Blogginlägg

Singlar#17: MAGNUS LINDBERG

MAGNUS LINDBERG: Tiden bara rinner iväg (Parlophone, 1979)

MAGNUS LINDBERG HAR ALDRIG VARIT NÅGON REGELBUNDEN ELLER FLITIG ARTIST. På 70-talet gav han ut skivor i sin alldeles egna takt som naturligtvis resulterade i många, ibland långa, uppehåll mellan både singlar och album. Sedan han lämnat Landslaget våren 1975 hade han fram till 1980 givit ut två album i eget namn men inga singlar överhuvudtaget. Därför var det smått sensationellt när han lagom till sommaren 1980, drygt två år efter senaste albumet "Som natt och dag", gav ut den nya låten "Tiden bara rinner iväg" på en unik Parlophone-singel.
   Texten till den nya singeln överensstämde rätt tydligt med den Magnus som då turnerade kontinuerligt, började festa lika konsekvent samtidigt som ryktet och populariteten bara ökade, speciellt i hemstaden Stockholm. Allt skyndade på den nerviga rastlöshet som har förföljt honom sedan dess. Eller som det låter i texten till "Tiden bara rinner iväg":
   Om jag irrar runt och tvekar
   Om jag leker andras lekar
   Om jag tittar bort och nekar
   Om jag flyr när någon pekar
   Om jag bara går förbi
   allt som andra skiter i
   och tror att jag är så fri
   När tiden bara rinner iväg
   Tiden bara rinner iväg
   Tiden bara rinner iväg

För övrigt ett tema som Magnus återanvände på albumlåten "Då känns det lite lugnare" något år senare: ”Man irrar runt och irrar...”. Tillsammans med det framrusande kompet blev Magnus nya singel ett tidens tecken som kunde jämföras med både Bruce Springsteen och Ulf Lundell. Precis som Lundell, som slets mellan ytterligheterna rockartist/författare, turné/skriva och bo på landet/stan, så kunde Magnus inte heller bestämma sig för om han ville stå eller gå.
   Redan under 70-talsåren var skivproduktioner för Magnus långa, utdragna processer. Inför påbörjandet av inspelningen till sitt andra album "Som dag och natt" kom Magnus i kontakt med Söderhamnsbandet Splash som delvis medverkar på det albumet. Av vilka medlemmarna Henrik "Hempo" Hildén, trummor, och Kay Söderström, bas, fortsatte turnera med Magnus och blev ryggrad i det band som kompar på det klassiska albumet "Röda läppar" (1981). Och finns också med på den här singeln som släpptes nästan ett år innan.
   Övriga musiker på "Tiden bara rinner iväg" är gitarristerna Roffe Färdigh och Janne Andersson, två kända Stockholmsprofiler. Färdigh hade spelat mycket med Basse Wickman på 70-talet och Andersson, med sina punkrötter i Pain och Four Mandarines, hade hamnat i Ulf Lundells band. Båda medverkar på Lundells "Ripp rapp"-album och skulle senare spela tillsammans på "Röda läppar".
   Först skulle "Tiden bara rinner iväg" även ingå på "Parlophone Pop!"-samlingen, en mängd svenska EMI-artister med både out-takes och redan släppta spår, som kom i september 1980.
   Det snygga singelomslaget, foto av Carl Bengtsson och design av Kjell Andersson (som också producerat singeln tillsammans med Magnus), går nästan helt i svartvitt förutom röda låttitlar och den lysande "Back to mono"-knappen. En relik och ett talesätt hämtat från Phil Spectors värld på 60-talet. Han ville alltid komprimera hela sitt Wall Of Sound på ett enda spår nämligen. Knappen såg jag första gången på skivomslaget till den återutgivna versionen av "Phil Spector's Christmas Album" som släpptes på Apple 1972. Senare fanns knappen med på riktigt i Spector-samlingen "Back to mono" (1991).
   "Tiden bara rinner iväg" gavs mycket passande ut i en monoversion på singel. Uppseendeväckande och sensationellt på en skiva 1980. För att höra låten i stereo fick man vänta till "Röda läppar"-albumet i april 1981.
   B-sidan "Snön den faller vit" är däremot i stereo men var 1980 en återutgivning av den låt som Magnus Lindberg hade skrivit till svenska EMI:s julskiva "Glitter glögg och rock'n'roll" (1979). Trots den oskuldsfulla titeln saknar den helt den där gemytliga julkänslan och andas egentligen bara ångest när Magnus för övrigt rimmar titeltextraden med "det smakar bara skit". Jag har skrivit mer om låten här.
   Kompet på "Snön den faller vit" är nästan identiskt med A-sidan fast Kay Söderström spelar här både bas, orgel, piano och klockspel. Färdigh är ensam elgitarrist tillsammans med Magnus och förre Kebnekajse-medlemmen Mats Glenngårds elfiol gör ett tydligt avtryck i arrangemanget. Hela bandet körar tillsammans med en kvintett tjejer vars namn inte är berömda.
   Båda singellåtarna har överlevt i Magnus Lindbergs liverepertoar och exempelvis 1983 spelade han båda i samma konsert.

B-sidan


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.