Blogginlägg från september, 2007

#42: Historier från en väg

Postad: 2007-09-30 10:52
Kategori: 80-talets bästa

KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON: Historier från en väg (Hi Fidelity/EMI, 1986)
Kajsa, Malena och de andra tjejerna i Tant Strul bestämde sig för att lägga ner bandet sommaren 1985. Sista spelningen genomfördes på Roskildefestivalen det året.
   Då hade Kajsa & Malena redan börjat om. Kajsa har beskrivit det mycket målande på samlingsskivan ”Diamanter”:
   - Vi ville rensa, komma närmare, höras. Vi ville lära oss våra instrument bättre. Rösten, texten och piano. Närvaron.
   Det kunde inte sägas bättre. I en tid när det svulstiga och syntiga gällde. Därför kändes deras duodebut ”Historier från en väg” så otroligt välkommen när den släpptes i november 1986. Som då fick mig att skriva en recension som jag tycker håller än idag. Vilket jag knappast tycker om allt jag skrivit genom åren. Därför återger jag här recensionen i sin helhet:

”I rockmusikens vansinniga värld av galningar och popmusikens lättja, en mix av stöld och imitation, är det lätt att gå bort sig. Där cynism är honnörsord och påklistrad image nyckeln till framgång.
   Det är i den så kallade verkligheten som suget kommer efter något mänskligt, angeläget, naket och oförstört. Där röster sjunger och instrument spelar. Där allt känns äkta och ärligt. Där inga åthävor behövs, inga dataingenjörer eller trendsättare är inblandade.
   Det är i den snäva fållan och på det försvinnande utrymmet som Kajsa Grytt och Malena Jönssons LP ”Historier från en väg” gör entré. Et stor, mycket stor, entré.
   Här är de i flera avseenden ensamma med mycket små men effektfulla inpass från några få gästmusiker. Det är inte rock, inte blues, inte jazz, inte schlager, inte folkmusik. ”Historier från en väg” är allt. Och ändå lite till.
   Paret Grytt/Jönsson framförde tidigt i våras dessa sånger levande med endast ett akustiskt piano som komp. Det fungerade perfekt då, den ödesdigra kvällen i februari, och det låter lika bra nu på skiva.
   En ensam trumpet, saxofon, dragspel eller oboe förstärker intrycken utan att bryta den ödesmättade nästan hypnotiska stämningen i Kajsa Grytts och Malen Jönssons sånger.
   Flickorna har regisserats med varm hand av Kjell Andersson, ”känd” från sitt samarbete med Ulf Lundell. Han var bland annat ansvarig för Lundells akustiska ”12 sånger” med enbart gitarr i kompet.
   Nu uppnår Andersson samma innerliga och nakna totaleffekt med små medel men mycket stora genidrag.
   Basisten Backa Hans Eriksson är spindeln i det lilla nätet bakom flickorna. Han spelar även banjo, mandolin och saxofon och har skrivit några andlöst vackra stråkarrangemang.
   När hypnosen till Kajsa Grytts bedårande och personliga röst lagt sig, vilket tar tid, är poesin det vackraste jag har läst och hört i år. Inramad av små ögonblicksbilder som hand i hanske passar arrangemang och musikintron.
   Ingen sång faller ur på denna gränslöst imponerande LP men de utpräglade balladerna är mina favoriter. ”Vänd dig bort”, ”I det bleka morgonljuset”, ”Han säger” och ”Brev från ett torg”, den sistnämnda skriven av Kajsas bror Pelle Grytt som äger samma unika skicklighet som sin syster att skriva fängslande och lyhörda ballader.
   ”Historier från en väg” har jämförelsevis inga konkurrenter i sin höga klass. Den tar tid, är inte rädd för pauser och lågmälda inslag och känner pulsen slå. Värnar om människan när hotet närmar sig i form av den snö som ännu inte fallit.”

Obegripligt att jag inte nämnde ”Vi kan göra det igen”, en av skivans absolut bästa låtar i min recension. Både rockig och balladbaserad. Med ett häftigt gitarrsolo av Bengt Kirschon. På skivan finns också ett av de snyggaste baritonsaxofonsolon jag känner till, spelat av Gunnar Bergsten på ”Han säger”.
   Den ödesdigra kvällen i februari, jag hänvisar till i recensionen, är 28 februari när Kajsa & Malena spelar förband till Eldkvarn på Rockmagasinet i Örebro. Någon gång under Eldkvarns konsert, på ett annat ställe i Stockholm, mördas Olof Palme

/ Håkan

Gamla och nya låtar smälte samman till en stark helhet

Postad: 2007-09-28 19:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 2007.

TOMAS ANDERSSON WIJ
TOBIAS FRÖBERG
Konserthuset, Örebro 26/9 2007


Konserten med en ensam Tomas Andersson Wij på Konserthusets scen formades plötsligt och oannonserat till en liten singer/songwriter-festival när Tobias Fröberg överraskande inledde konsertkvällen.
   Med två bra men lätt anonyma skivor bakom sig kunde Tobias på blott fem låtar göra ett profilstarkt intryck på en snopen publik. Inte minst med sina spontana, komiska mellansnack men också med några amerikanskt stajlade trubadursånger inklusive några nyskrivna alster.
   En stiligt välklädd Tomas Andersson Wij kom sedan in på den stora scenen utan att visuellt ha några ambitioner att fylla upp det gigantiska utrymmet. Det var sångerna, det fina gitarrspelet, den sammanbitna rösten och de välartikulerade mellansnacken som gav konserten dess höga kvalitativa nivå.
   Örebrokonserten var en lösryckt spelning utanför turnén som egentligen genomfördes i våras och följde upp hans samlingsskiva. Repertoaren för kvällen var också hämtad till stor del från den skivan. Men Tomas har på alla sina konserter valt material från hela sin karriär och det var en fröjd att konstatera hur väl både gamla och nya låtar återigen naturligt smälte samman till en stark helhet under hans konsert.
   Med bara tre akustiska gitarrer till hjälp gick ändå inte mycket förlorat i känsla och arrangemang på Tomas låtar. Han rockade så smått i låtar som ”Hälsingland”, ”Blues från Sverige” och ”Tommy och hans mamma” (då han dessutom fick hjälp av Tobias Fröberg på gitarr) medan det finstämda lyste vackert i ballader som ”Sanningen om dig”, ”Du skulle tagit det helt fel” och Carolas ”Evighet”, coverlåten som nu blivit obligatorisk i Tomas konsertrepertoar.
   Tomas passade också på att ge en försmak från nästa skiva som precis är inspelad. Men ”Jag behöver inga fler vackra sånger” lät så här första gången som en tämligen konventionell trubadurlåt. Gav inte alls samma snabba, starka vibrationer som när han för nästan ett år sedan premiärframförde ”Hälsingland” på samma scen.
   Det finns en stor potential i samspelet mellan den kärva och sträva framtoningen och den alltmer självsäkra berättaren i Tomas. Vi fick flera bevis för det i onsdagskväll. Den bottendjupa innerligheten i den avslutande ”Vi är värda så mycket mer” var ett. Att han vågade utesluta ”Landet vi föddes i” från konserten var ett annat.
   Det var då jag bestämde mig för att nu jämföra Tomas Andersson Wij med två andra svenska, väldigt aktuella, namn. Peter LeMarc och Lars Winnerbäck.

