Blogginlägg från september, 2015

Inspirerande rockkonsert

Postad: 2015-09-30 07:52
Kategori: 80-talskonserter


Bilder: Anders ErkmanOrganisten Hasse Olsson i dubbel upplaga. Placerad bredvid spegeln fångade Anders honom på bild under Niklas Strömstedts konsert.

Rubriken till recensionen med ordet "rockkonsert" är kanske lite vilseledande för Niklas Strömstedt har väl aldrig varit någon rockkille i ordets rätta mening. Men från debutalbumet "Skjut inte... det är bara jag!" (1981) till andra skivan "Andra äventyr", som skulle släppas en månad efter den här konserten, hade Niklas och hans musik blivit lite tuffare än tidigare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 1983.

NIKLAS STRÖMSTEDT
Lord Nelson, Örebro 30 mars 1983


För många har Niklas Strömstedt hittills enbart varit ett gulligt ansikte som klinkat piano bakom Lundell. Redan på sitt första soloalbum visade han sig dock ha oanade resurser som låtskrivare och musiker på egen hand. Med ytterligare ett soloalbum på gång har han tagit ännu ett steg framåt till målet som fullfjädrad soloartist.
   I onsdagskväll var det pinsamt glest mellan åskådarna på Lord Nelson men Niklas Strömstedt gav ändå en musikaliskt inspirerande konsert som innehöll många rejäla smakprov från nämnda skiva. Rak och okomplicerad rockmusik som live är mycket lätt att ta till sig.
   Av de kända musikerna i bandet bakom Niklas var det ett gudomligt samspel och de fungerade tätt perfekt tillsammans. Vilket både Ulf Lundell och Dan Hylander och deras fans redan vet.
   Med sin välklingande Rickenbacker-gitarr stod Niklas ensam längst fram vid mikrofonen men lät villigt bandet spela ut hela sitt register. Från Hasse Olssons ylande orgel, Pelle Alsings muskulösa trumspel, Ola Johanssons avancerade basgångar till Janne "Burk" Barks sagolika rockgitarr.
   Niklas nya låtar har både kraft och energi som jag hoppas och tror räcker till även på den kommande skivan "Andra äventyr".

/ Håkan

Forberts påtagliga närvarokänsla

Postad: 2015-09-29 10:34
Kategori: Live-recensioner



STEVE FORBERT
Scandic Grand, Örebro 28 september 2015
Konsertlängd: 20:00-21:44 (104 min)
Min plats: Stående snett till vänster ca 8 meter från scenen.


Med en generös repertoar ur en aldrig sinande och exklusiv sångkatalog kan man nå långt. Med en påtaglig närvarokänsla och ett läckert gitarrspel nådde Steve Forbert ännu längre på måndagskvällen i Örebro. Inledningsvis var han lite besvärad av en tystlåten, stillsam men artig publik, som inte var överdrivet stor, men med rutin och erfarenhet hanterade han den situationen perfekt. Efter närmare 40 års turnerande har han givetvis lärt sig att läsa av konsertatmosfär och efter över 100 minuters underhållning tror jag alla, både på och framför scenen, var tämligen nöjda. Det var ju trots allt måndagkväll.
   I min iver att på plats notera alla konsertlåtarna, låtlistan blev komplett (se nedan) först efter noggrann analys i efterhand, lyckades jag inte riktigt pricka in alla låtarna. Den spontana känslan efteråt var att konserten dominerades av låtar från de senaste decennierna, som inte sitter lika tydligt etsade i ryggraden på mig, men jag upptäckte att Steve trots allt spelade hälften av låtarna från sitt första album. Men konserten blev som sagt ingen nostalgitripp utan en högst relevant och aktuell konsert just nu 2015.
   Sammanfattningsvis blev det en väldigt smakfull blandning av gamla och nyare låtar, tre exklusiva aptitretare från det nya albumet som släpps nästa månad och dessutom några Jimmie Rodgers-covers som ligger Steve varmt om hjärtat.
   Med bara en akustisk sliten gitarr (som han stämde om mellan nästan varje låt), några olika munspel och en röst som har kvar sin personlighet från förr framförde Steve en lång rad sånger där han ibland fick hjälp av publiken med både allsång, fingerknäpp och handklapp. Medan han själv ivrigt kompade sig själv med fotstamp. Han får se upp med hälsporre där.
   Gitarren, som Steve hanterade med utsökt skicklighet, såg ut som den kom från Jimmie Rodgers 30-tal och några covers var också hämtade från den tiden. Då fick Steve chansen att joddla lite och ge uppmärksamhet åt en musikalisk idol som han 2002 hyllade med ett helt album, "Any old time". För att förvirra lite gjorde han på konserten en Rodgers-låt som inte finns med på den skivan, "Blue yodel #9 (beale and main)".
   Till överraskningarna hörde också en ny låt, "Breaking up with Jessica", som inte finns inspelad men framkallade en underbar allsång i publiken när det i sången stavades till flicknamnet. Och de tre smakproven från det kommande albumet "Compromised" lät ju makalöst bra redan första gången. Exempelvis "You'd See The Things That I See (The Day John Met Paul)" med sitt fina "yeah yeah" i refrängen som gav en Beatles-fantast som undertecknad känslokårar. Och det skulle senare bli fler vibbar av samma sort...
   Repertoaren och hela konserten åkte slalom genom Steves hela karriär för att rätt så väntat avslutas med "Romeo's tune", hans största hit för en artist som inte alls har haft ambitioner att tillhöra hitbranschen. Eller som den legendariske låtskrivaren Doc Pomus en gång uttryckte det om Forbert: "There's nothing wrong with you a hit record won't cure". Apropå det tillhör Forbert i min värld sedan många år skaran av klassiska amerikanska låtskrivare. "Romeo's tune" hade som avslutningslåt i huvudkonserten ett intro hämtat från Beatles, "Good night".
   "Time seemed so free", också från kommande skivan, låg så fint placerad som första extralåt. Jag brukar inte ha så uttalade favoritlåtar när jag går på konsert men roade mig innan med att skriva upp några extra önskvärda låtar i mitt anteckningsblock. Som näst sista extralåt innan den obligatoriska "rockiga" avslutningen med "You cannot win if you do not play" kom en av mina önskningar. Den mycket innerligt fina "Tonight I feel so far away from home" som blev en av många kvalificerade höjdpunkter på en alldeles utmärkt konsert denna osedvanligt trevliga måndagskväll.

Thinkin'
Autumn This Year
Rock While I Can Rock
My Carolina sunshine girl
Breaking Up With Jessica
Goin' Down to Laurel
Write Me a Rain Check
Stolen Identity
Blackbird Tune
That'd Be Alright
Make It All So Real
So Long Don't Ask Me To Stay
The Beast Of Ballyhoo (Rock Show)
Blue Yodel #9 (Beale and Main)
I Just Work Here
Rollin' Home To Someone You Love
You'd See The Things That I See (The Day John Met Paul)
What Kinda Guy
It Sure Was Better Back Then
Romeo's Tune

Extralåtar:
Time Seemed So Free
Tonight I Feel So Far Away From Home
You Cannot Win If You Do Not Play

/ Håkan

60: #31. THE RONETTES (1962-1969)

Postad: 2015-09-28 07:57
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Nedra Talley, Veronica Bennet (Ronnie Spector) och Estelle Bennett.

THE RONETTES Topp 3:

1. Be my baby (1963)
2. (The best part of) Breakin' up (1964)
3. You came, you saw, you conquered! (1969)


JAG TANGERADE DET KÄNSLIGA ÄMNET REDAN FÖRRA VECKAN när jag skrev om fabriksprodukten Monkees: Att som artist vara i händerna på andra låtskrivare och producenter och förutom ansikte och sång inte ha något kreativt inflytande. Men det är trots allt slutresultatet, den färdiga singelskivan och den fulländade produktionen, som räknas och gör man singlar av den kvalité som tjejtrion Ronettes vid upprepade tillfällen gjorde på 60-talet spelar det i mina öron inte så stor roll hur det har gått till.
   Gruppens skivutgivning och karriär styrdes med järnhand av demonproducenten Phil Spector. Han bestämde allt i samband med Ronettes skivinspelningar, från låtskrivandet via den mäktiga produktionen till skivbolaget som han ägde. Det var också tack vare Spectors underbart genomarbetade och extremt tidskrävande produktioner som Ronettes singlar fick sådant genomslag över hela världen. Utom i Sverige. Bara gruppens "Be my baby" nådde Tio i Topp-listan 2 november 1963, faktiskt dagen innan Beatles uppträdde på svensk tv, Drop In, för första gången.
   Om någon tvingar mig att göra en total lista över 60-talets singlar i en rangordning skulle jag nog placera "Be my baby"-singeln bland de fem främsta. Så oerhört sensuell och hypnotisk är sångerskan Veronica Bennetts röst i exempelvis de inledande textraderna "The night we met I knew I needed you so/And if I had the chance I'd never let you go..." att jag till och med som 11-åring satt som klistrad vid transistorradion varje lördag när Tio i Topp sändes under de där nio sista veckorna 1963.
   The Ronettes var en amerikansk trio med tjejer där Veronica (senare mer känd som Ronnie Spector) tog solistens roll bredvid sin syster Estelle och deras kusin Nedra Talley. Redan i unga år, under 50-talet, hade tjejerna börjat sjunga tillsammans hemma i New Yorks Spanish Harlem-område. Från en ren amatörnivå inom familjen till att uppträda i anspråkslösa sammanhang under ett gruppnamnet Darling Sisters. Innan de på väldigt tidigt 60-tal fick kontakt med skivbolaget Colpix och under namnet Ronnie & the Relatives singeldebuterade trion i augusti 1961 med"I want a boy" som följdes av Jackie DeShannon-låten "I'm gonna quit while I'm ahead".

