Blogginlägg från 2007-11-09

Det var Linda som introducerade countryrocken för mig

Postad: 2007-11-09 07:56
Kategori: Ingen


Nu är det countryrock på tapeten igen. The Eagles nya skiva ”Long road out of Eden” har anlänt. Musiken är snygg, elegant, glänsande och guldskimrande men där finns också spår av klassisk countryrock. Speciellt i singelspåret ”How long”, en låt John David Souther skrev och spelade in redan 1972. Känns lite som att cirkeln därmed är sluten och vi kan moget blicka tillbaka på en historisk musikgenre som plötsligt fått en aktuell uppdatering.
   Det var Linda Ronstadt som introducerade mig för countryrocken och jag kom tack vare henne i kontakt med massor av andra musiker, låtskrivare och artister som hade countryrock som minsta gemensamma nämnare. Det var ju också hon som bildade Eagles fast hon inte visste om det…
   Det band som i juni 1972 skulle debutera under namnet The Eagles, med ett album som hette ”The Eagles”, agerade året innan som Lindas kompband. Don Henley, Glenn Frey, Randy Meisner och Bernie Leadon. Fyra killar med rötter i den amerikanska countrymusiken men också med tydliga och personliga rockinfluenser.
   1972 hade många pop- och rockmusiker i många år sökt rötterna i countrymusiken. Utan att jag själv, då snart 20 år, hade uppfattat vågorna eller tagit känslorna på allvar. Startpunkten, utan att jag var medveten om det, var väl i någon mån Gram Parsons inträde i The Byrds i mars 1968 som resulterade i albumet ”Sweetheart of the rodeo”. Gram tog med sig Chris Hillman från Byrds och fortsatte sedan i Flying Burrito Brothers men även den händelsen föll utanför mitt medvetande vid den här tidpunkten. Sedan har jag naturligtvis upptäckt de här guldkornen i efterhand.
   Nej, det var via Linda Ronstadts tidiga 70-talsskivor som countryrock kom in i mitt liv. Hon valde de rätta låtarna skrivna av de rätta låtskrivarna. Låtskrivare som ofta var okända men som skulle bli mer berömda, både som låtskrivare och artister. Redan 1971 sjöng hon låtar av Eric Kaz och Jackson Browne (”Rock me on the water”) som då inte hade fått möjligheten att göra egna skivor. Och bland musikerna och i kören märktes John David Souther och Moon Martin, som båda senare skulle få göra egna soloskivor.

Under större delen av 70-talet gjorde Linda mycket kommersiellt framgångsrika men också musikaliskt kvalitativa album. En smart mix av kända, lite äldre covers blandades med helt oprövade kort. Ovan nämnde Souther och Andrew Gold var några av hennes utvalda grabbar som hade egna karriärer på gång.
   Souther debuterade redan 1972 innan han under några år var medlem av supergruppen Souther-Hillman-Furay Band. Tillsammans med Chris Hillman och förre Poco-medlemmen Richie Furay. De gjorde sina skivor på det nystartade skivbolaget Asylum som blev något av ett andra hem för den generationens singer-songwriter-genre.
   Asylum blev hemvist för alla de nya artisterna som Jackson Browne, Judee Sill, David Blue, Jo Jo Gunne, Batdorf & Rodney och Tom Waits. Men även för redan etablerade artister som Joni Mitchell, Linda Ronstadt och ett tillfälligt återförenat Byrds.
   Linda fortsatte under 70-talet att upptäcka låtskrivare, musiker, sångare och fantastiskt fina låtar. Bland namnen märktes Herb Pedersen, Wendy Waldman, Anna McGarrigle, Lowell George, Maria Muldaur, Emmylou Harris, Karla Bonoff och Nicolette Larson.
   Hon gjorde tidigt Dolly Partons ”I will always love you”, en låt som några år senare blev en jättehit för Whitney Houston i filmen ”Bodyguard”, och fick också förmånen att göra Neil Youngs ”Love is a rose” för första gången på skiva.
   Innan hon i augusti 1976 upptäckte Warren Zevon. Med hans låt ”Hasten down the wind” som också blev titel på Lindas album, samma månad som Zevon själv debuterade på Asylum.

