Blogginlägg från april, 2005

”Devils & dust”

Postad: 2005-04-25 14:23
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 2005.

Bruce Springsteen
Devils & dust
(Columbia/Sony

Den här gången står den inledande rockbeskrivningen för en förhållandevis återhållsam skiva med en blandad kompott på menyn. Förhandsspekulationerna pekade mot en klockren uppföljare till "Tom Joad"-skivan men har resulterat i en mycket omväxlande, mycket pendlande men också en överlag väldigt stark skiva från herr Springsteen.

   Med några väldigt få undantag, Danny Federici på en låt och frun i kören, har en principfast Bruce lämnat E Street Band utanför projektet men det är överraskande många låtar som lätt skulle kunna ingå i en konventionell rockrepertoar. Hur han helt på egen hand på scen i sommar ska lyckas återge de rockigaste låtarna från den här skivan står skrivet i stjärnorna men blir en intressant utmaning.
   Även om flera låtar är rocklåtar så är de gjorda med ett helt annat och avskalat förhållningssätt. Countryfierad slide, gospelinfluerade körer och genomgående naknare arrangemang har givit en soloskiva med mycket omfång.
   Gospelmäktiga "Long time coming" (med "Pocahontas"-intro), svängigt avklädda "Maria's bed" och stegrande "Leah" är mina personliga favoriter. Lite händelserikare, fast effekterna är lågprofilerade, än det övriga materialet. Ändå är de inte i kommersiell nivå med garanterade publikfavoriter som "All the way home" och "All I'm thinkin' about".

/ Håkan

Memphis musikaliska nerv i London

Postad: 2005-04-22 16:42
Kategori: Krönikor


Tav Falco & Panther Burns på Barbican i London.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22 april 2005.

Välkommen till Memphis, London. Jag åker till London och hamnar nästan i det musikaliska hjärtat av Tennessee. Under april har det varit Memphis-tema i den stora konsertlokalen Barbican Centre i de östra delarna av London.
   Ett tema som i första hand inte koncentrerar sig på de kända artisterna och namnen utan gräver lite djupare, lite exklusivare och lite genuinare i stadens gränslösa musikskatt.
   Med författaren och historikern Robert Gordons bok ”It came from Memphis” som utgångspunkt beskrivs Memphis-musikens historia från många olika vinklar.
   Varje konsert, som omfattar flera olika band och gästartister, har ett givet ämne och har innan avslutningen på måndag snuddat vid tidlösa namn som Ardent Studios, Muscle Shoals, Deltablues, Sun Studios, Hi Records och Stax Soulsville.
   Som beskriver Memphis musikaliska nerv och bredd. Staden som både kallas ”Birthplace of rock & roll” och ”The home of the blues” men kanske mest är känd för sin genuina soulmusik.
Jag hade förmånen att närvara vid startskottet på temamånaden. Med artister och musiker som alla har/hade Ardent Studios som minsta gemensam nämnare.
   I programmet hade den minst sagt legendariske musikern och producenten Jim Dickinson en undanskymd roll men på scen kom den nu 64-årige profilen att ta udden av både det unga uppåtgående bandet North Mississippi All Stars, psychobillyhjälten Tav Falco, Green On Reds Chuck Prophet och alla andra.
   Inte ens det överraskande och plötsliga infallet att bjuda upp Bobby Gillespie på scen kunde ta ifrån Dickinson hans tveklösa dignitet.
   Dickinson har en lång och spektakulär musikhistoria. Han har spelat med alla från Aretha Franklin, Rolling Stones (pianot på ”Wild horses”) till Bob Dylan och producerat ett otal klassiker med Ry Cooder, Screamin’ Jay Hawkins, Big Star, Toots & the Maytals och även nyare band som Primal Scream och Rocket from The Crypt.
   På scen återförenade Jim sitt gamla bluesband Mud Boy & the Neutrons där en antik tvättbräda spelade huvudroll. Lät sin adept Tav Falco göra ett snällt framträdande innan sönerna Cody och Luther Dickinson tog över scenen med sitt North Mississippi All Stars, en bluesig powertrio som blandar både country, hiphop och rock. Det positiva ryktet går om bandet. Kompar exempelvis John Hiatt på hans nya skiva och turné.
   Vid ett tillfälle spelade trummisen solo på tvättbräda som lät som inget jag hört tidigare. Tvättbräda med wah-wah-pedal?
   Sedan sjöng Jim själv med sin söndertrasade röst, likt Captain Beefheart, Tom Waits och Dr John, några riktiga klassiker som ”Dark end of the street” och ”Money talks”.
   Innan scenen fylldes av alla 15 närvarande sångare och musiker och Jim insisterade att Bobby Gillespie skulle komma upp på scenen. Bobby tvekade först men knuffades dit av sina kompisar.
Och allsången bröt ut i en mycket märklig men mäktigt magisk version av ”Power to the people” som var en hiphoplåt med John Lennon-refräng.
   - Den här låten skrev Stokely Carmichael (Black Panther-profilen) och John Lennon tillsammans. Men det visste de inte själva, berättade Jim Dickinsons inför den maffiga finalen.

