Blogginlägg från 2007-10-29

Så mycket självförtroende att pauser inte stör det minsta

NICK LOWE
Nalen, Stockholm 27/10 2007

Nick Lowes återbesök i Stockholm skulle från början inte bli en repris av den fantastiska april 2005-konserten på samma plats. Den annonserades nämligen ut som en konsert med band och det skulle ju bli den exakta förändringen mot förra gången. Men för bara några veckor sedan skickade Nalen ut ett mejl som var mycket bryskt skrivet:
   ”För dig som har biljetter till Nick Lowe-konserten lördagen den 27 oktober vill vi förtydliga att det är en solokonsert så att ingen tror något annat!”
   Hur skulle man INTE tro något annat? På min biljett stod det stort och tydligt NICK LOWE m BAND. Så jag skrev ett lika bryskt svar tillbaka och fick då ett snällt och välartikulerat mejl som svar:
   ”Vi snurrade till det när biljetterna gick ut innan sommaren och på de första 50 står fel biljettext. Jag kan inte göra annat än erkänna vår miss och be så mycket om ursäkt. Givetvis återlöser vi allas biljetter om det är så att man inte längre vill gå.”
   Naturligtvis löste jag inte tillbaka biljetten. På plats i Nalens magnifika konsertsal i lördags fanns det inga tvivel, missförstånd eller några besvikna tankar kvar. Vi skulle få njuta av Nick Lowe ensam med en gitarr, hans oändliga rad av nya och gamla klassiker och många fina välartikulerade mellansnack.
   Den engelske gentlemannen Nick Lowe kan konsten att ta en publik och publiken var till 98 procent väldigt koncentrerad och kunnig i ämnet. Det var några malplacerade herrar bakom oss som genomgående stod och tjatade om att de trodde det var med kompband och att de saknade ”Terry Edmunds”. Men inte ens det kunde förstöra den andäktiga stämningen.
   Kvart över nio kom Nick Lowe in på scenen i nystruken vit skjorta, en akustisk gitarr (och det var den enda han använde sig av) och några bekväma gester som avslöjade att han kände sig som hemma. Och vi i publiken kände oss också som hemma – i hans vardagsrum.
   Jag har tyvärr ingen komplett och noggrann låtlista att redovisa men det var lätt att memorera konserten i efterhand. Han inledde med ”People change”, fortsatte med ”Soulful wind” och ”What’s shakin’ on the hill”.
   Sedan kom alla låtarna i en enda lång rad, ingen sämre eller mindre värd än den andra. Det känns som majoriteten av repertoaren var hämtad från Nicks fyra senaste studioskivor, de skivor som bäst personifierar hans roll som vuxen och mogen popartist.
   ”Shelley my love” och ”The beast in me” från ”The impossible bird” (1994). “Man that I’ve become” från “Dig my mood” (1998). “Lately I’ve let things slide” “Indian Queens” (inklusive mellansnacket om den lilla Cornwall-byn som är en avskrädeshög), “Has she got a friend?” från “The convincer”. Och “A better man”, “Long limbed girl”, “I trained her to love me”, “Hope for us all” och “Rome wasn’t built in a day” från den senaste skivan, “At my age”.
   Han hade lite problem med gitarrstämningen men det kunde inte rucka på hans otroliga självförtroende. Nick är en man som vid sin ålder (”At my age”) har så mycket självförtoende att pauser och tysta moment på en scen inte stör det minsta. Eller som han förklarade medan han stämde sin gitarr:
   - I’ll tune because I care.
   Och visst brydde han sig. Även om de gamla fansen för de fick klassiker som “Heart”, “I knew the bride (when she used to rock’n’roll)”, “All men are liars” och “Cruel to be kind” invävda i huvudkonserten. När det sedan närmade sig slutet blev nostalgin ännu mer påtaglig.
   Nick avslutade konserten i högsta tempo med ”Heart of the city” och ”(What’s so funny ‘bout) Peace, love and understanding”. För att sedan komma ut och lugnt framföra “The beast in me” för att sedan toppa med “7 nights to rock”.
   Då trodde vi det var slut. Några röda lampor ovanför publiken tändes, den pessimistiska delen av publiken strövade mot utgången medan vi stod kvar och fick en högst spontan version av coverlåten ”Losing boy”, en 60-tals-Stax-singel av för mig helt okände Eddie ”G” Giles.