BRA MEN GANSKA OPERSONLIGA SINGLAR och inget hände. Inte ens när gruppen våren 1962 bytte namn till The Ronettes. Nej, det var först när trion mötte Phil Spector som magi skapades. Spectors skivbolag Philles hade existerat i två år när "Be my baby" släpptes i augusti 1963. De största hitnamnen på bolaget, Crystals och Darlene Love, blev plötsligt förbisedda av Spector och intresset för Ronettes i allmänhet och Ronnie Spector i synnerhet tog upp all hans tid förutom planerna på det grandiosa julalbumet "A Christmas gift for you" 1963.
   Spector skrev "Be my baby" tillsammans med det äkta paret Ellie Greenwich och Jeff Barry och samarbetade under hela 60-talet med just låtskrivande par. Trion skrev även nästa singel, "Baby I love you", som jag onekligen betraktar som en mellansingel. Då är Ronettes tredje singel, "(The best part of) Breakin' up" där det nya låtskrivarparet Pete Andreoli/Vince Poncia introduceras, något mycket bättre och mer fokuserat och hitmässigt.
   Just här, våren 1964, började Spector förlora lite intresse för Ronettes samtidigt som han var besatt av gruppens sångerska Veronica fast han redan var gift. Kärleken till Veronica gjorde att han inte ville se henne för populär, ändå gav han ut två singlar under hennes privata förnamn, och ville inte dela henne med en stor publik. Det gjorde att Ronettes singlar därefter har en dalande kvalitetskurva och när gruppen la ned sin verksamhet 1966 gav en desillusionerad Spector, efter det just kommersiella misslyckandet med Ike Tina Turners "River deep mountain high", helt enkelt bort produktionen till Jeff Barry på finalsingeln "I can hear music".
   Ronettes-historien avslutades med interna stridigheter och gruppnamnet gjorde en högst tillfällig comeback 1969 med starka singeln "You came, you saw, you conquered" som i praktiken, "featuring the voice of Veronica" på etiketten, är en solosingel med Ronnie Spector som året innan hade gift sig med Phil.

/ Håkan

En innerlig konsertupplevelse

Postad: 2015-09-27 17:16
Kategori: Live-recensioner

Foto: Miguel Colinet
MOHLAVYR
East West Sushi, Örebro 25 september 2015
Konsertlängd: 22:00-23:29 (89 min)
Min plats: Stående i baren ca 5 meter från scenen.


Jag missade vissserligen Mr Robot på tv i fredagskväll men fick i gengäld en livs levande och mycket personlig poptjej som en mäktig kompensation. I en konsert som först och främst presenterade Mohlavyrs helt nya album "Krympta drömmar" men också några både nya och gamla låtar.
   Ulrika Mohlin ledde sitt lilla men väldigt okonventionella band på dragspel, piano och akustisk gitarr. Tillsammans med en cello (Klara Leanderson Andréas), en vibrafon (Emelie Sjöström) och vid några sporadiska tillfällen en elgitarr (Gabriel Rådström) såg det smakfullt, mycket intressant och hoppingivande ut på scen redan innan tjejerna äntrade East Wests lilla scen.
   Ulrikas sånger har ju i grunden sprudlande karaktärer och pendlar mellan lekfulla och känsliga lägen och live, med många personliga och förklarande mellansnack (som bland annat tog udden av min slarviga slutsats att "Nico" handlade om en sångerska), blev det många gånger än mer personligt och levande. Med en närhet som flera gånger under konsertens nästan 90 minuter gränsade till intim och emotionell.
   Ännu en gång blev jag påmind om att Ulrikas popsånger har drag av musikteater där orden staplas på varandra och blir ett vattenfall av poesi. Och musiken och arrangemangen, som av naturliga och praktiska skäl blev lite förenklade på scen, kom att bli än mer viktiga detaljer i ambitionen att föra fram budskap eller helt enkelt bara underhålla.
   Ryggraden i repertoaren var som sagt den nya skivan medan Ulrika skiftade mellan instrumenten och gjorde variationen till något positivt och händelserikt. Och i den där flexibla helheten framstod Ulrika ofta som en svensk motsvarighet till Kate Bush med betoning på just svensk.
   Tjejernas samspel på scen var bedövande skickligt och samstämmigt och det blev en skön kontrast i allt det vackra när Gabriel Rådströms elgitarr spräckte upp den eleganta ytan med ett på samma gång vackert och skramligt sound.
   Från titellåten på senaste albumet till kvällens andra version av "Ensam och jag", som spontant framfördes av Ulrika som final och extralåt just ensam på scen, var konserten i fredagskväll en övervägande innerlig upplevelse. Jag saknade egentligen bara en låt, den nya skivans bästa låt "Promenaden", men fick en ny favorit i den lite äldre låten "My walk" som framkallade både allsång i publiken och en positiv rysning i min ryggrad.

Krympta drömmar
Ensam och jag
Ogräs
Ingen typisk militär
Ibland
Nico
No idea
Cajas sång/On the edge
My walk
Huset
Älgen och myran
Kära kropp
I like humans

Extralåt:
Ensam och jag (solo)

/ Håkan

Covers: Ebba Forsberg

Postad: 2015-09-25 07:59
Kategori: Ingen

EBBA FORSBERG: Om jag lämnar dig - Ebba Forsberg sjunger Tom Waits (Eboth/Gamlestans Grammofonbolag, 2015)

Man kan nästan inte tänka sig två större musikaliska motpoler: Skönsjungande Ebba och den burdust skrovlande Tom Waits. Nu förenas inte ytterligheterna på den här skivan mer än på det konstnärliga området och resultatet blir inte oväntat en väldigt personlig tolkning av Waits. Där dessutom Mikael Wiehes specialskrivna svenska texter också är fria tolkningar av Waits poesi.
   Jag har någonstans på de här sidorna beskrivit Ebba Forsberg som en av de största svenska sångerskorna. Och kanske har jag då mest av allt tänkt på hennes egna skivor med originalmaterial, både "True love" (2001) och "Ebba Forsberg" (2006) fanns med högt på mina respektive årsbästalistor, men under senare år har jag förknippat hennes namn förhållandevis ofta med covermaterial.
   Hon har genom åren tolkat både Bob Dylan, Leonard Cohen (som jag ännu inte har skrivit om här) och nu Tom Waits på skiva, alltid med Wiehes texter och ibland också tillsammans med den skånske proggikonen. Det finns mer detaljer som är gemensamma för de här så kallade coverskivorna. Det är ungefär samma gäng musiker som kompar Ebba och det musikaliska anslaget är genomgående innerligt, starkt och personligt. Och det blir kanske än mer imponerande när Ebba möter Waits grovhuggna låtar utan att förställa sig.
   Den här gången är det gitarristen Ola Gustafsson som har producerat och musiker som Jerker Odelholm och Andreas Dahlbäcks känns igen i sammanhanget men blås- och stråkarrangemangen har också stor del i soundets helhet. Men Ebba Forsbergs röst spelar den stora huvudrollen, speciellt i de jazzinfluerade låtarna, när hon effektivt lyfter fram Wiehes fina och intressanta texter. Men i inledningsskedet till det här projektet var han lite skeptisk till att översätta Waits. Men det handlar inte bara om raka översättningar. "Swordfishtrombone" har han exempelvis döpt till "Tonfiskskelett", även översättare har frihet.
   Utan att ta de riktigt kända Waits-låtarna, "Downtown train" eller "Jersey girl", är urvalet både tids- och arrangemangsmässigt ett brett register från Waits sångkatalog. Från 1973 till 2006 och det känns nästan heroiskt att hitta starka låtar från senare tid med Waits. För någon som inte kan Waits utan och innan, som undertecknad, är det glädjande att fortfarande hitta pärlor som jag tidigare missat. "Omväg hem" och "Martha" är mina nya favoriter medan jag redan innan hade koll på "Tid" och Ebba gör mig inte besviken..
   Tom Waits har en lång och imponerande karriär bakom sig med ett otal låtar på sitt samvete och att göra covers på hans material har varit aktuellt vid flera tidigare tillfällen. Svenska gruppen Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan gjorde svenska versioner 1989 och Scarlett Johansson gjorde "Anywhere I lay my head" 2008 med bara Waits-låtar på originalspråket.


I Hope That I Don't Fall In Love With You - Jag ska helst inte alls bli kär i dig (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1973. Från albumet "Closing time".
Swordfishtrombone - Tonfiskskelett (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1983. Från albumet "Swordfishtrombones".
Picture In A Frame - Foto i en ram (Tom Waits/Kathleen Brennan/Mikael Wiehe)
1995. Från albumet "Mule variations".
Soldier's Things - Soldatens liv (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1983. Från albumet "Swordfishtrombones".
Long Way Home - Omväg hem (Kathleen Brennan/Tom Waits/Mikael Wiehe)
2002. Från soundtracket "Big bad love".
Raindogs - Regnhund (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1985. Från albumet med samma namn.
If I Have to Go - Om jag lämnar dig (Kathleen Brennan/Tom Waits/Mikael Wiehe)
2006. Från albumet "Orphans (Brawlers, Bawlers & Bastards)"
Martha - Martha (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1973. Från albumet "Closing time".
Drunk On the Moon - Hög på månen (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1974. Från albumet "The heart of Saturday night".
Time - Tid (Tom Waits/Mikael Wiehe)
1985. Från albumet "Rain dogs".

/ Håkan

"Krympta drömmar"

Postad: 2015-09-24 14:56
Kategori: Skiv-recensioner



MOHLAVYR
Krympta drömmar
(Originalpink)


Ulrika Mohlin, som i praktiken ÄR Mohlavyr, har en hög ambitionsnivå när hon skriver och framför musik. Hennes kreativa och konstnärliga uttrycksmedel tangerar både konst och musikteater. Och det finns tillfällen på skivan när det rinner över av sprudlande skaparkraft och det blir en aning trångt när händelserika arrangemang, ordrika sångtexter och en röst som svingar sig upp och ned i tonfall ska samsas i en och samma låt.
   När den känslan dyker upp blir lyssnandet för några minuter något ansträngt, en sorts teatral popmusik, men ofta spricker det upp i några vackra harmonier, extremt personlig skönsång eller något udda musikinstrument.
   "Krympta drömmar" är musik, texter, arrangemang och sång som tar god tid på sig i låtar som i sju fall av åtta sträcker ut sig mellan fyra och fem minuter. Är man trött på gitarrpop och volymstarka arrangemang, som man lätt kan bli ibland, är Mohlavyr-projektet i sina bästa stunder som balsam för själen. Jag vet inte alls Ulrika Mohlins förhållande till Kate Bush men de gör båda samma beundransvärda balansgång i sina personligt musikaliska uttryck.
   Just när jag skriver det här faller det ett hämningslöst regn utanför mitt fönster och Mohlavyrs tankar och tålamodskrävande melodier förvandlas till ganska perfekt underhållning. Och jag blir övertygad om att "Krympta drömmar" är som gjord för mörka höstkvällar.
   Mohlavyrs första album på svenska kräver några genomspelningar för att några snåriga melodier, personliga texter och okonventionella arrangemang ska landa i god jord. Det är då blåsarrangemanget, Erik Paulssons trumpet, i "Ingen typisk militär" och Simon Nybergs banjo i "Ogräs" finns där som öronöppnare.
   Men på flera låtar är känslan också omedelbar. Som i den inledande titellåten där vattenfallspianot och cellon rimmar så fint med Ulrikas uttrycksfulla röst eller "Nico", hyllningen till Velvet Underground-sångerskan, som är en fin duett med Loke Nyberg.
   Men allra bäst är "Ensam och jag" med sin mäktigt vackra melodi, en flämtande tramporgel och en minst sagt engagerande text om ensamhet som både en frihet och ett fängelse. Och avslutningslåten "Promenaden", en majestätiskt högtflygande och taktfast melodi mot ett arrangemang som är både vackert och effektivt.

