Blogginlägg

STIFF#10: Lew Lewis

Postad: 2009-02-02 07:57
Kategori: Stiff


LEW LEWIS: 1-30 2-30 3-35/The mood I’m in (Stiff BUY 68)
Release: 18 april 1980


Lew Lewis, son av Southend (och född som Keith Lewis), hade redan gjort några Stiff-singlar och ett helt album, ”Save the wail”, innan den här explosiva urladdningen till låt tog plats våren 1980. Lewis skivor, först med ett eget band utan namn och sedan Reformer, hade ofta en slarvig lågbudgetkaraktär och därför var den här singeln ett oerhört lyft med sitt professionella sound, underbara attack, Vic Maile-produktion och helt pardonlösa låt. Lika stark och övertygande idag som då.
   Lewis historia i pop- och rockmusiken började tidigare. Han spelade munspel med Eddie & the Hot Rods, ett annat Southend-baserat band, på deras två första singlar men när bandet blev mer punkinspirerat hoppade r&b-inspirerade Lewis av. ”Wild man of r’n’b”, som han kallades ibland, satsade på eget band.
   Han fick hjälp av en annan Southend-legend, Lee Brilleaux, som tipsade om Stiff (Lee finansierade ju Stiff med startkapital) och tillsammans med ett Dr Feelgood inkognito gav Lewis ut sin första singel under eget namn 1976. Det fortsatte med bandet Lew Lewis Reformer, albumet ”Save the wail” och turnéer med Rockpile innan han gjorde den här singeln på egen hand.
   Legenden säger att det var producenten Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates, Inmates med flera) som hade en färdiginspelad bakgrund liggande som Lew bara gick in och la på sång till.
   Jag har ett Pirates-album från 1979, ”Happy birthday rock’n’roll” (Sonet), där Vic Maile har producerat ett enda spår, just det, ”1:30, 2:30” som den hette då. Skriven av Neville Crozier och sjungen av basisten i Pirates, Johnny Spence. Ingen speciellt märkvärdig version. Då är Lew Lewis version betydligt mer explosiv och kraftfull. Låten, som då fått den längre titeln ”1-30 2-30 3-35”, påstods länge vara Lewis sista skivinspelning.
   Lewis hamnade i sorgliga trubbel med rättvisan, skilsmässa och alkoholism. Det slutade dels med ett sjuårigt fängelsestraff, efter ett väpnat rån (med en leksakspistol) mot ett postkontor i december 1986, och han har under 2000-talet brottats med sjukdomar men ryktas nu så smått vara på väg tillbaka. För mindre än ett år sedan meddelade han följande:
    “I am alive and fairly well. I'm living in Southend and playing and writing music at home with a view to releasing something very soon, probably via and on the internet.”
   När jag gräver mig ner ännu djupare i låtens historia hamnar jag på väldigt udda och absurda ställen. Låtskrivaren Neville Crozier var på 70-talet med i en grupp, Fruit Eating Bears där han sjöng och spelade gitarr, som faktiskt uppträdde i Eurovision Song Contest. Men också producerades av Vic Maile…
   Gruppen släppte 1978 två singlar, bland annat ”Door in my face” (DJM, 1978) som var med i den engelska uttagningen till Melodifestivalen det året. Gruppen hamnade på delad 11:e-plats. Av tolv tävlande…
   Läser man gruppens hemsida så får jag uppfattningen att det är Fruit Eating Bears som kompar Lew Lewis på singeln. Deras egen version finns nu utgiven på det Vic Maile-producerade albumet ”Gentle creatures despite their fierce appearance” (Overground, 1999). Genomgående Maile-producerat material som låg i malpåse i tjugo år. Här kan ni lyssna på gruppen version av "1-30 2-30 3-35".
   B-sidan ”The mood I’m in” är skriven av The Rumours pianist Bob Andrews tillsammans med sin dåvarande fru Pat Mayberry. Den är också producerad av Andrews tillsammans med Paul Bass. På återutgivningar av låten har titeln ofta ändrats till ”I'm In The Mood I'm In”. Låten kallas ibland även för "Don'tcha" (se nedan).

På cd: Båda singellåtarna återfinns som bonusspår på återutgvningen av ”Save the wail” (Hux, 2002).
YouTube: Tack vare kommentaren från Oskar (tack!) hittade jag b-sidan liveinspelad. Fast här går den under titeln "Don'tcha".



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (448)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (155)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (137)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28  

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Peter Lundmark 5/01: God fortsättning på det nya året. Har följt din sida sedan starten och den h...

Per Theander 2/01: Hej! Kul att du nämner Tim Hardins absoluta mästerverk "Suite for Susan Moore...

Björn 1/01: Tack Håkan, för ännu ett år av underhållande, lärande och berörande läsn...

Hakan Nystrom 1/01: Otroligt tråkigt att höra !! Jag har alla hans plattor och hade länge hoppats...

Jan Arne Martin Lennell 29/12: Intressant lista! Försöker bestämma mig för Pretenders (balladerna är ju ur...

Silja 29/12: Ja du Håkan, jag har svårt att se någon nåd detta dystra år 2020. Men det b...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.