Blogginlägg

Det ödesdigra beskedet för exakt fem år sedan

Postad: 2007-09-12 10:06
Kategori: Ingen


Sedan jag började blogga på allvar i slutet av november förra året har jag i huvudet filat på en artikel om Warren Zevon men inte förrän nu kommit till skott. Och det är fortfarande inte lätt att på några rader, även om det är många, sammanfatta hela den långa och intressanta historien om hans liv, hans musik och allt det andra.
   Det råkar just idag vara precis fem år sedan Zevon meddelade att han led av en obotlig sjukdom och att han kanske bara hade några månader kvar att leva. Ingen bitterhet, ingen sorg utan med massor av humor och lättsamhet i rösten berättade han om ironin, det helt makalöst parodiska, i hans öde.
   - Här har jag under hela min långa karriär sjungit om döden och under perioder i mitt liv levt som om varje dag var den sista. Och till sist får jag det här fatala beskedet.
   Vad Zevon just då önskade mest av allt var att få leva tillräckligt länge för att få uppleva nästa James Bond-premiär, som han uttryckte det.
   Så när som på fem dagar fick Warren Zevon leva ett helt år till och varje dag var som en bonus. Han myntade en klassisk uppmaning för situationen:
   - Enjoy every sandwich.
   Han fick alltså inte bara uppleva James Bond-premiären. Han kunde också genomföra det stora projektet med att producera ett helt nytt album, ”The wind”, som släpptes bara några veckor innan han slutligen dog 7 september 2003. En bortgång som då skymdes lite av Johnny Cashs död bland de stora musiknyheterna den veckan.
   Men Warren Zevon glömmer jag aldrig. Från dag ett i hans sjukdomsprocess la jag hans Google News-sida bland mina dagliga sajter och hela det sista årets resa blev till en lärorik erfarenhet och han blev en förebild i konsten att göra det bästa av situationen. En inställning jag aldrig kommer att glömma, aldrig ska släppa. Liksom minnet av Zevons musikaliska historia.

Jag ramlade första gången på Warren Zevons ovanliga namn hösten 1976. Via Jackson Browne, som jag några år tidigare tagit till mitt hjärta, som producerade albumet ”Warren Zevon” upptäckte jag då en alldeles makalös artist, låtskrivare och, inte minst, textförfattare.
   Utifrån hans rötter på den amerikanska västkusten så överraskade hans språk, ämnesval och alla ironiska och satiriska vinklingar. På ytan såg skivan ut som en typisk countryrock-platta med alla gästartister (David Lindley, John David Souther, Lindsey Buckingham, Bonnie Raitt, och Eagles-medlemmar) på skivbolaget Asylum. Men skivan var allt annat än en solbränd och romantisk platta när man exempelvis tittade närmare på texterna.
   Från ”Frank and Jesse James”, om de fruktade och skjutglada bröderna som hamnade på fel sida i inbördeskriget till avslutande ”Desperados under the eaves”, en fantastisk end-of-the-world-sång där han sitter ensam i den stora baren och stillsamt konstaterar att om så hela Kalifornien glider ner i oceanen står säkert det här motellet kvar tills han har betalat notan.
   I samma veva uppmärksammades Zevon som låtskrivare av bland andra Linda Ronstadt som sedan gjorde flera låtar av honom på skiva, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me” och ”Mohammed’s radio”.
   Många jämförde Zevon med filmer och regissörer som Sam Peckinpah och Howard Hawks och författare som Ross McDonald och Norman Mailer. Det fanns en spänning och äventyrslusta i hans texter som gjorde honom intresserad av skjutvapen vars namn han ofta nämnde i sina lyriska berättelser. Men så har han också skrivit låtar med en före detta gerillasoldat.
   Texten till låten ”I’ll sleep when I’m dead” (just det, en av hans texter om döden som nu blivit titel till hans förra frus biografi om honom) från 1976 har en speciell historia. Ursprungligen sjöng han på originalet av "I´ll sleep when I´m dead": I've got a .38 special up on the shelf/If I start acting stupid/I'll shoot myself.

Några år senare, efter ett hårt leverne och en accelererande alkoholism, låter han ännu tuffare på liveskivan ”Stand in the fire”: I've got a .44 magnum up on the shelf/And I don´t intend to use it on my self.
   1976-skivan var ingen debut fast den uppfattades som det. Han gjorde faktiskt redan 1970 sin debut på skivan ”Wanted dead or alive”. Redan där var döden ett tema och en av de bättre låtarna på skivan hade titeln ”A bullet for Ramona”.
   Till hans långa historia kan vi också lägga oberoende låtskrivare (några b-sidor åt Turtles bland annat) på 60-talet och kapellmästare i Everly Brothers band.
   Men det var efter den Jackson Browne-producerade skivan som det började hända saker med artisten Zevon. I våras återutsläpptes i snabbt takt ”Excitable boy”, liveskivan ”Stand in the fire” och ”The envoy” och jag måste få säga att jag ljudmässigt nu var besviken på det lite fyrkantiga soundet. Låt- och textmässigt var det en sedvanlig Zevon i absolut toppform men arrangemangen var inte lika klockrena nu som då.
   Ändå tillhör ju ”Excitable boy” klassikerna med sina underbara låtar ”Werewolves of London”, ”Roland the headless Thompson gunner” och ”Lawyers, guns and money” och vapentemat är intakt. Inneromslaget pryds av en 44-kalibers Smith & Wesson-revolver som är smaklöst placerad över en mattallrik.
   Av de tre återutgivna Zevon-skivorna är jag idag faktiskt mest förtjust i liveskivan. En explosiv show från Roxy i Los Angeles med ett i högsta grad levande kompband som ger hans mest kända låtar en häftig behandling. Plus några nyskrivna låtar.
   Efter 1982 års ”The envoy” så tystnade nästan Warren Zevon. Det vilda livet hade krävt sin man och han var tillbaka som singer/songwriter på egen hand utan skivkontrakt och publikintresset svalnade.
   Det skulle ta fem år innan han var tillbaka på den stora scenen och det var en mycket stark comeback, ”Sentimental hygiene”. Men just nu sätter jag punkt för den färgstarka historien om Warren Zevon och ber att få återkomma i ämnet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.