Blogginlägg från november, 2007

Inget filmhistoriskt stort ögonblick

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 2007.

THE BEATLES: Help! (Apple/EMI)
Återutgivningarna av Beatlesproduktioner fortsätter den här gången med deras andra av tre biograffilmer. ”Help!” är inget filmhistoriskt stort ögonblick men med tanke på att gruppen just när filmen spelades in, våren 1965, regerade musikvärlden så är det ett viktigt dokument i hela musikhistorien.
   Vars lite skamfilade rykte möjligen bättras på med den här nyrestaurerade filmkvalitén. Och även med hjälp av Martin Scorseses positiva förord.
   Storyn är enkel, för att inte säga rejält simpel och enahanda. En religiös sekt jagar den maffiga ringen på Ringo Starrs finger. Det är slapstick, det är stundtals engelsk humor i nivå den Monty Python skulle lansera några år senare men framförallt är det en enkel film om idolerna Beatles gjorda för alla fans.
   De fyra i Beatles är inga skådespelare och det tunna manuset kräver inte så mycket heller. Ändå kan jag redan här ana att den som hade de största möjlighterna på området var nog Ringo Starr som också spelar huvudrollen. Och det var ju just han som fortsatte skådespelarbanan efter Beatles-tiden.
   Filmens absoluta ambition 1965 var att i första hand marknadsföra Beatles nya album med samma namn. De sju låtarna från skivan har en framträdande roll utan att naturligt smälta in i manuskriptet. Gjorda som popvideons föregångare till MTV är det tämligen snygga, eleganta, effektiva och visuellt vackra höjdpunkter i den här filmen. I nyrestaurerade färger och remixade ljud blir upplevelsen ännu tydligare.
   Dubbel-dvd:n ”Help!” lanseras nu på ett nästan hysteriskt sätt. Extraskivan med en 30 minuter lång dokumentär, diskussion (inga bilder!) om en saknad scen, hur restaureringen har gått till, skådespelare och crew minns tillbaka, trailers och radiospottar ger bakgrunden. Nya intervjuer med alla iblandade fast Beatles kommentarer är hämtade från arkiven.
   Deluxe-varianten av ”Help!” är ett genomskinligt försök att skinna de största Beatles-fansen på många, många hundralappar till. Som inte ger mer än ett tjockt originalmanus, en affisch och en inbunden bok. Ingen extra musik, ingen extra filmsnutt.
   Slutorden på tv-skärmen är dock av ren Monty Python-klass: ”This film is respectfully dedicated to the memory of Mr. Elias Howe, who, in 1846, invented the sewing machine.”

/ Håkan

Popikon i all sin prakt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/11 2007.

SVEN LINDSTRÖM
Att vara Per Gessle
(Albert Bonniers Förlag)

Bakom den blekt fattiga titeln döljer sig en biografi över en av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare, sångare och artister. En till både innehåll och format (30x30, det gamla lp-formatet, vad annars?) tung bok med väldigt många detaljer. Första intrycket är en maffig bilderbok men här finns också en rejäl berättelse om Per Gessles snart 49-åriga historia.
   Journalisten Sven Lindström har agerat mer redaktör än författare. Han har fogat samman ett otal intervjuer, med Per Gessle själv och ett stort antal personer i hans närhet, där uttalanden och påståenden redigerats som direktcitat.
   Inga omskrivningar, inga påhittade scenarier eller redigeringstekniska vinklingar. Trovärdigt och förhållandevis sanningsenligt direkt ur munnen på alla personer. Sedan är ju biografin auktoriserad av Gessle så det finns väl ett uns tvivel om att han i bakgrunden har styrt upp helheten vid några tillfällen.
   Men under min långa läsning av detta praktverk, 280 sidor med inte bara snygga fotografier, misstänker jag vid väldigt få tillfällen att Gessle friserat berättelsen nämnvärt. Däremot har han kanske inte lämnat ut precis allt han haft på tungan eller i sitt stora arkiv.
   Exempelvis framstår den senaste Gyllene Tider-återföreningen som ett mycket mer harmlöst och problemfritt projekt från tanke till handling än det i själva verket var.
   Vi får i och för sig eftermälen från flera Gyllene-medlemmar men jag tänker på snacket sommaren innan. Jag var med på en intervju med Gessle mitt under brinnande ”Mazarin”-turné 2003 där han nästan jämförde sin gamla grupp med ett korprockband i jämförelse med de proffs han då turnerade med. Dessutom spädde han på kritiken med att utpeka sina forna kompisar som överviktiga.

I den här boken kan man få uppfattningen att han själv på egen hand framgångsrikt styrde detta rekordprojekt i hamn.
   Men Per Gessle är en sån person. Han är så otroligt drivande med sitt kontrollbehov att både framgångar och motgångar faller på hans lott. Därför är historien om hans liv inte bara en enda lång framgångssaga. Man kan tycka, i Gessle fall, att framgång har fött framgång genom åren men det finns några djupdykningar i den nästan 30 år långa karriären.
   Framgång föder också konflikter, meningsskiljaktligheter, besvikelser och, inteminst, tvivel.
   Det är i kapitlen kring de där mindre lyckade åren som den här historien bränner till och förvandlas från ett framgångsrikt artistporträtt till berättelsen om en ovanligt musikintresserad Halmstadskille med gränslösa drömmar som faktiskt skulle slå in. Men att vägen dit skulle vara både komplicerad och osäker.
   Per Gessle är en popnörd och jag har förstått att författaren Sven Lindström är något liknande. Därför blir detaljerna om branschen, skivorna, kontrakten, turnéerna och siffrorna osedvanligt detaljrika som kanske bara en popnörd kan älska. Och i det fallet får jag nog ansluta mig till det sällskapet för jag tycker det är otroligt spännande att läsa om atmosfären i skivinspelningsstudion som ibland tar projekten åt ett helt annat håll än det förutbestämda. Dessutom är det charmerande läsning att uppleva med vilken hög hastighet Gessle kan skriva sina låtar.

Som den sanna popnörd han är har Gessle också bidragit med ett stort antal listor i en mängd olika kategorier. Som exempelvis De fem bästa sångarna (Steve Marriott toppar), tio låtar att diska till (”My Sharona” toppar) och tio perfekta 70-talslåtar (Albert Hammonds ”The free electric band” toppar).
   Men allra mest roar och intresserar intervjuobjektens uttalanden. Från familjemedlemmar, gamla vänner, artistkollegor, branschfolk till, inte minst, Pers egna kommentarer. Färdiganalyserade och som alltid smart uttänkta.
   Utan att gå in på den egna ekonomin så avslöjar faktiskt den annars så tystlåtne och diplomatiske ekonomiske rådgivaren Janne Beime, från Örebro, mer än jag någonsin har hört från det hållet. Det tyder på ömsesidig respekt och öppenhjärtighet, två ingredienser som fulländat receptet på en mycket läsvärd biografi.

/ Håkan

Överdimensionerad arkivrensning till de renodlade fansen

ULF LUNDELL: Under vulkanen
1972-2007 (Rockhead/Capitol/EMI)
Ursäkta om jag blir lite långrandig. Men det blir lätt så, påverkad av Ulf Lundells svada och produktivitet. Och på den i dag utgivna boxen, med så mycket material, är det svårt och omöjligt att teckna en enda bild av innehållet.
   ”Under vulkanen” är samlingsnamnet på en box med 14 cd och två dvd. Varje cd innehåller runt 75 minuter musik så det är ett enormt omfattande material att sätta tänderna i. En perfekt julklapp till den store fanatiske Lundell-älskaren.
   Ulf Lundell har förmodligen något inofficiellt världsrekord i antal dubbelskivor på sitt samvete. I skenet av hans otroliga produktivitet under alla år är det då kanske inte så konstigt att han nu ger ut en sån här rekordstor box. Otaliga låtar i minst sagt skiftande kvalité.
   Som helhet betraktad är boxen ingenting vi egentligen behöver. Vi har fullt upp med Lundells storartade skivproduktion under 32 år som förklarar både storhet och svaghet hos en artist vars musikaliska kraft är större än något annat i det här landet.
   Den här överdimensionerade arkivrensningen är framförallt gjord för de renodlade fansen. Tillägnad pojkarna längst fram som jublar stort när Ulf från scen meddelar att han ska köra en ny låt. Det är precis det som händer på boxens sista låt, titellåten, på en konsert i Göteborg våren 2006.
   På sätt och vis tillhör jag också den ädla skaran. Mitt liv har löpt parallellt med Ulfs och det har blivit så att det jag minst älskar med Lundell är det förutsägbara. Inomhuskonserter har givit så mycket mer än de greatest hits-baserade sommarturnéerna.
   Därför borde jag vara som klippt och skuren för alla dessa klenoder, udda spår, råmixar och alternativa inspelningar. Förhandsintresset från min sida var däremot väldigt svalt. Ratat material, demoinspelningar och några få exklusivt nya låtar räckte inte för att Lundell-intresset skulle rulla igång per automatik.