/ Håkan

Eldkvarn- och Lundell-rötter i Norrköping

Postad: 2015-09-23 21:58
Kategori: Blogg




EN INRE RÖST FÖRMEDLADE BUDSKAPET att jag ska vidga vyerna. Inte musikaliskt men däremot geografiskt. Jag for till Norrköping, som på 60-talet inte hade några kända gruppnamn att skryta med, och hittar på ett märkligt sätt rötterna till två av Sveriges mest kända rocknamn, Eldkvarn och Ulf Lundell.
   Det räcker att leta sig upp till de nordvästliga delarna av det centrala Norrköping för att ramla på ren och skär Eldkvarn-nostalgi. På Bråddgatan 26 ligger sedan 68 år tillbaka Broadway Konditori. Inte bara ett nostalgipalats med Eldkvarn-skivor på väggen, en gammal delikat Wurlitzer-jukebox mitt i den långsmala lokalen, gamla singelomslag högt upp under taket, en liten radiogrammofon på en hylla och ett möblemang från anno dazumal utan också ett helt fungerande fik med både mat och starköl på menyn.
   Bara ett litet stenkast från fiket, hemma hos Tony Thorén på Bråddgatan 35 i ett hus i korsningen med Tunnbindargatan, bildades Eldkvarn (dåvarande Piska Mej Hårt) 1971, för bara 44 år sedan. På fiket hängde Tony och bröderna Plura och Carla Jonsson och åt magiska äggmackor när de inte drog upp linjerna på en musikkarriär i Tonys lägenhet.
   Huset i gatukorsningen är borta idag och ersatt av betydligt modernare bostadshus. Men på trottoaren nedanför ett av husen har en av stenplattorna ersatts av en bronsplatta (se vänster) som stryker under platsens musikhistoriska värde. Med ett citat från gruppens mycket kända "Kungarna från Broadway".
   I Norrköpings direkta centrum, på Drottninggatan, springer jag på ännu några typiska Plura-textrader när den gula spårvagnen passerar på den stenlagda gatan. Det är 3:ans spårvagn (se höger) på väg till Vidablick och det är omöjligt att inte associera med "3:ans spårvagn genom ljuva livet", låten som blev något av titellåt på Eldkvarns album från 1981 och senare en stor scenfavorit.
   Den genuine stockholmaren Ulf Lundell har märkligt nog också Norrköping-rötter i sitt tidiga liv och har dessutom skrivit om det i sina texter. På tidigt 70-tal bodde han i ett kollektiv utanför Norrköping men tog ibland bussen in till stan för att gå på biblioteket i hörnet Drottninggatan/Södra Promenaden. Upplevelsen har givit upphov till texten han skrev till John Mayalls "Walking on sunset" och döpte den till "Jag går på Promenaden". I pressreleasen till sitt första album, "Vargmåne" (1975), förklarar Ulf:
   "Jag bodde utanför Norrköping ett år och när jag nån gång tvingades in till stan steg jag av bussen några hållplatser tidigare och lunkade iväg nerför just Södra Promenaden. Och nynnade bland annat på 'Walking on sunset'".
   I samma text från 1975 skriver han nedlåtande om Norrköpings city. "Allt det gamla är rivet och istället har uppförts blankpolerade varuhus och bankpalats. En skitig flod rinner genom den förvrängda arkitekturen och till råga på allt ligger det ett pappersbruk mitt inne i stan". Det kanske var uppfattningen då i mitten på 70-talet men idag är Norrköpings citykärna en otroligt levande och bitvis vacker stadsdel där majoriteten av industrilokalerna är varsamt restaurerade med museum, matställen och skollokaler.

/ Håkan

Krympt Eldkvarn i ursinnets tecken

Postad: 2015-09-23 07:57
Kategori: 90-talskonserter



Våren 1993 gav Eldkvarn ut albumet "Pluralism", som lät lite fräckare och våldsammare än vanligt, och när de några månader senare gav sig ut på turné var det som kvartett.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 1993.

ELDKVARN
Kåren, Örebro 1 juni 1993


Plötsligt stod de där, killarna i Eldkvarn. I den grönskande backen framför gamla kårhuset bakom Högskolan i Örebro. Ute i det fria släppte det nygamla Eldkvarn loss alla tyglar.
   Plura i ilsket grön lantmannakeps. Det var inte länge sedan han hade hög hatt och bjöd in till cirkus.
   1993 är det varken cirkus eller något annat pretentiöst koncept. Rak, skramlig, vass rock'n'roll redan på skiva, den utmärkta "Pluralism", som på scen förvandlades till rena ursinnet.
   Ett ursinne och en vräkig råkraft som ibland gick överstyr i tempo och volym men som ännu oftare räddades av Pluras fenomenala melodikonst.
   I takt med Eldkvarns ökande popularitet på 80-talet höll gruppen på att växa ifrån sin rockstatus.
   Cirkusshowen och ett alltmer expansivt band, med steelguitar och körtjejer, påminde mer om nöjesfält än det underbart rockiga band som har klassiker som "Pojkar, pojkar, pojkar", "3:ans spårvagn" och "Vild, vild, vild" på sitt samvete.
   Nu ingår alla de låtarna åter i dagens repertoar. Så rockens urkraft härjar åter i krympt Eldkvarn.
   Gruppen är ett avskalat rockband på fyra helt utan pretentioner. Där ur-Eldkvarn-bröderna Jonsson och basisten Tony Thorén fick hjälp av otroligt intensive Magnus Persson bakom trummorna.
   Formatet passade naturligtvis perfekt de nya låtarna från albumet men det fanns också plats förmer kontrollerad rock'n'roll.
   Gamla "Kärlekens tunga" med allsång, ännu äldre "Alice" till publikens glädje och nya "Chevrolet" med bluesgitarr från Carla var några stunder av andhämtning.
   Innan "helvetet" bröt loss i den punkskramligaste version som någon hört av Cornelis Vreeswijks "Somliga går i trasiga skor".
   I elfte timmen fick också broder Carla sin naturliga del i dagens brötiga Eldkvarn genom att framföra "Kungsholmskopplet".
   Jag har säkert sett Eldkvarn ett halvdussin gånger men aldrig så avslappnat som igår eftermiddag.
   Det var långtifrån perfekt musikaliskt, konserten gav knappast någon rättvis bild av Eldkvarns historia men det svängde förlösande och bakom det smattrande tempot fanns det både själ, mänsklighet och humor.

/ Håkan

60: #32. THE MONKEES (1966-1969)

Postad: 2015-09-21 07:50
Kategori: 60-talets bästa


Övre raden från vänster: Peter Tork, bas, keyboards och sång, och Micky Dolenz, sång och trummor. Nedre raden från vänster: Davy Jones, sång, och Mike Nesmith, gitarr och sång.

THE MONKEES Topp 3:

1. I'm a believer (1966)
2. Last train to Clarksville (1966)
3. Porpoise song (1968)


JAG HAR GENOM ÅREN SLAGITS för äkthet, passion, originalitet och ren, skär personlighet så det är med kluvna känslor jag petar in amerikanska The Monkees på min singellista. Gruppen var en fabrikstillverkad popprodukt. Under ledning av producenten och managern Don Kirshner skapades The Monkees-projektet på ett ritbord där tv-serie och specialskrivna hits fanns med i det framgångsrika konceptet. Som 14-åring var jag givetvis den perfekta målgruppen och svalde singlarna, tv-skämten och gruppmedlemmarnas utstrålning med hull och hår.
   The Monkees var en listigt uttänkt grupp där urvalet medlemmar skulle fungera visuellt och nödvändigtvis inte vara en konventionell popgrupp. Det blev en ganska brokig blandning av bara två musiker, Mike Nesmith och Peter Tork, en musikalartist, Davy Jones, och en renodlad skådespelare, Micky Dolenz, som aldrig spelat trummor. Musikaliskt var det på skiva rutinerade studiomusiker som backade upp kvartettens röster.
   Jag upptäcker nu till min förvåning att tv-serien i Sverige, premiär påskafton 1967 (25 mars) sändes ett drygt halvår efter USA. Aktuella singellåtar fick aldrig samma promotion här i Sverige som i USA. Och faktum är att Monkees hade sina största hits i Sverige, "Last train to Clarksville", "I'm a believer" och "The girl I once knew" (i Sverige gavs b-sidan till "A little bit me, a little bit you" ut som singel-a-sida), innan tv-serien hade startat...
   Tittade just på premiäravsnittet av Monkees tv-serie, "The Royal flush", och kan väl nu inte riktigt förstå min upphetsning då. Intrigen är simpel, Monkees ska rädda livet på prinsessan Bettina, och avsnittet innehåller inte så mycket musik som jag minns. På det hela taget var konceptet en stor rip-off av vad Beatles hade gjort några år tidigare. Sketchliknande och underhållande humor som inte krävde så mycket djup och allvar.
   Nej, det är för sina starka singlar som Monkees musik än idag låter förhållandevis starka och hitmässiga. Så är de i de allra flesta fall skrivna och producerade av rutinerade Brill Building-låtskrivare och producenter som Tommy Boyce/Bobby Hart, Jeff Barry, Chip Douglas och Gerry Goffin.

