Blogginlägg

#44: Kite

KIRSTY MacCOLL: Kite (Virgin, 1989)
Den eldigt och typiskt brittiskt rödhåriga engelska tjejen Kirsty var (hon dog tragiskt i en båtolycka några dagar innan julafton 2000) som låtskrivare den kvinnliga motsvarigheten till en mix av Ray Davies, Morrissey och Shane MacGowan. Det låter som en överdrift men under 80-talet bevisade hon sin styrka vid upprepade tillfällen. Utan att egentligen sköta sin artistkarriär på något speciellt effektivt sätt. Vilket till större del berodde på att hon 1984 gifte sig med skivproducenten Steve Lillywhite och fick två barn.
   Några utmärkta singlar här och där, hon var på Stiff vid två olika tillfällen, ett lite ojämnt album och några uppmärksammade inhopp med Pogues ledde fram till den här nästan genuina skiva i slutet på decenniet.
   Redan hennes debutsingel 1979 på Stiff, ”They don’t know”, var en pärla om än inte kommersiellt framgångsrik. Låten fick i vintras ett nyintresse här i Sverige sedan Moneybrother översatte den till svenska och spela in den som ”Dom vet ingenting om oss”.
   En singel 1981 med den anmärkningsvärda titeln ”There’s a guy down the chip shop swears he’s Elvis”, skriven tillsammans med Philip Rambow, blev en större hit för Kirsty men det följande albumet ”Desperate character” utnyttjade inte hennes resurser i sin helhet.
   Hon kom snart i kontakt med Pogues och den kopplingen är inte så svår att förstå. Kirstys pappa, låtskrivaren och folkmusikern Ewan MacColl (död 1989), var givetvis en av bandets förebilder och att hon skulle komma att göra flera duetter med Shane MacGowan var nästan förutbestämt.
   Innan dess var hon tillbaka på Stiff och gjorde en alldeles grandios version av Billy Braggs ”A new England”. Producerad av Lillywhite var det just maxisingelversionen som imponerade mest på mig. Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag stod på Virgins skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och hör hur den pumpas ut i högtalarna. Minnet sprider en sagolik känsla än idag.

Mellan hennes två Pogues-duetter, den sanslöst klassiska ”Fairytale of New York” (1987) och ”Miss Otis regrets” (1990) kom ”Kite” som första delen i en trilogi MacColl-album av väldigt stark prägel.
   Maken Lillywhites fascination för studiofinesser var nedtonade och Kirsty sjöng och skrev många fantastiska låtar. Pop, folkmusik och till och med country och engelskt uttal i varje strof.
   Jag minns att hon i samband med skivreleasen kom till Sverige och medverkade i svensk tv. I ett program, ”Sommar-Exter”, som leddes av Carin Hjulström i ruskig pudelfrisyr. Tillsammans med programmets husband, förstärkta av Kirstys gitarrist Pete Glenister, framförde hon anspråkslöst, om jag minns rätt, låtarna ”Fifteen minutes” och ”Don’t come the cowboy with me, Sonny Jim!”.
   Otroligt imponerande. Precis som hela det här albumet med låtar som står upp mot exempelvis Ray Davies ”Days”, skivans enda mycket passande cover, vilket tyder på en genomgående styrka i materialet.
   Hon skulle komma att följa upp det här albumet med två ännu starkare album, ”Electric landlady” (1991) och ”Titanic days” (1993). Hon avslutade sin sporadiska skivkarriär med ”Tropical brainstorm” (2000), ett udda album med latinska storbandsarrangemang. Inte riktigt min kopp té men tragedin var ändå fullkomlig när hon 18 december 2000 blev påkörd och dödad av en båt i Cozumel, Mexiko.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.