Blogginlägg

#50: Flowers in the dirt

PAUL McCARTNEY: Flowers in the dirt (MPL/Parlophone/EMI, 1989)
Ja, jag vet. En gammal Beatles-medlem på en blygsam 50:e-plats. Och med ”Flowers in the dirt” som jag uppfattade som en ganska ordinär McCartney-skiva när den kom i juni 1989. Men skivan har åldrats med den äran och när jag valde mellan ”Tug of war” (1982) och den här så föll valet tämligen tungt på den här skivan. Det nya samarbetet mellan Paul och Elvis Costello hjälpte naturligtvis till.
   McCartneys 80-tal var musikaliskt inte lika framgångsrikt som 70-talet och Wings-skivorna. Det var som om möjligheterna, resurserna och, inte minst, ekonomin var alldeles för mäktiga. Han kunde välja producenter och olika studiomusiker precis som han ville. Det blev inte sällan alldeles för pretentiöst och splittrat.
   Även här har han pendlat mellan olika producenter, bland annat Trevor Horn, Mitchell Froom, Elvis Costello och Neil Dorfsman, men samtidigt började han vid den här tiden forma ett nytt stadigt kompband som jag tycker var hans bästa sedan Wings-tiden. Och vida överlägset det huvudsakligen tunga amerikanska manskapet han har omgivit sig med under de senare åren.
   1989 kom gitarristerna Hamish Stuart och Robbie McIntosh in i McCartneys sfär. Det helengelska kompet bestod också av fru Linda och trummisen Chris Whitten. Ett band som blommade ut helt och fullt några år senare på ”Off the ground”-skivan men då är vi på 90-talet.
   Skivan är ändå lite ojämn när McCartney ännu en gång valt att blanda traditionella tongångar med moderna, programmerade arrangemang.
   Men det är alltså Costello-samarbetet som gör skivan så intressant. Costello var så entusiastisk att han ville ta över producentrollen men fick backa när Paul kände att han höll på att förlora kontrollen.
   Samarbetet hade inletts tidigare samma år på Costellos ”Spike”-skiva. Deras fyra låtar tillsammans här, ”My brave face”, ”You want her too”, “Don’t be careless love” och ”That day is done”, är anmärkningsvärt starka och Costello hjälper till aktivt med både producerandet och sjungandet.
   Lägg till singelstarka låtar som ”This one”, ”Put it there” och ”Figure of eight” och typiska McCartney-klassiker som “We got married” och “Motor of love” så kan jag idag lätt stå ut med den helt hopplösa avslutningslåten/experimentet ”Ou es le soleil”.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.