I SAMBAND MED TV-SERIENS INTRODUKTION i Sverige gavs temat "(Theme from) The Monkees" ut som exklusiv singel i Sverige och blev en hyfsad hit, 2:a på Tio i Topp. Skriven av Boyce/Hart, de första låtskrivarna knutna till Monkees-projektet, som också skrevoch producerade den mäktiga förstasingeln "Last train to Clarksville" inspirerade av Beatles-låten "Paperback writer".
   "Clarksville" var också en mäktig USA-etta men uppföljaren "I'm a believer" blev en global list-etta och historisk klassiker. Den är idag visserligen på gränsen till uttjatad, reklamlåt som den har blivit, men blev efter många års försök Neil Diamonds första hit som låtskrivare och produktionen (Jeff Barry). med den häftklistrande orgeln, är ju tidlöst vacker.
   Micky Dolenz sjunger på de två första Monkees-singlarna men på gruppens tredje singel "A little bit me, a little bit you", ännu en Neil Diamond-skriven låt och det akustiska gitarr-arrangemanget doftar just Diamond, är det Davy Jones vid mikrofonen. Fortsättningsvis alternerade Dolenz och Jones som sångare på Monkees-singlarna.
   "Daydream believer", skriven av förre Kingston Trio-medlemmen John Stewart innan han drog igång sin solokarriär, är Monkees snällaste singel men också ytterst positiv pop som nådde USA:s 1:a-plats. Under hela karriären hade Monkees-medlemmarna ambition och krav att få påverka singlarna, skriva och producera, och när de fick chansen började de typiskt dala kommersiellt fast de följande singlarna lät både mer personliga och mer spännande.
   "Valleri" har ett avancerat körarrangemang, "D.W. Washburn" ekar 30-tal med ett framträdande banjointro och "Porpoise song", garanterat Carole Kings och Gerry Goffins minst hitmässiga låt, handlar om tumlare(!). En fantastisk ballad, underbart arrangemang (Jack Nitzsche) och en sinnesutvidgande produktion av Goffin som ekar både Beatles, George Harrison och ELO. Det förvånar mig inte att singeln bara nådde en 57:e-plats i USA. Och ljudet av tumlare avslutar låten.
   Sedan gick det utför i Monkees-singelhistoria. "Tear drop city" är en desperat singel och närmast ett skämt där Boyce/Hart har kokat soppa på samma spik. "Listen to the band", äntligen en Mike Nesmith-låt som a-sida, är bättre men är nog mer en första lansering av Nesmiths solofortsättning i countrygenren. När 1969 blev 1970 var Monkees blott en duo, Dolenz/Jones. och bara ett minne kvar.

/ Håkan

Kreativiteten flödar hos Fanny Holm

Postad: 2015-09-20 22:30
Kategori: Blogg

Foto: Carina Österling
LIFE GOES ON. LIVET GÅR VIDARE efter Live at Heart. Fanny Holm, en av artisterna som medverkade på årets festival i Örebro, har precis lagt ut en av sina senaste låtar på Spotify, "Dark side of nothing". En sträv, mycket engagerande låt som utvidgar singer/songwriter-genren till något mycket personligt. Där Fanny har fått hjälp exklusiv hjälp av amerikanen Doug Pettibone, en gitarrist som spelat med artister som Keith Richards, Norah Jones, Steve Earle, Elvis Costello, Mark Knopfler och Sting men också Lucinda Williams som kanske ligger närmast Fanny Holm i jämförelse
   Fanny kan berätta hur låten och samarbetet gick till.
   - Jag har Doug som Facebook-vän, min producent Christer Jonasson har lite kontakt med honom och har skickat honom min fullängdare, "Freaks oddities & wonders". I somras såg jag att Doug la ut en blänkare om att han skaffat sig en liten overdub-studio och erbjöd sina tjänster med pålägg. Eftersom jag älskar hans sätt att spela gitarr tvekade jag inte länge. Låten har jag skrivit själv. Har alltid tyckt om låten och kände att den skulle passa Doug perfekt. Min akustiska gitarr, cellon (Lisen Schultz) och leadsången fanns redan inspelad, så jag skickade över det till Doug.
   - Fick tillbaka 4 spår med olika slags gitarrpålägg. Det fick följa med till Real Music Studio där jag spelat in både fullängdaren och förra höstens 3-låtars-ep, "Janie's bleeding heart". Vi valde ut de gitarrpålägg som passade bäst och mixade ihop det. Christer råkade vara i stan så han fick självklart inta producentrollen igen. Det är ett smidigt sätt att jobba och jag kan absolut tänka mig mer samarbete med Doug. Björn Gideonsson kom till studion när vi mixade och la percussion. I övrigt är det bara Doug och jag.
   Fanny Holms Live at Heart-upplevelse blev kort och intensiv, två uppträdanden på lördagen, och hon hann inte med så mycket mer men tyckte det var jättekul.
   - Jag hade gärna varit där mer än ett dygn och haft fler spelningar. Hann bonda lite med både Bobby Sant och Richard Lindgren, Richard och jag känner varandra sedan 15 år tillbaka men av förklarliga skäl hinner vi inte ses så ofta. Gjorde ett a cappella-framträdande jag var nöjd med i Festivalradion men jag har skickat en bunt låtar till Tomas Jennebo eftersom han sänder annan radio också.
   Fanny har skapat musik och spelat in i flera år, det finns mycket material på Spotify, och kreativiteten flödar hela tiden.
   - Jag har några spelningar i Stockholm i höst, en med Christer Jonasson och en tillsammans med Bonne Löfman, en annan duktig gitarrist som la gitarr på ep:n från förra hösten. Utöver det har jag tusen låtidéer i huvudet som inte har kommit ut ännu. Jag tänker ägna hösten åt att vänta in dem, de kommer när de är klara, ingen mening att stressa. Det kommer definitivt att bli fler album men tveksamt om det blir en fullängdare.
   - Det är för dyrt när man är ensam och osignad. Ep- eller singel-formatet funkar bättre och blir inte så svårroddat. De musiker jag gillar att jobba med är rätt upptagna och det är lättare att få alla på plats för några kortare sessioner än för en hel platta. Och jag gillar inte när inspelningsprocessen drar ut på tiden för mycket. Älskar ögonblicket bättre, att ta vara på känslan och försöka hålla ihop det till en helhet.

/ Håkan

Tributes: Del Shannon

Postad: 2015-09-18 07:50
Kategori: Tribute-skivor



Del Shannon (född Charles Westover) var en mycket framgångsrik amerikansk sångare på det tidiga 60-talet. Från 1961 till 1965 skrapade han ihop många hits, den kanske mest kända är debutsingeln "Runaway" som toppade USA-listan 1961. Andra hits var "Hats off to Larry", "Little town flirt" (som inte finns med här) och "Keep searchin'" som var Tio i Topp-etta 1965. Mot slutet av 60-talet avtog singelframgångarna, 1967 spelade han in ett album med Andrew Oldham 1967 (som dock inte släpptes förrän 2006), började producera inspelningar med Brian Hyland och Smith och gjorde genom åren många försök till comeback. Bland annat producerade Dave Edmunds singeln "And the music plays on" i Rockfield-studion 1974.
   Hans gamla singlar återutgavs oavbrutet men hans alkoholism hindrade seriösa satsningar på comeback. Fri från droger och i händerna på Tom Petty, som producerade utmärkta albumet "Drop down and get me" (1981), och Heartbreakers i kompet blev ett rejält lyft i karriären. Men Del ägnade resten av 80-talet åt country innan han kom i kontakt med Jeff Lynne som inledde inspelningarna av albumet "Rock on!" som skulle bli hans sista. Del ryktades bli Roy Orbisons ersättare i Traveling Wilburys men djupt deprimerad tog han sitt liv i februari 1990 innan den Lynne-producerade albumet "Rock on!" (1991) släpptes.


"The Del Shannon tribute: Songwriters, vol 1" (Rockbeat, 2013)

När jag läser innehållsförteckningen och raden av medverkande artister på den här tributeskivan saknar jag Tom Petty, en av de största beundrarna av Del Shannon. När jag lyssnar på skivan förstår jag varför. Den här tributeskivan har ambitionen att i första hand tolka hans låtar på ett personligt och gärna udda sätt. "Runaway", Shannons kanske mest kända låt, är gjord som en modern blippande syntlåt, överraskande nog av gamle rockaren Randy Bachman, och i övrigt finns det en genomgående ambition att göra powerpop av hans gamla låtar.
   Skivan är en blandning av Shannons mest berömda hits och mindre kända eller helt okända låtar. Men det är som låtskrivare han mest uppmärksammas på den här skivan. Han har själv eller tillsammans med någon annan skrivit samtliga låtar på skivan.
   Förutom powerpoptemat, med typiska namn som Marti Jones (som också har ritat omslaget), Marshall Crenshaw och Don Dixon. finns det några andra stickspår. Pixies-sångaren Frank Black låter som Chris Rea(!) i "Sister Isabelle", gamle Raspberries-medlemmen Dave Smalley gör underbar Eagles-influerad countryrock av "Restless" och irländska gruppen Stay Still Pills energi med gitarrerna på "Move it on over" förvandlar låten till ren surfpopgaragerock.
   Carla Olsons samarbete med Peter Case på "Keep searchin'" är oväntat blek och The Drysdales version av "I go to pieces" är osensationell medan The Britannicas nymoderna tolkning av "I got you" låter som ett avskalat ELO och Nash Koto gör en personlig tolkning av "Silver birch". Intressant är också när gamle medlåtskrivaren Max Crook dyker upp med komiska gruppen Joe G & the Zippity Doo Wop Band i "So long baby".
   Majoriteten av urvalet låtar är från 60-talet men här finns också några låtar, hämtat från demomaterial och singel-b-sidor, som jag garanterat inte har hört tidigare. Och sammantaget har intresset för Del Shannons gamla låtar ökat medan jag har lyssnat.


1. Drop Down and Get Me (Del Shannon) - KELLEY RYAN with KYM WILKERSON & JODY WESTOVER
2. Runaway (Del Shannon/Max Crook) - RANDY BACHMAN
3. Sister Isabelle (Del Shannon/Brian Hyland) - FRANK BLACK
4. The House Where Nobody Lives (Del Shannon) - MARSHALL CRENSHAW
5. Restless (Del Shannon/Dan Bourgoise) - DAVE SMALLEY
6. You Still Live Here (Del Shannon) - MARTI JONES
7. Silver Birch (Del Shannon/Jonathan Perkins) - NASH KATO
8. Keep Searchin' (Del Shannon) - CARLA OLSON & PETER CASE
9. I Got You (Del Shannon) - THE BRITANNICAS
10. I Go To Pieces (Del Shannon) - THE DRYSDALES
11. Move It On Over (Del Shannon/Dennis Coffey) - STAY STILL PILLS
12. So Long Baby (Del Shannon) JOE G & THE ZIPPITY DOO WOP BAND featuring MAX CROOK
13. Over You (Del Shannon) - RICHARD SNOW
14. Hats Off To Larry (Del Shannon) - THE RUBINOOS
15. Kelly (Del Shannon/Maron McKenzie) - OVERLORD
16. Distant Ghost (Del Shannon) - DON DIXON

/ Håkan

Mogen pop med kall beräkning

Postad: 2015-09-16 07:59
Kategori: 80-talskonserter

Efter sitt tredje framgångsrika album "Yes box allright" (våren 1982) tog det studiobaserade bandet Hansson de Wolfe United beslutet att för första gången turnera.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1982.

