Blogginlägg

#43: If I should fall from grace with God

THE POGUES: If I should fall from grace with God (Pogue Mahone/Stiff, 1988)
Den engelska folkrockgruppens tredje album är en tämligen komplett skiva. Sedan förra skivan ”Rum, sodomy and the lash”, två och ett halvt år tidigare, hade sjumannabandet utökats med ytterligare en medlem, irländaren Terry Woods med rötter i klassiska band som Sweeney’s Men och Steeleye Span.
   Både Woods och Philip Chevron, bandets andre irländare, fick förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Och Chevrons ”Thousand are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA.
   Det var ovanligt lång tid mellan Pogues andra och tredje skiva men gruppen turnerade flitigt och gav ut många starka singlar plus ep:n ”Poguetry in motion” däremellan. Inklusive ”Sid & nancy”-låten ”Haunted” och samarbetet med idolerna The Dubliners i ”The Irish rover”.
   Nya skivan producerades av en i sammanhanget rätt udda figur, Steve Lillywhite. Då mest känd för modernare rock och en producent i tiden för exempelvis Big Country och U2. På ”If I should falla from grace with God” fick han ägna sig åt annat än att framkalla underliga gitarrsound.
   Albumet föregicks av den numera klassiska julsingeln ”Fairy tale of New York” (duetten med Kirsty MacColl) och i januari 1988 släpptes den efterlängtade ”If I should fall from grace with God”. Ett imponerande gäng musiker på omslaget som tillsammans spelade ett ännu mer imponerande antal instrument.
   Skivan låter som sagt minst av allt som en typisk Lillywhite-produktion och mest av allt typiskt Pogues med mängder av hederliga folkinstrument, forcerad och slarvig sång av Shane MacGowan och ett flertal underbara låtar.
   Chevron-bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på skivan men Woods ”Streets of sorrow” var också ett mästerverk i all sin oansenliga framtoning.
   Kanske var det trots allt vid den här tidpunkten MacGowan började förlora lite av sin magiska kraft att skriva starka låtar. Många av hans låtar här, bland annat ”Fairy tale…” och ”Turkish song of the damned”, skrev han tillsammans med Jem Finer.
   Men naturligtvis fanns det några typiskt starka MacGowan-låtar skrivna på egen hand också. Som titellåten, ”Lullaby of London” och ”The broad majestic Shannon”.

/ Håkan

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.