Men förpackningen och dokumentationen gjorde mig ändå nyfiken. Den Kjell Andersson-designade lådan med en omfattande bok med alla texter och inspelningsinfo blir till pusselbitar i en ganska oöverträffad artistkarriär. Men jag saknar Ulfs egna kommentarer till varje låt på ungefär samma sätt som han gjorde på förra samlingen, ”Livslinjen”.
   Ändå blir alla dessa demoinspelningar, som dominerar samlingen, till sist väldigt monotona arbetskopior på ibland senare utgivna låtar eller helt ratade. I det senare fallet är det ofta uppenbart (dålig kvalité/dålig låt) varför det aldrig blev aktuellt med skivinspelning.
   Men mängderna av demoinspelningar visar ändå prov på Ulf Lundells musikaliska kvalitéer. Något jag själv underskattade hos Lundell på 70-talet. Här hör man ofta hur välkonstruerat och genomtänkt låten framträder redan på demostadiet. När han sitter i sin ensamhet i Rockhead Studio.
   Hela boxen inleds med demoversionen av ”Under vulkanen” som inte är någon av Lundells allra bästa. Låter som minst 99 andra demolåtar. Akustisk gitarr, munspel och sång i en melodiskt otydlig låt.
   Direkt efteråt befinner vi oss plötsligt i åren 1972-74, innan skivkarriären ska ta fart. Soundmässigt svajigt men låtar och texter känns overkligt bekanta. Kanske inte bokstavligen men mycket kommer att återanvändas senare. Ambitionen är redan här glasklar. Att skriva egna poetiska texter och sedan framföra det till luddiga och traditionellt trubadurinriktade melodier. Men spelat med mer känsla än finess. Det finns spår av påverkan från exempelvis Cornelis Vreeswijk. Och munspelet var på den här tiden än mer robust.
   Sedan får demosoundet en välbehövlig paus med några studio-outtakes från 1978. Med bland annat ”All for the love of rock’n’roll”, där Mats Ronander tar sångmikrofonen, och ytterligare några live i studion-låtar.
   Alla samlingens alternativtagningar av redan utgivna låtar är i de allra flesta fall ren överkurs i ämnet Lundell. Dock överraskar ”Glad igen” i reggaetakt med Ronander och John Holm i kören. Fast även där blir slutbetyget att det låter mer roligt och intressant än bra.

Även liveversionerna från repetitionerna till inspelningarna för ”Längre inåt landet” (min absoluta Lundell-favorit) är naturligtvis hantverksmässigt perfekta men att ge ut dessa igen är ren utfyllnad.
   Men det finns annat som upprör ännu mer. En demo inför en inspelning är väl okej men att göra en demo på ”Gränsen”, utgiven på skiva 1987, 14 år efteråt (visserligen med ny melodi) känns helt omotiverat.
   Och en studioversion av ”Twist & shout” inspelat 2005 är väldigt måttligt upphetsande.
   Men fläckvis finns det givetvis spridda pärlor bland det oerhört omfattande materialet. Här listar jag det bästa:
   ”Young girl blues”, en underbar tolkning av Donovans låt. Som tydligt visar att Ulf var lika influerad av Donovan som Bob Dylan.
   ”AK 47”, är en hit i mina ögon och visar att 1981 var en betydligt bättre kreativt år än 1991.
   ”Priset du betalar”, kanske inte flyttar utvecklingen framåt men kombinerar snyggt känslorna med en god melodi.
   ”Res dej och gå” och ”Ta det lugnt”, två överblivna demos från ”Evangeline”.
   ”Forever young”, Ulfs tolkning av Dylan inför skivbolagets chefs 50-årsfest.
   ”Ute på vägen igen”, tekniskt fulländad demo fast det kanske inte melodiskt och musikaliskt förmedlar så mycket.
   ”Pengarna tillbaka”, avancerad demo med komp av elgitarr, piano och trummaskin.

Spretigt, ojämnt och långt mellan de riktigt intressanta låtarna med andra ord. Bland boxens ess finns också ett helt nedlagt projekt. Ulf på engelska under det anonyma alter ego-namnet Bobby Gloome.
   1981 visste inte jag att Ulf jobbade med engelskt material och rapporter under tiden har jag betraktat som mer rykten än något musikaliskt konkret. Men de tio låtar som här släpps är snudd på väldigt bra. Nu är det ju bara akustiska demo-inspelningar men visst låter det både trovärdigt och konkurrenskraftigt med Ulf på engelska. Dessutom är de inspelade i Tuscaloosa, Nebraska och det finns alltså uppenbara paralleller med Bruce Springsteen som bara ett år senare kom med sin ”Nebraska”-skiva…
   Boxen går mot slutet in i en typ av tomgång där låtarna blir längre och längre, mer och mer recitation och mindre och mindre melodiskt finurliga. Där inget känns uppseendeväckande eller exklusivt. Där det pendlar mellan planlösa visor och gränslöst upprepande och förutsägbar boogierock.
   De tre sista cd-skivorna i boxen ägnas helt och hållet åt utgivet material. Singlar, EP-låtar och bidrag till samlingsalbum. Snyggt ordnat och förtjänstfullt samlat.
   Till boxen hör också två dvd. Där Club Zebra-spelningen på Johanneshovs Isstadion 7 december 2002 sprids ut på båda skivorna. Tekniskt bländande inspelning men det är ingen absolut toppnotering bland Lundells legendariska konserter. Jag skulle nog hellre vilja uppleva Stockholms Konserthus-spelningarna från december 1982.
   Däremot finns det enskilda toppar bland extramaterialet. Där gamla livelåtar från 1985 och 1996 trängs med videoinspelningar, replokalsfilmningar och hotellrum i Lund.

/ Håkan

#29: Rum, sodomy & the lash

THE POGUES: Rum sodomy & the lash (Stiff, 1985)
Pogues, det engelsk/irländska folkrockbandet, höll på att bli ett typiskt singelband. Hitsen började hopa sig. Efter ”London girls” (på den egna etiketten Pogue Magone (gaeliska och betyder kiss my ass på engelska) och uppföljarna ”A pair of brown eyes” och ”Sally MacLennane” (som båda finns med på det här albumet) så höll Shane MacGowan & Co på att etablera sig på fullt allvar.
   Här har jag berättat om just den här tiden för Pogues.
   I augusti 1985 var det dags för gruppen att släppa ett riktigt genomarbetat album, ”Rum sodomy & the lash”. Året innan hade de albumdebuterar med ”Red roses for me”, en något blek skiva, men nu var det dags att göra en helgjuten skiva. Anledningen till lyftet och allvaret i satsningarna hette Elvis Costello, mitt uppe i sin egen solokarriär, som kom att producera nya skivan.
   Han tog fram det bästa i Pogues och förädlade soundet och Shane MacGowans låtar växte till sig avsevärt i Costellos händer. Som artist stod Elvis på en kreativ hög nivå vid tillfället men som producent var han inte lika känd. Han har senare förklarat varför han tog jobbet som Pogues-producent:
   - I saw my task was to capture them in their dilapidated glory before some more professional producers fucked them, uttryckte han sig.
   Dessutom var han förtjust I bandits kvinnliga basist Cait O’Riordan som när skivan hade släppts lämnade bandet hösten 1985 för att förvandlas till fru Elvis Costello och helt försvinna från det offentliga livet.
   Titeln till Pogues-skivan är ett citat från Winston Churchill. "Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash", sade han. Och omslaget är baserat på målningen The Raft of the Medusa, en målning av Théodore Géricault, där bandits medlemmar har ersatt originalets ansikten.
   Här stod sångaren Shane MacGowan på topp som låtskrivare. Majoriteten av alla bra låtar kom från hans penna och förutom de redan nämnda singellåtarna finns här också de ypperliga låtarna ”The sickbed of Cuchulainn”, ”The old main drag” och ”Billy’s bones”.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma coverlåtarna ”Navigator” (skriven av en kompis till bandet Phil Gaston), Ewan MacColls ”Dirty old town” och den traditionellt klassiska ”The band played waltzing Mathilda”. På den och på flera låtar sjöng MacGowan fantastiskt bra.

