Blogginlägg från oktober, 2007

Så mycket självförtroende att pauser inte stör det minsta

NICK LOWE
Nalen, Stockholm 27/10 2007

Nick Lowes återbesök i Stockholm skulle från början inte bli en repris av den fantastiska april 2005-konserten på samma plats. Den annonserades nämligen ut som en konsert med band och det skulle ju bli den exakta förändringen mot förra gången. Men för bara några veckor sedan skickade Nalen ut ett mejl som var mycket bryskt skrivet:
   ”För dig som har biljetter till Nick Lowe-konserten lördagen den 27 oktober vill vi förtydliga att det är en solokonsert så att ingen tror något annat!”
   Hur skulle man INTE tro något annat? På min biljett stod det stort och tydligt NICK LOWE m BAND. Så jag skrev ett lika bryskt svar tillbaka och fick då ett snällt och välartikulerat mejl som svar:
   ”Vi snurrade till det när biljetterna gick ut innan sommaren och på de första 50 står fel biljettext. Jag kan inte göra annat än erkänna vår miss och be så mycket om ursäkt. Givetvis återlöser vi allas biljetter om det är så att man inte längre vill gå.”
   Naturligtvis löste jag inte tillbaka biljetten. På plats i Nalens magnifika konsertsal i lördags fanns det inga tvivel, missförstånd eller några besvikna tankar kvar. Vi skulle få njuta av Nick Lowe ensam med en gitarr, hans oändliga rad av nya och gamla klassiker och många fina välartikulerade mellansnack.
   Den engelske gentlemannen Nick Lowe kan konsten att ta en publik och publiken var till 98 procent väldigt koncentrerad och kunnig i ämnet. Det var några malplacerade herrar bakom oss som genomgående stod och tjatade om att de trodde det var med kompband och att de saknade ”Terry Edmunds”. Men inte ens det kunde förstöra den andäktiga stämningen.
   Kvart över nio kom Nick Lowe in på scenen i nystruken vit skjorta, en akustisk gitarr (och det var den enda han använde sig av) och några bekväma gester som avslöjade att han kände sig som hemma. Och vi i publiken kände oss också som hemma – i hans vardagsrum.
   Jag har tyvärr ingen komplett och noggrann låtlista att redovisa men det var lätt att memorera konserten i efterhand. Han inledde med ”People change”, fortsatte med ”Soulful wind” och ”What’s shakin’ on the hill”.
   Sedan kom alla låtarna i en enda lång rad, ingen sämre eller mindre värd än den andra. Det känns som majoriteten av repertoaren var hämtad från Nicks fyra senaste studioskivor, de skivor som bäst personifierar hans roll som vuxen och mogen popartist.
   ”Shelley my love” och ”The beast in me” från ”The impossible bird” (1994). “Man that I’ve become” från “Dig my mood” (1998). “Lately I’ve let things slide” “Indian Queens” (inklusive mellansnacket om den lilla Cornwall-byn som är en avskrädeshög), “Has she got a friend?” från “The convincer”. Och “A better man”, “Long limbed girl”, “I trained her to love me”, “Hope for us all” och “Rome wasn’t built in a day” från den senaste skivan, “At my age”.
   Han hade lite problem med gitarrstämningen men det kunde inte rucka på hans otroliga självförtroende. Nick är en man som vid sin ålder (”At my age”) har så mycket självförtoende att pauser och tysta moment på en scen inte stör det minsta. Eller som han förklarade medan han stämde sin gitarr:
   - I’ll tune because I care.
   Och visst brydde han sig. Även om de gamla fansen för de fick klassiker som “Heart”, “I knew the bride (when she used to rock’n’roll)”, “All men are liars” och “Cruel to be kind” invävda i huvudkonserten. När det sedan närmade sig slutet blev nostalgin ännu mer påtaglig.
   Nick avslutade konserten i högsta tempo med ”Heart of the city” och ”(What’s so funny ‘bout) Peace, love and understanding”. För att sedan komma ut och lugnt framföra “The beast in me” för att sedan toppa med “7 nights to rock”.
   Då trodde vi det var slut. Några röda lampor ovanför publiken tändes, den pessimistiska delen av publiken strövade mot utgången medan vi stod kvar och fick en högst spontan version av coverlåten ”Losing boy”, en 60-tals-Stax-singel av för mig helt okände Eddie ”G” Giles.

En alternativ låtlista:

1. People Change
2. Soulful Wind
3. What's Shakin' On the Hill
4. Long Limbed Girl
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend?
7. All Men Are Liars
8. I Trained Her To Love Me
9. Indian Queens
10. Cruel To Be Kind
11. Heart
12. Man That I've Become
13. Hope For Us All
14. Without Love
15. Shelley My Love
16. I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll)
17. (What's So Funny 'Bout) Peace Love and Understanding

Extralåtar:
18. Heart of the City
19. The Beast In Me
20. 7 Nights To Rock

Extra extralåt:
21: Losing Boy


Expressen 28/10 2007.

/ Håkan

”Whole wide world”

Jag har flera ex av den här klassiska singeln med Wreckless Eric. Första exemplaret, i ett neutralt bolagsomslag, fick jag hösten 1977, året då skivbolaget Stiff exploderade i en våg av nya artister och spännande singlar. Bland annat den här, Eric Gouldens debutskiva under det spektakulära artistnamnet Wreckless Eric.
   Jag har den svarta vinylskivan framför mig på väggen. Utan omslag sitter den uppspikad som ett monument över 70-talet, Stiff och en av de artister jag genom åren älskat mest, Wreckless Eric.
   På den första generationen Stiff-etiketter står det under ”Electrically recorded” och ”The most flexible record label” ”Whole wide world” med stora bokstäver. 3:02 lång. Produced by Nick Lowe for Ian Dury Productions. Skivnumret är BUY 16 och istället för A-side står det This side. Med andra ord är B-sidan That side. Stor humor som understryks av tillägget Bring Back Stereo på skivetiketten.
   Under 80-talet köpte jag ytterligare några exemplar av ”Whole wide world”, bland annat med det officiella bildomslaget som du ser överst till höger.
   1980 fick jag nöjet att träffa denne rastlöse engelsman, ni kan läsa det här, men 1977 var han än så länge ett oskrivet blad. En Stiff-parentes bredvid Nick Lowe, Elvis Costello och Ian Dury.
   Jag fastnade direkt för ”Whole wide world”. Dels har den ett magiskt intro med en suggestiv basgitarr spelad av Nick Lowe som för övrigt också spelar gitarr. Trummis är Steve Goulding, från Rumour.