Tomas Andersson Wijs låtar:
Andas ut
??
Tagit det helt fel
En svensk rockstjärnas död
Ring mig, Johanna
Sanningen om dig
Mellanstora mellansvenska städer
Jag behöver inga fler vackra sånger (NY)
Evighet
Tommy och hans mamma (+Tobias Fröberg)
Hälsingland

Extralåtar
Blues i Sverige
Ett slag för dig

Värda så mycket mer

/ Håkan

”Magic”

Postad: 2007-09-27 14:22
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 2007.

Bruce Springsteen
Magic
(Columbia/Sony BMG)


"Magic", den lilla återföreningen med E Street Band, är genomgående kanske inte så himmelskt magisk i sitt innehåll och sin utformning. Däremot är det en alldeles förträfflig liten pärla i Springsteens långa karriär. En stark samling låtar som tillsammans gör ett helgjutet album fast det genomgående pendlar mellan högfrekvent rock och ballader, vilda gitarr- och saxofonsolon och åtskilliga stråkarrangemang.
   På "Magic" får vi nog jämföra Bruce och bandets insats med "The river". Så starkt upplever jag det mångfacetterade innehållet. Förhandsrapporterna från managern Jon Landau talade om en "high energy rock CD" och inledningen stämmer väl överens med det löftet men sedan blir det både poppigt och snällt.
   Inledningen är klockren med redan kända, uppenbart hitmässiga "Radio nowhere" och ytterligare några rocklåtar med det typiska E Street Band-soundet och Clarence Clemons saxofon i högsätet.
   Sedan skiftar skivan drastiskt karaktär. Med feta stråkar och vackra körer. "Girls in their summer clothes" är så mycket pop och sommar det kan vara och kommer bli en fin tröst i höst.
   Resten av skivan är en underbar blandning av ballader och intensiv rock där "Last to die", med sitt patenterade sound, är Bruce och bandet i absolut bästa form.

/ Håkan

”Daugava”

Postad: 2007-09-26 14:11
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2007.

LARS WINNERBÄCK
Daugava
(Sonet/Universal)


Linköpingssonen Winnerbäck kan nästan göra vad som helst - och det låter likadant i alla fall. När han på sin senaste studioskiva, för tre år sedan, skippade sitt traditionella komp resulterade det i ett lågmält personligt sound. Men låtarna var ändå rätt typiskt Winnerbäck-poppiga.
   När han nu åker till Irland med helt andra musiker än vanligt för att spela in så blir det givetvis mer rockig folkmusik men sättet han sjunger på, hur han bygger låtarna och den uppbackande tjejrösten (Miss Li) blir till slut väldigt identisk med den musik han skapat sedan, låt säga, 1998.
   Om än med lite fler fioler och mandoliner än elgitarrer i kompet. Det är bara i den fina duetten "Om du lämnade mig nu" som den udda personligheten hos Miss Li kommer fram, i övrigt ekar det väldigt mycket Schultz/Stadling om körandet.
   Texterna är lite svartare och allvarligare än vanligt och Jerker Odelholms kontrabas förstärker den nedstämda tonen men även där vägrar Winnerbäck gå över gränsen till det oförutsägbara.
   Ändå är "Daugava" ett dussin homogena sånger med en musikalisk helhet som givetvis håller hög standard i konkurrens med det mesta i det här landet.

/ Håkan

Det fantastiska E Street Band-soundet är tillbaka

Postad: 2007-09-26 09:22
Kategori: Skiv-recensioner

BRUCE SPRINGSTEEN: Magic (Columbia)
På fredag släpps Bruce Springsteens lilla återförening med E Street Band. ”Magic” är kanske inte så himmelskt magisk i sitt innehåll och sin utformning. Däremot en alldeles förträfflig liten pärla i Springsteens långa karriär. En stark samling låtar som tillsammans gör ett helgjutet album fast det genomgående pendlar mellan högfrekvent rock och ballader, vilda gitarr- och saxofonsolon och åtskilliga stråkarrangemang.
   På ”Magic” får vi nog jämföra Bruce och bandets insats med ”The river”. Så starkt upplever jag det mångfacetterade innehållet. Min första kontakt med den här skivan, för drygt två veckor sedan, gjorde mig lite osäker och förvirrad. Managern Jon Landau hade uttryckt sig väldigt tydligt när han beskrev skivan som ”high energy rock CD” och inledningen stämmer väl överens med det löftet men sedan blir det både poppigt och snällt.
   Därför känns det som hela skivan kräver en noggrann genomgång, låt för låt:
   RADIO NOWHERE
   En uppenbart hitmässig inledning på skivan. En stark, drivande låt med väldigt klassisk popkänsla. Efter två minuter ett ännu starkare saxofonsolo som fulländar det typiska E Street Band-soundet.
   YOU’LL COMIN’ DOWN
   Tung fortsättning. Efter några veckors lyssnande formar sig varje låt till något fantastiskt. En typisk E Street Band-låt, bekant men ändå ny på något sätt. Ännu ett klassiskt saxosolo från Clarence.
   LIVIN’ IN THE FUTURE
   I låten med en titel som känns lånad från New Jersey-kollegorna Bon Jovi låter det än mer bekant. Är det ”Sherry darling” i ny kostym? Med klockspel, sax och keyboards. Passionerad na-na-na-allsång på slutet.
   YOUR OWN WORST ENEMY
   Skivan skiftar karaktär drastiskt. Poppigt pianointro, feta stråkar, bjällror och vackra körer. Sommarkänsla i det luftiga arrangemanget.
   GYPSY BIKER
   Munspel och akustiska gitarrer i inledningen. Stegrande intensitet och jag får ”Badlands”-känsla när Max Weinberg efter en minut pumpar igång arrangemanget. Vilda gitarrsolon lovar gott inför konserterna.
   GIRLS IN THEIR SUMMER CLOTHES
   Ännu mer pop, ännu mer sommar. Stråkar, den här skivans ”Waitin’ on a sunny day”, akustiska gitarrer, klockspel och Phil Spector-kastanjetter. Oemotståndlig med la-la-la-allsång på slutet som känns bekant.
   I’LL WORK FOR YOUR LOVE
   Klassiskt Roy Bittan-intro. Weinberg pumpar på och E Street Band är som bäst mellan pop och rock. Även här får stråkarna plats i arrangemanget.
   MAGIC
   Rytmisk singer/songwriter-pop. Mandolin, fiol och enkel akustisk pop. Den minst imponerande låten hittills.
   LAST TO DIE
   Tillbaka till högfrekvent rock. Fast det är stråkarrangemang som inleder innan det patenterade E Street Band-drivet tar låten till höga höjder. Och stråkarna används tydligt och ger melodin karaktär tillsammans med gitarrerna. Och nu har jag saknat Clarence-saxofonen på flera låtar i rad.
   LONG WALK HOME
   Borde även på konserterna ligga bland de sista låtarna. Tillhör låtarna som har finalprägel- Ett fint gitarrsolo (Nils?) och saxofonen är tacksamt tillbaka. Majestätiskt.
   DEVIL’S ARCADE
   Episk, vemodig sistalåt. Fiol, akustisk och en lätt ”Devils & dust”-känsla. Här slutar nog skivan. På riktigt. Med de bombastiska 80-tals-trummorna som slutpunkt.
   TERRY’S SONG
   Bonuslåt som inte riktigt hör hit. Låter som en outtake från tidigare inspelningar. Efter det typiska Bittan-introt blir det en Tom Joad-doftande historia.