HANSSON de WOLFE UNITED
Idrottshuset, Örebro 21 oktober 1982


Bandet med det idrottsklingande namnet Hansson de Wolfe United spelade i ett välfyllt Idrottshus på torsdagskvällen. Bandet befinner sig på sin första mycket uppmärksammade turné och verkar ständigtspela på hemmaplan för en stor och entusiastisk publik.
   På sina tre album har bandet utvecklat ett alldeles eget sound där Lorne de Wolfes dova röst och melankoliska musik har en viktig roll. Mogen popmusik för, såvitt jag kunde se, mogen publik som inte krävde mer än att låtarna, arrangemangen och framförandet skulle stämma överens med skivorna.
   Bandet bakom kärntruppen de Wolfe, Dick Hansson och Claes Palmkvist, är också identisk med det gäng studiomusiker som gjort skivorna så besynnerligt udda i svensk showbiz. Gitarristen Jonas Isacsson och saxofonisten Ulf Andersson gjorde några anmärkningsvärda solon men annars följde konserten ett strikt och beräknat mönster.
   Gruppen saknade helt scenmanér, uppträdde stelbent, ingen svett och inga tårar och det var säkert ingen tillfällighet att gruppen kallade sitt första album för "Iskalla killen". För stundtals tenderade konserten att bli en iskallt beräknad och trist show om det inte hade varit för det faktum att Lorne de Wolfe sjöng gudomligt, och skriver oemotståndliga melodier med träffsäkra och poetiska texter.
   Trots bara tre album i bagaget hade gruppen inga problem att fylla drygt halvannan timme med uteslutande slagkraftigt material.

/ Håkan

"Love & Mercy"

Postad: 2015-09-15 07:59
Kategori: Bio-recensioner



LOVE & MERCY
Directed by Bill Pohlad
(121 minuter)


TITELN "KÄRLEK & LYCKA" RIMMAR VÄL INTE så perfekt med det verkliga livet som Brian Wilson. Däremot är filmen med samma namn en alldeles utmärkt spelfilm som berättar om Brian Wilson under två olika tidsperioder i hans långa händelserika liv. Dels berättar regissören Bill Pohlad om Wilsons 60-tal från tidiga Beach Boys, ofta med exakt överexponerade färgfilmer, till de mer problematiska åren från 1964 när han som 22-åring slutade turnera och bara satt hemma och konstruerade låtar och sound med albumen "Pet sounds" och "Smile" i sitt huvud. Och dels handlar filmen om 80-talet när Wilson träffar sin andra fru och är på väg att göra sin första soloskiva men framförallt befinner sig i händerna på en härskande psykdoktor, Eugene Landy, som på ett ganska vidrigt, hänsynslöst och omänskligt sätt under många år styrde Wilsons hela liv.
   60-tals-delen inkluderar massor med klassisk pop, hur Brian skapade många av sina mästerverk i studion, men berättar också om hur han som människa spårar ur när drogberoende, hallucinationer, religiösa upplevelser och nervösa sammanbrott. Men det är ändå i den tidsmässigt senare handlingen som filmen är djupt engagerande och är då i många delar en tragisk berättelse om ett geni som via droger och sjukdom aldrig får chansen att leva som en vanlig människa och ta sina egna beslut.
   Det är olika skådespelare som personifierar Brian Wilson på väldigt olika sätt. Paul Dano är som en ung Brian nästan porträttlik när han på 60-talet skapar alla sina hits medan John Cusack gör en känslomässig gestaltning utan att vara det minsta lik 80-talets Wilson. Båda är lysande i sina rolltolkningar .
   Men även Paul Giamatti som spelar Landy gör en fantastisk om än djupt osympatisk rolltolkning av psykiatrikern som manipulativt tog över Wilsons liv och med järnhand och stora mängder medicin styrde Wilson dygnet runt, både personligt och musikaliskt. I filmen går det många gånger över gränsen för det mänskliga och jag trodde i min enfald att de värsta ögonblicken i filmen var regissörens verk att skapa mer dramatik än vad nöden kräver.
   Det var tydligen tvärtom har jag läst mig till senare. I den här artikeln, av den engelske journalisten Richard Williams, kan man läsa hans egna upplevelser från möten med Wilson. Men även i kommentarer från både journalisten Chris Charlesworth, producenten Russ Titelman och artisten Sid Griffin går det att utläsa vilken ofattbart avskyvärd person Landy var. Titelman, som var en av producenterna på Wilsons första soloskiva "Love & mercy" (1988), menar att tolkningen av Landy till 100% är sann och riktig.
   Landy anlitades av Brian och hans dåvarande fru Marilyn redan 1975, gav Wilson direkt diagnosen "paranoid schizofren" och tog långsamt men säkert över Wilsons liv, fakturerade 3-4 miljoner om året och styrde till sist Wilsons hela liv och levnadssätt.
   Från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet gjorde Beach Boys, med allt mindre hjälp från en alltmer drogberoende Wilson, mediokra och verkligen lättglömda album. Problemen och skilsmässa ökade bara på Landys kontrollerande inflytande både på personlig och musikalisk nivå. På första soloalbumet) finns det inga gränser på hur Landy har tagit åt sig äran ("Executive Producer: Dr Eugene E Landy"). Han stod också som medlåtskrivare på flera låtar, något som senare har strukits från historien.
   När soloskivan kom minns jag att jag då uppfattade Landy positivt, han hade ju ändå fått Wilson på fötter och stod för en viktig hjälpinsats med ett soloalbum som resultat. Jag recenserade skivan som "en stolt återkomst" där de enkla låtarna var bäst och den långa sviten "Rio Grande" var sämst. Idag när jag lyssnar på den skivan kan jag inte annat än uppfatta den som överskattad.
   Övriga Brian Wilson-album i samlingen, "I just wasn't made for these times" (1995), "Imagination" (1998) och "Gettin' in over my head" (2004) är inte heller några märkvärdiga album. Och årets aktuella album, "No pier pressure", är också en besvikelse.
   Nej, Brian Wilsons storhetstid varade några år på 60-talet och Paul Dano spelar rollen så fint i "Love & Mercy" när han befinner sig i studion med Wrecking Crew-musikerna, spelar in "Wouldn't it be nice" och när han i ett första försök skriver "God only knows" på piano

NÄR EN 21-ÅRIG OFÖRBEREDD Brian Wilson för första gången fick höra "Be my baby" med The Ronettes i augusti 1963 var det en chock för honom. Uppfattade låten och Phil Spectors produktion som helt ouppnåeligt perfekt och sedan den dagen har Brian försökt upprepa receptet på världens största poplåt. Han blev på kuppen besatt av Spectors sätt att producera skivor.
   Brian började med att skriva en låt, "Don't worry baby", som svar på "Be my baby". Fortsatte sedan under många år att göra åtskilliga covers på Spector-låtar. Gjorde Crystals låt från 1961, "There's No Other (Like My Baby)", på en singel-b-sida (1965) och gav ut ytterligare en Crystals-låt, "Then he kissed me" från 1963, som singel (omdöpt till "Then I kissed her")i Europa 1967. Och 1969 gav Beach Boys ut Ronettes låt från 1966, "I can hear music", på singel. Wilsons besatthet av Spector fortsatte långt in på 70-talet när bandet på albumet "15 big ones" (1976) gjorde covers på Dixie Cups "Chapel of love" och Righteous Brothers "Just once in my life".

/ Håkan

60: #33. CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL (1968-1969)

Postad: 2015-09-14 07:57
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Tom Fogerty, kompgitarr, Stu Cook, bas, John Fogerty, sång och gitarr, och Doug Clifford, trummor.

CREEDENCE CLEARWATER REVIVALS Topp 3:

1. Fortunate son (1969)
2. Bad moon rising (1969)
3. Green river (1969)


APROPÅ KORTA KÄRNFULLA KARRIÄRER på 60-talet slår Creedence Clearwater Revival nästan rekord. Efter en mindre upphetsande startsträcka under 1968 med enbart covermaterial på singlarna exploderade John Fogertys låtskrivande. Creedence (som jag i fortsättningen kallar bandet) gav under 1969 ut klassiker på klassiker av vilka jag har tvingats stryka en från ovanstående Topp 3-lista.
   Kvartetten Creedence hade existerat i många år och under andra gruppnamn innan ryktet om gruppens explosiva rockmusik började spridas under 1968. Redan 1960 uppträdde Tom Fogerty, sång/gitarr, John Fogerty, sång/gitarr, Stu Cook, bas, och Doug Clifford, trummor, under namnet Tommy Fogerty & the Blue Velvets i några år innan kvartetten 1964 bytte namn till The Golliwogs. Bröderna Fogerty skrev låtar, under pseudonymerna Rann Wild (Tom) och Toby Green (John) och singlar gavs ut utan någon som helst uppmärksamhet.
   1967 blev bandet erbjuden att spela in ett album med kravet att byta gruppnamn och i januari 1968 blev det slutgiligt bestämt att gruppen skulle heta Creedence Clearwater Revival. Som första singel under nya gruppnamnet släpptes en Golliwogs-singel, "Porterville" ursprungligen släppt 1967, med två egna låtar (skrivna under ytterligare en pseudonym, T. Spicebush Swallowtail) men absolut inget hände. Då fanns plötsligt ingen tilltro till det egna materialet. På gruppens första album var originallåtarna få och på nästa två singlar var det gamla coverlåtar från 50-talet, "Suzie Q" (Dale Hawkins) och "I put a spell on you (Screamin' Jay Hawkins), som förmodades skulle ge gruppen en flygande start.
   Den förstnämnda låten nådde visserligen en hedrande 11:e-plats i USA men jag minns inte att låten gjorde några större avtryck då och Creedence Clearwater Revival var ännu så länge en parentes i rockhistorien. Men det skulle precis efter årsskiftet 1968-69 bli ändring på det. På samma dag, 5 januari, släpptes gruppens andra album, "Bayou country", samtidigt som singeln "Proud Mary" och gruppen hade förevigt etsat sig fast i samma rockhistoria.

CREEDENCE-MEDLEMMARNA HÄRSTAMMADE från Kalifornien men lät som de hade alla sina rötter i Louisianas träskmarker och var granne med Tony Joe White som precis hade släppt sitt första album "Black and white" och kommande klassiker som "Polk salad Annie" och "Rosevelt and Ira Lee". Men i Creedences fall var det typiska swamprocksoundet helt konstruerat och påhittat men inte desto mindre framgångsrikt.
   "Proud Mary" finns inte med i ovanstående Topp 3-lista av det enkla skälet att det finns tre andra Creedence-singlar som är ännu bättre. Och jag kan med viss stolthet meddela att även Tio i Topp-juryn faktiskt ratade "Proud Mary" 1969.
   Creedence var en högproduktiv grupp och John Cameron Fogerty skrev låtar på löpande band. 1969 gav gruppen ut hela tre album och fyra fantastiska singlar där även b-sidorna, "Born on the bayou", "Lodi", "Commotion" respektive "Down on the corner", var på samma makalöst höga nivå.
   60-talets sista Creedence-singel, "Fortunate son", har jag valt som bandets nummer ett-låt för att den inte bara är en av John Fogertys bästa kompositioner. Låten är producerad (även det av Fogerty) på samma pardonlösa sätt som den antikrigslåt det är. 1969 pågick fortfarande Vietnam-kriget och "Fortunate son" är en ren och skär protest mot militär patriotism En ståndpunkt som är aktuell än idag vilket fick Fogerty att spela in låten igen tillsammans med Foo Fighters till sin "Wrote a song for everyone"-albumet.