Dels är det som en jordbävning när Eric börjar sjunga textraderna:
When I was a young boy
My mama said to me
There's only one girl in the world for you
And she probably lives in Tahiti

Som redan här följs av en helt sanslöst effektiv refräng:
I'd go the whole wide world
I'd go the whole wide world
Just to find her

I sin biografi ”A dysfunctional success” (The Do Not Press Limited 2003) har Eric Goulden beskrivit hur han skrev den här låten redan i maj 1974:
   “I’d seen Kevin Ayers three times in the past year and decided that I was going to write songs just like his, full of romance and hot sunshine. Songs like “Clarence in Wonderland”, Take me to Tahiti” and “Caribbean moon”. So this was a perfect start for a song”.
   Wreckless Eric har på sin hemsida också förklarat lite av texten:
   “I've always had a secret fear that the geography isn't correct, so much so that I've never dared to look at a map to check it out. But as I wrote the song just over thirty something years ago (May 1974) it's probably OK to admit to that now - incorrect geography might even perhaps add to what journalists have referred to as its urchin charm”.
   Med mycket eko spelades bakgrunden in i Pathway Studio på bara två tagningar. När Nick Lowe la på basigitarr skrev Eric en tredje vers. En vers som blev för mycket för Cliff Richard när han några år senare skulle spela in låten och ville att Eric skulle ändra textraderna ”caressing her warm brown skin”. Men Eric gick inte med på det.
   ”Whole wide world” blev plötsligt åter aktuell sommaren 2006 när han lagom till fotbolls-vm spelade in låten igen. Med något förändrade textrader och en utökad titel ”Whole wide world 4 England”. Inte ens det fick namnet Wreckless Eric att bli speciellt uppmärksammat.

/ Håkan

#36: Att ha fritidsbåt

LOLITA POP: Att ha fritidsbåt (Mistlur, 1985)
Jag kommer från Örebro, Lolita Pop kom från Örebro. OK, jag levde nära den här gruppen men jag hade länge mina dubier om gruppens kvalitéer. Thomas Johanssons texter var inte alltid de enklaste och fram till 1984 år album ”Irrfärder” hade Lolita Pop utvecklats till en fantastiskt effektiv rockmaskin medan de live hela tiden var klassen bättre.
   Men så hände något 1985, eller inför inspelningen (som pågick mellan december -84 och februari -85) av ”Att ha fritidsbåt”. Plötsligt skrev de fantastiska melodier, ännu vassare refränger och soundet var med ens så självklart, starkt och underbart.
   Gruppen hade aldrig tidigare spelat in en skiva under så välorganiserade former. Med färdigskrivet material och åtskilliga planerade studiotimmar under sju veckor i tvåveckorsperioder.
   Det har givit ”Att ha fritidsbåt” (visst hade gruppen fantasi när de satte ihop titlar till sina album?) ett mer genomarbetat sound och på alla punkter ett bättre resultat.
   Ändå var det här knappast gruppens mest harmoniska tid. Efter originalbasisten Thomas Johanssons avhopp hade de haft konstnären Ulf Lernhammar på en skiva, ”Irrfärder” där Lernhammar målade omslaget, men stod nu helt utan basist. Vilket fick till följd att gitarristen Benkt Svensson också fick spela bas på skivan. Det påverkade inte sammanhållningen i gruppen eller soundet. Allt lät så naturligt och förträffligt.
   Benkt spelade fortfarande också gitarr liksom nu också sångerskan Karin Wistrand som hängde på sig gitarren för första gången på en skiva. Men det var gruppens musikaliske profil, Sten Booberg, som var förstegitarrist. Syntarna och övriga keyboards lyste fortfarande med sin frånvaro på en Lolita Pop-skiva.
   Thomas som alltid skrivit texterna till Lolita Pops låtar hade fortsatt med det efter att han lämnat gruppen och fyra av hans texter fanns med på ”Att ha fritidsbåt”. Till fyra av de mest framträdande låtarna dessutom, ”Långa tåg”, ”Fåglar av is”, ”Satelliter och raketer” och ”Två x två”.
   På den här skivan tar de stor revansch på den mångåriga kritiken, att de skrivit alldeles för många dunkla låtar, och presenterade plötsligt många melodimässigt starka låtar. Låtar som några år senare skulle bilda ryggrad till gruppens engelska material. Med facit i hand kan vi konstatera att den här skivan blev gruppens sista på det svenska modersmålet. En svensk klassiker i mina öron.

/ Håkan

En fin och värdig konsertkväll

Den här krönikan/recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2007.

Traditionen med en ”Hemlös”-konsert i Örebro i mitten av oktober har blivit den återkommande upplevelse vi önskar och behöver i den här staden vid den här tiden på året. Det är otroligt glädjande att konstatera hur fint arrangörerna har lyckats mixa ihop stadens alla musikstjärnor från så många olika håll till en fantastiskt fin och värdig konsertkväll.
   Jag betalade i vanlig ordning min egen biljett men det var ett i sammanhanget litet bidrag till de hemlösa. Den stora insatsen gjordes från scenen där artister, tekniker och andra medverkande bjöd på allt sitt kunnande. Utan att kräva en krona tillbaka belönades de med rikliga och värmande applåder och det är ju ett gage så gott som något.
   Spelplatsen Nikolaikyrkan är så naturlig och logisk när det gäller en så behjärtansvärd verksamhet som denna. Både symboliskt och ljudmässigt är den stora, fina och akustiskt fulländade kyrkan en perfekt plats för en konsert av denna dignitet.
   Det är klart att det i grunden spretade musikaliskt åt lite olika väderstreck, rock, pop, visa, hårdrock och musikal, men i den akustiska inramningen fanns den gemensamma styrkan som gjorde ett antal artistframträdanden till en helkväll där den svala kyrksalen mot slutet verkligen kokade.

Niclas Ekholm fick inleda och visade ännu en gång varför han ska satsa mer på musiken än teatern. Han har en sagolik röst som blommade ut i kyrkvalvets fina akustik och gav sina egna sånger sina slutgiltiga versioner i de båda låtarna ”Lying is a strange way” och ”Anything”.
   Karin Webjörn, kvällens minst bekanta namn, sjöng med finstämd röst sina egna och säregna visor till udda klanger och atmosfärisk musik.
   I min mening var Henrik Skanfors kvällens mest intressanta programpunkt. Han har gjort en lågmäld singer-songwriter-skiva av stor variation men kom väl inte riktigt till sin rätt med den begränsade repertoaren. Men kolla upp hans nya skiva.
   Sedan svepte Oskar Bly som vanligt in som en höstvind med halsduken på svaj och som alltid stark och seriös skönsång i bagaget.
   I skuggan av Nikolas fjolårsuppträdande kändes Franky Lees akustiska spelning inte lika hemtam eller naturlig. Därför dallrade luften i kyrksalen av både utmaning och spänning inför Mathias Färms sidoprojekt. Vilket i de flesta fall brukar sluta lyckligt och intressant och gjorde så även denna gång.
   Färm och Magnus Hägerås, bandets två gitarrister, fick tygla det energiska utspelet, låta husbandet fylla i melodiernas inneboende styrka och visa upp en oanad styrka i halvakustisk finess.