/ Håkan

"I fought the law"

När Moneybrother på sin senaste konsert mitt i den fysiska attacken på den furiösa ”Just another summer” lutar sig mot Gustav Bendt, tar ned låten något och plötsligt börjar sjunga ”I fought the law” är det som att tiden står still och pop- och rockhistorien rullas ut som en röd matta.
Breakin rocks in the hot sun
I fought the law and the law won (2 ggr)
I needed money cause I had none
I fought the law and the law won (2 ggr)

Genom historien är det många artister som har gjort den här låten men jag tror ingen når upp i den definitiva versionen som amerikanska bandet Bobby Fuller Four lyckades med 1966. Ändå var det inte gruppen originallåt utan en då fem år gammal, bortglömd Crickets-låt.
   ”I fought the law” skrevs ursprungligen av Sonny Curtis i gruppen och spelades in 18 maj 1959 och hamnade på skiva, albumet ”In style with the Crickets”, i december 1960.
   Det anonyma albumspåret blev först uppmärksammat 1964 då Bobby Fuller spelade in en demoversion i sin El Paso-studio som sedan släpptes på Exeter-etiketten. Men det var versionen med hela bandet Bobby Fuller Four, som släpptes på Mustang (se etiketten!) i oktober 1965 som blev en riktig hit när den som bäst nådde 9:e plats i USA.
   Fuller var mer eller mindre en one-hit-wonder och fick inga fler hits. Han omkom/mördades/tog livet av sig 18 juli 1966. Han hittades död i framsätet på sin mammas 1962 Oldsmobile. Polisen fastslog att det var självmord, genom att svälja bensin, men vänner till Fuller påstod att han hade blivit slagen och mördad.
   “I fought the law” gjorde dock Bobby Fuller odödlig i pophistorien fast han inte fick några fler hits.
   På den amerikanska musiktidningen Rollling Stones 500-lista över tidernas bästa låtar kom ”I fought the law” på en 175:e-plats.
   Många artister och grupper har gjort cover på ”I fought the law”, den mesta kända gjordes nog av The Clash 1978. En inspelning som gjorde den gruppen känd i USA.
   Andra artister som också gjort en cover på låten är John Cougar Mellencamp, Tom Petty, Hank Williams Jr, Bruce Springsteen, Ramones, Waylon Jennings och Sex Pistols.
   Bobby Fullers "I fought the law" hamnade uppseendeväckande aldrig på Tio i Topp 1966 utan blev först 1973 listnoterad med rock'n'roll-revivalgruppen Wild Angels.

/ Håkan

#30: The Joshua Tree

U2: The Joshua Tree (Island, 1987)
Nu börjar de allmänt kallade klassikerna dyka upp på min 80-talslista. ”The Joshua Tree” tillhör definitivt den moderna rockmusikens stora hörnstenar.
   Det var våren 1987, för nästan 21 år sedan, som U2 växte ut och blev en riktigt global rockgrupp. Större än de flesta, gränslöst framgångsrikt och mer etablerad än någonsin.
   Robert Hilburn inledde sin recension i LA Times så här: 'U2 is what The Rolling Stones ceased being years ago -- the greatest rock 'n' roll band in the world...'
   Det var omslaget, det var musiken, det var texterna och visionerna. Och så en fantastisk start på skivan. När man idag läser låtlistan på de första fyra låtarna på sidan ett tror man inte att det har hänt. ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”With or without you” (alla utgivna på framgångsrika singlar) följs av den lite stökigare men ändå uppmräksammade ”Bullet the blue sky”. Det kallar jag kanonöppning.
   Bono sjöng bättre än någonsin och intensiteten i gruppens sound kryper sig på med en förödande kraft. Många låtar växer på de 4-5 minuterna de pågår och etsar sig verkligen fast som de klassiker de har kommit att bli i U2:s långa historia.
   Även bakom U2 stod ett helt fantastiskt gäng producenter som formade soundet till något direkt odödligt. I producentstolarna satt Daniel Lanois och Brian Eno och gruppens första producent, Steve Lillywhite, har varit med och mixat fyra spår.
   Så har vi de typiska Anton Corbijn-bilderna på omslaget. Svartvita och ödsliga. Fotograferade i den öken som först 1995 skulle bli Nationalpark i Kalifornien. Milsvidda vyer, några ensamma träd (Yucca brevifolia) och karg sandig jord. Den typiska miljön för Corbijns sätt att jobba. Jag får nästan sand i ögonen när jag tittar på omslagsbilderna.
   På pappret, på omslaget, ser sidan två ut som en mindre märkvärdig samling låtar men idag när jag lyssnar växer faktiskt flera låtar ut fast de till titlarna är tämligen anonyma. ”Red mining hill”, med sina fina slidegitarrer, ”In God’s country” och ”One tree hill”, om dödsfallet av en vän, tillhör alla helheten som gjort ”The Joshua Tree” till ett U2-mästerverk.

/ Håkan

Magnifik succé med ett fint ljud

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 2007.

KONSERT
Kent
Globens Annex, Stockholm 17/11 2007

Chocken har lagt sig. Kents utpräglade elektroniskt syntiga sound, med alltför tydliga rötter i mitt värsta 80-tal, på senaste skivan ”Tillbaka till samtiden” blir på scen endast en liten pikant finess. Jag kunde inte upptäcka någon genomgående soundförändring på deras 105 minuter på scen i lördagskväll, den andra konserten i en serie av fyra i Stockholm.
   Ändå kunde jag vid upprepade tillfällen ana att det fysiska uppträdandet backas upp av åtskilliga förinspelade tejper. Främst med rytmer och keyboards-inslag men ändå är det bara misstankar. Inget påverkar arrangemangen negativt och det var väl egentligen bara vid ett enda tillfälle, när duettjejen på ”Generation ex” framträder på videoskärmen, som tekniken får spela en alltför stor huvudroll i rockgruppen Kents moderna utveckling.
   Visuellt på scen hamnade gruppen ofta i skuggan av den gigantiska videoskärmen där futuristiska konstverk avlöste varandra. Men inte ens det kunde skymma det faktum att dagens Kent är ett majestätiskt rockband med en helt igenom fantastisk repertoar och ändå är gruppen, med Jocke Berg i spetsen, väldigt ödmjuka till sin storhet.
   Det som imponerade allra mest var konsertens alla lugna partier. Det exceptionellt fina ljudet (jag är glad att jag för en gångs skull kan skriva det om en konsert) med en klockren sångröst som följd lyfte de suggestivt vemodiga sekvenserna skyhögt över alla förväntningar.

”Columbus” är redan en klassiker, överraskningen ”Ansgar & Evelyne” är en bortglömd pärla och delvis lugna ”LSD, någon?” är alla vackra knockout-låtar.
   I det lugna men effektivt makliga tempot blev det sedan oerhört effektivt när gruppen plötsligt mot slutet bejakade sina kommersiella tongångar och i en enda rad drog ”Musik non stop”, ”Kärleken väntar” och ”Ingenting” och befriade Kent från de djupare och mer vemodiga avsnitten.
   Sedan kom finalen som också blev en övervägande lugn historia. Fyllda av självförtroende avslutade de konsertens huvudavdelning i ett moln av vemod, ”nu har vi kommit till det bittra slutet” som Jocke så bokstavligt presenterade ”Ensammast i Sverige”. Och det fortsatte nästan lika smygande i första extralåten ”Elefanter”.
   Efter de två mycket bejublade ”VinterNoll2” och ”747”, som tjejen till vänster om mig klockade till exakt 5:53, var det liksom raksträcka till magnifik succé.
   Då kom konsertens absolut sista låt och visade mycket lägligt upp Kent som allra bäst. Med den mäktiga ”Mannen i den vita hatten”, förlängd med ytterligare några verser, och en helt bedårande avslutning när allsången dränkte hela lokalen: ”Vi kommer alla en gång dö”. Det är så sant, Joakim Berg.