/ Håkan

Covers: Pierson, Parker, Janovitz

Postad: 2015-09-11 07:56
Kategori: Cover-skivor

PIERSON, PARKER, JANOVITZ: Lost songs of Lennon-McCartney: From a window (RPH Productions, 2003)

Den udda artistkombinationen med sångerskan från det amerikanska poprockiga new wave-bandet The B-52s, Kate Pierson, den engelske soloartisten Graham Parker och sångaren/gitarristen från den amerikanska rockgruppen Buffalo Tom, Bill Janovitz, förenades 2003 för att ge uppmärksamhet åt gamla Lennon-McCartney-låtar, huvudsakligen från 1963-64 och materialet passar perfekt in i säsongens tema med 60-talslåtar på den här sidan, som Beatles aldrig spelade in. Ofta simpla poplåtar som förmodligen inte höll måttet när producenten George Martin kallade till inspelning.
   Jag är förresten osäker på om artisterna, som också inkluderar gruppen Johnny Society (där medproducenten Kenny Siegal ingår), var så mycket samlade under inspelningen av det här albumet. Det är snarare huvudsakligen tre soloartister som var och en tolkar alla de här intressanta låtarna. Däremot är projektet genuint sammanhållet av en gemensam producent, den tämligen orutinerade Jim Sampas, och genomgående samma kompband på alla låtar där trummisen och engelsmannen Dave Mattacks är enda kända namnet.
   För en gammal Beatles-fantast som mig är materialet på skivan högintressant och passar just nu in den här sidans säsongstema med 60-talslåtar. Inga nyheter, allt är ju en gång utgivet med namn som Billy J Kramer, Cilla Black och Peter & Gordon, men det är ändå låtar med en begränsad spridning för att jämföra med Beatles-mått. Artisterna har här huvudsakligen hållit sig respektfullt efter originalen fast givetvis uppdaterat soundet till 2000-talet.
   Fast några gånger känns det än mer fräscht när de kreativt vill sätta lite personlig prägel på sina versioner. Graham Parker har en gammal reggaeådra inom sig, minns "(Hey lord) Don't ask me question", klart förbättrat och förändrat Tommy Quicklys gamla "Tip of my tongue" till en reggaelåt, med blåsarrangemanget har Kate Pierson gjort Cilla Blacks "Love of the loved" till en ny låt, Bill Janovitz tangerar Elvis Costello-klass i Billy J Kramers gamla "I'll keep you satisfied" och Johnny Society toppar allt med den äldsta coverlåten "I'll be on my way", Kramers original från april 1963. Det doftar George Harrison om slidegitarren och hela arrangemanget.
   Det är en tämligen komplett samling Lennon-McCartney-låtar på skivan men av någon oförklarlig anledning saknas "Like dreamers do", Applejacks-låten från 1964. Sedan är det lite förvirrande när Kate sjunger Fourmosts "I'm in love", och byter ut rimmet "world" till "boy" istället för "girl" och även lite malplacerat att höra Janovitz sjunga Mary Hopkins "Goodbye".
   Dessutom är det riktigt vilseledande när det gäller låtskrivarcredit. Badfingers "Come and get it" har korrkt Paul McCartney själv som credit. Fast i fallet med "Woman", Peter & Gordons låt från 1966, är det än mer förvirrat. Låten tillskrivs Lennon_McCartney men även den skrevs av McCartney själv under pseudonymen Bernard Webb utan någon som helst förklaring här. Och allmusic.com-sajten har helt missuppfattat låten och påstår att John Lennon skrivit låten och har därmed uppseendeväckande förväxlat den med hans låt med samma namn från 1980.


1 – Kate Pierson: I'm In Love (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med The Fourmost.
2 – Bill Janovitz: I'll Keep You Satisfied (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med Billy J Kramer with the Dakotas.
3 – Graham Parker: From A Window (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Singel med Billy J Kramer with the Dakotas.
4 – Kate Pierson And Johnny Society: Step Inside Love (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med Cilla Black.
5 – Bill Janovitz: It's For You (John Lennon/Paul McCartney)   
1964. Singel med Cilla Black.
6 – Graham Parker: Bad To Me (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med Billy J Kramer with the Dakotas.
7 – Johnny Society (With Guest Vocalist Robin Zander): That
Means A Lot (John Lennon/Paul McCartney)   
1965. Singel med P J Proby.
8 – Bill Janovitz: Hello Little Girl (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med The Fourmost.
9 – Kate Pierson: Love Of The Loved (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med Cilla Black.
10 – Graham Parker: Tip Of My Tonque (John Lennon/Paul McCartney)   
1963. Singel med Tommy Quickly.
11 – Bill Janovitz: Goodbye (John Lennon/Paul McCartney)   
1969. Singel med Mary Hopkin.
12 – Graham Parker: Come And Get It (Paul McCartney)   
1969. Singel med Badfinger.
13 – Bill Janovitz: A World Without Love (John Lennon/Paul McCartney)   
1964. Singel med Peter And Gordon.
14 – Graham Parker: One And One Is Two (John Lennon/Paul McCartney)   
1964. Singel med The Strangers with Mike Shannon.
15 – Kate Pierson: Nobody I Know (John Lennon/Paul McCartney)   
1964. Singel med Peter And Gordon.
16 – Bill Janovitz: Woman (John Lernnon/Paul McCartney)   
1966. Singel med Peter And Gordon.
17 – Johnny Society: I'll Be On My Way (John Lennon/Paul McCartney)
1963. Singel-b-sida ("Do you want to know a secret") med Billy J Kramer with the Dakotas.

/ Håkan

"Deep in the woods"

Postad: 2015-09-10 10:14
Kategori: Ingen



Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/9 2015.

CRASH N RECOVERY
Deep in the woods
(Rootsy)


Det finns så många begränsade genrebetckningar. Som exempelvis country. Kommer från Live at Heart-festivalen där just genrebetckningar var ett av många diskussionsämnen. Och då var det ändå artisterna eller grupperna själva som beskrivit sin egen musik och det stämde - ibland. Med den inledningen på den här texten vill jag mena att det norrländska bandet Crash n Recovery spelar mer än bara countrymusik. Ändå är det kanske country som är den mest sammanhållande länken eller den minsta gemensamma nämnaren i deras varierade och omväxlande musikstil.
   För att återknyta till Live at Heart-festivalen var americana en väldigt populär genrebeteckning. En lika tydlig som hopplöst omöjlig beskrivning av en grupps musik. Americana-stämpeln visar tydligt åt vilket håll musiken drar, det är inte indiepop eller electronic, men i övrigt kan det vara allt från blues till singer/songwriter-pop.
   Crash n Recovery, från Forsed nära Kramfors, tillhör naturligtvis den breda americana-vågen av band och country-etiketten ligger trots allt närmast till hands som beskrivning av gruppens musik. Men den bör inte kopplas ihop med genrens mest klämkäcka och anonymt strömlinjeformade avarter. Ty det här sex personer starka bandet har variation som ett kännetecken. "Deep in the woods" kan uppfattas som en liten resa i USA, som visserligen börjar och slutar i Nashville, och är omväxlande och stundtals imponerande bred på den plattform som lite begränsat kan kallas country.
   Bandet gjorde ett bejublat uppträdande på Live at Heart och i de snabba låtarna, som av naturliga skäl var i majoritet på konserten, var det lätt att uppfatta bandets countryfierade sound. Men det var kraftfullt och en musikalisk knockout i magtrakten, med sångerskan Linda Engström som sammanhållande frontperson.
   På skiva är inte styrkan i bandets sound lika dominerande och blir som redan nämnts en smakfull blandning där både sött och salt blandas när de presenterar allt från snabb bluegrass till finaste, eleganta ballad. Blandningen gör helheten till ett djupt underhållande album.
   Linda, som har skrivit en majoritet av albumets låtar, har också en röst som gör att man lyssnar på bandets musik. När jag pratade med henne under Live at Heart-festivalen ville hon nog mest bli jämförd med Emmylou Harris, och den parallellen är ju inte helt ologisk, men på skiva vill jag gärna dra paralleller med ett annat 70-talsnamn, Linda Ronstadt.
   Det finns, bland mycket annat, några låtar på skivan som bottnar i mycket tidig amerikansk countryrock och framför mina ögon och i mina öron ser och hör jag en allt tydligare bild av en tidig Linda Ronstadt kompad av Eagles-medlemmar, som alla hade countrybakgrund, innan Eagles fanns. Där någonstans befinner sig Linda Engström nu med sin röst, en lätt sträv, känslofylld, personlig och stark stämma, och främst i skivans ballader hör jag lysande personlighet.
   Men det här är ett genuint band med många imponerande detaljer från gitarristen Johan Arveli (Ellen Sundbergs gitarrist som har producerat skivan) via fiolspelaren Lars Åstrand och den sjungande trummisen Olle Söderlind till Lindas självlysande styrka.
   Titellåten, "Restless man" och nästan gospelinfluerade "Take me back" är nog skivans självklart breda publikfavoriter men personligen har jag fastnat för balladerna med "Last flight" som ouppnåelig höjdpunkt. Och då faller alla övriga jämförelser samtidigt som mitt hjärta tveklöst smälter. Crash n Recovery har gjort ett mycket intressant och varierat album.

/ Håkan

Ett gott hantverk på hög volym

Postad: 2015-09-09 07:55
Kategori: 90-talskonserter

Sommaren 1992 var göteborgaren Stefan Andersson det hetaste artistnamnet på en svensk scen. Som skivdebutant toppade han alla listor med slutsålda konserter som följd. I mars 1992 släpptes albumet "Emperors' day" som innehöll flera hitlåtar, bland annat "Catch the moon".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1992.