Mathias Lilja sjöng vid förra årets konsert klockrent vackert och upprepade nu den fina insatsen. Med ovannämnde Hägerås på akustisk gitarr till hjälp blev det countryifierat och vackerti de båda coverlåtarna, Whiskeytowns ”Sit and listen to the rain” och Bob Dylans ”Tonight I’ll be staying with you”. Två nyblivna pappor som skrattade, spelade och sjöng så naturligt.
   Motherlode har fortfarande inte fått ut sina nya låtar på skiva. Premiärspelades förra året och de upprepade delvis den repertoaren nu och det låter stundtals, gospelinfluerade ”Crying”, fantastiskt bra.
   Sedan framförde Motherlode-sångaren Sonny Larsson sin egen specialskrivna ”Så kallt” ensam på scen med endast eget akustiskt gitarrspel till komp.
   Vid förra årets konsert var Staffan Ernestam och Jeremias i Tröstlösa inget självklart team men efter sommarens succé var det inte överraskande från den repertoaren som Staffan och hans Sven-Ingvars-kompanjon Ingvar Karlsson nu hämtade sina låtar.
   I ”Kom i min dröm”, ”Tak över huvet” och ”Man borde inte sova” var det smeksamt och vackert. I det här nedtonade läget sjöng Staffan för övrigt bättre än någonsin.
   Kraftfullt skönsjungande Maria Johansson fick äran att knyta ihop kvällens påse. I en rockoperalåt med världens längsta titel, nånting med ”Spillror…”, fick hon hjälp inte bara av kvällens mest applåderade husband utan också en stråkkvartett och Nikolaikyrkans nyinstallerade kyrkorgel. En mycket mäktig final på en fantastisk kväll.

/ Håkan

Neil Young testar tålamodet hos sina fans

NEIL YOUNG: Chrome dreams II (Reprise)
Neil Young vet hur han ska skriva en bra historia. Och han är lika medveten om hur han ska lansera en nyinspelad skiva med en spekulativ historia. Han döper naturligtvis den nya skivan, som finns i butikerna imorgon, efter en av hans gamla skivor som av olika skäl aldrig kom ut.
   ”Chrome dreams”-titeln figurerade första gången i september 1976 i samband med en Crazy Horse-turné som enligt Rolling Stone ”skulle genomföras i november samma år samtidigt som den nya skivan ”Chrome dreams” ska släppas”.
   Sedan förekom titeln till en tidig version av ”American stars ’n’ bars” men blev aldrig någon realitet för Neil Young. Som så många gånger tidigare la han ännu ett albumprojekt till handlingarna. Men de flesta låtarna skulle dyka upp i andra sammanhang.
   1992, i Tyskland, dök det upp rapporter om den här ursprungliga ”Chrome dreams”-skivan. Och så småningom en bootleg. Med låtar som i de flesta fall spelades in mellan september 1975 och november 1976.
   Här fanns ”Pocahontas”, ”Will to love”, ”Star of Bethlehem”, ”Like a hurricane”, ”Too far gone”, ”Hold back the tears”, ”Homegrown”, ”Captain Kennedy”, ”Stringman”, ”Sedan delivery”, ”Powderfinger” och ”Look out for my love”. Alla låtar har kommit ut i lite olika sammanhang, på olika tidpunkter och i vissa fall i lite andra versioner. Ändå anses i initierade kretsar den här skivan vara väldigt bra.
   Nåväl, nu är det inte en gammal skiva (som aldrig kom ut) vi ska analysera här. Utan den ”Chrome dreams” som imorgon släpps. Med ett ”II”-tillägg i titeln för att ytterligare förvirra begreppet.
   Inför skivan har Neil beskrivit skivan: ”an album with a form based on some of my original recordings, with a large variety of songs, rather than one specific type of song”. Just där har vi skivans styrka och, dessvärre, också svaghet. Det spretar enlig min mening åt alldeles för många håll. Dessutom är det år 2007 dumdristigt att skriva och framföra låtar som sträcker sig längre än 18 minuter respektive 14 minuter.
   Skillnaden mellan en låt som är episk och majestätisk är naturligtvis hårfin men jag tycker Neil går över gränsen både på ”Ordinary people” och ”No hidden path”. Inget fel på låtarna i övrigt men den groteska spellängden är mer krävande än underhållande.
   Som sagt, det spretar åt många håll. Medan Neil överdimensionerar vissa låtar så är några andra låtar ren och skär magi i sin simpla form. Bara några minuter långa ”Boxcar” och ”The believer” är helt enkelt geniala. Stöpta efter samma modell som exempelvis J J Cale en gång skrev sina låtar.
   För att göra det förvirrande intrycket ännu tydligare så avslutas skivan med en barnkörsång, ”The way”. Vacker och inte alls smörigt inställsam men understryker ändå skivans splittrade prägel.
   En ny Neil Young-skiva är alltid en fascinerande upplevelse men jag är rädd att ”Chrome dreams II” i det långa loppet mer kommer att jämföras med ”Greendale” och ”Broken arrow” än ”Living with war” och ”Prairie wind”. Tyvärr.
   

/ Håkan

Två månader känns som två veckor

Idag är det precis två månader sedan jag öppnade den här sidan. Att några veckor sprungit iväg och blivit två månader känns overkligt. Besöksfrekvensen på sidan är väl inte i nivå med ambitionsnivån men vi jobbar på det. Ni som läser får gärna tipsa likasinnade musikintresserade så vi blir fler.
   Det börjar ramla in mycket på den här sidan. När jag sedan några veckor tillbaka också lägger ut mina ”professionella” texter så kan det väl stundtals uppstå ett ständigt flöde av artiklar, recensioner och annat. Om du vill vara helt uppdaterad krävs nästan en daglig titt på sidan för att hålla koll på allt nytt som lagts ut.
   Eller annars kan du som läsare sikta in dig på kategorierna där serier av skriverier spaltas upp och sorteras in på sin respektive rubrik. Jag försöker i möjligaste mån kategorisera allt jag skriver så att det ska vara användarvänligt och gå lätt att navigera bland alla texter och all information.
   Det är nästan som på den gamla goda tiden när ett antal A4-pärmar till vänster om skrivbordet var A och O i ens liv. Där alla listor, tidningsklipp och dagliga rapporter om förändringar i pop- och rockbranschen noggrant skulle bokföras och uppdateras på Facit-skrivmaskinen.
   För att öka på flödet ännu mer funderar jag just nu på en liten serie om enskilda låtar. Spontant känns det som speciellt spektakulära singellåtar först och främst kommer i blickfånget men jag kan tänka mig att även för mig viktiga albumspår ska kunna komma i fokus. Historien kring låten, texten och den egna upplevelsen kommer att analyseras.
   Under kategorin ”Måndags-låten” kommer de låtarna, som inte på något sätt kommer att rangordnas (som i fallet med ”80-talets bästa”), att figurera. Så länge kan ni fundera på vilken veckodag jag kommer att introducera den här serien…
   Varje dag ni öppnar den här sidan ska ni tänka på Anders Jakobson. Den skicklige web-designern som har fixat den här plattformen till mig och utan vars hjälp det här hade blivit platt ingenting.

