Blogginlägg

Så mycket självförtroende att pauser inte stör det minsta

Postad: 2007-10-29 11:10
Kategori: Live-recensioner

KONSERT
NICK LOWE
Nalen, Stockholm 27/10 2007


Nick Lowes återbesök i Stockholm skulle från början inte bli en repris av den fantastiska april 2005-konserten på samma plats. Den annonserades nämligen ut som en konsert med band och det skulle ju bli den exakta förändringen mot förra gången. Men för bara några veckor sedan skickade Nalen ut ett mejl som var mycket bryskt skrivet:
   ”För dig som har biljetter till Nick Lowe-konserten lördagen den 27 oktober vill vi förtydliga att det är en solokonsert så att ingen tror något annat!”
   Hur skulle man INTE tro något annat? På min biljett stod det stort och tydligt NICK LOWE m BAND. Så jag skrev ett lika bryskt svar tillbaka och fick då ett snällt och välartikulerat mejl som svar:
   ”Vi snurrade till det när biljetterna gick ut innan sommaren och på de första 50 står fel biljettext. Jag kan inte göra annat än erkänna vår miss och be så mycket om ursäkt. Givetvis återlöser vi allas biljetter om det är så att man inte längre vill gå.”
   Naturligtvis löste jag inte tillbaka biljetten. På plats i Nalens magnifika konsertsal i lördags fanns det inga tvivel, missförstånd eller några besvikna tankar kvar. Vi skulle få njuta av Nick Lowe ensam med en gitarr, hans oändliga rad av nya och gamla klassiker och många fina välartikulerade mellansnack.
   Den engelske gentlemannen Nick Lowe kan konsten att ta en publik och publiken var till 98 procent väldigt koncentrerad och kunnig i ämnet. Det var några malplacerade herrar bakom oss som genomgående stod och tjatade om att de trodde det var med kompband och att de saknade ”Terry Edmunds”. Men inte ens det kunde förstöra den andäktiga stämningen.
   Kvart över nio kom Nick Lowe in på scenen i nystruken vit skjorta, en akustisk gitarr (och det var den enda han använde sig av) och några bekväma gester som avslöjade att han kände sig som hemma. Och vi i publiken kände oss också som hemma – i hans vardagsrum.
   Jag har tyvärr ingen komplett och noggrann låtlista att redovisa men det var lätt att memorera konserten i efterhand. Han inledde med ”People change”, fortsatte med ”Soulful wind” och ”What’s shakin’ on the hill”.
   Sedan kom alla låtarna i en enda lång rad, ingen sämre eller mindre värd än den andra. Det känns som majoriteten av repertoaren var hämtad från Nicks fyra senaste studioskivor, de skivor som bäst personifierar hans roll som vuxen och mogen popartist.
   ”Shelley my love” och ”The beast in me” från ”The impossible bird” (1994). “Man that I’ve become” från “Dig my mood” (1998). “Lately I’ve let things slide” “Indian Queens” (inklusive mellansnacket om den lilla Cornwall-byn som är en avskrädeshög), “Has she got a friend?” från “The convincer”. Och “A better man”, “Long limbed girl”, “I trained her to love me”, “Hope for us all” och “Rome wasn’t built in a day” från den senaste skivan, “At my age”.
   Han hade lite problem med gitarrstämningen men det kunde inte rucka på hans otroliga självförtroende. Nick är en man som vid sin ålder (”At my age”) har så mycket självförtoende att pauser och tysta moment på en scen inte stör det minsta. Eller som han förklarade medan han stämde sin gitarr:
   - I’ll tune because I care.
   Och visst brydde han sig. Även om de gamla fansen för de fick klassiker som “Heart”, “I knew the bride (when she used to rock’n’roll)”, “All men are liars” och “Cruel to be kind” invävda i huvudkonserten. När det sedan närmade sig slutet blev nostalgin ännu mer påtaglig.
   Nick avslutade konserten i högsta tempo med ”Heart of the city” och ”(What’s so funny ‘bout) Peace, love and understanding”. För att sedan komma ut och lugnt framföra “The beast in me” för att sedan toppa med “7 nights to rock”.
   Då trodde vi det var slut. Några röda lampor ovanför publiken tändes, den pessimistiska delen av publiken strövade mot utgången medan vi stod kvar och fick en högst spontan version av coverlåten ”Losing boy”, en 60-tals-Stax-singel av för mig helt okände Eddie ”G” Giles.

En alternativ låtlista:

1. People Change
2. Soulful Wind
3. What's Shakin' On the Hill
4. Long Limbed Girl
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend?
7. All Men Are Liars
8. I Trained Her To Love Me
9. Indian Queens
10. Cruel To Be Kind
11. Heart
12. Man That I've Become
13. Hope For Us All
14. Without Love
15. Shelley My Love
16. I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll)
17. (What's So Funny 'Bout) Peace Love and Understanding

Extralåtar:
18. Heart of the City
19. The Beast In Me
20. 7 Nights To Rock

Extra extralåt:
21: Losing Boy

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2007 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.