/ Håkan

Isolation Years Maria Almlöv konsert

Postad: 2005-04-19 16:49
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 2005.

KONSERT
Isolation Years
Maria Almlöv
Klubb Söndag/Strömpis 17/4 2005


Jag har sällan haft så stora förväntningar på en Klubb Söndag-kväll som i söndags. Programmet som toppades med det minst sagt intressanta bandet Isolation Years, med nya okända stjärnskottet Maria Almlöv som uppvärmare, lovade verkligen gott. Mycket tack vare deras aktuella skivor som är fina representanter på den föredömliga vågen av svensk pop och rock som fortsätter skölja över oss.
   Skivorna har väl inte riktigt fått den massmediala uppmärksamhet som jag tycker båda är värda. Isolation Years ”Cover the distance” är fräsch genomarbetat pop där låtarna i sig har en tveklöst prioriterad roll. Maria Almlövs ”About time” lever mer på känsla än klatschiga harmonier men framstår som en stark singer-songwriter-platta.
   På Klubb Söndag-scenen fick de goda intrycken en naturlig fortsättning. När Maria Almlöv fick förmånen att blomma ut med hela sin starka framtoning. I det musikaliska området mittemellan lågmäld personlig rock och modern country. Med hjälp av några säkra kompmusiker, bland annat slidegitarristen Janne Lindén (som senast figurerade som extragitarrist hos Wilmer X), tog Maria chansen att lyfta fram sin något dämpade profil på skiva till livs levande lyster. Där sång och sånger tog hennes karriär flera kliv framåt.
   Det var två osedvanligt fullkomponerade band som gav Klubb Söndag-kvällen lite mer volym, arrangemang och decibel än vi vant oss vid under tidigare upplagor.
   Men Isolation Years, med sin traditionella rocksättning på fem killar, gör sin popmusik med så små medel, delikata detaljer och läckert finurliga harmonier att de utan problem ändå passar in i Klubb Söndag-konceptet.
   Visst var det mer klassisk popstämpel över framträdandet än lågmälda singer-songwriter-ballader men den snygga ytan kan ändå inte sudda ut Jakob Nyströms genuina låtskrivande som på tre skivor tagit sig fram till täten bland svenska band.
   Däremot kan jag, efter den dryga timmen långa konserten, konstatera att de inte är speciellt roliga på scen. Torr, tillbakadragen humor och en präktig norrländsk indiestämpel på arrangemangen resulterade i en oroande känsla av att de hade så mycket mer att ge i form av både mänsklighet och exklusiva liveversioner av sitt starka material.
   Så när de slutligen lämnade scenen, med två äldre låtar (Green on white” och ”It’s golden”) som extrabonus, så kunde jag inte skaka av mig intrycket att konserten med Isolation Years inte helt gav den senaste underbara skivan full rättvisa.
   Trots mer än godkända versioner av lysande låtar som ”Nurse hands”, ”Look what I’ve done”, ”Moses” och ”Michael (if you cannot row”). Det var något som fattades eller annars hade jag på tok för stora förväntningar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2005 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.