Blogginlägg

#30: The Joshua Tree

U2: The Joshua Tree (Island, 1987)
Nu börjar de allmänt kallade klassikerna dyka upp på min 80-talslista. ”The Joshua Tree” tillhör definitivt den moderna rockmusikens stora hörnstenar.
   Det var våren 1987, för nästan 21 år sedan, som U2 växte ut och blev en riktigt global rockgrupp. Större än de flesta, gränslöst framgångsrikt och mer etablerad än någonsin.
   Robert Hilburn inledde sin recension i LA Times så här: 'U2 is what The Rolling Stones ceased being years ago -- the greatest rock 'n' roll band in the world...'
   Det var omslaget, det var musiken, det var texterna och visionerna. Och så en fantastisk start på skivan. När man idag läser låtlistan på de första fyra låtarna på sidan ett tror man inte att det har hänt. ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”With or without you” (alla utgivna på framgångsrika singlar) följs av den lite stökigare men ändå uppmräksammade ”Bullet the blue sky”. Det kallar jag kanonöppning.
   Bono sjöng bättre än någonsin och intensiteten i gruppens sound kryper sig på med en förödande kraft. Många låtar växer på de 4-5 minuterna de pågår och etsar sig verkligen fast som de klassiker de har kommit att bli i U2:s långa historia.
   Även bakom U2 stod ett helt fantastiskt gäng producenter som formade soundet till något direkt odödligt. I producentstolarna satt Daniel Lanois och Brian Eno och gruppens första producent, Steve Lillywhite, har varit med och mixat fyra spår.
   Så har vi de typiska Anton Corbijn-bilderna på omslaget. Svartvita och ödsliga. Fotograferade i den öken som först 1995 skulle bli Nationalpark i Kalifornien. Milsvidda vyer, några ensamma träd (Yucca brevifolia) och karg sandig jord. Den typiska miljön för Corbijns sätt att jobba. Jag får nästan sand i ögonen när jag tittar på omslagsbilderna.
   På pappret, på omslaget, ser sidan två ut som en mindre märkvärdig samling låtar men idag när jag lyssnar växer faktiskt flera låtar ut fast de till titlarna är tämligen anonyma. ”Red mining hill”, med sina fina slidegitarrer, ”In God’s country” och ”One tree hill”, om dödsfallet av en vän, tillhör alla helheten som gjort ”The Joshua Tree” till ett U2-mästerverk.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.