Kents låtar:
Vy från ett luftslott
Berlin
Max 500
400 slag
Columbus
Saker man ser
Revolt III
10 minuter (för mig själv)
Ansgar & Evelyne
LSD, någon?
Romeo återvänder ensam
Generation ex
Musik non stop
Kärleken väntar
Ingenting
Ensammast i Sverige

Extralåtar:
Elefanter
VinterNoll2
747
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

                                                                                       Foto: Emily Österling
I skuggan av videoskärmarna stod Kent och levererade en magnifik show.

/ Håkan

#31: Tokig

MATS RONANDER: Tokig (Polar, 1985)
Det är trångt på min lista över 80-talets bästa skivor. Det är många artister om budet att bli kvalificerad för en plats här. Då är prioritering viktig. Jag vill naturligtvis ha med så många olika artister och grupper som möjligt. Därför blir det ibland smärtsamt svårt att välja en viss skiva med en artist som har gjort ett flertal i stort sett lika bra skivor. Mats Ronanders 80-tal innehåller flera starka skivor.
   Så i konkurrens med ”God bok” (1982), ”50/50” (1984) och den engelska skivan ”Reality” (1987) tog jag mig friheten att välja ”Tokig” från 1985. Den skivan är på något paradoxalt sätt både bäst och sämst av den här uppräknade kvartetten. Samtidigt som den har 80-talets mest typiska och värsta sound, betongtunga syntar och ekodränkta svulstiga trummor, så har den förmodligen Mats Ronanders bästa koncentrerade samling av låtar, texter och melodier.
   Räcker inte den programförklaringen så kan jag dra den optimistiska och positiva historien runt inspelningen och Mats liv vid tillfället.
   19 mars 1985 gifte sig Mats med den danska sångerskan Sanne Salomonsen och skivinspelningarna som följde samma sommar och på hösten resulterade i denna platta är så kärleksfullt laddade att det inspirerade honom att skriva flera typiska kärlekslåtar. Ofta tillsammans med Ronander-bandets andre gitarrist Henrik Janson som kom in i Mats liv på skivan innan, ”50/50”.

Titeln på skivan är ”Tokig”. Som i förklaringen ”galen som i kärlek” som han sjunger i titellåten. Och det finns fler tydliga titlar som skvallrar om att det är en vuxet förälskad man som har skrivit dom. ”Kött och blod”, är en av de mest positivt sugande kärlekstexter jag har hört, och balladen ”För kärleks skull” är ytterligare bevis på Mats känsloläge det här året.
   Musikaliskt är det väldigt precist och beräknat, instrumentala solopartier växer inte fram ur spontana nycker utan finns noggrant inplanerade redan på skissbordet.
   I sin positiva iver vräker Mats ibland på med både flera skrikande gitarrer, slamriga trummor (ibland spelade av både Per Lindvall och Åke Sundqvist) och tjutande klaviaturer och då kan det bli lite för mycket av det goda.
   I de högljudda stunderna är det skönt att konstatera att Mats på sin fjärde soloplatta tar fram munspelet, ett vinande solo på ”Överallt”, en text av Rolf Börjlind, för första gången på en soloskiva och i en låt sjunger om sig själv som en bluesman från Örebro.
   Sedan har den danska dynamiten i form av Mats fru Sanne en stor del i det här soundet. Hon backar upp vid mikrofonen och har hjälpt till att skriva en låt, ”Ut ur mörkret”. En låt som också fanns med på Sannes eget just då aktuella album. I både en engelsk och dansk version.
   ”Kött och blod” blev Mats största hit på hela 80-talet och karisman hos honom under den här tiden i allmänhet och på den här skivan i synnerhet har aldrig, varken förr eller senare, varit större.
   Mats Ronanders förlag till låtarna på den här skivan hette Crazy Music...

/ Håkan

"All for the love of rock'n'roll"

Första gången jag hörde den här rock’n’roll-gungande låten måste ha varit i augusti 1978. På ett kaotiskt trångt Prisma i Örebro trängde sig Ulf Lundell med band in på den lilla scenen. Och där bland extralåtarna fanns plötsligt ”All for the love of rock’n’roll” med. Men det var inte Ulf utan Mats Ronander som tog mikrofonen i en låt som passade den rösten och den personligheten perfekt.
   Låten hade då några år på nacken, kom ursprungligen från Staterna där den fanns på rockgruppen Tuff Darts repertoar. Gruppen tillhörde den berömda New York-scenen där grupper som Blondie, Television och New York Dolls var betydligt mer kända namn.
   Det var gruppens båda gitarrister, Jeffrey Salen och Bob Butani, som hade skrivit låten och första gången den hördes på skiva var 1976 på en samlingsskiva, ”Live at CBGB’s”. Andra grupper på skivan var bland annat Mink DeVille, Shirts och Laughing Dogs.
   Vid tidpunkten var Robert Gordon sångare i Tuff Darts men han lämnade snart gruppen för en karriär på egen hand där det gick mycket bättre. Han blev rockabillysångare, slog sig ihop med den gamle gitarristen Link Wray och blev riktigt berömd 1978 när han blev den förste artist som spelade in Bruce Springsteens låt ”Fire” på skiva.
   Nästa gång ”All for the love of rock’n’roll” kom på skiva var också med Tuff Darts, nu med sångaren Tommy Frenzy. På deras första och enda studioinspelade skiva, ”Tuff Darts”, från 1978.
   Det var alltså en tämligen ny låt som Ulf och Mats kunde presentera vid den här augustikonserten 1978. Fast den hade massor av rockklassiska poser i både gitarriff och text. En text som inleddes med:
I don’t care about the money
Because I ain’t seen none
And I don’t care about the women
Because I just need one

“All for the love of rock’n’roll” fanns där bland Ulf Lundells konsertextralåtar till och från i ytterligare tio år, långt efter att Mats Ronander lämnade Lundell-sällskapet. Utan att hamna på någon Lundell-platta.
   Förrän nu. Faktiskt. Låt nr 9 på CD1 i Ulf Lundells mastodontbox, som omfattar 14 cd-skivor och 2 dvd, "Under vulkanen" (som släpps nästa vecka på onsdag) är mycket riktigt en studio-outtake från 1978 av "All for the love of rock'n'roll" med några som kallar sig Ulf Lundell och Studiomaffian.
   Låten skulle dock överraskande dyka upp på en Ronander-skiva redan 1982, se högst upp till höger. Hans solokarriär har aldrig varit någon coverinriktad eller speciellt rockig historia. Ändå dök den upp som b-sida på en singel 1982.
   Ronander hade gjort sitt andra album, ”God bok”, och en av låtarna från skivan, ”Kan inte förklara”, släpptes på singel. Med ”All for the love of rock’n’roll” på baksidan fast den aldrig kom med på albumet.
   Sedan dök låten lite överraskande upp på ANC-galan i november 1985. Inte med Ronander, som faktiskt befann sig där, utan med en rödhårig och vild Anne-Lie Rydé som kompades av bland annat tre trummisar och i kören fanns Py Bäckman och Dan Hylander.
   Bara någon månad senare, på nyårsafton, gjorde Mats Ronander låten själv vid en speciell Ulf Lundell-konsert, med många gästartister, på Johanneshovs Isstadion.
   Robert Gordon kom faktiskt att spela in låten ännu en gång långt mycket senare. I april 1994 gav Gordon ut albumet med titeln ”All for the love of rock’n’roll” där han kompades av bland annat Garry Tallent och Chris Spedding.
   Även den amerikanska blues/hårdrockiga gruppen Ram Jam gjorde sin version av låten på skiva ett år efteråt.

/ Håkan

Lyckligt leende inombords efter ännu en energiexplosion

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 2007.