/ Håkan

#37: Christine McVie

CHRISTINE McVIE: Christine McVie (Warner Bros, 1984)
När Fleetwood Mac i mitten på 70-talet gjorde en helt osannolik comeback och verkligen slog fantastiska försäljningsrekord och stod på toppen av sin karriär så var det mycket fokusering på de nya medlemmarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Det hette allmänt att det var deras förtjänst att lyckan hade vänt för det gamla engelska bluesbandet.
   Att en av de gamla medlemmarna, Christine McVie, bidrog till den succén kom liksom i skuggan tyvärr. OK, ”Dreams”, "Go you own way" (just nu väldigt aktuell i MQ-reklamen), ”Rhiannon” och ”Landslide” kanske var de största hitsen men i McVies ”Over my head”, ”Say you love me”, ”Don’t stop” och ”You make loving fun” fanns det djupa rötter av gruppens bluesbaserade popmusik.
   Christine var som låtskrivare och sångerska inte så spektakulär och blev därmed lite anonym vid sidan av Buckingham och Nicks.
   Först 1984, många år efter Fleetwood Macs peak på rock- och pophimlen, gjorde Christine McVie äntligen sin soloskiva. Det var slipat och förfinat långt från några bluesrötter men ändå personligt och poppigt. Hon skrev omedelbara hitlåtar med samma värme och känsla som hon skrev låtar med mer sound än melodi.
   ”Love will show us how” och ”Got a hold on me” är utmärkta exempel på hitinstinkten medan låtarna som Steve Winwood medverkar aktivt på, ”One in a million” och ”Ask anybody”, däremot växer för varje lyssning.
   Textmässigt gör Christine inga djupare analyser men med sin storartade röst gör hon de mest naiva berättelserna till stor konst. Ur hennes mun och genom hennes läppar strömmade varma känslor som stavas B-L-U-E-S.

/ Håkan

Den ”kalla” kyrkan är en perfekt konsertlokal

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 2007.

Det var visserligen ingen originaltext men Ulf Lundell sjöng 1979 på sin låt ”Den lille landstrykaren” om att kyrkan var kall men krogen är skön, trivsam och varm. Numera har väl Lundell vuxit upp och lärt sig att det kan vara varmt på många ställen. Däremot har han aldrig tagit steget ut och gjort en konsert i kyrkan. Vilket är synd, inte i bokstavlig religiös mening alltså, ty kyrkan är en alldeles utmärkt konsertlokal.
   För andra gången på ett år fick jag i tisdags uppleva en fantastisk konsert i Nikolaikyrkan. Naturligtvis mest beroende på en rad skickliga lokala artister, oändligt duktiga musiker och ett behjärtansvärt arrangemang, med insamling till de hemlösa som huvudprojekt. Men den fina miljön, den oslagbara akustiken, den sköna stämningen och den rofyllda atmosfären påverkade givetvis också.
   Jag ska erkänna att jag inte är i kyrkan speciellt ofta, långtifrån så ofta som jag borde. En liten snabb ovetenskaplig gallupundersökning hos de närmaste vännerna i bänkraden i tisdags visade samstämmigt resultat.
   Kanske har det från min sida inte funnits någon lockande exklusiv musikalisk anledning att gå in i kyrkan. Hade exempelvis Eldkvarn under sin turné i landets kyrkor landat i Örebro hade jag med all säkerhet sökt mig dit. Och det finns säkert en lång lista med andra artister som jag kan tänka mig nästan kommer mer till sin rätt i kyrkan än på krogen eller någon annan konventionell konsertlokal.
   Här står en lokal till hands för en lagom stor publikgrupp och ingen ska behöva gå därifrån och påstå att de inte har hört texten eller de olika instrumenten. Som faktiskt skedde på Konserthuset för en vecka sedan när Peter Jöback uppträdde.
   Jag fick ett telefonsamtal från en dam som hade suttit på läktaren och varken hört text eller flera av instrumenten. Plus att hon klagade på för hög volym. Hon skulle ha varit riktigt nöjd i tisdagskväll.

I Nikolaikyrkan i tisdags var det en anpassad ljudvolym och det krävs nog ett balanserat lågt decibeltal för att sång och musik ska gå fram extra tydligt i kyrkvalvets akustik. Exempelvis var det näst intill omöjligt att höra vad som sades när det samtidigt applåderades. Vilket det av naturliga skäl gjordes ofta.
   Det är självklart så att kyrkan aldrig kommer att bli den mest naturliga konsertplatsen. Så länge vi har en mänsklighet som mår bäst av att uppleva konserter från öltältet bakom staketet eller hängande i en krogbar, och varken bryr sig om ljud eller att se bra, så blir det aldrig verklighet. Men att det går att ta både betalt, applådera och svära i kyrkan fick vi uppleva i tisdags.
   Sedan vet jag inte vad artisterna har för åsikt. Backstageområdet är kanske inte det roligaste och någon rider, artisternas önskemål vad gäller mat och dryck i logen, existerar nog inte.
   Men annars var det mesta sig likt. För de som klagar på skymd sikt bakom de stora massiva pelarna som skymmer sikten vill jag bara påminna om gamla, klassiska Rockmagasinet där pelaren, av säkert mycket byggnadsviktiga skäl, var placerad mitt framför scenen.

/ Håkan

Ulf Lundell - mer aktuell än någonsin

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/10 2007.