/ Håkan

#43: If I should fall from grace with God

Postad: 2007-09-25 07:27
Kategori: 80-talets bästa

THE POGUES: If I should fall from grace with God (Pogue Mahone/Stiff, 1988)
Den engelska folkrockgruppens tredje album är en tämligen komplett skiva. Sedan förra skivan ”Rum, sodomy and the lash”, två och ett halvt år tidigare, hade sjumannabandet utökats med ytterligare en medlem, irländaren Terry Woods med rötter i klassiska band som Sweeney’s Men och Steeleye Span.
   Både Woods och Philip Chevron, bandets andre irländare, fick förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Och Chevrons ”Thousand are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA.
   Det var ovanligt lång tid mellan Pogues andra och tredje skiva men gruppen turnerade flitigt och gav ut många starka singlar plus ep:n ”Poguetry in motion” däremellan. Inklusive ”Sid & nancy”-låten ”Haunted” och samarbetet med idolerna The Dubliners i ”The Irish rover”.
   Nya skivan producerades av en i sammanhanget rätt udda figur, Steve Lillywhite. Då mest känd för modernare rock och en producent i tiden för exempelvis Big Country och U2. På ”If I should falla from grace with God” fick han ägna sig åt annat än att framkalla underliga gitarrsound.
   Albumet föregicks av den numera klassiska julsingeln ”Fairy tale of New York” (duetten med Kirsty MacColl) och i januari 1988 släpptes den efterlängtade ”If I should fall from grace with God”. Ett imponerande gäng musiker på omslaget som tillsammans spelade ett ännu mer imponerande antal instrument.
   Skivan låter som sagt minst av allt som en typisk Lillywhite-produktion och mest av allt typiskt Pogues med mängder av hederliga folkinstrument, forcerad och slarvig sång av Shane MacGowan och ett flertal underbara låtar.
   Chevron-bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på skivan men Woods ”Streets of sorrow” var också ett mästerverk i all sin oansenliga framtoning.
   Kanske var det trots allt vid den här tidpunkten MacGowan började förlora lite av sin magiska kraft att skriva starka låtar. Många av hans låtar här, bland annat ”Fairy tale…” och ”Turkish song of the damned”, skrev han tillsammans med Jem Finer.
   Men naturligtvis fanns det några typiskt starka MacGowan-låtar skrivna på egen hand också. Som titellåten, ”Lullaby of London” och ”The broad majestic Shannon”.

/ Håkan

Skönheten och minnet i en papperslapp

Postad: 2007-09-23 14:18
Kategori: Konserter


Konsertbiljetten är det bokstavliga minnet av en konsert. Den tryckta biljetten, med sin information om artist och tid och plats och eventuellt pris, är liksom det visuella beviset på konsertbesöket. Jag kan se skönheten i en gammal tummad biljett och samtidigt nästan höra upplevelsen igen i en typ av déjà vu-känsla. Den där till synes anspråkslösa papperslappen rymmer så ofantligt många minnen.
   Konsten att tillverka konsertbiljetter har verkligen förändrats under decenniernas gång. Från perfekt tryckta små biljetter via 90-talets första generation av datoriserade ATG-biljetter till dagens ibland mejl-distribuerade pdf-biljetter i A4-format.
   Jag ska absolut inte påstå att det var bättre förr, den helt igenom nostalgiska tanken kommer ni aldrig att möta på den här sidan, men tittar jag på mina 70-talsbiljetter som överlevt konsertresor och vilda upptåg ser jag genuina om än enkelt designade små konsertminnen. Jag kommer nog ha svårt att uppbringa samma känsla kring ett ihopvikt A4-blad där exempelvis Debaser-logotypen är störst i mitten och artistnamnet skrivs med maskintext i stora bokstäver men i liten still uppe i vänstra hörnet.

I takt med att papperslappen/biljetten förlorat i visuellt värde har dess ekonomiska värde ökat drastiskt under senare år. Kort sagt har det blivit dyrare att gå på konsert. Det slår mig allra tydligast när jag förstrött bläddrar i min bekväma samling konsertbiljetter. Som genom åren egentligen sparats utan någon mening eller mål. Men just nu, när jag sitter med den här hemsidan, blir till alldeles utmärkta illustrationer till kommande konsertanekdoter.
   I oansenlighet fyller biljetten nostalgiska minnen, övervägande lyckliga stunder och osynliga låtlistor. Fast samlingen, som jag precis plockat ned från den överfulla anslagstavlan till höger om mig, är bara en bråkdel av alla konserter jag bevittnat genom åren.
   I Stockholm, Göteborg, London och andra ställen har jag sparat på mig en del biljetter. På hemmaplan i Örebro har det sällan handlat om tryckta, snyggt designade biljetter. Fram till de senaste åren var det anonyma platsnummerlappar (på Konserthuset), gästlistor på klubbarna eller bara insläpp å tjänstens vägnar. Inte mycket till stöd för nostalgiska minnen där inte.
   Det var på 90-talet som biljettkulturen raserades. Den datoriserade och centralstyrda utvecklingen sprang snabbare än design och utformning. De då helt stillösa konsertbiljetterna kunde vid en snabb, kort anblick lika väl vara SJ-biljett eller teaterbiljett. Lättillgängligheten via ATG-ombuden var ett tungt argument för de stilistiskt utslätade papperslapparna som vi då fick tugga i oss.

