Dj:andet är jämförbart med min första ambition som recensent

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27 maj 2005.

När jag en gång i tiden, i något som kallades det glada 60-talet, blev recensent ville jag i mitt stilla sinne bara anspråkslöst tipsa om allt bra och positivt, ge läsarna chansen att upptäcka nya intressanta artister, försöka förmedla den ouppnåeliga känslan av en bra konsert eller helt enkelt bara hylla allt jag tyckte var bra.
   Varför kritisera, gnälla och vara negativ när all härlig popmusik var så underbar.
Så var tanken. I den då 17-åriga hjärnan, uppfödd på Bildjournalen, Drop In och NME, fanns väl just då inget djupare engagemang än att älska popmusik ty analyserna och de djupare funderingarna hade väl inte växt till sig så långt. Varken på det personliga eller globala planet.
   Jag ville i första hand inte kritisera, aktivt påverka eller slåss för min uppfattning. Jag ville bara få alla andra att älska min popmusik lika mycket som jag.
   Den djupt romantiserade delen av kritikerjobbet var det enda som existerade i tonåringens uppenbart begränsade livsuppfattning som pendlade blott mellan positivt och poppigt.
   Men det skulle bli annorlunda. Proggen i Sverige, punken i England och alla andra så kallade rörelser som likt vågor svallade in över rockjournalistiken som blev kulturell, analyserande, personlig och för all del navelskådande.
   Men det var inte dit, absolut inte dit, jag ville komma med dagens rader. Det ursprungliga missionerandet är kanske borta i dagens supermediala värld där allt kan höras för alla som vill. Det finns idag väldigt få anonyma gråzoner i det som kallas musikbranschen.
   Då är mitt högst sporadiska extrajobb som discjockey så mycket mer mission. Då ris och ros blir så mycket mer påtagligt när reaktioner, önskemål och för all del också klagomål direktkommuniceras till dj-båset.
   Och dj:andet är också så oerhört jämförbart med just min första ambition som recensent. Att koncentrera sig på allt det positiva: de bra skivorna, de bästa låtarna och, ännu hellre, de bästa okända låtarna. Då är drömmen sann.
   Att höra musiken slungas ut ur högtalarna (på en muskulös volym som ingen hemmastereo kan framkalla), att uppleva rytmerna fortplanta sig på dansgolvet och direkt få ett betyg i ansiktet på människorna som lyssnar och dansar är en obetalbar upplevelse. Så nära eufori som en ickemusiker förmodligen någonsin kan uppnå.
   Det är då glömda minnen (när jag spelade den nyinköpta ”Sgt Pepper”-skivan genom vädringsfönstret på Norrbygatan för förstummade grannar) kommer upp till ytan.
   Sedan kan ju dj:ande ha så många olika förutsättningar. Jag har en mycket god vän som har en popklubb i stan där jag under några säsonger stod för förfesten och lärde gränslöst musikintresserade ungdomar vad pophistoria är och var. Intressant musikurval som pendlade mellan då och nu men hela tiden var på en hög musikalisk och kvalitativ nivå.
   I det sammanhanget kan jag påstå att dj:andet på Nerikes Allehandas firmafest har en helt annan profil. Där gästerna pendlar mellan 20 och 60 år och där man kan få märkliga önskemål på både jazz och Primal Scream. Det kräver en fullpackad dj-väska och oerhört noggranna förberedelser då alla både möjliga och omöjliga önskemål kan komma på tapeten.
   Så där står man med ett fulltecknat program av helt fantastiska danslåtar, gammal disco, härliga rocklåtar, schlager i långa banor, ballader som får folk att andas ut, popdängor och helt enkelt massor av fantastiska låtar som alla trodde de glömt.
   Vad händer då? Spontana önskemål varvas med planerade önskemål och euforin stiger i takt med musiken. Och du rycks med i något som skulle kunna kallas ”tappa fattningen”.

/ Håkan

”Högtryck”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/5 2005.

Ulf Lundell: Högtryck
(Rockhead/Capitol/EMI)

Ulf Lundells senaste skivor inspelade med band har befunnit sig i kategorin "starkt förutsägbart" och "upprepande" så den nya skivan "Högtryck" känns bra mycket mer varierad, intressant och omväxlande.
   Så detaljrik, så luftigt arrangerad och dessutom med några högklassiga låtar som måste anses sensationella i Lundell-land av både melodi- och arrangemangsmässiga skäl. Faktiskt jämför jag stora delar av skivan med hans senaste mästerverk "I ett vinterland".
   Inte så mycket boogie, inga lager av elgitarrer, brötig sång är ersatt av nästan klockrena stämmor och akustiken på flera låtar är nästan bedövande.
   För mig, som följt denne veteran i 30 år, är skivan som helhet ett välkommet lyft. Sedan kan inget album som är nästan 70 minuter långt, med vilken artist som helst, undgå svackor och onödiga spår.
   Här är det faktiskt titelspåret, den nästan tolv minuter långa huvudsakliga recitationen, som går i stå med en text Lundell borde sparat till sin kommande roman. En rätt intetsägande reggaepastisch, "Kärlek på stan", hamnar också bland det ointressanta men spåren med höjdpunkter är desto fler.
   Att få en mix av 12-strängad elgitarr och dragspel på "En bättre värld" är ju andlöst vackert. "Människa med människa", kanske skivans allra starkaste låt, har ett snyggt tempobyte plus Anna Ternheim på sång. Och "Om det här är vintern", singeln "Vitt regn", "Den dummaste djäveln i världen" (med "Odysseus"-orgel) och "Hatschepsuts tempel" är härlig lyssning.
   Dessutom flera fantastiskt stolta ballader men ingen lika majestätisk som "Den stora ensamheten utanför allt".

/ Håkan

Lekfullheten och spelglädjen tog över

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21 maj 2005.

ANDERS F RÖNNBLOM
MusikScen Örebro/K5 19 maj 2005

Väldigt få artister, svenska eller internationella spelar ingen roll, har så lång karriär som Anders F Rönnblom. Gjorde sin första skiva för ”bara” 41 år sedan och sju år senare skrev han in sig i svensk musikhistoria med albumet ”Din barndom ska aldrig dö”. Men nu är nu och ingen ska enbart leva på en lång nostalgisk historia. Därför var det upp till bevis i torsdagskväll för Rönnblom, som kallats allt från kultfigur till proggare, och hans intima band.
   Han och hans band är ute på F-Box Tour som syftar på den ofantligt omfattande box, med bland annat hans samtliga 18 album, som släpptes i höstas. Det ger väl om inte annat en vink om att turnén och innehållet i konserterna är en historisk tillbakablick.
   Och vi fick en lång samling historier berättade, mest i sångform, men också i välformulerade mellansnack. Exempelvis bakgrunden till att hans fans kallas F-Heads och uppstod just utanför Rockmagasinet i Örebro 1981.
   Det blev, inte överraskande, en lång afton på scen. 150 minuter och ett 25-tal låtar från hela hans karriär. Framför gamla fans som jublade åt 80-tals-låtarna och vrålade extatiskt åt 70-talslåtarna.   Men det var inte mycket till dammig nostalgi för energin i både hans eget och bandets uppträdande var uppseendeväckande piggt.
   Så piggt att de instrumentala soloinsatserna stundtals blev lite överdimensionerade när lekfullheten och spelglädjen flera gånger tog över. Med två elektriska Gretsch-gitarrer, spelade av Anders och Peter R Ericsson, i huvudrollen. Men det vägdes upp av det snygga flytet i många låtar och bandets oerhörda groove i de rytmiska avsnitten.
   Men mest framträdande var ändå låtarna, att få återuppleva styrkan i en mängd gamla låtar som fått ett oväntat nytt liv i ett nytt decennium.
   Det var en kväll när allsången spontant tog överhand och önskemålen kring favoritlåtar haglade friskt från publiken. Och var det så att låten inte var repeterad så lyckades Rönnblom i alla fall klämma fram en vers på sin akustiska gitarr.

ANDERS F RÖNNBLOM: gitarr och sång
PETER R ERICSON: gitarr och sång
BJÖRN AGGEMYR: bas och sång
BJÖRN ROTHSTEIN: trummor

Anders F Rönnbloms låtar:
Skuggspel
Lång tid
Drömde
Grand Hotel
Shopping center
Kungarike
Jag kysste henne våldsamt
Skratta tills tåget går
Hon sköt en yuppie idag
Jazz

PAUS

Din barndom skall aldrig dö
Sommarnattsregnmoln
Ramlösa kvarn
Ulla Hau
Berlin Alexanderplatz (Peter R) instr
Mer än Amerika
Jesus, Marx och Billy the Kid
Lagom hårt
12 tiggare
Mamma hjälp mig
Osårbar

Extralåtar
Inga gränser
Skördevisa
Europa brinner
Calypso (en vers)
Komedia

/ Håkan

En ny levande musikscen

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 2005.

Så har Örebro begåvats med ännu en aktiv konsertarrangör, Musikscen Örebro. En medlemsförening som drivs av Olle Unenge och Mats Lindström, till vardags medlemmar i den irländska folkmusikgruppen Tullamore Brothers.
   Men under Musikscen Örebros tak ska många olika musikstilar samlas. I kväll torsdag är det premiär för verksamheten med konsert på restaurang K5 med Anders F Rönnblom och hans band.
   - Vi vill fylla hålet som uppstått i stan när det gäller konserter för en mogen publik. Framförallt med akustiska och halvakustiska sättningar, berättar Olle Unenge.
   Musikscen Örebro är en ideell förening som bildades i slutet av 2004 i syfte att berika det levande musiklivet i Örebro.
   - Medlemmarna i föreningen får information om vad som är på gång, får köpa biljetter före allmänheten och får dessutom rabatt på arrangemangen, säger Olle.
   Konserterna under Musikscen Örebros arrangemang kommer att genomföras på restaurang K5 i centrala stan, en lokal som tar cirka 270 personer och är perfekt för föreningens verksamhet.
   - Det sitter liksom i väggarna, säger Olle. En bra anpassad konsertlokal i det lilla formatet och så är Harry (Långqwist, restaurangägaren) bra att jobba med. Ingenting är omöjligt.
   Någon exakt planering för kommande konserter finns inte i nuläget men Olle nämner namn som Inger Persson, en ung tjej som tolkar Dan Andersson, och den alltid aktuella gruppen Eldkvarn.
   - Ja, vi har funderingar på Eldkvarn. Vi håller på att räkna på det för att försöka få ekonomi på en sådan konsert, avslutar Olle.

/ Håkan

”Atlantis”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/5 2005.

Eldkvarn
Atlantis
(Capitol/EMI

Eldkvarn pulserar och brinner igen. Att det gamla strävsamma bandet, som ännu en gång höll på att spricka, plötsligt kan göra en skiva som är så full av liv med en (ja, nästan!) ungdomlig energi är onekligen överraskande.
   Har alltid rankat det här bandet som ypperliga musiker. Så går de och gör en skiva där ingen elegans råder. Däremot en levande, slarvig produktion, tack vare Bear Quartets Jari Haapalainen, spontant spelat och Plura sjunger inte ett dugg bättre än vanligt.
   Egentligen är det melodi- och textmässigt inga stora nyheter. Plura sjunger som vanligt om sina bardiskar, ett hus vid havet, Stockholm och tusen hjärtan men det är den vingliga och snubblande ljudbilden som förstärker och här faktiskt levandegör hans poesi bättre än på många år.
   Tydliga gospelinfluenser, en orgel, sporadiskt blås och ofta en hetsig stämma över Plura, som knuffar på och höjer angelägenheten på spår efter spår. Med ett band som är tveklöst pånyttfött och dundrar fram majestätiskt.
   Inte ens sju minuterslåtarna "M/S Alkohol" och "Minnenas motell" är sega och trötta och när Håkan Hellström höjer temperaturen i fantastiska "Konfettiregn" kan inte ens min 14-åriga dotter sitta still.

/ Håkan