MÅNS IVARSSON
Vill du ha din frihet får du ta den
(Ordupplaget)
ULF LUNDELL
Sånger 1975-2007
(Wahlström & Widstrand)

Utan att ha givit ut en enda nyproducerad skiva på två år, vilket i Ulf Lundells fall är en gigantisk tidsrymd, så är han kanske mer aktuell än någonsin. Nästa månad släpps ett monster till samlingsbox med 14 cd, en ny roman är på gång och en pjäs på Stockholms Stadsteater sätts upp i vår. Och så böckerna som redan ligger där på bordet. Hans eget praktverk, den kompletta samlingen av hans samtliga sånger i ord, ackord och noter, och journalisten Måns Ivarssons biografi i tre volymer.
   Ivarssons biografi, som i volym (sammanlagt 988 sidor) verkligen motsvarar den tegelsten som många jämfört Ulf Lundells romaner med. Det är ingen sensationell bild Ivarsson målar, ingen speciellt överraskande beskrivning heller och ingen, språkligt sätt, poetisk skildring av författaren, konstnären, rocksångaren och låtskrivaren Lundell.
   Däremot får vi som har följt fenomenet från dag ett en ännu djupare historia och en detaljrik och grundlig berättelse hur det kom att bli som det blev med en av landets största artister.
   Naturligtvis hade det gått att gräva ännu djupare i låtar, i personliga händelser och historiska nedslag men jag tycker Ivarsson har följt den kronologiska berättelsen föredömligt. Med otaliga intervjuer med musiker, några familjemedlemmar och folk i Lundells närhet har han försökt förstärka bilden och sökt förklaringen till den oroliga person som bor i denna kreativa människas själ.

En själ som under nästan hela karriären varit på väg. En som under den lugna tiden mellan skivinspelningar ständigt längtat ut på turné. Och när han väl befunnit sig i stormens öga, bakfull och sliten i en turnébuss, nästan alltid önskat sig hem till fru och barn.
   Det är inget mänskligt perfekt liv han levt. Där många i hans närhet, både kompmusiker, ex-fruar och flickvänner, har fått betala ett högt pris. Och givetvis han själv. Med ständigt dåligt samvete, alldeles för mycket drickande och ett oroshjärta har han slitits mellan det lugna, ensamma författandet och det offentliga rocklivet som nationalsymbol.
   Ivarsson har rakt och journalistiskt skildrat det händelserika livet och har med hjälp av egna upplevelser, tidningsklipp och en mängd fotografier skapat en fyllig bild av en, i alla avseenden, osannolik karriär.
   Vi får hela historien från debuten, med både skiva och bok, följd av klubbspelningar. Via det nationella genombrottet (”Öppna landskap”) och ännu större berömmelse (”Den vassa eggen”) när han fysiskt mår som sämst. Till återhämtningen som nykter alkoholist och ett alltmer harmoniskt liv.
   Av naturliga skäl är biografin som bäst under de där händelserika, och samtidigt oberäkneliga, åren i 80-talets mitt. Omgiven av ett ungdomligt och berusande (inte bokstavligen) 70-tal och ett synnerligen musikaliskt koncentrerat 90-tal.

Ulf var tidigt kompis med Joakim Strömholm, fotografen, så det finns åtskilliga unika bilder i de här tre böckerna. Men det är alltså texterna och historien som är viktigast. Sedan kan det naturligtvis inte bli så detaljrikt som jag ibland önskar. Hur exempelvis hans revisor, örebroaren Janne Beime, kom in och räddade Lundells ekonomi och hur deras samarbete avslutades i den turbulenta tiden efter ”Den vassa eggen”. Men det är väl sånt som tillhör tystnadsplikten gentemot klienter.
   Eller förklaringen, om det finns någon, varför det funnits osannolikt många gitarrister från Örebro i Ulf Lundells kompband. Den boken kanske jag får skriva själv.
   I böckerna finns det många nya Lundell-kommentarer till tidiga händelser som understryker riktigheten i Ivarssons berättelse. Men Lundells riktigt egna ord får vi först i hans egen sångbok där förordet är en ordrik självbiografi där han mustigt, detaljerat men helt okronologiskt berättar sin egen historia.
   ”Sånger 1975-2007” är inte bara en sångbok. Den är också ett fotografiskt praktverk med många privata bilder och opublicerade proffsbilder från alla år i rockbranschen.

/ Håkan

#38: Spike

ELVIS COSTELLO: Spike (Warner Brothers, 1989)
Jag gav den här Costello-skivan maximalt betyg (5) när den kom i februari 1989. Jag kan väl inte påstå att jag fortfarande tycker den har en så exklusiv charm men blandningen och topparna tillhör onekligen Costellos all time high. Om en eller ett par låtar faller ur ramen rejält på en skiva vars speltid otroligt nog överskrider en timme med 21 sekunder så må det vara hänt.
   ”Spike” var Elvis Costellos första stora skivbolagsbyte. Från indieetiketten Demon till stora mäktiga Warner Brothers. Vilket märks, om inte annat, på skivomslaget där Elvis sitter med en svartvit ansiktsmålning med WB-logotypen som en ram runt sig.
   Elvis har berättat att budgeten var hög när han skulle göra skivan. Och inne i sitt huvud hade han fem olika skivor och det förklarar också kanske den stora blandningen. Från enkel effektiv pop via jazziga blåsarrangemang, New Orleans till irländsk folkmusik. Inspelad på så pass skilda ställen som Dublin, New Orleans, Hollywood och London. Med flera olika konstellationer av musiker bakom sig.
   Det var på ”Spike” som de första resultaten på samarbetet mellan Elvis och Paul McCartney kom ut. ”Veronica” (som också blev första singel) och den rätt röriga ”Pads, paws and claws” har de skrivit tillsammans och Paul spelar bas på någon mer låt.
   Elvis lät T Bone Burnett producera och hans tekniker Kevin Killen fick också plats i producenttrion.
   Redan här finns New Orleans-profilen Allen Toussaint med på en Costello-skiva men det var faktiskt inte första gången de samarbetade. De hade träffats redan 1983 när Toussaint producerade Yoko Ono-låten ”Walking on thin ice” med Attractions i kompet. Av Attractions-musikerna fanns bara Pete Thomas med på ”Spike”.
   Även en annan framtida samarbetspartner, Burt Bacharach, figurerade på ett spår, ”Satellite”. Han jobbade i studion bredvid och Costello hade skrivit ett arrangemang som påminde om Bacharach och lät honom godkänna det direkt.
   Det krävs öppna sinnen för att kunna smälta hela albumet. Som också innehåller några av Costellos starkaste texter. I ”Tramp the dirt down” avrättar han Margret Thatcher och i ”Any king’s shilling” lägger han några ord i Nordirland-debatten.
   Alternativa albumtitlar var "Pantomime evil" och "The beloved entertainer". Den sistnämnda har blivit en typ av undertitel då den förekommer under fotot på skivomslaget.