Jag sitter med några sådana biljetter framför mig och upptäcker att jag redan 1986 på en Elvis Costello-konsert på Konserthuset i Stockholm har en brandgul datoriserat utskriven biljett med Posten-logotypen på. I övrigt är det några Biljett Direkt (föregångaren till dagens Ticnet) med urblekt och knappt identifierbar text som är biljettsamlingens svarta får.
   Konserten med Costello var däremot, inte oväntat, lysande med en ensam, akustisk artist. T-Bone Burnett som uppvärmare och en generös rad av extralåtar. Minnet finns kvar men över biljetten lyser inget nostalgiskt sken.
   De megastora arenakonserterna har jag till stor del bojkottat genom åren. Biljetten till Rolling Stones-konserten på Ullevi 1982 ser välanvänd, tilltufsad och viktig ut. Till det facila priset av en hundralapp. Då är vi tillbaka till inflationsdebatten som jag definitivt inte är rätt man att kommentera. Men visst låter det billigt att 1973 kunna uppleva Stones på Scandinavium för blott några tio (40:-) och några mindre kända namn kring femtiolappen under mitten av 70-talet.
   Nils Lofgren (30:- på Olympen, Lund 1976), Police (45:- på Music Palais, Stockholm 1979), ABBA (45:- på Isstadion, Stockholm 1979), både Southside Johnny/John Hiatt (60:- på Göta Lejon, Stockholm 1979) låter också som en dröm.
   Det kommer att följa ytterligare information om gamla konserter på den här sidan under kategorin ”Konserter”.

/ Håkan

#44: Kite

Postad: 2007-09-21 07:54
Kategori: 80-talets bästa

KIRSTY MacCOLL: Kite (Virgin, 1989)
Den eldigt och typiskt brittiskt rödhåriga engelska tjejen Kirsty var (hon dog tragiskt i en båtolycka några dagar innan julafton 2000) som låtskrivare den kvinnliga motsvarigheten till en mix av Ray Davies, Morrissey och Shane MacGowan. Det låter som en överdrift men under 80-talet bevisade hon sin styrka vid upprepade tillfällen. Utan att egentligen sköta sin artistkarriär på något speciellt effektivt sätt. Vilket till större del berodde på att hon 1984 gifte sig med skivproducenten Steve Lillywhite och fick två barn.
   Några utmärkta singlar här och där, hon var på Stiff vid två olika tillfällen, ett lite ojämnt album och några uppmärksammade inhopp med Pogues ledde fram till den här nästan genuina skiva i slutet på decenniet.
   Redan hennes debutsingel 1979 på Stiff, ”They don’t know”, var en pärla om än inte kommersiellt framgångsrik. Låten fick i vintras ett nyintresse här i Sverige sedan Moneybrother översatte den till svenska och spela in den som ”Dom vet ingenting om oss”.
   En singel 1981 med den anmärkningsvärda titeln ”There’s a guy down the chip shop swears he’s Elvis”, skriven tillsammans med Philip Rambow, blev en större hit för Kirsty men det följande albumet ”Desperate character” utnyttjade inte hennes resurser i sin helhet.
   Hon kom snart i kontakt med Pogues och den kopplingen är inte så svår att förstå. Kirstys pappa, låtskrivaren och folkmusikern Ewan MacColl (död 1989), var givetvis en av bandets förebilder och att hon skulle komma att göra flera duetter med Shane MacGowan var nästan förutbestämt.
   Innan dess var hon tillbaka på Stiff och gjorde en alldeles grandios version av Billy Braggs ”A new England”. Producerad av Lillywhite var det just maxisingelversionen som imponerade mest på mig. Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag stod på Virgins skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och hör hur den pumpas ut i högtalarna. Minnet sprider en sagolik känsla än idag.

Mellan hennes två Pogues-duetter, den sanslöst klassiska ”Fairytale of New York” (1987) och ”Miss Otis regrets” (1990) kom ”Kite” som första delen i en trilogi MacColl-album av väldigt stark prägel.
   Maken Lillywhites fascination för studiofinesser var nedtonade och Kirsty sjöng och skrev många fantastiska låtar. Pop, folkmusik och till och med country och engelskt uttal i varje strof.
   Jag minns att hon i samband med skivreleasen kom till Sverige och medverkade i svensk tv. I ett program, ”Sommar-Exter”, som leddes av Carin Hjulström i ruskig pudelfrisyr. Tillsammans med programmets husband, förstärkta av Kirstys gitarrist Pete Glenister, framförde hon anspråkslöst, om jag minns rätt, låtarna ”Fifteen minutes” och ”Don’t come the cowboy with me, Sonny Jim!”.
   Otroligt imponerande. Precis som hela det här albumet med låtar som står upp mot exempelvis Ray Davies ”Days”, skivans enda mycket passande cover, vilket tyder på en genomgående styrka i materialet.
   Hon skulle komma att följa upp det här albumet med två ännu starkare album, ”Electric landlady” (1991) och ”Titanic days” (1993). Hon avslutade sin sporadiska skivkarriär med ”Tropical brainstorm” (2000), ett udda album med latinska storbandsarrangemang. Inte riktigt min kopp té men tragedin var ändå fullkomlig när hon 18 december 2000 blev påkörd och dödad av en båt i Cozumel, Mexiko.

