Blogginlägg

Jag blir rädd för min egen ungdom

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11 mars 2005.

Man vill ju helst se ens musikaliska liv som en rak och förhållandevis genomtänkt linje. Decennier av mer eller mindre koncentrerat lyssnande i kombination med upplevelser som etsat sig fast.
   Från den där outplånliga upplevelsen av att tumma på en 78-varvare med Bill Haleys ”Rock around the clock” till dagens aktuella skivor med Håkan Hellström och Moneybrother. Det måste ju bara finnas en viss logisk utveckling eller en undermedveten linje på den här långa resan.
   Självklart ser ju de tydligaste hållplatserna däremellan ut att fullända bilden av en helt naturlig men oerhört prickfri musiklyssnare: Beatles i Sverige, Klas Burling, 60-talspop, Phil Spector, Sgt Pepper, amerikansk västkustrock, ”Lawyers, guns and money”, Neil Young, ”Born to run”, Nils Lofgren, engelsk pubrock, Wreckless Eric, punkens efterdyningar, Elvis (Costello) , Kjell Alinges Eldorado, Ulf Lundell, ”A rainy night in Soho”, Lolita Pop, Springsteens 80-tal, Jackson Browne, U2, ett växande Wilmer X, ett alldeles mångskiftande 90-tal, Kent, Steve Earle till svensk rock från Göteborgs horisont med Bad Cash, Soundtracks och Hellström som ledande namn.
   Vägen kanske inte alls är helt skrupelfri eller speciellt spikrak men ändå en någorlunda naturlig historiebeskrivning. Så långt är allt frid och fröjd.
   Tills jag börjar rota i minnets gråzon där mycket tvivelaktiga namn poppar upp. Naturligtvis ska livets långa resa innehålla skuggiga partier, självplågande minnen och rentav förödmjukande misstag.
   Som när jag hösten 1977 satt på Scandinavium i Göteborg, mitt under en årstid när punken rasade över oss, och mer eller mindre älskade symfonirockarna i Yes.
   Eller när jag någon gång på det glada 70-talet, när hårdrock och tyngre musik började breda ut sig, plötsligt tyckte att snälla, melodiska tongångar som Moody Blues, Carpenters och Paul Williams var hela livet.
   Och, hemska erkännande, när jag 1970 för ett ögonblick allvarligt trodde att Mungo Jerry var de nya Beatles…
   Erkänner du blir straffet mildare, brukar det heta, men jag vet inte om det finns några som helst förmildrande omständigheter i dessa tydliga klavertramp. Däremot känner jag till ett annat stickspår som alltmer framstår som mer egendomligt än skamligt.
   När jag sommaren 1968 som 15-16-åring fastnade för Tyrannosaurus Rex och deras minst sagt udda sound. Sångaren och låtskrivaren Marc Bolan sjöng nästan sluddrande och hans poetiskt komplicerade texter var omöjliga att identifiera. Vilket snarare ökade än minskade nyfikenheten i en tid när simpel pop med Gary Puckett, Don Partridge och Equals regerade.
   Ännu nu 37 år senare uppfattar jag min dåvarande fascination som obehagligt udda. Gruppens skivor har släppts igen i snygga, utökade och väldokumenterade upplagor och jag närmar mig både musiken, poesin och den hippieinspirerade formen med en skräckblandad förtjusning.
   Musik som säkert kan skrämma barn än i dag. Men då var det säkert både spännande och rebelliskt att lyssna till surrealistiska texter och rena obegripligheter.
   Det är i sådana stunder jag nästan blir rädd för min egen ungdom.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.