KONSERT
Moneybrother
Florence Valentin
Conventum Club 700, Örebro 15/11 2007

Det är fräckt och vågat av Moneybrother att engagera Florence Valentin som förband på sin pågående turné. De unga, pigga punkpopparna äger musikaliskt samma euforiska uttryckssätt, fast på en lägre nivå, som huvudartisten. De kunde på torsdagskvällen naturligtvis inte hota kvällens stjärna men gjorde ett mer än godkänt förbandsgig. Många i publiken gick säkert hem med några nya favoriter ringande i huvudet.
   Sångaren Love Antell kom in ensam, gjorde några bitska politiska uttalanden för att sedan, även där i likhet med Billy Bragg, kompa sig själv på elgitarr. Men det var när de övriga fem medlemmarna i bandet gjorde entré som deras energi och catchy rockpop blev till en rolig halvtimme i väntan på huvudattraktionen.
   Deras stora hit ”Pokerkväll i Vårby Gård” var gruppens fem minuter i absoluta centrum men den övriga repertoaren visade upp ett förvånansvärt starkt material. Och hela deras uppträdande blev till en perfekt språngbräda för Moneybrothers entré.

Du kan aldrig sluta att förvånas över Moneybrother och hans framträdanden. Hur rasande effektiv och brinnande emotionell du än väntar dig av hans 110 minuter på scen så blir du ofta, för att inte säga alltid, överbevisad och står där med ett lycklig leende inombords efter ännu en energiexplosion.
   Och som alltid var det inte bara ett karismatiskt uppträdande, där samspelet med musikerna var så gudomligt underhållande, utan också ett melodiskt uppdaterat fyrverkeri av sällan skådat slag.
   Med ännu en toppskiva ute, ”Mount Pleasure”, fanns det givetvis ambitioner att bjuda på många nya låtar som redan växt till rena klassiker i Moneybrothers liverepertoar.
   Då får man också acceptera att flera äldre favoriter nu städats ut. Ändå har jag svårt att tygla besvikelsen över att ”It ain’t gonna work”, denna dramatiska pärla, nu har försvunnit. Men får i möjligaste mån trösta mig med de nya höjdpunkterna ”Down at the R” och ”Guess who’s gonna get some tonight”.
   Eller första extralåten ”Just another summer” som helt på egen hand kan skapa kaos och här spetsades med en plötslig ”I fought the law”-sekvens och sedan direkt följdes av ”Reconsider me”. Då briserade torsdagskvällens konsert i en trestegsraket och det gick inte att få stopp på energin förrän efter ytterligare fyra extralåtar. Något av rekord, bara det.

Moneybrothers låtar:
Down at the R
Stormy weather
It will not happen here
They’re building walls around us
Dom vet ingenting om oss
It might as well be now
Nobody’s lonely tonight
Keeep the hurt at bay
Any other day
Guess who’s gonna get some tonight
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
Just another summer (inkl I fought the law)
Reconsider me
Blow him back into my arms
It’s been hurting all the way with you, Joanna
I know it ain’t right
Downtown train (Tåget som går in till stan)

/ Håkan

#32: Lawyers in love

JACKSON BROWNE: Lawyers in love (Asylum, 1983)
Som jag redan konstaterat tidigare, på skivan “The hold out”, var det inte på 80-talet som Jackson Browne gjorde sina allra bästa skivor. Ändå är ”Lawyers in love” en alldeles fantastisk samling låtar. Många starka låtar i ett modernt sound och en Jackson Browne som sjunger så otroligt bra.
   Under de här åren i början på 80-talet förändrades inte bara soundet hos Jackson. Han skulle komma att separera från gitarrfantomen David Lindley som skulle försvinna ut på sin egen solokarriär. Just hans plats skulle ersättas av Rick Vito som inte alls hade samma spektakulära utstrålning men var en ytterst skicklig gitarrist, inte minst på slide.
   Det fick jag förmånen att uppleva 1982 på Konserthuset i Stockholm under Jackson Brownes konsert där Vito axlade Lindleys fallna mantel nästan perfekt. Det var också på den konserten, över ett år innan skivan släpptes, som flera låtar från ”Lawyers in love” premiärspelades. I mycket positiva versioner.
   På scen fanns också gitarristen Danny Kortchmar med men han saknades på skivan. Men han hade varit med och skrivit två låtar på skivan, ”Tender is the night” och ”Knock on any door”. Och han får ett speciellt tack på skivan: ”for his participation in arranging and playing these songs”.
   Båda Kortchmar-låtarna fanns med på konserten liksom titellåten och ”Somebody’s baby”. Den sistnämnda låten blev 1982 Jackson Brownes största singelhit och fanns också med på soundtracket till filmen ”Fast times at Ridgemont High”.
   Bland de övriga starka låtarna på skivan märks den vemodigt lugna ”Say it isn’t true” och den ovanligt rockiga ”For a rocker”. Men ännu gång, på ”Hold out” var det bara sju låtar, är Jackson lite snål på material på albumet. Fyra låtar per sida med en sammanlagd speltid på drygt 35 minuter. Och inga tryckta texter på omslaget.

/ Håkan

Rikard Wolffs samkväm tillfredsställde publiken

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2007.

KONSERT
Rikard Wolff
Konserthuset, Örebro 11/11 2007

Söndagens kvällskonsert med Rikard Wolff gick i kärlekens tecken. Höstturnén med Wolff och musiker går bokstavligen under namnet ”För kärlekens skull” och alla de emotionella känslorna som spreds från Konserthusets scen under 115 minuter hade inga svårigheter att slå rot i den vuxna, mogna och artigt uppskattande publiken. Där en viss kvinnlig dominans bättrade på oddsen för succé.
   En konsert med Rikard Wolff innehåller som alltid lika delar teater och musik. Där hans tal och långa monologer till mellansnack även spred sig in i låtarna att jag stundtals uppfattade att de musikaliska inslagen kom i andra hand.
   Dessutom hade kompet det bakåtlutade och halvakustiska stuket som förvandlade hela konserten till ett samkväm där ljudvolymen var ovanligt lagom och anspråkslös. Men det var också svårt att urskilja några riktigt spännande musikaliska grepp i en föreställning som så tydligt koncentrerade sig på rösten, texterna och berättelserna.
   Något jag givetvis skulle ha misstänkt när bandet som kompade honom saknade trummor och följaktligen rörde sig lössläppt och lågmält istället för att markera och understryka materialets melodiska styrka.

Kvällens tema var inte så bokstavstroget i varje liten låt utan blev mer en ursäkt för Rikard att berätta historier om sig själv och musikaliskt slå sig ned på så avlägsna platser som Håkan Hellström, Lars Forssell, Ted Gärdestad, Jacques Brel, Olle Adolphson, Edith Piaf, John Lennon och Mikael Wiehe.
   Material som inte hade så mycket gemensamt med de skivor jag tycker att han har lyckats så bra med. Mikael Wiehes text ”Kärleken vet” är en översättning av John Lennons ”Grow old with me” och fick snyggt avsluta föreställning.
   Kanske var det mitt ursprung i pop- och rockvärlden som gjorde att jag uppskattade det moderna materialet bättre. Som när han gjorde en snygg övergång från ABBA:s ”Vinnaren tar allt” till Håkan Hellströms ”Nu kan du få mig så lätt”. Sedan blev det lite förutsägbart i makligt tempo när Rikard traditionellt ville hylla sina franska hjältar Edith Piaf och Barbara i några sekvenser.
   Med ett så brokigt urval till repertoar tycker jag ändå Rikard Wolff mot alla odds lyckades skapa en helhet och en röd tråd genom hela konserten. En scenauktoritet till artist som steg ned till folket, överlämnade en röd ros till en kvinna i publiken, för att till sist se sig hyllad av en mäkta tillfredsställd publik.