/ Håkan

#45: En dag på sjön

Postad: 2007-09-17 17:20
Kategori: 80-talets bästa

ULF DAGEBY: En dag på sjön (Transmission, 1983)
Under 70-talet förknippades Ulf Dagebys namn till hundra procent med den svenska politiska rockmusiken. Proggen i allmänhet och Nationalteatern i synnerhet. Han skrev politiskt laddade låtar, medverkade i teaterföreställningar och var en av den svenska proggmusikens starkaste gestalter.
   Han var dock ingen frontmänniska så han lät ofta andra sångare (bland annat Totta Näslund, Hans Mosesson (”Stig” i ICA-reklamen), Anki Rahlskog och Maria Grahn) stå vid mikrofonen men de få gånger han själv tog steget fram så blev det än mer personligt.
   Många av Nationalteaterns låtar är han upphovsman till. De allra bästa, om jag får säga vad jag tycker. Fram till 1980 var det demokratiskt hela gruppen som stod för alla låtarna. Fast man i praktiken redan visste vilka Dageby stod för. Det var först på samlingsskivan ”Livet är en fest/En samling 1972-80” som det plötsligt i klarskrift stod vilka Dageby skrivit.
   Man kan väl påstå att proggen rann ut i sanden när 70-tal blev 80-tal och Nationalteaterns ”Rövarkungens ö” (1980) blev det sista han gjorde med dom – på skiva. På scen har de återförenats ett antal gånger under senare år. Utan att presentera någonting nytt.
   Vi ska heller inte glömma bort att Ulf stod bakom pseudonymen Sillstryparn som i samband med Eurovisionsschlagerfestivalfinalen i Stockholm 1975 gav ut singeln ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival”. En figur som han sedan tog avstånd ifrån och hela proggklimatet har han i efterhand kritiserat:
   - Jag har aldrig sett mig själv som en ledande person i någon rörelse över huvud taget. Jag ser mig själv som musiker. Jag vet inte ens vad proggrörelsen var. Många tror att det var en enhetlig rörelse och inget kan vara felaktigare. Det var bara ett speciellt klimat under den här perioden som var väldigt hårt politiskt. Men musikaliskt var jag självklart en av de ledande eftersom Nationalteatern var så stora, säger Dageby.

Ulf Dageby trivdes aldrig med den politiska renlärigheten och fundamentalismen som fanns under sjuttiotalet i vissa kretsar.
   Det där förklarar mycket av Dagebys fortsatta karriär som soloartist. När proggen kraschade och Nationalteatern lades ned 1982 ändrades förutsättningarna helt och Dageby tog ett helt annat spår: Det komiska, lättsamma och poppiga.
   I den här vevan hade Ulf Dageby blivit pappa och man kan både på omslaget och i många textrader på ”En dag på sjön” ana en barnslig, rolig och skämtsam skiva. Ställd mot Nationalteaterns allvarliga politiska prägel blev det nästan en chockartad upptäckt.
   En uppenbar barnteckning pryder omslaget. Ett litet enkelt komp där teknikern Thomas Folland ingår och Ulf spelar både saxofon ock klaviatur förutom gitarr.
   Sedan har vi låtarna. De där lustiga, enkla låtformationerna. Och bakom titlar som ”Länge leve alla biologer”, ”Djur går över vägen”, ”På en liten ö” och titellåten döljer sig så enkel poesi att den bara går in i hjärtat.
   Inledningen på ”En dag på sjön”: Ska vi spela yatzy/Eller ska vi spela knack är en svensk popklassiker alla kategorier.
   Redan 1979 skrev Ulf Dageby sitt första filmsoundtrack, ”Ett anständigt liv”, och har under hela sin karriär varit duktig på känslosamma arrangemang och melodier. På ”En dag på sjön” är det ”Månen” som jag vill minnas allra bäst: Solen är din vän/Men akta dej för månen…

/ Håkan

#46: Cloud nine

Postad: 2007-09-14 10:03
Kategori: 80-talets bästa

GEORGE HARRISON: Cloud nine (Dark Horse, 1987)
80-talet var inget stort decennium i George Harrisons skivhistoria. Mest beroende på att han gjorde så få skivor. För de album han levererade under sitt eget namn var tämligen starka. Det började kanske lite knackigt med ”Somewhere in England” som kom 1981 i efterdyningen av mordet på John Lennon där nostalgiska låten ”All those years ago” tog all uppmärksamhet.
   Sedan kom ”Gone troppo” (1982) och visade att George både kunde skriva och sjunga bra och ytterligare fem år senare kom det här toppenalbumet.
   Här fanns låtarna och här fanns ett exklusivt duktigt komp med både Eric Clapton, Ringo Starr och Elton John.
   Men den största delen i framgången för den här skivan har naturligtvis producenten Jeff Lynne, Electric Light Orchestra-ledaren och framförallt store Beatles-fantasten. Tillsammans med ett mycket renodlat sound dyker det hela tiden upp små delikata anknytningar till just Beatles.
   Några år tidigare hade det gått inflation i Lynne-produktioner och ett av hans sämsta resultat var några pinsamma Dave Edmunds-skivor. Det var för övrigt Ëdmunds som presenterade Harrison och Lynne för varandra.
   Hela ”Cloud nine” andas en spontan, avslappnad och anspråkslös atmosfär. Skivan kan ses som en vändpunkt i Harrisons hela skivkarriär för det var ju just det anspråkslösa som skulle bli Traveling Wilburys signum några år senare. Där för övrigt Lynne också var medlem.
   Här hade Harrison skakat av sig 70-talets förväntningar på honom som Beatles-gitarrist. Han vågar vara sig själv och att rötterna lyser igenom brydde sig varken han själv eller vi publiken om.
   Den centrala låten var ”When we was fab” där han återskapade det speciella Beatles-soundet. Texten är självbiografisk om tiden med Beatles (”det enda vi fick var inkomstskatt”) i ett arrangemang med både cello och sitar.
   Men det fanns fler hits på skivan. ”Got my mind set on you” hade redan blivit hans största hit sedan ”My sweet lord”. Men både ”Fish on the sand”, ”Devil’s radio” och ”This is love” hade potentiella singelkvalitéer.
   ”Cloud nine” var poplåtar för 80-talet från en 44-åring vars glöd under de senaste åren påtagligt hade falnat men som nu blossade upp på en av 1987 års bästa popplattor.