/ Håkan

Setlistan fungerar som en objektiv kortrecension

Vad kan bättre beskriva en konsert än en lista på de framförda låtarna? Vad kan göra minnet tydligare än en låtlista från konserten? Setlistor, ett utländskt begrepp som försvenskats, har blivit mer regel än undantag och har blivit alltmer förekommande i samband med konserter med framförallt betydande artister som har en omfattande repertoar. Konserter med namn som Bruce Springsteen och Ulf Lundell är typiska för den genren där enbart låtlistan ger en bra fingervisning.
   Mitt i all stress och försenad deadline kan det, förutom en analyserande och genomarbetad recension, vara besvärligt att också arbeta fram en låtlista där alla titlar ska stämma i den exakta ordningen som de förekom under konserten.
   Allt det här förutsätter noggranna noteringar och ett i övrigt glasklart minne för att resultatet ska vara tillfredsställande. Dessa anteckningar är inte alltid lika tydliga som på bilden ovanför den här texten. Stökiga, trånga lokaler och bristande ljus kan göra den handskrivna texten svåranalyserad.
   Jag inbillar mig att just listan fungerar som en objektiv kortrecension samt väcker minnen till liv för publiken på plats. Som även gör att minnet på sikt kring en viss konsert klarnar med hjälp av låtordning och urval.
   Att notera låtarna är för övrigt det allra bästa sättet att memorera en hel konsert när man till sist sitter med deadline hängande över sig och snabbt ska recensera en konsert.

Hemsidorna på Internet har fulländat informationsflödet om artister. Där ingen detalj är för anspråkslös för att inte vidarebefordras till likasinnade. Där kommer setlistor in som en ytterst pikant detalj.
   Turnéer följs minutiöst och ett nätverk av folk rapporterar om varje konsert. Den mest imponerande turnérapportering jag har sett är från Neil Youngs turnéer där du på en Tour Song Cross-Reference-sida på ett stort rutmönster (i det här fallet Crazy Horse-turnén 2004) kan följa en turné från första till sista konsert, från första till sista låt och alla tänkbara detaljer och avvikelser däremellan. Mycket imponerande och en otrolig källa till information. Fast i de flesta fall som artister publicerar sina låtlistor handlar det om enkelt uppradade låtlistor. Som exempelvis Bruce Springsteens nuvarande turné med E Street Band som nu befinner sig i USA men kommer till Europa i slutet på november.
   De båda engelska magasinen Mojo och Q publicerar setlistor till varje konsert de recenserar. En enorm service till intresserade och inblandade.

Min egen setlist-historia började 1982 som enbart stöd för det egna minnet. Jag gjorde det då, Jackson Browne numera klassiska konsert på Konserthuset i Stockholm (jag lovar återvända med detaljer om den fantastiska konserten), för att enklast komma ihåg konserten. Jag lyckades då pricka in samtliga 20 låtar, inklusive tre nyskrivna och en cover. Av bara farten fortsatte jag två dagar senare på den legendariska Ulf Lundell-turnépremiären i ett regnigt Brunnsparken i Örebro och gör det sedan generellt på alla konserter av större intresse. Ett enormt stöd för minnet och det gör sedan inte nostalgin mindre intressant att leva med.
   Jag har alltså under årens lopp samlat på mig många, många setlistor och det är naturligtvis intressant att ha till hands när artister återkommer på följande turnéer. För att då kunna jämföra, analysera förändringar, påpeka utvecklingen, rapportera om unika låtar och så vidare.
   Men jag är ju inte mer än människa utan att jag misslyckas ibland. Lyckas inte identifiera låtar, kanske för att de är tämligen okända eller helt nya, och det kan ibland handla om väldigt vanliga låtar som jag av någon anledning inte kommer på namnet på. Mitt under den brinnande konserten brukar jag anteckna några öppningstextrader eller någon alternativ refrängrad som känns bekant för att sedan kolla upp närmare efteråt.
   Jag har tidigare i detalj berättat om svårigheterna att identifiera låtar på konserter.

/ Håkan

Helt bedårande sång i balladernas högtid

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2007.

PETER JÖBACK
Konserthuset, Örebro 12/10 2007

Man har genom åren kritiserat Peter Jöback på samma sätt som Carola: Att uppträda i så många olika sammanhang och skepnader splittrar personligheten, trots all tveklös skicklighet i framförandet. Därför var det så glädjande att konstatera hur Peter igår kväll i ett nästan fullsatt Konserthuset så genomgående kunde koncentrera sig kring rollen som popartisten med så otroligt många starka låtar på den repertoaren.
   Ja, roll och roll förresten. Han har genom sitt liv spelat många roller men verkade nu naturlig och personlig när han med endast ett undantag (”I feel good and I’m worth it” bland extralåtarna) genomgående sjöng sitt svenska material. Som i de allra flesta fall, väldigt starkt, handlade om honom själv eller har hämtat näring från hans liv.
   Peter är ju en bedårande sångare som ibland nästan kan gå över gränsen, vi märkte det vid ett par tillfällen igår, till musikalgenren. Niclas Frisks och Andreas Mattssons låtar från den senaste skivan sneglar lite åt det svulstiga och teatrala men det blev på scen mer fysiskt, mer levande och mer popinfluerat.
   Så hade ju Peter med sig låtskrivaren Frisk och exakt det band som kompade honom på skivan. Det resulterade i några intensivare och stundtals vildare versioner men utan att det melodiska materialet förlorade sin charm. Och då ska vi komma ihåg att Frisk uppträdde i svartvitrandig pyjamas och gjorde allt för att framställa sig som en clown i hög hatt.
   Men balansen mellan de vemodiga och stundtals allvarliga texterna, det visuellt spretiga bandet och den läckra scendesignen, där det inte sparades på strålkastare, var klart spännande
   Bandets kvinnliga medlem, Annika Granlund som också spelade en framträdande trumpet, sjöng riktigt säkert i duetten ”Han är med mig nu” och jag tror ingen i publiken just då saknade originalrösten Annika Norlin.

Jag älskade det torrt krispiga Lars Halapi-soundet på förra skivan och på den efterföljande turnén men här var musikerna betydligt mer utåtriktade och showinfluerade. Och djupt musikaliska. Bandets andra kvinnliga medlem, den för mig helt okända Charlotte Centervall, spelade både gitarr, munspel, lapsteel, mandolin och visslade till och med vackert i en låt.
   Repertoaren innehöll knappast några överraskningar med elva av tolv låtar hämtade från den senaste skivan. Plus en handfull av de kanske starkaste inslagen från skivan innan. Det gjorde konserten och delvis showen mycket uppdaterad, modern och framförallt homogen. Och även varierad fast balladernas antal var i klar och nästan uppseendeväckande majoritet.
   Jag tror aldrig jag har hört så procentuellt många ballader på en konsert. Så kan ju Peter konsten att framföra de lågmälda, långsamma och dramatiska låtarna med stor ackuratess.
   Det började och slutade med en ballad, på exakt samma sätt som det för övrigt gör på den aktuella skivan, och däremellan gick tempot ned vid ofantligt många tillfällen. Enda gången det inte riktigt brände till var under Leonard Cohens ”Hallelujah”, som i Peters version heter ”Decembernatt”, men det berodde nog mer på att jag satt och saknade Jeff Buckleys hårt personliga stämma när han en gång gjorde en cover på Leonard Cohens låt.

