Blogginlägg

Jag blir rädd för min egen ungdom

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11 mars 2005.

Man vill ju helst se ens musikaliska liv som en rak och förhållandevis genomtänkt linje. Decennier av mer eller mindre koncentrerat lyssnande i kombination med upplevelser som etsat sig fast.
   Från den där outplånliga upplevelsen av att tumma på en 78-varvare med Bill Haleys ”Rock around the clock” till dagens aktuella skivor med Håkan Hellström och Moneybrother. Det måste ju bara finnas en viss logisk utveckling eller en undermedveten linje på den här långa resan.
   Självklart ser ju de tydligaste hållplatserna däremellan ut att fullända bilden av en helt naturlig men oerhört prickfri musiklyssnare: Beatles i Sverige, Klas Burling, 60-talspop, Phil Spector, Sgt Pepper, amerikansk västkustrock, ”Lawyers, guns and money”, Neil Young, ”Born to run”, Nils Lofgren, engelsk pubrock, Wreckless Eric, punkens efterdyningar, Elvis (Costello) , Kjell Alinges Eldorado, Ulf Lundell, ”A rainy night in Soho”, Lolita Pop, Springsteens 80-tal, Jackson Browne, U2, ett växande Wilmer X, ett alldeles mångskiftande 90-tal, Kent, Steve Earle till svensk rock från Göteborgs horisont med Bad Cash, Soundtracks och Hellström som ledande namn.
   Vägen kanske inte alls är helt skrupelfri eller speciellt spikrak men ändå en någorlunda naturlig historiebeskrivning. Så långt är allt frid och fröjd.
   Tills jag börjar rota i minnets gråzon där mycket tvivelaktiga namn poppar upp. Naturligtvis ska livets långa resa innehålla skuggiga partier, självplågande minnen och rentav förödmjukande misstag.
   Som när jag hösten 1977 satt på Scandinavium i Göteborg, mitt under en årstid när punken rasade över oss, och mer eller mindre älskade symfonirockarna i Yes.
   Eller när jag någon gång på det glada 70-talet, när hårdrock och tyngre musik började breda ut sig, plötsligt tyckte att snälla, melodiska tongångar som Moody Blues, Carpenters och Paul Williams var hela livet.
   Och, hemska erkännande, när jag 1970 för ett ögonblick allvarligt trodde att Mungo Jerry var de nya Beatles…
   Erkänner du blir straffet mildare, brukar det heta, men jag vet inte om det finns några som helst förmildrande omständigheter i dessa tydliga klavertramp. Däremot känner jag till ett annat stickspår som alltmer framstår som mer egendomligt än skamligt.
   När jag sommaren 1968 som 15-16-åring fastnade för Tyrannosaurus Rex och deras minst sagt udda sound. Sångaren och låtskrivaren Marc Bolan sjöng nästan sluddrande och hans poetiskt komplicerade texter var omöjliga att identifiera. Vilket snarare ökade än minskade nyfikenheten i en tid när simpel pop med Gary Puckett, Don Partridge och Equals regerade.
   Ännu nu 37 år senare uppfattar jag min dåvarande fascination som obehagligt udda. Gruppens skivor har släppts igen i snygga, utökade och väldokumenterade upplagor och jag närmar mig både musiken, poesin och den hippieinspirerade formen med en skräckblandad förtjusning.
   Musik som säkert kan skrämma barn än i dag. Men då var det säkert både spännande och rebelliskt att lyssna till surrealistiska texter och rena obegripligheter.
   Det är i sådana stunder jag nästan blir rädd för min egen ungdom.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.