/ Håkan

"Band of gold"

En ren och skär klassiker från 1970 med Freda Payne. En låt som byggde på 60-talets klassiska Motown-sound men var något helt annat. Ja, inte riktigt något helt annat eftersom låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland låg bakom både låt och produktion men det var deras chans att ge igen, ta revansch, efter deras turbulenta utträde ur Berry Gordys Motown-organisation några år tidigare.
   Brian Holland, Lamont Dozier och Eddie Holland var kanske det allra starkaste låtskrivarteam som Motown och hela 60-talets amerikanska popepok kunde visa upp. Efter år av otaliga hits till Four Tops, Supremes, Marvin Gaye, Martha & the Vandellas och Jr Walker & the All Stars tyckte de tre att de inte hade tillräckligt kreativt utrymme innanför Motown-bolagets väggar.
   De lämnade abrupt bolaget som svarade med att stämma de tre och det hindrade dem från att skriva och producera låtar i nästan två år. 1969 hade tvisten löst sig utan rättegång och H-D-H, som deras kollektiva namn ofta förkortas som, kunde återgå till skivbranschen. Som producenter, som låtskrivare och som skivbolagsägare.
   Först bildade de skivbolaget Hot Wax och sedan Invictus. Många artister, musiker och låtskrivare som kom att jobba med H-D-H hade Motown-rötter och soundet hade likheter med det forna Detroit-soundet. Men än så länge kunde inte H-D-H sätta sina egna namn under låtarna så när det under ”Band of gold”-singeln står Ronald Dunbar-Edith Wayne så är det enligt ryktet just de tre H-D-H som bokstavligen har skrivit låten.
   Det lär nog vara sanningen för ”Band of gold” har alla de klassiska ingredienserna på en storslagen soulpophit: den pumpande basen, de taktfasta rytmerna och den karaktäristiska tamburinen som resulterar i en oövervinnlig groove.
   Freda Payne var bekant med Brian Holland och Lamont Dozier sedan ungdomsåren. Hon hade tidigt gjort audition för Motown men hennes föräldrar stoppade kontraktet vilket till följd att Freda under större delen av 60-talet sjöng i körer och även i jazzbranschen hos Quincy Jones, Pearl Bailey och Bill Cosby. Hon gav ut flera jazzalbum, ”After the lights go down low and much more!!!” och “How do you say I don’t love you anymore”.
   Men “Band of gold”, som släpptes på single i mars 1970, var allt annat än jazz. En explosiv pophit som nådde tredjeplatsen på den amerikanska försäljningslistan. Med en inledningstext som var både vemodig och triumfartad:
Now that you're gone
All that's left is a band of gold
All that's left of the dream I hold
is a band of gold
And the memories of what love could be
If you are still here with me

/ Håkan

#33: Nebraska

BRUCE SPRINGSTEEN: Nebraska (Columbia, 1982)
Bruce Springsteens första avbrott i det framgångsrika E Street Band-samarbetet blev en skiva han spelade in helt på egen hand. Ett år efter ”The river” (samtliga låtar på ”Nebraska” är förlagda 1981…) presenterade Bruce tio nyskrivna låtar, sparsamt arrangerade och inspelade i hans vardagsrum på en 4-kanals bandspelare.
   Sångerna till "Nebraska" var ursprungligen inspelade som demolåtar till en kommande E Street-platta men Springsteen och managern/producenten blev snart övertygade att materialet passade bäst som akustiska sololåtar. Och när de skulle spela in låtarna igen i en inspelningsstudio blev de också medvetna om att det lofi-inspirerade soundet var perfekt.
   På "Nebraska" fick Springsteen möjlighet att avslöja sina djupaste rötter i den traditionella folkmusiken. Jämförelserna med Bob Dylan var i sammanhanget oundvikliga men inte besvärande. Däremot tog han med ”Nebraska” ett viktigt steg i karriären. Här hittar man flera ballader med vemod och ödslighet som tema. Men också några rejäla rocklåtar, som ”Johnny 99”, ”State trooper” och ”Open all night”, fast de är akustiska. Med många traditionella rockschabloner och i den sistnämnda låter han som Dave Edmunds när han i sin tur kopierar Chuck Berry.
   I min recension från 28 september 1982 skrev jag: ””Atlantic city” är en annan snabbare Springsteen med de unika detaljerna och berömda drivet. En perfekt komposition som kanske kräver ett omsorgsfullare arrangemang och man kan i någon mån sakna E Street Band”.
   Jag kunde knappt ha förutspått bättre ty ”Atlantic city” skulle tillsammans med kompbandet växa till en av Bruces många liveklassiker som rocklåt. Redan under ”Born in the USA”-turnén 1985 fanns den med, tillsammans med ”Johnny 99” (en annan ”Nebraska”-låt), på scen.
   När Johnny Cash spelade in "Johnny 99" 1983 fick det bli titellåt på hela albumet.
   Som balladrocksångare var Springsteen oslagbar på ”Nebraska” och han hämtade ofta sina låtmönster i den traditionella folkmusiken och gjorde ibland melodier med rent religiösa undertoner. Den textmässigt brutala titellåten och den bedövande berättelsen ”My father’s house” är tydliga exempel på den riktningen.
   Men när han sjöng ”Mansion on the hill”, ”Highway patrolman” och ”Used car” hade han få övermän i den tidens rockmusik. Det kunde inga bristfälliga inspelningsförhållanden dölja.
   "Nebraska" var, efter Bruce-mått mätt, ingen försäljningssuccé men kritikerna älskade skivan. Amerikanska musiktidningen Rolling Stone utsåg faktiskt skivan till "Album of the year" 1982.
   Under sin akustiska soloturné 2005 plockade Bruce, inte helt överraskande, fram flera "Nebraska"-låtar. "State trooper", "Reason to believe" och "Highway patrolman" tillhörde det årets setlist vid konserterna i Göteborg och Stockholm.

/ Håkan

Det var Linda som introducerade countryrocken för mig

Nu är det countryrock på tapeten igen. The Eagles nya skiva ”Long road out of Eden” har anlänt. Musiken är snygg, elegant, glänsande och guldskimrande men där finns också spår av klassisk countryrock. Speciellt i singelspåret ”How long”, en låt John David Souther skrev och spelade in redan 1972. Känns lite som att cirkeln därmed är sluten och vi kan moget blicka tillbaka på en historisk musikgenre som plötsligt fått en aktuell uppdatering.
   Det var Linda Ronstadt som introducerade mig för countryrocken och jag kom tack vare henne i kontakt med massor av andra musiker, låtskrivare och artister som hade countryrock som minsta gemensamma nämnare. Det var ju också hon som bildade Eagles fast hon inte visste om det…
   Det band som i juni 1972 skulle debutera under namnet The Eagles, med ett album som hette ”The Eagles”, agerade året innan som Lindas kompband. Don Henley, Glenn Frey, Randy Meisner och Bernie Leadon. Fyra killar med rötter i den amerikanska countrymusiken men också med tydliga och personliga rockinfluenser.
   1972 hade många pop- och rockmusiker i många år sökt rötterna i countrymusiken. Utan att jag själv, då snart 20 år, hade uppfattat vågorna eller tagit känslorna på allvar. Startpunkten, utan att jag var medveten om det, var väl i någon mån Gram Parsons inträde i The Byrds i mars 1968 som resulterade i albumet ”Sweetheart of the rodeo”. Gram tog med sig Chris Hillman från Byrds och fortsatte sedan i Flying Burrito Brothers men även den händelsen föll utanför mitt medvetande vid den här tidpunkten. Sedan har jag naturligtvis upptäckt de här guldkornen i efterhand.
   Nej, det var via Linda Ronstadts tidiga 70-talsskivor som countryrock kom in i mitt liv. Hon valde de rätta låtarna skrivna av de rätta låtskrivarna. Låtskrivare som ofta var okända men som skulle bli mer berömda, både som låtskrivare och artister. Redan 1971 sjöng hon låtar av Eric Kaz och Jackson Browne (”Rock me on the water”) som då inte hade fått möjligheten att göra egna skivor. Och bland musikerna och i kören märktes John David Souther och Moon Martin, som båda senare skulle få göra egna soloskivor.

Under större delen av 70-talet gjorde Linda mycket kommersiellt framgångsrika men också musikaliskt kvalitativa album. En smart mix av kända, lite äldre covers blandades med helt oprövade kort. Ovan nämnde Souther och Andrew Gold var några av hennes utvalda grabbar som hade egna karriärer på gång.
   Souther debuterade redan 1972 innan han under några år var medlem av supergruppen Souther-Hillman-Furay Band. Tillsammans med Chris Hillman och förre Poco-medlemmen Richie Furay. De gjorde sina skivor på det nystartade skivbolaget Asylum som blev något av ett andra hem för den generationens singer-songwriter-genre.
   Asylum blev hemvist för alla de nya artisterna som Jackson Browne, Judee Sill, David Blue, Jo Jo Gunne, Batdorf & Rodney och Tom Waits. Men även för redan etablerade artister som Joni Mitchell, Linda Ronstadt och ett tillfälligt återförenat Byrds.
   Linda fortsatte under 70-talet att upptäcka låtskrivare, musiker, sångare och fantastiskt fina låtar. Bland namnen märktes Herb Pedersen, Wendy Waldman, Anna McGarrigle, Lowell George, Maria Muldaur, Emmylou Harris, Karla Bonoff och Nicolette Larson.
   Hon gjorde tidigt Dolly Partons ”I will always love you”, en låt som några år senare blev en jättehit för Whitney Houston i filmen ”Bodyguard”, och fick också förmånen att göra Neil Youngs ”Love is a rose” för första gången på skiva.
   Innan hon i augusti 1976 upptäckte Warren Zevon. Med hans låt ”Hasten down the wind” som också blev titel på Lindas album, samma månad som Zevon själv debuterade på Asylum.