Niclas Frisk - gitarr
Rickard Nilsson - piano
Sven Lindvall – bas o bastuba
Rikard Nettermalm - trummor
Charlotte Centervall – gitarr, mandolin, blockflöjt, lapsteel, vissling & kör
Annika Granlund - kör, slagverk & blås
Bebe Risenfors - allt möjligt...

Peter Jöbacks låtar:
Balladen om det angenäma livet
Sommarens sista sång
Sen du åkte bort
Hur hamnade jag här
Jag har ingenting kvar
Decembernatt (Hallelujah)
Mellan en far och en son
Jag sjöng varje sång för dig
Han är med mig nu (duett Annika Granlund)
Under morgonljuset
Ingenting vi får vill vi ha kvar
Du behöver ingen hjälp
Stockholm i natt
Du har förlorat mer än jag
Stoppa mig
Är det här platsen
Jag ångrar ingenting jag gjort
I allt jag ser

Extranummer:
I feel good and I’m worth it
Juni, juli, augusti.

/ Håkan

#39: Hold out

JACKSON BROWNE: Hold out (Asylum, 1980)
Amerikanen Browne är en bland många, många artister som på 80-talet varken kommersiellt eller musikaliskt kunde upprepa ett anmärkningsvärt framgångsrikt 70-tal. I Brownes fall var det naturligtvis en ren omöjlighet att överträffa album som ”For everyman”, ”Late for the sky”, ”The pretender” och den liveinspelade ädelstenen ”Running on empty” när 70 blev 80.
   Inte nog med att det hade gått fem år sedan senaste studioskivan (”The pretender”), soundet hade blivit lite snyggare, lite mer perfekt och arrangemangen, i mina öron, något mer lättsamt. Ändå var längtan efter ett nytt Browne-album mycket stor. Och innehållet var fullt i nivå med vad varje Jackson Browne-fan just då hade rätt att kräva.
   Efter flera år som politiskt engagerad återkom Browne med ett något uppdaterat band, av idel skickliga musiker, som genom sin skicklighet formade soundet perfekt. David Lindley skulle precis inleda sin solokarriär och gjorde här sin sista skiva med Browne. Han var till och med låtskrivarpartner i ”Call it a loan”, en låt som Ulf Lundell några år senare översatte till ”Som ett lån” och spelade in för coverskivan ”Sweethearts” (1984), och satte med sin spektakulära gitarr och lap steel guitar en speciell karaktär på många låtar.
   Kanske allra mest i min personliga favorit framför alla andra, ”Of missing persons”. En otroligt känslostark text och en gråtande slidegitarr som överträffar det mesta. Låten är skriven till minnet av Lowell George, slidegitarrist, låtskrivare och sångare i Little Feat som dog året innan i hjärtinfarkt, och riktar sig till hans dotter i textrader som ”They’re walking slow in Houston/Speechless in D.C./There’s no way I could tell you/What he meant to me” eller ”And you can sing this song/On July the fourth/In the sunny south and the frozen north/It’s a day of loss, it’s your day of birth/Does it take a death to learn what a life is worth?”
   Stark text, otrolig sånginsats och, som sagt, ett alldeles bedårande arrangemang. Som säkert hämtat mycket inspiration i Lowells sätt att spela och arrangera för han får credit på omslaget för att ha hjälpt till med arrangemangen. Så upptäcker jag nu, 27 år senare, att låten är förlagd på det tillfälliga förlaget Inara Music. Inara är alltså förnamnet på Lowells dotter som numera har en helt egen artistkarriär.
   Utan att vara Jackson Brownes allra bästa skiva kom den ändå att toppa USA-listan och två låtar, ”Boulevard” och ”That girl could sing”, var faktiskt framgångsrika som singelhits.
   Albumet innehöll bara sju låtar och räknar man bort titellåten och den närbesläktade, över åtta minuter långa, ”Hold on hold out” så är det bara en enda låt som jag hittills inte nämnt. Den inledande ”Disco apocalypse” som inte är en ren discolåt men har ett elegant keyboardsound a la Steely Dan och körtjejen Rosemary Butlers framträdande röst. Välkommen till 80-talet, Jackson.

/ Håkan

18 hela dygn i väntan på konsert

Räknade just nu, 10 oktober 2007, igenom hela min nyligen upprättade konsertlista (se länk här bredvid till höger), upplevda och besökta konserter genom åren, och kom till ett svindlande resultat. 1134 artister på 860 olika konserttillfällen!
   Jag har naturligtvis inte sett sammanlagt ettusenetthundratrettiotre olika artister, däremot många band och artister flera gånger, men det blir ändå en gigantisk siffra när man räknar in alla förband, stora konsertpaket och festivaler. Ofantligt många konserter har det blivit.
   Spontant känns det som jag har ägnat halva mitt liv i konsertlokaler, på krogar och festivaler. Vilket sjukt liv fyllt av en massa konsertupplevelser. Men det är ju under en lång tidsrymd, nästan 38 år. Och det räcker förmodligen inte med de ovan astronomiskt nämnda siffrorna. Det finns också konserter som jag av någon anledning missat att notera och konserterna jag helt enkelt glömt.
   Tycker ni det låter som ett härligt och händelserikt liv, kan jag väl till viss del hålla med, så kan jag också berätta att jag förmodligen ägnat en tidsperiod motsvarande 50-60 hela dygn på konsert. Och är ni fortfarande övertygade om att det enbart har varit hundra procent nöje ber jag att få informera om att jag lärt mig konsten att vänta.
   I runda tal har jag ägnat uppskattningsvis 18 hela dygn i väntan på konserter. Oändliga förseningar och alldeles för långa pauser kan resultera i ömmande knän, trötta fötter och en ond rygg bara jag tänker på det.
   Självklart finns det massor att berätta från alla dessa konserter. Men jag ska inte här gå in närmare på detaljer, minnen, upplevelser och speciella händelser kring de här konserterna. Den informationen med personliga reflektioner kommer jag att lägga ut under kategorin ”konserter” framöver. Välkomna på en förhoppningsvis spännande resa.