/ Håkan

Det ödesdigra beskedet för exakt fem år sedan

Postad: 2007-09-12 10:06
Kategori: Ingen


Sedan jag började blogga på allvar i slutet av november förra året har jag i huvudet filat på en artikel om Warren Zevon men inte förrän nu kommit till skott. Och det är fortfarande inte lätt att på några rader, även om det är många, sammanfatta hela den långa och intressanta historien om hans liv, hans musik och allt det andra.
   Det råkar just idag vara precis fem år sedan Zevon meddelade att han led av en obotlig sjukdom och att han kanske bara hade några månader kvar att leva. Ingen bitterhet, ingen sorg utan med massor av humor och lättsamhet i rösten berättade han om ironin, det helt makalöst parodiska, i hans öde.
   - Här har jag under hela min långa karriär sjungit om döden och under perioder i mitt liv levt som om varje dag var den sista. Och till sist får jag det här fatala beskedet.
   Vad Zevon just då önskade mest av allt var att få leva tillräckligt länge för att få uppleva nästa James Bond-premiär, som han uttryckte det.
   Så när som på fem dagar fick Warren Zevon leva ett helt år till och varje dag var som en bonus. Han myntade en klassisk uppmaning för situationen:
   - Enjoy every sandwich.
   Han fick alltså inte bara uppleva James Bond-premiären. Han kunde också genomföra det stora projektet med att producera ett helt nytt album, ”The wind”, som släpptes bara några veckor innan han slutligen dog 7 september 2003. En bortgång som då skymdes lite av Johnny Cashs död bland de stora musiknyheterna den veckan.
   Men Warren Zevon glömmer jag aldrig. Från dag ett i hans sjukdomsprocess la jag hans Google News-sida bland mina dagliga sajter och hela det sista årets resa blev till en lärorik erfarenhet och han blev en förebild i konsten att göra det bästa av situationen. En inställning jag aldrig kommer att glömma, aldrig ska släppa. Liksom minnet av Zevons musikaliska historia.

Jag ramlade första gången på Warren Zevons ovanliga namn hösten 1976. Via Jackson Browne, som jag några år tidigare tagit till mitt hjärta, som producerade albumet ”Warren Zevon” upptäckte jag då en alldeles makalös artist, låtskrivare och, inte minst, textförfattare.
   Utifrån hans rötter på den amerikanska västkusten så överraskade hans språk, ämnesval och alla ironiska och satiriska vinklingar. På ytan såg skivan ut som en typisk countryrock-platta med alla gästartister (David Lindley, John David Souther, Lindsey Buckingham, Bonnie Raitt, och Eagles-medlemmar) på skivbolaget Asylum. Men skivan var allt annat än en solbränd och romantisk platta när man exempelvis tittade närmare på texterna.
   Från ”Frank and Jesse James”, om de fruktade och skjutglada bröderna som hamnade på fel sida i inbördeskriget till avslutande ”Desperados under the eaves”, en fantastisk end-of-the-world-sång där han sitter ensam i den stora baren och stillsamt konstaterar att om så hela Kalifornien glider ner i oceanen står säkert det här motellet kvar tills han har betalat notan.
   I samma veva uppmärksammades Zevon som låtskrivare av bland andra Linda Ronstadt som sedan gjorde flera låtar av honom på skiva, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me” och ”Mohammed’s radio”.
   Många jämförde Zevon med filmer och regissörer som Sam Peckinpah och Howard Hawks och författare som Ross McDonald och Norman Mailer. Det fanns en spänning och äventyrslusta i hans texter som gjorde honom intresserad av skjutvapen vars namn han ofta nämnde i sina lyriska berättelser. Men så har han också skrivit låtar med en före detta gerillasoldat.
   Texten till låten ”I’ll sleep when I’m dead” (just det, en av hans texter om döden som nu blivit titel till hans förra frus biografi om honom) från 1976 har en speciell historia. Ursprungligen sjöng han på originalet av "I´ll sleep when I´m dead": I've got a .38 special up on the shelf/If I start acting stupid/I'll shoot myself.

Några år senare, efter ett hårt leverne och en accelererande alkoholism, låter han ännu tuffare på liveskivan ”Stand in the fire”: I've got a .44 magnum up on the shelf/And I don´t intend to use it on my self.
   1976-skivan var ingen debut fast den uppfattades som det. Han gjorde faktiskt redan 1970 sin debut på skivan ”Wanted dead or alive”. Redan där var döden ett tema och en av de bättre låtarna på skivan hade titeln ”A bullet for Ramona”.
   Till hans långa historia kan vi också lägga oberoende låtskrivare (några b-sidor åt Turtles bland annat) på 60-talet och kapellmästare i Everly Brothers band.
   Men det var efter den Jackson Browne-producerade skivan som det började hända saker med artisten Zevon. I våras återutsläpptes i snabbt takt ”Excitable boy”, liveskivan ”Stand in the fire” och ”The envoy” och jag måste få säga att jag ljudmässigt nu var besviken på det lite fyrkantiga soundet. Låt- och textmässigt var det en sedvanlig Zevon i absolut toppform men arrangemangen var inte lika klockrena nu som då.
   Ändå tillhör ju ”Excitable boy” klassikerna med sina underbara låtar ”Werewolves of London”, ”Roland the headless Thompson gunner” och ”Lawyers, guns and money” och vapentemat är intakt. Inneromslaget pryds av en 44-kalibers Smith & Wesson-revolver som är smaklöst placerad över en mattallrik.
   Av de tre återutgivna Zevon-skivorna är jag idag faktiskt mest förtjust i liveskivan. En explosiv show från Roxy i Los Angeles med ett i högsta grad levande kompband som ger hans mest kända låtar en häftig behandling. Plus några nyskrivna låtar.
   Efter 1982 års ”The envoy” så tystnade nästan Warren Zevon. Det vilda livet hade krävt sin man och han var tillbaka som singer/songwriter på egen hand utan skivkontrakt och publikintresset svalnade.
   Det skulle ta fem år innan han var tillbaka på den stora scenen och det var en mycket stark comeback, ”Sentimental hygiene”. Men just nu sätter jag punkt för den färgstarka historien om Warren Zevon och ber att få återkomma i ämnet.

/ Håkan

En recension står över både sanning och lögn

Postad: 2007-09-10 19:14
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2007.

Så blev det dags att återigen ta fram pekpinnen och rikta in sig mot ordet recension som människor, musiker, konsertbesökare och skivlyssnare varken kan eller vill förstå den rätta betydelsen av. Förra veckan var det Keith Richards som fick en släng av sitt onda huvud och plötsligt ville att recensenterna enbart skulle ägna sig åt att skriva sanningen. Och hantlangaren Thomas Johansson, EMA-Telstar-boss, nickade och höll med.
   En recension är, om ni nu inte råkar känna till det, varken sanning eller lögn. Varken rätt eller fel. En recension är helt enkelt en subjektiv återberättelse av ett uppträdande, en föreställning, en konsert, en skivlyssning, en bokläsning eller något annat.
   Därför är det så otroligt tråkigt när folk klagar på recensenten som inte uppfattat att exempelvis ”fem tusen personer i publiken stod ju upp och sjöng med på slutet” och att konserten därför följaktligen borde betygsättas som en fullpoängare.
   Jag har inga åsikter i Rolling Stones-ämnet, för jag var inte där, men de jag pratat med som var närvarande tycker allmänt att kvällstidningarnas rapporteringar om fylleri på scen var klart överdimensionerat.
   - Det ligger ju i sakens natur att Keith Richards ska spela vinglig gitarr och inte sjunga klockrent, säger en av mina vänner som var där.
   Det får nästan vara hur det vill med den saken. Men när Richards begär att recensenterna ska skriva sanningen är det nog att gå för långt. Då är det nästan som att införa börsrapporter även på kultur/nöjes-sidan, tycker jag.
   Sedan kan man ju säga som en annan vän till mig gjorde med anledning av Keith Richards uttalande:
   - Jag är så trött på kvällstidningar att jag kan kräkas.

