Blogginlägg från 2013-04-15
Tomas hade publiken i sin hand
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2013.
TOMAS ANDERSSON WIJ
Clarion Hotel, Örebro 13 april 2013
Konsertlängd: 20:07-21:55 (108 min)
Min plats: Stående ca 15 m från scenen.
Jag har aldrig upplevt någon artist eller grupp uppträda inför en så skötsam, lyssnande och respektfull publik som Tomas Andersson Wij gjorde i närmare två timmar på Clarion Hotel. Aldrig har hotellfoajén varit så tystlåten och städad och Tomas hade publiken i sin hand från första till sista låt.
Förra året fastnade jag plötsligt för Tomas Andersson Wijs senaste skiva "Romantiken". Albumet är lite mer arrangerat och stundtals uppsluppet men i Örebro uppträdde han ensam. Vilket betydde att arrangemangen var basic akustisk gitarr vilket i sin tur betydde att det senaste albumet var underrepresenterat i lördagskvällens repertoar.
Bara en låt ("Sturm und drang") från den senaste skivan och i övrigt hämtades låtar från nästan samtliga album han har gjort. Med hjälp av publikens önskningar plockade han fram gamla godsaker som "De gröna vagnarna" och "Trummorna och musiken" mot slutet av konserten.
Tomas målar sina låtar med få färger och ensam på scen, visserligen med hjälp av fyra olika gitarrer som han bytte mellan nästan varje låt, blev nyanserna i musiken ännu färre. Och de sparsmakade röda och blå strålkastarna gjorde inga underverk för att visuellt lätta upp stämningen.
Men det här skulle inte bli en konsert motsvarande ett hederligt lördagspartaj utan en föreställning med välformulerade texter och intressanta mellansnack med en och annan komisk poäng. Och inte minst tjugo låtar av väldigt hög kvalité fast aktualiteten i materialet alltså var satt på undantag.
Tomas är väl inte poet i ordets rätta mening men känslan är att han har valt varje ord med guldvåg som han senare snillrikt har format till tämligen vardagliga historier. Som han dessutom sjöng med full personlig ackuratess. Det hördes om inte annat när han långsamt tolkade Carolas "Evighet", populär hos schlagervännerna i publiken, som blev stor poesi i hans mun.
Detsamma gällde texten han hade skrivit till den amerikanska låten "Cycles", "Vågor", som Tommy Körberg i vanliga fall sjunger. Orden är naturligtvis viktiga för journalisten Andersson Wij även när han skriver sångtexter. Som sångare och artist är han fortfarande inte helt bekväm i rollen som scenperson men i lördagskväll var han på hemmaplan när applåderna dånade redan innan han gick upp på scen, allsång och handklapp hjälpte till att förlösa stämningen och en viss spontanitet mot slutet när publiken önskade vilt ur hans rika låtkatalog.
/ Håkan
Singlar#22: THE DAMNED
THE DAMNED: New rose (Stiff, 1976)
DET ÄR SVÅRT ATT VÄRJA SIG FÖR KOMBINATIONEN NICK LOWE och The Beatles. En kombination/koppling "Made in heaven" om ni frågar mig. Det är på b-sidan av den engelska punkgruppen The Damneds debutsingel som en cover på Beatles kanske bästa singel "Help" dyker upp. På originalet, 19 juli 1965, stavas låttiteln med ett utropstecken(!) men så respektlösa och anarkistiska som de engelska punkarna var runt 1976 skippade de helt enkelt det sista tecknet.
The Damned var pionjärer. Det första punkbandet som gav ut ett album, "Damned Damned Damned" i februari 1977, första punkbandet som låg på försäljningslistorna i England, första punkbandet som fick medverka på tv, första punkbandet att turnera med en stor etablerad artist (Marc Bolan/T Rex) och det första engelska punkbandet som fick möjlighet att åka till USA. Men till Örebro kom de aldrig. En konsert var planerad, 30 oktober 1977, men turnén ställdes in.
Gruppen bildades i januari 1976 då tre medlemmar, Brian James, gitarr, Rat Scabies, trummor, och Captain Sensible, bas, som senast hade spelat i gruppen Subterraneans tillsammans med Nick Kent, mötte sångaren Dave Vanian (vars riktiga namn var Dave Letts).
James och Scabies (Chris Miller) hade ännu tidigare spelat tillsammans i London S.S. och Rot och Sensible (Ray Burns) hade spelat gitarr i Johnny Moped.
Den numera legendariska franska musikfestivalen Mont de Marsan 21 augusti 1976, arrangerad av Marc Zermati och Larry Dubais som drev skivbolaget Skydog, fick underrubriken "First European Punk Rock Festival". Där spelade en mängd engelska namn som Hammersmith Gorillas, Sean Tyla, Larry Wallis, Count Bishops, Nick Lowe, Roogalator, Eddie & the Hot Rods - och The Damned.
Resan till Frankrike startade kollektivt på Victoria Coach Station och The Damned hamnade av en händelse på den buss som Stiff-chefen Jake Riviera hade hyrt. Redan efter första set på punkfestivalen kom Riviera fram till The Damned och frågade om de ville göra en skiva på oberoende Stiff med Nick Lowe som producent. Vilket givetvis besvarades med ett jakande svar. Damned var ju punk och ville inte göra skiva på något stort skivbolag.
I SEPTEMBER 1976, NÄR STIFF PRECIS HADE premiärsläppt sina fyra första singlar med Nick Lowe, The Pink Fairies, Roogalator och Tyla Gang, skrev The Damned kontrakt med skivbolaget och gick in i Pathway Studios i London för att spela in debutsingeln "New rose" med Lowe som producent. "...for Leather Nun Productions" som det mystiskt och oförklarligt står efter Lowes namn på etiketten. Rivieras dåvarande presstalesman Glen Colson har uttalat sig om Lowe/Damned i Will Birchs bok "No sleep till Canvey Island":
"Nick Lowe made The Damned into magic. Anything that he touched turned to gold, not in sales terms, but in magic terms. He'd walk in, if there were no lyrics, he'd make it happen in five minutes. He'd go in the toilet and come out with lyrics. Nick was the man who was gonna do it".
"New rose", skriven av Brian James, med The Damned är allmänt förklarad som den först utgivna punksingeln. Släpptes 22 oktober, en dryg månad innan Sex Pistols (indragna) "Anarchy in the UK"-singel på EMI.
Listplaceringen var visserligen blygsam (65:a) men "New rose" var ändå ett stort genombrott. 2:43 (fast det står "1.99" på etiketten) av furiös energi. Efter inledningsrösten "Is she really going out with him?" (direkt knyckt från introt till Shangri-Las "Leader of the pack", 1964) kommer trumintrot på fem sekunder innan det maniska gitarriffet som ÄR låten blir det genomgående temat, melodin och energin. Då hösten 1976 gick det väl bara att jämföra "New rose" med någonting som fanns med på amerikanska The Ramones debutalbum som hade släppts samma vår.
B-sidan är inte direkt mindre intensiv. Återigen ett hetsigt intro, "one-two-three-four", innan det rastlösa tempot och de snubblande textraderna nästan tar död på Beatles underbara original. Och efter blott 1:42 är det slut och över.
A-sidan:
B-sidan:
/ Håkan
<< | April 2013 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: