Blogginlägg från mars, 2005

Det skakade, det vibrerade, det svängde

Postad: 2005-03-31 16:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2005.

WILMER X
Conventum Club 700 29 mars 2005


Tryggheten kan vara väldigt tillfredställande. Som den nästan oöverträffade energin i mötet med en gammal bekant. Låter det nostalgiskt och förutsägbart så var Nisse Hellberg med kompisar på ett sprudlande spelhumör som effektivt knuffade trygghetens tråkiga avigsidor långt bort i ena hjärnhalvan.
   Av den pånyttfödda energin att döma så kunde man tro att bandet just nu håller på att slåss med Hives om pole position i rockmusikens underbara värld. Det skakade, det vibrerade, det svängde kompromisslöst och det dundrade melodiösa mästerverk på löpande band när Wilmer X rullade ut den röda rock'n'roll-mattan.
   Och när man stod med det där lyckliga flinet mitt i krevader av tempo och rytmer så höjdes allt till rent vansinniga nivåer utan att tappa varken fokus eller melodi.
   Repertoaren luktade krogmiljö runt tolv på natten och var uppenbart inte specialsydd för en tisdagskväll i Örebro men publiken, uppskattningsvis ett par hundra personer, var med på de så kallade noterna så att till och med Nisse Hellberg blev förvånad.
   Att Wilmer X aldrig, aldrig, kan kopplas ihop med ord som nostalgi beror ju på bandets nästan sjukliga ambition att regelbundet uppdatera sin repertoar och hela tiden leta nya vinklingar på rock'n'roll-konstens karta.
   Således bjöd de på ett rejält smakprov från senaste skivan, den utsökta "13 våningar upp", och just de sju låtarna var verkligen russinen i kakan för kvällen. Som fick extragitarristen Janne Lindén att blomma ut på fuzz och slide. Vars rent förtrollande klanger gav Wilmer X-soundet ytterligare en dimension otroligt nog.
   Som dessutom gav utrymme för Nisse Hellberg att visa vilken grymt underskattad gitarrist han är. Solot i "Hon är ihop med en insekt" var ren och skär magi.
   Det är klart att jag har upplevt det förr, lysande låtkombinationer på en Wilmer X-konsert, men det kändes stundtals som första gången i tisdagskväll. Kanske berodde det på att det var nästan sex år sedan bandet stod på en scen i Örebro eller annars finns det bara en simpel förklaring på att låttrion "Möt mej i din djungel", "Primitiv" och "Kör dej död", som avslutade huvudavdelningen, helt enkelt är oslagbar. Liksom bandet.

Wilmer X:s låtar:
Blind mans bluff
Han måste ut ur mitt liv
Hon är ihop med en insekt
Blod eller guld
God god lust
Jag är bara lycklig när jag dricker
Stackars Valentin
För dum för pop
Fem ett fem
Silver
15-12-10½
Dämma upp alla floder
Lyckliga hundar
Möt mej i din djungel
Primitiv
Kör dej död
Död mans hand
Jag flippar ut
Bill & Bull blues

/ Håkan

Jag blir rädd för min egen ungdom

Postad: 2005-03-11 16:35
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11 mars 2005.

Man vill ju helst se ens musikaliska liv som en rak och förhållandevis genomtänkt linje. Decennier av mer eller mindre koncentrerat lyssnande i kombination med upplevelser som etsat sig fast.
   Från den där outplånliga upplevelsen av att tumma på en 78-varvare med Bill Haleys ”Rock around the clock” till dagens aktuella skivor med Håkan Hellström och Moneybrother. Det måste ju bara finnas en viss logisk utveckling eller en undermedveten linje på den här långa resan.
   Självklart ser ju de tydligaste hållplatserna däremellan ut att fullända bilden av en helt naturlig men oerhört prickfri musiklyssnare: Beatles i Sverige, Klas Burling, 60-talspop, Phil Spector, Sgt Pepper, amerikansk västkustrock, ”Lawyers, guns and money”, Neil Young, ”Born to run”, Nils Lofgren, engelsk pubrock, Wreckless Eric, punkens efterdyningar, Elvis (Costello) , Kjell Alinges Eldorado, Ulf Lundell, ”A rainy night in Soho”, Lolita Pop, Springsteens 80-tal, Jackson Browne, U2, ett växande Wilmer X, ett alldeles mångskiftande 90-tal, Kent, Steve Earle till svensk rock från Göteborgs horisont med Bad Cash, Soundtracks och Hellström som ledande namn.
   Vägen kanske inte alls är helt skrupelfri eller speciellt spikrak men ändå en någorlunda naturlig historiebeskrivning. Så långt är allt frid och fröjd.
   Tills jag börjar rota i minnets gråzon där mycket tvivelaktiga namn poppar upp. Naturligtvis ska livets långa resa innehålla skuggiga partier, självplågande minnen och rentav förödmjukande misstag.
   Som när jag hösten 1977 satt på Scandinavium i Göteborg, mitt under en årstid när punken rasade över oss, och mer eller mindre älskade symfonirockarna i Yes.
   Eller när jag någon gång på det glada 70-talet, när hårdrock och tyngre musik började breda ut sig, plötsligt tyckte att snälla, melodiska tongångar som Moody Blues, Carpenters och Paul Williams var hela livet.
   Och, hemska erkännande, när jag 1970 för ett ögonblick allvarligt trodde att Mungo Jerry var de nya Beatles…
   Erkänner du blir straffet mildare, brukar det heta, men jag vet inte om det finns några som helst förmildrande omständigheter i dessa tydliga klavertramp. Däremot känner jag till ett annat stickspår som alltmer framstår som mer egendomligt än skamligt.
   När jag sommaren 1968 som 15-16-åring fastnade för Tyrannosaurus Rex och deras minst sagt udda sound. Sångaren och låtskrivaren Marc Bolan sjöng nästan sluddrande och hans poetiskt komplicerade texter var omöjliga att identifiera. Vilket snarare ökade än minskade nyfikenheten i en tid när simpel pop med Gary Puckett, Don Partridge och Equals regerade.
   Ännu nu 37 år senare uppfattar jag min dåvarande fascination som obehagligt udda. Gruppens skivor har släppts igen i snygga, utökade och väldokumenterade upplagor och jag närmar mig både musiken, poesin och den hippieinspirerade formen med en skräckblandad förtjusning.
   Musik som säkert kan skrämma barn än i dag. Men då var det säkert både spännande och rebelliskt att lyssna till surrealistiska texter och rena obegripligheter.
   Det är i sådana stunder jag nästan blir rädd för min egen ungdom.

/ Håkan

Ane Brun konsert

Postad: 2005-03-08 16:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 2005.

KONSERT
Ane Brun
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 6 mars 2005


När landet tycks ligga inbäddat i schlagerhysteri är Klubb Söndag, med företrädesvis akustiska konserter på programmet, ett gott och nyttigt alternativ för att komma ner på jorden.
   Nu är säsongen igång på allvar på Strömpis. Först ut blev Ane Brun, norskan som nu bor i Stockholm, som vi svenskar vill göra till vår egen singer-songwriter-prinsessa. Till norrmännens begränsade glädje…
   Ane gjorde redan för ett år sedan en kort Klubb Söndag-konsert, ensam med sin gitarr, före amerikanen Bill Mallonee. En försmak till något som nu i söndagskväll hade växt till ett stort personligt uppträdande. Där medmusikanterna Katharina Nuttall, piano, och Staffan Johansson, gitarr, visade att inget lämnats åt slumpen.
   Det var ingen tillfällighet att Ane presenterade sin gitarrist flera gånger ty han var en lågmäld ljudkonstnär som både dekorerade och förgyllde många låtar med sin ljuvliga lapsteel.
   Så länge Ane sjunger på engelska, vilket hon genomgående gjorde i söndags, är det inget problem att acceptera henne ty den spröda men ändå starka framtoningen är internationell långt in i själen.
   Ane befinner sig dessutom i det gyllene mellanläget att både ha förebilder och vara förebild. Jämförelser med artister som Ani Di Franco, på gott och ont, och Anna Ternheim, även hon en gammal Klubb Söndag-uppvärmare, kommer lätt upp till ytan när Ane Brun framför sina sånger på scen.
   Anes låtar har mer stämningsfull atmosfär än handfasta melodier. Som gjorde söndagskvällens konsert till en ljud- och känslomässigt stor upplevelse. Även om jag personligen inte riktigt kunde greppa eller fånga alla de emotionellt starka känslor, ofta med gråsvarta och bittra undertoner, som hon med varm hand kom att trollbinda sin publik.
   Någon har beskrivit Ane Brun som en oslipad diamant och just den där dallrande närvarokänslan blev söndagskvällens stora behållning.
   Visst hade repertoaren några melodiska toppar, exempelvis ”My lover will go” och ”This voice”, hon spelade stundtals en gudomlig gitarr och mellan sångerna var hon ett under av naturlighet. Ändå träffade hon inte mitt hjärta fullt ut.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2005 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.