Det finns som vanligt två sidor av samma mynt. Att däremot kräva ren och skär objektivitet i en recensionstext är så okunnigt att jag får svindel.
   Av alla mina recensioner i Nerikes Allehanda under decennier tillbaka har det vid endast ett fåtal undantagsfall lett till protester. Ibland från artisten, i ett fall två bokförfattare, men ofta från en konsertpublik som upplevt sitt livs ögonblick och inte kan förstå att någon annan tycker något annat.
   - Du är bra orättvis, du nedvärderar helt enkelt dom örebroare som tycker om att se Tomas Ledin, skrev Siv Tidholm efter en konsert i Stadsparken sommaren 2003.
   Det kom liknande reaktioner efter sommarens Status Quo/Chuck Berry-konsert i Brunnsparken.
   - Din recention var inget bra alls. Men att ha en sådan omröstning är väl droppen, skrev en Norjalainen på NA:s nöjesblogg efteråt.
Att folk inte kan stava till recension är vanligt men det kan jag leva med. Att publik och artist (som Keith Richards) inte vet vad en recension har för syfte tycker jag är desto mer ledsamt.
   En recension ger ingen sann och rättvis bild. En recension är en kritisk granskning och uttrycker åsikter så personligt och subjektivt det någonsin går.
   Då kan ingen, inte ens Keith Richards, komma och begära att vi recensenter ska skriva sanningen och ingenting annat.

/ Håkan

#47: Imperial bedroom

Postad: 2007-09-10 16:20
Kategori: 80-talets bästa

ELVIS COSTELLO & the Attractions: Imperial bedroom (F-Beat, 1982)
Den stilige engelsmannen D P MacManus alter ego Elvis Costello har en nästan legendomsusad karriär att titta tillbaka på. Allt är dock inte guld, som det först synes vara, om man närmare analyserar exempelvis hans 80-tals-produktion. Ändå är det givetvis kvalité, öppna ögon och nya grepp som skapat skimmer kring hans namn.
   Med ”Imperial bedroom” gick Costello in i en ny fas av sitt musikaliska liv. Förutom Nashville-skivan ”Almost blue” hade Nick Lowe fram till dess producerat Costellos samtliga album och det var dags för lite nytt blod.
   För att välja ny spännande producent till den nya skivan gick han tillbaka till sina Liverpool-rötter och forna Beatles-medarbetare. På Squeezes fantastiska skiva ”East side story”, som Costello producerade (och jag kan redan nu lova att den skivan befinner sig bland de tio bästa på min 80-talslista), jobbade han med teknikern Phil McDonald.
   Till ”Imperial bedroom” valde han därför en av McDonalds kollegor, Geoff Emerick, och det resulterade i en mer komplicerad men stundtals väldigt raffinerad ljudbild som i mina öron väldigt ofta låter fantastiskt fint.
   Det är Costellos hittills mest varierade skiva. Från svårfångade stämningsbilder via snålt arrangerade ballader till poppiga, uppenbart Beatles-influerade, melodier.
   Spåren av arg ung man var här nästan helt utplånade. Det karaktäristiska kompakta soundet likaså. Emerick lät istället gruppens instrumentala kvalitéer visa upp sig. Lägg därtill utnyttjandet av stråkar, blås, tamburiner, dragspel, akustiska gitarrer och studioeffekter som fasförskjutning och musik spelad baklänges och ni förstår att några år tidigare hade det varit otänkbart på en Costello-skiva.
   Här finns tydliga singelspår, som ”You little fool” och ”Man out of time”, men också ”The loved ones” som kanske är ännu starkare melodiskt.
   Sedan kryllar det av mer avancerade poplåtar på skivan. Som kräver lite mer av den konventionelle Costello-lyssnaren än tidigare.

/ Håkan

Håkan Hellström setlist

Postad: 2007-09-08 20:39
Kategori: Setlists

HÅKAN HELLSTRÖM
Gröna Lund, Sthlm
8 september 2007

Precis som Romeo
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Så länge du är med mig
Brännö Serenad
Gårdakvarnar och skit
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Hurricane Gilbert
På alla platserna (Almedal-cover)
Mitt Gullbergs kaj paradis
En midsommarnattsddröm
Det är så jag säger det/Kärlekens tunga
Klubbland
Kom igen, Lena
Vi två, 17 år

/ Håkan

#48: Under hot

Postad: 2007-09-07 09:29
Kategori: 80-talets bästa

WILMER X: Under hot (MNW, 1985)
Redan våren 1985 gjorde Wilmer X sitt fjärde album och Nisse Hellbergs låtar och bandets sound hade aldrig varit bättre. Livepräglad rockmusik av både energi och intensitet. Därför var det så naturligt att samtidigt som skivan släpptes se gruppen live.
   De hade via intensivt turnerande skaffat sig en publik som bara växte. Än så länge uppträdde de på små klubbar och det skulle dröja ytterligare några år innan den breda mänskligheten fick upp ögon och öron för Wilmer X-rockens slagkraftiga melodier.
   Vid den här tidpunkten var Wilmer X full av självförtroende och på sin konsert spelade de tio av den senaste skivans elva låtar. Det är inte så konstigt för ”Under hot” är en väldigt stark skiva. Inspelad i en källare i Malmö hösten 1984.
   Med låtar som ”Förlorad kontroll”, ”Spela under hot”, ”Fem ess i leken” och ”Hong kong pop”, framtida scenfavoriter under många år, hade Nisse Hellbergs låtskrivande lyft sig ännu en nivå. Och det mest intressanta, så här i efterhand, är ju detaljen att även Thomas Holst, Sticky Bomb och Stefan Björk hade deltagit i låtskrivandet.
   Den där väl avvägda balansen mellan starka melodier och rasande effektiv rockmusik var Wilmer X:s signum just här. Inom ett snävt område av r&b och rockmusik vidgade de gränserna. Inte minst tack vare Hellbergs texter när han lekte med orden och sedan klädde dom i en fantastiskt sympatisk musikalisk kostym.