/ Håkan

#40: I en hand

MAGNUS LINDBERG: I en hand (Parlophone, 1982)
Den svenske rockaren Magnus Lindberg personifierar verkligen kategorin artister som aldrig ger upp. Därför är det så passande att han på sitt fjärde album, som släpptes hösten 1982, har skrivit en låt som heter ”Dom som aldrig ger upp”. Fast kompisen och Alien Beat-sångaren Sebastian Håkansson och Magnus sjunger lika ofta ”det är vi som aldrig ger upp” och det är nog ännu närmare sanningen.
   Vi har varit några stycken som räknat ut Magnus många gånger. Han har gjort många och långa pauser i sin så kallade karriär men hur tyst det än är, hur lågt han än ligger, så finns det enorm revanschlust i hans gener.
   Under de här tidiga 80-talsåren var dock Magnus både produktiv och i allra högsta grad i ropet. Turnerade flitigt, med många osannolikt stora upplevelser till konserter som följd, och producerade skivor tämligen regelbundet.
   Bara ett år innan den här pärlan kom Magnus Lindbergs förmodligen största stund i skivbranschen, ”Röda läppar”, men uppföljaren var inte så mycket sämre. Från det kolorerade Joakim Strömholm-fotot på det Kjell Andersson-designade omslaget till det jordnära rocksoundet i en produktion av Magnus själv är det än idag en väldigt givande lyssning.
   Magnus många känslostarka låtar var ryggraden på skivan som vid den här tiden jämfördes, till Lindbergs stora förtret, med Springsteen och Lundell men som verkligen stod för sig själv. Magnus skrev rasande effektiva och personliga texter på rad till den här skivan och han hade till och med hjälp av Måns Edwall, skådespelaren Allan Edwalls son och dåvarande saxofonist i Alien Beat, som bidragit med två låtar. Bland annat den mycket Lindbergska ”Längtan” med sina typiskt rastlösa textrader om ”något säger mig att rymma/något driver mina steg/en röst som ropar skynda/snart kan det vara för sent”.
   Bland Magnus egna alster lyser exempelvis ”+-0”, ”Över lik”, den akustiska ”Ängel”, den vemodiga ”I aska” och den fantastiska finalen ”Diamanter”.
   Han skrovliga rockröst spricker på sina ställen och det framkallar en närvarokänsla som knappt gick att jämföra med någonting annat vid den här tidpunkten. Eller som Jens Peterson skrev i Schlager:
   ”Vanmakten och vemodet, glädjen och glansen finns där i Magnus Lindbergs röst och låtar. Rockens styrka och rockens begränsning men det blir mänskligt och det blir upplyftande.”
   Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

/ Håkan

#41: Freedom

NEIL YOUNG: Freedom (Reprise, 1989)
Efter ett närmast oslagbart 70-tal av starka album blev 80-talet tillnärmelsevis ett inte lika bra decennium för Neil Young som soloartist. Efter många experiment med synt (”Trans”), rockabilly (”Everybody’s rockin’”) och country (”Old ways”) och försökte han på mitten av 80-talet göra homogena album men lyckades knappast.
   ”Landing on water”, ”Life” och ”This note’s for you” tillhör som helhet inte Youngs klassiker direkt. Det var först 1989 som Neil Young-produktionen nådde sin topp med en mycket varierad och stundtals väldigt starkt album, ”Freedom”.
   En välmatad skiva av nära nog klassisk kvalité. Med en speltid på en dryg timme presenterar skivan Neil Young på bästa humör. Många positiva och optimistiska kärlekslåtar som ramas in av den triumferande ”Rocking in the free world” i två olika versioner, en akustisk (live) och en elektrisk (i studio). Låten har blivit en av Neils mest kända låtar, inte minst som avslutningslåt på konserter.
   "Freedom" påminner på sätt och vis om ”Rust never sleeps” men domineras av ballader och lågtempolåtar. ”Hanging on a limb” (duett med Linda Ronstadt), ”The ways of love” (även den med Linda), ”Someday”, ”Wrecking ball” (låten Emmylou Harris spelade in på 90-talet och uppkallade ett helt album efter) och ”No more” är helt i klass med förstasidan på ”Rust never sleeps”.
   Neil Young lyckades behålla den råa och rockiga känslan även i ballader och kärlekslåtar. ”Freedom” är ett jämnt, harmoniskt och bra album utan mindre viktiga spår. Sensationellt jämn med tanke på den långa speltiden.

/ Håkan

Kristian Anttila levererade en nästan punkig trekvart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/10 2007.

KONSERT
Kristian Anttila
Klubb Smart/Satin, Örebro 29/9 2007

I dessa tider när det är äldre svenska poppare som regerar, jag tänker närmast på Lars Winnerbäck (skiva), Tomas Andersson Wij (konsert) och Peter LeMarc (skiva), var det uppfriskande att få se och höra ung, svensk manlig pop på göteborgska.
   På lördagskvällen, eller natten (han gick på scen strax efter midnatt), återvände Kristian Anttila till den trånga, intima Klubb Smart-scenen och levererade en nästan punkig trekvart. Stökig och högljudd men också melodisk och catchy.
   Inspirerade av förbandet, Napoleon från Uppsala, tog Anttilas band vid soundcheck i pausen mellan konserterna upp kampen med dj-musiken (”Rebel rebel” med David Bowie) för att få in känslan för att genomföra ett minst lika intensivt uppträdande.
   Anttilas klädsamt eleganta tangorabatt rimmade ganska illa med den punkprofilerade pop som slungades ut från scenen. Det började hetsigt utan spotlights i Anttilas ansikte. De gick ut hårt redan från början och tempot var sedan genomgående högt under konsertens samtliga elva låtar. Inget smek, inget fjant och knappt några mellansnack. Desto mer svett och glädje men utan några tårar.
   Kristian inledde med hetsiga ”Självmordsblond” och bjöd sedan på låtar från hela sin karriär. Men också material som ännu inte släppts. Låtar som jag inte vet namnet på, från en skiva som är utlovad till denna höst, som hade spektakulära la-la- och åh-åh-refränger. Och sedan naturligtvis ”Hårt godis” som redan måste betraktas som en mindre hit fast den ännu inte finns på skiva.
   Sedan förra Örebro-besöket, Klubb Smart våren -06, hade setlistan uppgraderats avsevärt med de nya låtarna. Och sommarens stora hitlåt ”Vill ha dig” blev inte oväntat en av lördagskvällens stora publikfavoriter.
   Och medan frieriet till publiken var igång fortsatte han med den dansanta ”Paul Weller” och explosiva ”Ingenting, ingenting… ingenting” som fick avsluta ordinarie konsert i ett moln av överstyrda rundgångsgitarrer. Och en uppmaning från Kristian att vi skulle ses i baren.
   Om han blev kung i baren vet jag inte men när jag kom ut i den ljumma septembernatten blev det med ens uppenbart att Anttila inte hade utnyttjat repertoarens melodiska fördelar fullt ut men däremot givit oss ett punkgig värt namnet. Där finstilta ballader, tonsäker sång och exakt ljud var bannlysta.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.