På kommande skivor fortsatte hon upptäcka Zevon-låtar, ”Carmelita”, ”Mohammed’s radio” och ”Poor, poor pitiful me”, men gjorde också några oändligt personliga versioner av exempelvis Stones ”Tumbling dice”, Little Feats ”All that you dream” och Elvis Costellos ”Alison”.
   Lindas skivor och Lindas musik blev avstamp in i amerikansk countryrock där den ena artisten gav den andra artisten och grenarna växte ut åt alla håll.
   Eagles samarbetade inte bara med John David Souther utan även med Jack Tempchin och en kille som hette Robb Strandlund. I Tempchins grupp Funky Kings, snacka om missledande gruppnamn, fanns också Jules Shear, en låtskrivare och artist vi skulle lära oss uppskatta decennier framöver. På gruppens ”Funky Kings” (Arista, 1976) finns Tempchins kanske största hitlår, ”Slow dancing”
   Tempchin och Strandlund hade skrivit Eagles-låten ”Already gone” tillsammans och när jag hittade låten på Strandlunds egen skiva 1976, ”Robb Strandlund” (Polydor, 1976) blev jag lite besviken på det traditionella countrysoundet.
   Ovan nämnda Karla Bonoff gjorde två skivor 1977 och 1979, ”Karla Bonoff” respektive ”Restless nights” (båda Columbia) av anmärkningsvärd kvalité. Huvudsakligen egna låtar, producerade av Linda Ronstadts basist Kenny Edwards och ett exklusivt stjärngäng i kompet. Som till stora delar var identiskt med Lindas kompband.

Wendy Waldman, en annan tjej i Linda Ronstadts krets, hade också en egen karriär och gav ut skivor på Warner Bros. Där Linda och många i hennes band gästade.
   Herb Pedersen, med bluegrassrötter, gjorde 1976 ett hyfsat album ”Southwest” (Epic) som också doftade lite för mycket traditionell country för min smak. Men hans version av Beatles ”Paperback writer”, som inledde skivan, var helt okej.
   En artist med en långlivad karriär vid sidan av Eagles (de delade manager i Irving Azoff) var Dan Fogelberg som gjorde några riktiga pärlor till skivor i mitten på 70-talet. ”Souvenirs” (Epic, 1974) och ”Captured angel” (Full Moon/Epic, 1975) tillhör några av mina allra största favoriter i genren.
   Den första producerades av Joe Walsh och bland gästartisterna märks hela Eagles, Graham Nash och Gerry Beckley (America).
   ”Captured angel” är ännu bättre. Jag utsåg den skivan tillsammans med Nils Lofgrens solodebut till det årets bästa skiva. Den här gången producerade Fogelberg själv samtidigt som han spelade både banjo, bas, munspel, gitarr och keyboards själv. Och tillsammans med J D Souther kallade han kören för Hot Damn Brothers.
   Ytterligare countrycokskivor hittar jag när jag böjer mig bakåt i mitt rum och bläddrar bland hyllorna fyllda med vinylskivor. Där mellan Green On Red och Grin står en anspråkslös skiva (Ariola America, 1977) gjord av en tjej, Glenda Griffith, med en väldigt tillfällig och liten musikalisk framgång. Skivan producerades av Don Henley och äger alla detaljer av klassisk countryrock.
   Firefall, ännu en grupp med rötter i Flying Burrito Brothers, finns också representerade med två skivor fyllda av Rick Roberts-låtar. Fools Gold, usprungligen Dan Fogelbergs kompgrupp, gjorde också en hyfsad skiva om än farligt nära easy listening fast Glenn Frey och Joe Walsh tillhörde producenterna.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma bort gruppen American Flyer som var något av countryrockens supergrupp. Bildat av Craig Fuller (Pure Prairie League), Doug Yule (Velvet Underground), Steve Katz (Blood, Sweat & Tears) och låtskrivaren Eric Kaz. Alla var duktiga låtskrivare och deras första album (United Artists, 1976). producerad av George Martin, var en pärla. Innehöll bland annat Kaz-klassikern "Love has no pride".

/ Håkan

#34: Streets of this town

STEVE FORBERT: Streets of this town (Geffen, 1988)
När jag recenserade den här skivan i augusti 1988 utropade jag den till Steve Forberts bästa. Till och med rubriken hette så. Men med Forberts hela historia på distanserat avstånd är det kanske mer rättvist att bedöma killens höjdpunkter. Och då är det svårt att bortse från 70-talsskivorna ”Alive on arrival” och ”Jackrabbit Slim”.
   Men ”Streets of this town” är tveklöst Forberts bästa 80-talsskiva. Ja, tveklöst och tveklöst förresten. Jag har ju en liten favorit i 1980 års ”Little Stevie Orbit” också men nu bestämmer jag bestämt att ”Streets…” är Forberts 80-talshöjdpunkt.
   Skivan var något av comeback i branschen för amerikanen. Stoppad av ett skivbolag som varken ville ge ut skivan eller lösa honom från kontraktet hade han varit tyst på skiva sedan 1982. Men nu var han åter i form. Med nytt skivbolag och ny producent, Garry Tallent från E Street Band, återkom han med en skiva som soundmässigt befann sig mellan första och andra skivan. Tallent hade inga ambitioner att göra en ny Springsteen av Forbert även om vissa klanger i vissa låtar ekade bekant. Nils Lofgren spelar på en låt och skivan är dessutom inspelad Shorefire Recording Studio i Long Branch, New Jersey…
   Styrkan är fortfarande Forberts låtar. Låtarna står sig starka på egen hand utan varken utsmyckningar eller stora arrangemang. På skivan återfinns flera lågmälda, akustiska ballader och Tallent har behandlat honom mänskligt genom att lyfta fram hans hesa sång, akustiska gitarr och munspelet. Resultatet är bedårande.
   ”Running on love” och titellåten handlar om managerproblemet han lämnat bakom sig. I ”I blinked once” och ”Search your heart” skriver han om bitter och vemodig kärlek som bara Steve Forbert kan. Ömsint och personligt.
   ”As we live and breathe” och ”Wait a little longer”, med Lofgrens gitarr, tillhör skivans omedelbara spår men egentligen känns det överflödigt med individuell låtkritik på en skiva där åtta-nio låtar av tio är av absolut toppklass.

/ Håkan

Trivsam men blek Shirley Clamp

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2007.