/ Håkan

#49: The rose of England

Postad: 2007-09-06 09:28
Kategori: 80-talets bästa

NICK LOWE & his Cowboy Outfit: The rose of England (F-Beat, 1985)
Många av artisterna som figurerar på min 80-talslista fick sitt genombrott på 70-talet och hade också sina största framgångar då. Men Nick Lowe är nog undantaget som bekräftar regeln ty hans 80-tal var inte mycket sämre än hans kreativa 70-tal. Tar du sedan i beräkning att han på 90- och 00-talet utvecklats till en av världens bästa låtskrivare är Nick Lowe ett geni. Från början till slut.
   Under större delen av 80-talet kompades Lowe av ett alldeles magnifikt engelsk kompband som han på flera skivor gav namnet Cowboy Outfit: Paul Carrack, keyboards, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor.
   Ett band som aldrig riktigt kom till sin rätt i en inspelningsstudio jämfört med livekonserter. Såg Lowe och det här bandet 1982 fast då gick medlemmarna under samlingsnamnet His Noise To Go. De kompade också Carlene Carter som för övrigt var gift med Lowe vid den tidpunkten.
   Lowe och det här bandet gjorde tre-fyra skivor tillsammans under 80-talet och det är egentligen svårt att välja någon före den andra. Vad som talar för ”The rose of England” är inte bara Lowes egna låtar utan också exklusiva coverlåtar skänkta av John Hiatt (”She don’t love nobody”) och Elvis Costello (”Indoor fireworks”). Plus ytterligare några, ”7 nights to rock” och ”Bo Bo skediddle”, som jag inte har listat ut ursprunget till.
   ”7 nights to rock” är ju en rejäl rockrökare i ren och skär Rockpile-klass och kanske inte så överraskande har svenska Refreshments med den på sin liverepertoar.
   Dessutom gör Nick en nylansering av hans egen klassiska 70-talslåt ”I knew the bride (when she used to rock’n’roll)". Just den låten producerades av Huey Lewis och kompet stod hans band The News för. Lewis och flera bandmedlemmar hade tidigare spelat i Clover, bandet som kompade Elvis Costello på hans debut ”My aim is true” som producerades av Nick Lowe. Cirkeln var liksom sluten här.

/ Håkan

#50: Flowers in the dirt

Postad: 2007-09-05 09:26
Kategori: 80-talets bästa

PAUL McCARTNEY: Flowers in the dirt (MPL/Parlophone/EMI, 1989)
Ja, jag vet. En gammal Beatles-medlem på en blygsam 50:e-plats. Och med ”Flowers in the dirt” som jag uppfattade som en ganska ordinär McCartney-skiva när den kom i juni 1989. Men skivan har åldrats med den äran och när jag valde mellan ”Tug of war” (1982) och den här så föll valet tämligen tungt på den här skivan. Det nya samarbetet mellan Paul och Elvis Costello hjälpte naturligtvis till.
   McCartneys 80-tal var musikaliskt inte lika framgångsrikt som 70-talet och Wings-skivorna. Det var som om möjligheterna, resurserna och, inte minst, ekonomin var alldeles för mäktiga. Han kunde välja producenter och olika studiomusiker precis som han ville. Det blev inte sällan alldeles för pretentiöst och splittrat.
   Även här har han pendlat mellan olika producenter, bland annat Trevor Horn, Mitchell Froom, Elvis Costello och Neil Dorfsman, men samtidigt började han vid den här tiden forma ett nytt stadigt kompband som jag tycker var hans bästa sedan Wings-tiden. Och vida överlägset det huvudsakligen tunga amerikanska manskapet han har omgivit sig med under de senare åren.
   1989 kom gitarristerna Hamish Stuart och Robbie McIntosh in i McCartneys sfär. Det helengelska kompet bestod också av fru Linda och trummisen Chris Whitten. Ett band som blommade ut helt och fullt några år senare på ”Off the ground”-skivan men då är vi på 90-talet.
   Skivan är ändå lite ojämn när McCartney ännu en gång valt att blanda traditionella tongångar med moderna, programmerade arrangemang.
   Men det är alltså Costello-samarbetet som gör skivan så intressant. Costello var så entusiastisk att han ville ta över producentrollen men fick backa när Paul kände att han höll på att förlora kontrollen.
   Samarbetet hade inletts tidigare samma år på Costellos ”Spike”-skiva. Deras fyra låtar tillsammans här, ”My brave face”, ”You want her too”, “Don’t be careless love” och ”That day is done”, är anmärkningsvärt starka och Costello hjälper till aktivt med både producerandet och sjungandet.
   Lägg till singelstarka låtar som ”This one”, ”Put it there” och ”Figure of eight” och typiska McCartney-klassiker som “We got married” och “Motor of love” så kan jag idag lätt stå ut med den helt hopplösa avslutningslåten/experimentet ”Ou es le soleil”.

/ Håkan

80-talets bästa album

Postad: 2007-09-04 22:20
Kategori: 80-talets bästa

80-talet är ett ganska utskällt decennium. Tio år av genomgående bombastisk, delvis syntbaserad musik om man hårt ska generalisera. Spretiga kalufser och även i övrigt ganska obehagliga visuella minnen. Men det finns ett annat 80-tal också.
   Jag kom på det när jag för några månader sedan läste den engelska musiktidningen Mojos special om de bästa 80-talsskivorna. Där jag bland ett urval av 80 album inte hittade många av mina favoriter, och då tänker jag inte i första hand på alla svenska förstklassiga album som släpptes på 80-talet.
   Det fanns bevisligen ett annat 80-tal som inte var fullt så modemedvetet. Där den tidlösa pop- och rockmusiken regerade och lämnade avtryck som håller än i dag. Tro mig.
   Jag kommer här göra en nedräkning bland det decenniets 50 bästa album. Tycker ni det låter omfattande kan jag berätta att jag varje år på 80-talet presenterade en årsbästalista på tio skivor som sammanlagt alltså ger ett urval på hundraskivor av vilka jag sållat bort hälften.
   Tror ni att listan kommer att toppas av ”London calling” med the Clash så kan jag avslöja att den inte ens finns med på listan. Den släpptes nämligen i december 1979 och tillhör kanske 70-talets bästa skivor. Men det är en helt annan historia som vi kanske får anledning att återkomma till.
   I sedvanlig ordning finns det inte plats för samlingsskivor och liveskivor på en sån här lista.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.