En alternativ låtlista:

1. People Change
2. Soulful Wind
3. What's Shakin' On the Hill
4. Long Limbed Girl
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend?
7. All Men Are Liars
8. I Trained Her To Love Me
9. Indian Queens
10. Cruel To Be Kind
11. Heart
12. Man That I've Become
13. Hope For Us All
14. Without Love
15. Shelley My Love
16. I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll)
17. (What's So Funny 'Bout) Peace Love and Understanding

Extralåtar:
18. Heart of the City
19. The Beast In Me
20. 7 Nights To Rock

Extra extralåt:
21: Losing Boy


Expressen 28/10 2007.

/ Håkan

”Whole wide world”

Jag har flera ex av den här klassiska singeln med Wreckless Eric. Första exemplaret, i ett neutralt bolagsomslag, fick jag hösten 1977, året då skivbolaget Stiff exploderade i en våg av nya artister och spännande singlar. Bland annat den här, Eric Gouldens debutskiva under det spektakulära artistnamnet Wreckless Eric.
   Jag har den svarta vinylskivan framför mig på väggen. Utan omslag sitter den uppspikad som ett monument över 70-talet, Stiff och en av de artister jag genom åren älskat mest, Wreckless Eric.
   På den första generationen Stiff-etiketter står det under ”Electrically recorded” och ”The most flexible record label” ”Whole wide world” med stora bokstäver. 3:02 lång. Produced by Nick Lowe for Ian Dury Productions. Skivnumret är BUY 16 och istället för A-side står det This side. Med andra ord är B-sidan That side. Stor humor som understryks av tillägget Bring Back Stereo på skivetiketten.
   Under 80-talet köpte jag ytterligare några exemplar av ”Whole wide world”, bland annat med det officiella bildomslaget som du ser överst till höger.
   1980 fick jag nöjet att träffa denne rastlöse engelsman, ni kan läsa det här, men 1977 var han än så länge ett oskrivet blad. En Stiff-parentes bredvid Nick Lowe, Elvis Costello och Ian Dury.
   Jag fastnade direkt för ”Whole wide world”. Dels har den ett magiskt intro med en suggestiv basgitarr spelad av Nick Lowe som för övrigt också spelar gitarr. Trummis är Steve Goulding, från Rumour.

Dels är det som en jordbävning när Eric börjar sjunga textraderna:
When I was a young boy
My mama said to me
There's only one girl in the world for you
And she probably lives in Tahiti

Som redan här följs av en helt sanslöst effektiv refräng:
I'd go the whole wide world
I'd go the whole wide world
Just to find her

I sin biografi ”A dysfunctional success” (The Do Not Press Limited 2003) har Eric Goulden beskrivit hur han skrev den här låten redan i maj 1974:
   “I’d seen Kevin Ayers three times in the past year and decided that I was going to write songs just like his, full of romance and hot sunshine. Songs like “Clarence in Wonderland”, Take me to Tahiti” and “Caribbean moon”. So this was a perfect start for a song”.
   Wreckless Eric har på sin hemsida också förklarat lite av texten:
   “I've always had a secret fear that the geography isn't correct, so much so that I've never dared to look at a map to check it out. But as I wrote the song just over thirty something years ago (May 1974) it's probably OK to admit to that now - incorrect geography might even perhaps add to what journalists have referred to as its urchin charm”.
   Med mycket eko spelades bakgrunden in i Pathway Studio på bara två tagningar. När Nick Lowe la på basigitarr skrev Eric en tredje vers. En vers som blev för mycket för Cliff Richard när han några år senare skulle spela in låten och ville att Eric skulle ändra textraderna ”caressing her warm brown skin”. Men Eric gick inte med på det.
   ”Whole wide world” blev plötsligt åter aktuell sommaren 2006 när han lagom till fotbolls-vm spelade in låten igen. Med något förändrade textrader och en utökad titel ”Whole wide world 4 England”. Inte ens det fick namnet Wreckless Eric att bli speciellt uppmärksammat.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.