Shirley Clamp
Konserthuset, Örebro 4/11 2007

Att vara tv-stjärna är inte samma sak som stor konsertartist, en stark sångröst ger per automatik inte en fullfjädrad scenshow och inte ens en artist med trivsamt öppenhjärtig utstrålning, som exempelvis Shirley Clamp, ger några avgörande poäng när man ska ge helhetsbetyg.
   Ty är en artist duktig, proffsig och naturlig som Clamp är det mer en snygg profil än ren och skär personlighet. Hennes konsert igår kväll inför ca 300 personer på Konserthuset var god musikalisk underhållning men gav inget djupare intryck.
   Shirleys första stora turné som soloartist är onekligen en seriös satsning. För att etablera soloartisten Clamp och visa upp alla hennes positiva sidor. Inte bara som sångerska utan också som låtskrivare och seriös konsertartist. Problemet är att Shirley varken är en utmanande primadonna eller tillräckligt utlämnande personlig. Hon är en bevisat duktig sångerska men äger inte materialet som krävs för att bygga en helt personlig konsert.
   Hennes senaste skiva ”Tålamod” är ett tydligt exempel på att det hantverksmässigt fullt godkända material blir en aning blekt när den ska framföras i ett konserthus inför sittande och fullt koncentrerad publik. Det var då magi och hypnotisk kraft blev en bristvara. När jag ville höra något riktigt personligt komma direkt från hjärtat fick jag några duktigt framförda låtar men ingen helgjuten konsert.
   Texterna hon till större delen av konserten skrivit själv innehåller ju en del smärta och svärta men de framfördes av ett kompband uppfödda på amerikansk radiorock och saknade, förutom den avklädda ”Jag fick låna en ängel” som Shirley gjorde själv vid pianot på slutet, helt de innerligt känsliga detaljerna. Som kunde ha blivit en sensation tillsammans med hennes röstresurser där jag i de jämntjocka arrangemangen stundtals kunde identifiera en skön sprucken nyans.
   Därför hade jag svårt att uppleva Shirley Clamps konsert som en helhet. Där några hyfsade aktuella original överträffades av några halvgamla covers medan hennes båda Melodifestivalbidrag, och några andra schlager, tillhörde kvällens klart mest kommersiella och publikuppskattade höjdpunkter. Men jag ville höra så mycket mer. Eller mindre. Mer avskalade arrangemang till de personligt skrivna texterna.

Shirleys låtar:
Tålamod
Tystnaden den sårar
Mina minnen
Det är du
Ett hus på stranden
Hur sköra vi är
Som en saga
Att älska dig
Schlager-medley
När kärleken föds
Aldrig
Som man bäddar får man ligga
Trött på att höra
Min kärlek
Jag tar en annan väg

Extralåtar:
Jag fick låna en ängel
Även om jag snubblar

/ Håkan

“I knew the bride (when she used to rock’n’roll)”

Att en låt, en melodi och en text kan hålla i över 30 år och inte tappa värde på alla dessa år fick jag bevis på förra helgen vid Nick Lowes konsert i Stockholm. När Nick klämde in sin historiska klassiker ”I knew the bride (when she used to rock’n’roll”) bland majoriteten av senare och aktuellare låtar så kändes det helt naturligt.
   Låten har alltså funnits i offentligheten sedan våren 1977 men ständigt och regelbundet förekommit i oändligt många låtlistor från konserter genom åren. Som den femstjärniga klassiker den onekligen får räknas som.
   Låten är skriven av Nick Lowe, eller Nicholas Lowe som det så vackert står på omslaget och etiketten till Dave Edmunds album ”Get it” som släpptes i april 1977.
   Lowe och Edmunds träffades första gången 1974 när Edmunds producerade ”The new favourites of Brinsley Schwarz” med Brinsley Schwartz där Nick spelade bas. Samarbetet Lowe/Edmunds var snabbt ett faktum och Nick började påverka Dave att inte använda så många covers utan rikta in sig på mer originalmaterial eller väldigt udda covers. Redan här existerade Rockpile som Edmunds turnéband och Lowe var naturligtvis den helt logiska basisten i det bandet vid sidan av trummisen Terry Williams och gitarristen Billy Bremner.
   På första skivan som Lowe och Edmunds samarbetade på, ”Get it”, fanns alltså ”I knew the bride” med på. En livefavorit som därmed var ett givet val till singel med Edmunds. En viss listframgång kunde konstateras.
   Med tanke på Lowes uppmaning till Edmunds att göra fler originallåtar så är ju "I knew the bride" en tveklös omarbetning av Chuck Berrys "You never can tell". Även textmässigt finns det åtskilliga typiska Berry-referenser. Som exempelvis:
Well I can see her now
In her tight blue jeans
Pumpin all her money
In the record machine
Spinnin' like a top
You should have seen her go

Hösten 1977 fick låten en ny historia på skivbolaget Stiffs turné ”Live Stiffs live”. Då med Nick Lowe vid rodret. Bandet kallades Nick Lowe’s Last Chicken In The Shop och innehöll Larry Wallis, Terry Williams, Pete Thomas (trummis i Attractions), Dave Edmunds och Penny Tobin.
   Sedan fortsatte Rockpile-turnéerna, där ”I knew the bride” alltid fanns med på repertoaren, år efter år och Lowe och Edmunds gav ut skivor under egna namn fast allt egentligen producerades som Rockpile-skivor. Här har jag berättat om när herrarna satt i studion och försökte få ihop sina respektive skivor.
   Samarbetet Rockpile och Lowe/Edmunds sprack våren 1981 men låten ”I knew the bride” fann sitt hem i både Nick Lowes och Dave Edmunds liverepertoarer. Under Lowes turné med John Hiatt och Paul Carrack fanns den med bland konserternas extralåtar. Och 1985 fick låten en oväntad revival – med Nick Lowe faktiskt.
   På albumet ”The rose of England” spelade han in sin gamla hit igen. Något långsammare, betydligt längre, lite mer producerad (av Huey Lewis) och med ett helt annat kompband (Lewis band The News) än på skivan i övrigt.
   Flera medlemmar i The News hade tidigare varit med i amerikanska bandet Clover som kompade Elvis Costello på hans första album ”My aim is true”. Producent: Nick Lowe. Allt har därmed ett samband och cirkeln är sluten.
   ”I knew the bride” i Nick Lowes nyinspelning blev så populär att den släpptes på singel (omslaget ser ni högst upp till höger) där också ”7 nights to rock” ingick. En låt som Nick för övrigt också gjorde vid förra veckans Stockholmsbesök.

/ Håkan

#35: What a blow

IAN GOMM: What a blow (Albion, 1980)
Lika mycket melodikänsla som anspråkslös artistkarriär. Jag vet inte riktigt vad Ian själv vill prioritera. Sin egen karriär har definitivt kommit i andra hand. Han sitter hellre uppe i de walesiska bergen i en inspelningsstudio och knåpar än satsar helhjärtat på sitt artistliv.
   ”Gomm with the wind”-knappen sitter på väggen mitt framför mina ögon, strax ovanför ”Whole wide world”-singeln. Den har, sedan jag fick den runt 1980, varit mer förvirrande än den öppnat dörrar. Ingen, absolut ingen, tycks känna igen namnet Ian Gomm så en av pophistoriens starkaste ordvitsar faller ofta platt till marken.
   Ian var andregitarrist (efter Brinsley Schwartz), andresångare (efter Nick Lowe) och andrelåtskrivare (också efter Nick Lowe) i gruppen Brinsley Schwartz under 70-talet. Gomms mest kända låtar i den gruppen var ”Rockin’ chair” och ”Hooked on love” och två låtar han skrev tillsammans med Lowe: ”I like you, I don’t love you” och ”Cruel to be kind”. Den senare låten har nog givit Gomm många feta pengar när Lowe återanvänt den många gånger under sin solokarriär.
   Efter Brinsley Schwartz-sammanbrottet började Gomm en lågprofilerad solokarriär. Först albumet ”Summer holiday”, låtstark men svagt producerad skiva, och sedan sommaren 1980 ”What a blow”. En powerpop-pärla i ordets rätta mening.
   Ian använde samma produktionsteam, under ledning av Martin Rushent, som på solodebuten. Och i stort sett samma musiker plus några från hans liveband, bland annat gitarristen Taff Williams.
   Inför ”What a blow” hade Ian turnerat sig i form och det resulterade i en mycket mer levande skiva, intensiteten och det handfasta kompet är uppenbart. Man kan faktiskt dra paralleller med Rockpiles då kompromisslösa rockmusik. Och Gomms röst påminner i sina bästa stunder också om Dave Edmunds.
   Förutom två covers, Jack Tempchins ”Slow dancing” och Buddy Hollys ”Words of love”, var det genomgående egna låtar från Ian på skivan som får anses vara Ian Gomms bästa stund på skiva.
   Powerpoppärlorna “Man on a mountain” och “Nobody’s fool” var skivans höjdpunkter. På titellåten lät Ian influenser från Chess och Bo Diddley skina igenom och rocklåten “It don’t help” och poppiga “Here it comes again” var lysande underhållning.
   ”What a blow” släpptes på ett engelskt skivbolag, Albion Records som bara några år senare kursade, men i USA, där Ian som artist hade ett mindre namn sedan han 1979 turnerade tillsammans med Dire Straits, släpptes skivan 1981 på den udda etiketten Stiff/Epic.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.