Blogginlägg

#43: If I should fall from grace with God

THE POGUES: If I should fall from grace with God (Pogue Mahone/Stiff, 1988)
Den engelska folkrockgruppens tredje album är en tämligen komplett skiva. Sedan förra skivan ”Rum, sodomy and the lash”, två och ett halvt år tidigare, hade sjumannabandet utökats med ytterligare en medlem, irländaren Terry Woods med rötter i klassiska band som Sweeney’s Men och Steeleye Span.
   Både Woods och Philip Chevron, bandets andre irländare, fick förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Och Chevrons ”Thousand are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA.
   Det var ovanligt lång tid mellan Pogues andra och tredje skiva men gruppen turnerade flitigt och gav ut många starka singlar plus ep:n ”Poguetry in motion” däremellan. Inklusive ”Sid & nancy”-låten ”Haunted” och samarbetet med idolerna The Dubliners i ”The Irish rover”.
   Nya skivan producerades av en i sammanhanget rätt udda figur, Steve Lillywhite. Då mest känd för modernare rock och en producent i tiden för exempelvis Big Country och U2. På ”If I should falla from grace with God” fick han ägna sig åt annat än att framkalla underliga gitarrsound.
   Albumet föregicks av den numera klassiska julsingeln ”Fairy tale of New York” (duetten med Kirsty MacColl) och i januari 1988 släpptes den efterlängtade ”If I should fall from grace with God”. Ett imponerande gäng musiker på omslaget som tillsammans spelade ett ännu mer imponerande antal instrument.
   Skivan låter som sagt minst av allt som en typisk Lillywhite-produktion och mest av allt typiskt Pogues med mängder av hederliga folkinstrument, forcerad och slarvig sång av Shane MacGowan och ett flertal underbara låtar.
   Chevron-bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på skivan men Woods ”Streets of sorrow” var också ett mästerverk i all sin oansenliga framtoning.
   Kanske var det trots allt vid den här tidpunkten MacGowan började förlora lite av sin magiska kraft att skriva starka låtar. Många av hans låtar här, bland annat ”Fairy tale…” och ”Turkish song of the damned”, skrev han tillsammans med Jem Finer.
   Men naturligtvis fanns det några typiskt starka MacGowan-låtar skrivna på egen hand också. Som titellåten, ”Lullaby of London” och ”The broad majestic Shannon”.

/ Håkan

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.