På kommande skivor fortsatte hon upptäcka Zevon-låtar, ”Carmelita”, ”Mohammed’s radio” och ”Poor, poor pitiful me”, men gjorde också några oändligt personliga versioner av exempelvis Stones ”Tumbling dice”, Little Feats ”All that you dream” och Elvis Costellos ”Alison”.
   Lindas skivor och Lindas musik blev avstamp in i amerikansk countryrock där den ena artisten gav den andra artisten och grenarna växte ut åt alla håll.
   Eagles samarbetade inte bara med John David Souther utan även med Jack Tempchin och en kille som hette Robb Strandlund. I Tempchins grupp Funky Kings, snacka om missledande gruppnamn, fanns också Jules Shear, en låtskrivare och artist vi skulle lära oss uppskatta decennier framöver. På gruppens ”Funky Kings” (Arista, 1976) finns Tempchins kanske största hitlår, ”Slow dancing”
   Tempchin och Strandlund hade skrivit Eagles-låten ”Already gone” tillsammans och när jag hittade låten på Strandlunds egen skiva 1976, ”Robb Strandlund” (Polydor, 1976) blev jag lite besviken på det traditionella countrysoundet.
   Ovan nämnda Karla Bonoff gjorde två skivor 1977 och 1979, ”Karla Bonoff” respektive ”Restless nights” (båda Columbia) av anmärkningsvärd kvalité. Huvudsakligen egna låtar, producerade av Linda Ronstadts basist Kenny Edwards och ett exklusivt stjärngäng i kompet. Som till stora delar var identiskt med Lindas kompband.

Wendy Waldman, en annan tjej i Linda Ronstadts krets, hade också en egen karriär och gav ut skivor på Warner Bros. Där Linda och många i hennes band gästade.
   Herb Pedersen, med bluegrassrötter, gjorde 1976 ett hyfsat album ”Southwest” (Epic) som också doftade lite för mycket traditionell country för min smak. Men hans version av Beatles ”Paperback writer”, som inledde skivan, var helt okej.
   En artist med en långlivad karriär vid sidan av Eagles (de delade manager i Irving Azoff) var Dan Fogelberg som gjorde några riktiga pärlor till skivor i mitten på 70-talet. ”Souvenirs” (Epic, 1974) och ”Captured angel” (Full Moon/Epic, 1975) tillhör några av mina allra största favoriter i genren.
   Den första producerades av Joe Walsh och bland gästartisterna märks hela Eagles, Graham Nash och Gerry Beckley (America).
   ”Captured angel” är ännu bättre. Jag utsåg den skivan tillsammans med Nils Lofgrens solodebut till det årets bästa skiva. Den här gången producerade Fogelberg själv samtidigt som han spelade både banjo, bas, munspel, gitarr och keyboards själv. Och tillsammans med J D Souther kallade han kören för Hot Damn Brothers.
   Ytterligare countrycokskivor hittar jag när jag böjer mig bakåt i mitt rum och bläddrar bland hyllorna fyllda med vinylskivor. Där mellan Green On Red och Grin står en anspråkslös skiva (Ariola America, 1977) gjord av en tjej, Glenda Griffith, med en väldigt tillfällig och liten musikalisk framgång. Skivan producerades av Don Henley och äger alla detaljer av klassisk countryrock.
   Firefall, ännu en grupp med rötter i Flying Burrito Brothers, finns också representerade med två skivor fyllda av Rick Roberts-låtar. Fools Gold, usprungligen Dan Fogelbergs kompgrupp, gjorde också en hyfsad skiva om än farligt nära easy listening fast Glenn Frey och Joe Walsh tillhörde producenterna.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma bort gruppen American Flyer som var något av countryrockens supergrupp. Bildat av Craig Fuller (Pure Prairie League), Doug Yule (Velvet Underground), Steve Katz (Blood, Sweat & Tears) och låtskrivaren Eric Kaz. Alla var duktiga låtskrivare och deras första album (United Artists, 1976). producerad av George Martin, var en pärla. Innehöll bland annat Kaz-klassikern "Love has no pride".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.