikansk utan mer europeisk eller som en osannolik kombination av Brecht och Tom Waits. På "Warsaw holiday" är det mer uppenbart än någonsin.
   Andi pendlar mellan ödsligt ekande ballader ("Wormwood", den oerhört vackra "Pornography") och mer utÃ¥triktade lÃ¥tar ("No" och "Oh la la") utan att bli det minsta konventionell eller ens snegla mot den kommersiella världen. Det överstyrda soundet i "Kinski" och galna saxsolot i "Oh la la" avslöjar att han inte har nÃ¥gra som helst ambitioner att bli en bred och folkkär artist. Men däremot kammar han hem mÃ¥nga poäng i personlighet.
   "Happy end", sÃ¥ngen tillägnad begravningsentreprenören, kanske blir för morbid men Andi kan ocksÃ¥ skriva och framföra bittra kärlekssÃ¥nger. Som exempelvis "No more songs for you", stor singer/songwriter-konst, inspelad pÃ¥ en strand med vÃ¥gsvall till komp.


EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
Old yellow moon
(Nonesuch)

Vilken fantastisk återförening. Och då menar jag inte bara att USA:s mest skönsjungande pärla möter sin gamla Hot Band-kollega i en rad duetter. Nej, här finns det återföreningar i alla hörn. Från just gamla Hot Band-medlemmar (James Burton, Emory Gordy, John Ware med flera) via låtskrivarproffs (Hank DeVito och givetvis Crowell själv) till producenten Brian Ahern (en gång herr Harris) som var ansvarig för alla de klassiska Emmylou-albumen på 70-talet.
   Det är klart att det gÃ¥r att vältra sig i nostalgi och tycka att allt var bättre förr men faktum är att det lÃ¥ter sÃ¥ mycket 2013 om det här att det bara är löjligt att andas om gamla tider. Rutin möter fina röster möter övervägande bra lÃ¥tar möter mÃ¥nga avklädda arrangemang. Resulterar givetvis i en mycket skönt svängande skiva.
   I det här sammanhanget har jag mina klara sympatier för det lÃ¥gmälda mer balladdominerade materialet. "Open season on my heart", "Dreaming my dreams", "Back when we were beautiful", Patti Scialfas "Spanish dancer" och "Here we are" lyser därför allra starkast men Hank DeVitos inledande lite snabbare "Hanging up my heart" gör inte heller bort sig.


JENN GRANT
The beautiful wild
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)

Det handlar inte bara om så kallade fina och uttrycksfulla röster. De måste ju förmedla något personligt också, befinna sig i ett musikaliskt intressant landskap och ha ett låtmaterial som håller. Jag tycker att kanadensiskan Jenn Grant har allt det där.
   "The beautiful wild", en textrad i lÃ¥ten "The fighter", är ett väldigt njutbart och engagerat album. Där traditionell singer/songwriter-pop möter fräscha, moderna arrangemang och en stundtals bÃ¥de bräcklig och stark röst. Allt inspelat under väldigt livemässiga förhÃ¥llanden och närvaron, den dallrande energin och det personliga soundet lyfter ofta materialet till höga höjder.
   Jenns lÃ¥tar har bÃ¥de afrikanska och österländska klanger när hon kryssar fram mellan pojkkören och sitaren. De spektakulära höjdpunkterna heter "I've got your fire" och "In the belly of a dragon".
   Som en extra bonus gör hon dessutom en avklädd och naken version av den gamla "Rocky"-lÃ¥ten "Eye of the tiger" ensam vid pianot som en sÃ¥ kallad magisk hidden track.


ED HARCOURT
Back into the woods
(CCCXL)

På omslaget sitter engelsmannen framför en magnifikt vacker flygel i ett luftigt stort rum och mina förväntningar växer i takt med att jag analyserar fotografiet. Som en stor och mäktig låtskrivare sitter Harcourt och ser ut som han kan skriva samma tidlösa klassiker efter klassiker som en annan Jimmy Webb. Men riktigt så perfekt fungerar inte den musikaliska världen. Där drömmar och förväntningar sällan blir sannspådda.
   Ensam vid pianot och med den lätt nasala rösten behöver inte melodierna vara av klassiskt snitt. Känslan i pianoklangerna, rummets oerhörda akustik och den ibland nästan jazziga atmosfären räcker för att göra hela albumet till en väldigt lättlyssnad och, om du rÃ¥kar leta efter konventionella hits, tÃ¥lamodskrävande skiva. För Ed kommer sällan fram till refrängen och lÃ¥tarna, som ofta är 4-5 minuter, avslutas ofta abrupt och utan final.
   Nej, här dominerar känslorna och Ed blir nog aldrig nÃ¥gonsin en Burt Bacharach eller Hoagy Carmichael. NÃ¥gon ensam elgitarr ("Mumur in my heart", "Last will and testament") och lite strÃ¥kar gör att Ed Harcourt mer tillhör 2000-talet.


AMELIA CURRAN
Spectators
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)

Amelia härstammar, precis som Jedd Grant ovan, från Nova Scotia i östra Kanada och det är precis som om den karga, kärva och sträva miljön har påverkat hennes sätt att sjunga och skriva låtar. Inte ett namn bland musikerna på skivan är bekant men det gör inte så mycket när mötet med okända Amelia blir så överraskande lyckat.
   Närvaron i de lÃ¥gmälda arrangemangen är pÃ¥taglig, även pÃ¥ den här skivan. men det hindrar inte att röster, strÃ¥kar och blÃ¥s dekorerar snyggt och effektivt. Känslan är genomgÃ¥ende att Amelia Curran sitter där i samma rum som lyssnaren och ger en helt unik och personlig föreställning.
   Hennes tio egna lÃ¥tar är väl inga melodiska mästerverk, tillhör väl en rätt sÃ¥ traditionell singer/songwriter-genre, men närvaron i rösten och instrumenten ger en levande och personlig upplevelse.


HÄSTPOJKEN
En magisk tanke
(Parlophone/EMI)

Hästpojken, duon Martin Elisson och Adam Bolméus, har på sitt tredje album definitivt skakat av sig punkstämpeln som så tydligt präglade debuten "Caligula" (2008). Redan på förra skivan "Från där jag ropar" jämförde jag det musikaliska soundet med ABBA och nu hör jag, möjligen lite förblindad av den klassiska Parlophone-etiketten, nästan Gyllene Tider-vibrationer. Kanske är det sommartemat i inledande "Sommarvin" eller Elissons allt bättre sjungande som lurar.
   Här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra slagkraftiga refränger, förstärkta av ba-ba-ba-hitmässiga detaljer, men som allmänna melodisnickrare är duon inte i klass med Gessle. Sedan är ju texterna pÃ¥ en helt annan nivÃ¥. Det blir liksom mer Noice än Gyllene Tider av Hästpojken.
   "En magisk tanke" är ett genomgÃ¥ende bra hantverk om än inte magiskt. NÃ¥gra toppar, "Sommarvin", den lite lugnare "NÃ¥got stort för dig" och "Imperial", pÃ¥ ett album som dock inte ger samma avtryck som Hästpojkens tidigare skivor.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.