Blogginlägg

#43: If I should fall from grace with God

THE POGUES: If I should fall from grace with God (Pogue Mahone/Stiff, 1988)
Den engelska folkrockgruppens tredje album är en tämligen komplett skiva. Sedan förra skivan ”Rum, sodomy and the lash”, två och ett halvt år tidigare, hade sjumannabandet utökats med ytterligare en medlem, irländaren Terry Woods med rötter i klassiska band som Sweeney’s Men och Steeleye Span.
   Både Woods och Philip Chevron, bandets andre irländare, fick förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Och Chevrons ”Thousand are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA.
   Det var ovanligt lång tid mellan Pogues andra och tredje skiva men gruppen turnerade flitigt och gav ut många starka singlar plus ep:n ”Poguetry in motion” däremellan. Inklusive ”Sid & nancy”-låten ”Haunted” och samarbetet med idolerna The Dubliners i ”The Irish rover”.
   Nya skivan producerades av en i sammanhanget rätt udda figur, Steve Lillywhite. Då mest känd för modernare rock och en producent i tiden för exempelvis Big Country och U2. På ”If I should falla from grace with God” fick han ägna sig åt annat än att framkalla underliga gitarrsound.
   Albumet föregicks av den numera klassiska julsingeln ”Fairy tale of New York” (duetten med Kirsty MacColl) och i januari 1988 släpptes den efterlängtade ”If I should fall from grace with God”. Ett imponerande gäng musiker på omslaget som tillsammans spelade ett ännu mer imponerande antal instrument.
   Skivan låter som sagt minst av allt som en typisk Lillywhite-produktion och mest av allt typiskt Pogues med mängder av hederliga folkinstrument, forcerad och slarvig sång av Shane MacGowan och ett flertal underbara låtar.
   Chevron-bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på skivan men Woods ”Streets of sorrow” var också ett mästerverk i all sin oansenliga framtoning.
   Kanske var det trots allt vid den här tidpunkten MacGowan började förlora lite av sin magiska kraft att skriva starka låtar. Många av hans låtar här, bland annat ”Fairy tale…” och ”Turkish song of the damned”, skrev han tillsammans med Jem Finer.
   Men naturligtvis fanns det några typiskt starka MacGowan-låtar skrivna på egen hand också. Som titellåten, ”Lullaby of London” och ”The broad majestic Shannon”.

/ Håkan

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.