STEFAN ANDERSSON
Ritz, Örebro 20 maj 1992


Det nya stjärnskottet Stefan Anderssons två kvällar på Ritz var inte överraskande utsålda hus. En stor publik, med tydligt kvinnliga inslag, som tog emot göteborgaren med öppna armar. Och gav hans tuffa rockmusik en älskvärd inramning.
   Stefans skivframgångar är både överraskande och helt väntade på samma gång.
   Det är en bragd att få spela in ett debutalbum på engelska i Sverige idag. Sedan har Stefan haft stor hjälp av influenser från namn som Springsteen, Mellencamp, Van Morrison och Bryan Adams för att själv bli känd.
   Tycka vad man vill om albumet, själv tyckte jag att Bryan Adams (ett namn Stefan kategoriskt undviker att nämna) skugga vilade över skivan, så är "Emperors' day" ett fantastiskt gott hantverk som mår bra av hög volym.
   Välformulerade låtar efter den hårda rockmusikens alla skrivna regler. En ballad på var tredje/fjärde låt och så vidare.
   Den smarta balansgången gällde också på scen ty Stefan Anderssons liverepertoar innehöll endast låtar från debutskivan fast i en annan ordning.
   En viss dynamik från skivan med akustisk gitarr i botten och ett flyktigt piano ovanför försvann i den täta scenmixen men kompenserades av en närhet som inte går att uppleva bättre på någon annan scen än just Ritz.
   Publiken fick ge sig till tåls i 35 minuter innan allsången bröt ut i "Catch the moon". Som inte gjorde ett kokande Ritz mindre svalt...
   Göteborgaren Andersson håller sig med ett oprövat kompband stockholmare men samarbetet på scen fungerade smärtfritt utan att bjuda på några större utsvävningar.
   Det är givetvis begränsat att ge sig ut på turné med bara ett album i ryggen och dessutom inte spela några covers. Då tog alla låtar slut redan efter en knapp timme och en utmattad publik orkade inte riktigt ropa in Stefan Andersson för fler extralåtar.

/ Håkan

Ellen Sundbergs nya singel

Postad: 2015-09-08 07:58
Kategori: Filmklipp

Några dagar utan livemusik sätter abstinensen in och den här videon "Vägen är lång" med Ellen Sundberg lindrar det mesta. Det är en ny version, inspelad med turnébandet Widowmakers, och det är en klockren hit.



/ Håkan

Vägen tillbaka efter fyra festivaldygn

Postad: 2015-09-07 11:05
Kategori: Live at Heart


Bilder: Anders ErkmanDavid Södergrens Hot Fives fina samarbete med Karin Wistrand.

PÅ VÄGEN TILLBAKA TILL VERKLIGHETEN efter en utflykt i en sanslöst intensiv musikfestival (Live at Heart) finns det några lösa trådar, noteringar, oanvända bilder och kvarlämnade föremål att sortera. Bland annat några kompletta setlists att redovisa.
   Till höger är det David Södergrens Hot Fives autentiska låtlista från i fredags på Harrys (tack, Erik Mattsson) när Karin Wistrand gjorde ett bejublat gästinhopp på "Rocky Balboa". Och sedan, lite mer överraskande, sjöng duett med David i Docenternas "Söderns ros". Trots denna fusklapp lyckades jag först namnge låten som "Söders kors" men allt är nu rättat och klart, Benke.
   Som listan visar inledde gruppen med en helt ny låt, "En kula för mig", och sedan följde ett urval starka, snabba, typiska DSH5-hits som avslutades med Karins inhopp.
   Richard Lindgren har ju en förmåga att inte på förhand vilja bestämma sina låtlistor och i de fall han har skrivit en förmodad ordning på låtarna brukar han i tio fall av tio ändra sig. Då är det bra att ha flexibla, duktiga och spontana medmusiker till hjälp. Under de tre Live at Heart-konserterna (olika låtar/olika ordning) fanns Simon Nyberg och Olle Unenge vid hans sida och låtarna han till slut bestämde sig för att framföra blev:

Kulturhuset, fredag:
   Dead man
   Sundown on a lemon tree
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   I used up my tomorrows
   A miracle like you
   Back to Brno
   Lonesome Giacomo (ny låt)
   Goodbye Rosie

East West Sushi, lördag:
   Sundown on a lemon tree
   If only she came walking by
   One step behind (med Fanny Holm)
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   In search of a Rose

Kulturhuset, lördag:
   If I ever walked away
   Sundown on a lemon tree
   Grand Hotel
   I used up my tomorrows
   One step behind (med Fanny Holm)
   Deportees
   Make me a pallet on the floor
   A miracle like you

I ett avslägset mejl hittar jag även Olle Unenges setlist från i fredags på Behrn Hotell. Komplett med tidsangivelser och tonart. Sju svenska låtar och en Dylan-cover men av tidsskäl valdes "extralåten" bort.

   Vid Denna Blåa Dörr 3:30 C
   Skål För Min Fader 3:00 Am
   Långsamt Väder 4:15 Em
   Det Här Gamla Tåget 3:10 Em
   Mellan Ebb Och Flod 4:20 D   
   Flod På Väg 4:00 Dm
   Kejsarens Nya Kläder 4:10 G   
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
   Song To Woody 4:00 A

/ Håkan

60: #34. THE BYRDS (1965-1969)

Postad: 2015-09-07 07:54
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: David Crosby, gitarr och sång, Chris Hillman, bas och sång, Jim McGuinn, gitarr och sång Michael Clarke, trummor, och Gene Clark, sång och tamburin.

THE BYRDS Topp 3:

1. So you want to be a rock'n'roll star (1967)
2. Eight miles high (1966)
3. My back pages (1966)


EFTER TRE ENGELSKA BAND MED RELATIVT KORTA 60-tals-karriärer riktar jag nu in strålkastarna mot USA på andra sidan Atlanten. Och mot en grupp, The Byrds, med en tämligen lång karriär och en väldigt omfattande skivproduktion som dessutom sträckte sig en bit in i 70-talet. Med ett under åren nästan oräkneligt antal medlemmar gick gruppen genom många soundmässigt olika perioder och det är ett näst intill omöjligt uppdrag att välja blott tre singlar ur en så omfattande katalog.
   Utan att på något sätt ge bredden och variationen en chans är mina singelval koncentrerat kring 1966 och 1967. En produktiv och kreativ period, med tydliga pop- och rockinfluenser, i en grupp vars medlemmar i inledningsskedet hade rena folkmusikrötter och sedan via en kort countryperiod utvecklades till en konventionell rockgrupp runt 1970.
   Men det började alltså redan 1964 när fem folkmusikkillar, Gene Clark, sång/tamburin, Jim McGuinn, gitarr/sång, Chris Hillman, bas/sång, Michael Clarke, trummor, och David Crosby, gitarr/sång, strålade samman under namnet The Beefeaters som efter The Beatles-mönstret snart ändrades till felstavade The Byrds.
   Med sin bakgrund i folkmusiken hade bandet, som var öppet inspirerade av Beatles, en ambition att etablera en ny genre: folkrock. Och det blev på bandets två första singlar, "Mr tambourine man" och "All I really want to do", helt naturligt att ta avskalade Bob Dylan-original och ge dem ett poppigare, modernare med mer elektriska arrangemang. Snacka om klassisk debutsingel, det 12-strängade gitarr-soundet på "Mr tambourine man" tillhör verkligen pophistorien fast i rättvisans namn var engelska Searchers steget före i låtar som "Needles and pins" och "When you walk in the room".

DET FINNS INTE RIKTIGT PLATS för att belysa Byrds samtliga singlar i den här texten och det finns många potentiella utmanare till en plats bland de tre. Exempelvis är det synd att inte kunna uppmärksamma Gene Clarks tidiga singellåtar, "I'll feel a whole lot better", "I knew I'd want you" och "Set you free this time", tillräckligt. Clark, som lämnade bandet samtidigt som "Eight miles high" släpptes i mars 1966, var bandets klart mest framträdande låtskrivare första året. Hans låtar hamnade dock ofta på bandets singel-b-sidor.
   Men under 1966 började övriga medlemmar i bandet skriva låtar och "Eight miles high" är ett samarbete mellan Clark, McGuinn och Crosby, Byrds första singel med originalmaterial som huvudsakligen skulle bli bandets recept i framtiden. McGuinn, som ännu inte bytt förnamn till Roger, skrev bandets två följande singlar, "5 D (Fifth dimension)" och "Mr Spaceman". På "So you want to be a rock'n'roll star" blev det dags för nästa låtskrivarsamarbete, nu mellan McGuinn och Hillman.
   Med den nya producenten Gary Usher, känd som låtskrivarpartner till Brian Wilson ("In my room" och "409") och på skivor med Hondells och Surfaris, utökades Byrds sound med spännande detaljer som blås (Hugh Masekela), baklängesljud och autentiskt publikskrik. Resultatet blir ju en vrålande och klockren rocklåt som också blivit mycket uppmärksammad i coverversioner med både The Patti Smith Group och Tom Petty & the Heartbreakers.
   "So you want..." blev också en av hörnstenarna på Byrds-albumet "Younger than yesterday" vars titel hämtats från Bob Dylans text till "My back pages" som också är en lysande singel med Byrds. Alltså ytterligare en Dylan-låt som Byrds har lyft fram i det kommersiella ljuset och det skulle komma fler innan 60-talet var till ända, "You ain't going nowhere" (från Byrds countryperiod 1968 med Gram Parsons på orgel) och "Lay lady lay" som släpptes på singel med Byrds en månad innan Dylan.
   Byrds vackra version av Goffin-Kings "Goin' back" (som visserligen inte slår Dusty Springfields tolkning...) och filmlåten "The ballad of Easy Rider" är andra noterbara Byrds-singlar i en riktigt omväxlande diskografi.

/ Håkan

Ju fler krockar, desto...

Postad: 2015-09-06 22:20
Kategori: Live at Heart




Northern Indians (John Andersson och Josef Eriksson) gjorde ett sympatiskt och personligt intryck.


Lördageftermiddag på East West Sushi med Olle Unenge, Fanny Holm och Richard Lindgren.


Bilder: Carina ÖsterlingRichard fick hjälp av både Olle, Fanny och Simon Nyberg

Bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren i högform.

AVSLUTNINGSKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 6.0 gick i lättsamhetens tecken för egen del. Jag hade inga professionella recensionsuppdrag och fick min mycket eftertraktade timeout-timme framåt kvällen. Men kvällens program saknade ändå inte både oförglömliga och överraskande upplevelser. Som exempelvis Northern Indians, duon från Piteå, som har gjort ett alldeles utmärkt album tidigare i år, "The great escape". Killarna från norr gav ett mycket personligt intryck och visade sig äga både en musikalisk och komisk ådra på det norrländskt sträva men ytterst sympatiska sättet.
   Som son till Ronny Eriksson, som fanns i publiken, hade Josef Eriksson talets gåva på det anspråkslösa sättet. Mellan låtarna berättade han små upplevelser från den 96 mil långa resan till Örebro och hur storögt han uppfattade staden. Mycket underhållande och tillsammans med John Andersson presenterade Eriksson en mer avklädd och akustisk variant av skivans lite mer studiobaserade sound.
   Josefs röst påminde stundtals om Don Henleys, John hade ett underbart ljud i slidegitarren och sångerna hade även live en gyllene klang och en påfallande styrka i det lilla. Publiken var oväntat positiv och duons skivbolagsboss Håkan Olsson (till höger) var lika nyfiken och nöjd. Olsson har under Live at Heart-kvällarna fått uppleva adepterna Crash n Recovery och Northern Indians live första gången och det har slutat väldigt positivt.
   Northern Indians var kvällens höjdpunkt men för min del började festivalen för ovanlighetens skull redan på eftermiddagen på East Wests singer/songwriter-scen. Främsta anledningen var Stockholms Fanny Holm, Malmös Richard Lindgren och Karlstads Bobby Sant (se vänster) som uppträdde efter varandra. De är märkligt nog varandras vänner, Bobby känner Fanny som känner Richard.
   Fannys lätt spruckna röst gav en hes personlig touch på hennes framträdande och gitarrspelet glittrade verkligen, Richard levererade som vanligt med sina starka sånger, ibland förstärkta av Olle Unenge och Fanny Holm sjöng duett med Richard i "One step behind" medan Bobby Sants låtar hade en sedvanligt kraftfull profil.
   Kvällssessionen inleddes lite spontant med den walesiske sångaren och gitarristen Junior Scully (till höger) på Saluhallens lilla scen. En munter kille med gitarr som gillade Örebro så mycket att han i nästan varje sång i smyg lade in namnet på staden. Som i exempelvis "Mrs Robinson".
   Sedan blev det återigen Rootsy-tema på Kulturhuset på vårt Live at Heart. Först ovannämnda Northern Indians och ett återbesök i Richard Lindgrens låtskatt och mycket riktigt, som jag själv förutspådde igår, var det bara tre låtar som var gemensamma med fredagskvällsrepertoaren, "Sundown on a lemon tree", "I used up my tomorrows" och "A miracle like you".
   Den här gången, till skillnad från i fredags, fick han hjälp av Simon Nyberg under hela framträdandet. Med skickliga inpass på både 12-strängad akustisk gitarr och banjo höjde Simon det musikaliska värdet och duon utökades med både vapenbrodern Olle Unenge, gitarr och sång, och Fanny Holm som duettpartner på "One step behind".
   Från "If I ever walked away" till "A miracle like you" 40 minuter senare var det en fin blandning av vackra sånger, engagemang ("Deportees" med tanke på hur världen ser ut idag), Mississippi John Hurt-rock'n'roll ("Make me a pallet") och egna tillkortakommanden i "I used up my tomorrows", skriven när Richard plötsligt inte fick spela förband till Bob Dylan. Inga nya låtar den här kvällen men han har ett nytt album på gång, som förmodligen släpps i vår, som redan börjat spelats in i Malmö men ska utökas med Italien-inspelningar.
   Efter en liten paus på Bishops Arms blev det kultartisten Gunnar Danielsson (till vänster) som är både rolig och spontan och skriver otroligt pricksäkra texter till sina catchy melodier. I en repertoar som inkluderade både gamla ("Som sommaren") och nya slagnummer.
   Lite blasé och smått trött framåt natten blev det en sväng förbi Harrys där FU*K i den sena nattklubbstimmen inte hade så svårt att rycka med sig en oförberedd publik. Sättningen med bland annat fem ukulele väckte naturligtvis uppmärksamhet men en repertoar som inleddes med Meatloafs "Dead ringer for love", Springsteens "No surrender", "Jumpin' Jack Flash" och lite senare AC/DC:s "Highway to tell" var det naturligtvis raka vägen till publiksuccé. Sjumannagruppen var ett roligt och oväntat inslag förra året men utan överraskningar blev det sent i lördagskväll till ett allmängiltigt coverband. När "I wanna go home"-refrängen ekade mellan högtalarna tyckte vi att det var dags att just gå hem.

ÅRETS FESTIVAL VAR I VANLIG ORDNING musikmässigt den bästa hittills fast vädret inte alltid visade sig från den bästa sidan. Konkurrenssituationen, bland alla ansökningar är det bara de bästa som får spela, har gjort att det är få band och artister som har fått fler chanser än en gång under festivalkvällarna. Vilket i sin tur har gjort det svårt eller omöjligt för oss konsertälskare att pussla ihop den helt oslagbara festivalen. För många krockar ju sämre festival, som ordspråket nu lyder.
   Ändå kan jag inte klaga på mycket, möjligen på sladden mellan sångmikrofonen och mixerbordet på Rosengrens Skafferi i fredagsnatt. Det gör det extra svårt, så här ett knappt dygn efter målgång, att nominera de allra bästa konsertögonblicken. Med tanke på att jag i runda tal missade 350 konserter är väl resultatet inte statistiskt säkerställt men det här är mina höjdpunkter:

Topp 3 på årets Live at Heart:

1. Northern Indians, Kulturhuset (Lördag)
2. David Södergrens Hot Five, Harrys (Fredag)
3. The Bloakes, East West Sushi (Onsdag)


VILL SÅ HÄR I LIVE AT HEART-HELGENS SISTA sekunder tacka alla läsare för all respons, glada tillrop, få klagomål och både nödvändiga och hopplösa tips. Sedan får jag väl också be om ursäkt för ibland obegripliga texter, snabbt forcerade analyser, missade konsertbesök och en och annan felaktighet. Någon (tack, Benke!) gjorde sig lustig när jag (i texten om David Södergrens Hot Fives konsert) i hastigheten döpte om Docenternas låt "Söderns ros" till "Söders kors", en låt som för övrigt Plura skrev för närmare 30 år sedan.

/ Håkan

Teknikstrulig powerpop

Postad: 2015-09-05 16:49
Kategori: Live at Heart



Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen na.se 5/9 2015.

LES GORDONS
Live at Heart/Rosengrens Skafferi, Örebro 4 september 2015


I dessa tider är det kanske opassande att beskriva Örebro som en invaderad stad men under några galna dagar, kvällar och nätter har musiken i alla dess former tagit över innerstaden. Live at Heart har både publik- och konsertmässigt växt och i spåren av den positiva trenden dyker det ofrånkomligt upp problem. Antalet band och artister har kraftigt utökats vilket fått till följd att många bara får en chans på festivalen vilket kan vara förödande om det på något sätt går snett vid det enda ögonblicket.
   Örebrobandet Les Gordons blev sent i fredagsnatt runt midnatt praktiskt och musikaliskt drabbat av en sångmikrofon som inte ville samarbeta med mixerbordet med kraftig försening och en starkt förkortad repertoar som följd. Det är i dessa stunder man önskar att bandet, som bara har en kvällsspelning på Live at Heart, får en chans till revansch.
   Jag har under sex år på Live at Heart sluppit de stora tekniska problemen och bara indirekt hört om strul och förseningar men nu blev jag, publiken på Rosengrens Skafferi och inte minst bandet Les Gordons skoningslöst medvetna om hur mycket en allt annan än pålitlig teknik kan ställa till det. Det är absolut ingen som ska ställas till svars av en novis på teknik som jag men det var ändå tråkigt att få uppleva.
   Jag gick till konserten med höga förväntningar efter förra årets uppvisning i charmig och energisk powerpop. Men bandet fick bara 20 minuter på sig att leverera sin fina gitarrpoprock. Jag är kanske inte helt överens med bandets mer dansanta repertoar men bandets framtid ser ljus ut och med bättre förutsättningar är jag övertygad om att bandet kommer att vara värda ett betydligt högre betyg.

/ Håkan

Inspirerad Richard Lindgren

Postad: 2015-09-05 16:44
Kategori: Live at Heart



Foto: Carina Österling
Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen na.se 5/9 2015.

RICHARD LINDGREN
Live at Heart/Kulturhuset, Örebro 4 september 2015


Richard Lindgren, genom åren en trogen Live at Heart-artist som dock hoppade över förra årets festival, är tillbaka i Örebro med den amerikanska singer/songwriter-traditionen i ryggraden. Stärkt av framgångarna i Italien var det en inspirerad och ovanligt koncentrerad Richard som klev upp på scenen inför en liten men andäktigt lyssnande publik.
   Under konsertens fem första låtar hade Richard sin Örebrokamrat Simon Nyberg på banjo bredvid sig innan han, som spelar i sex olika konstellationer på festivalen, var tvungen att skynda till nästa gig. Simon är ju en virtuos på sitt instrument, explosiva solon på några låtar, och bredvid Richard och hans sånger och tillsammans blev det en halv konsert av finstämd och nästan magisk karaktär. Och den andra halvan, inklusive några inspirerade mellansnack, blev inte sämre.
   40 minuters-konserter ger inte utrymme för några större utsvävningar eller överraskningar men efter sina gamla, "Five pints and a wink from Gwendolyn" och "Back to Brno", och nyare låtar, "Sundown on a lemon tree" och "A miracle like you" (skriven på Stora Hotellet i Örebro) klämde Richard in en helt ny låt.
   "Lonesome Giacomo" hade de typiska Richard Lindgren-dragen, möjligen inte tillräckligt överraskande, men lär växa med tiden. En låt som egentligen är en rocklåt med band och är redan inspelad för nya skivan. Det är ju det som är så fascinerande med en rockpoet, artist och framförallt låtskrivare som Richard Lindgren. Han kan framföra sina låtar i så många olika skepnader, gitarr, piano eller med band, och kan lätt anpassa sitt material för olika sammanhang. Vilket gör honom både flexibel och genuin på samma gång.

/ Håkan

Lördag och final på årets Live at Heart

Postad: 2015-09-05 13:24
Kategori: Live at Heart



Foto: Carina ÖsterlingFagersta Ukuleleklubb (FU*K) kommer tillbaka till Live At Heart.

LÖRDAGAR BRUKAR AV HÄVD VARA DEN MEST KAOTISKA DAGEN på Live at Heart men jag tycker att min preliminära planering för både eftermiddag och kväll är någorlunda fri från nervsammanbrott och svåra val. Jag tycker till och med att jag kan unna mig någon timeout-timme framåt kvällen. Däremot smärtar det mig oerhört att jag tvingas missa den talangfulla och skönsjungande Mathilda Wahlstedt då hennes uppträdande på Wobbler Lounge krockar med Richard Lindgren i Rootsy-arrangemanget. OK, jag såg Richard igår men känner jag honom rätt kommer han säkert bjuda på en till stora delar annan setlista ikväll.
   Förutom Lindgren, recension kommer snart på denna plats, tänker jag även uppleva det alldeles ljuvliga norrländska bandet Northern Indians som i våras släppte det alldeles utmärkta albumet "The great escape" som trots sitt studioproducerade sound lockar till liveupplevelse. Avslutningen på Rootsy-kvällen borgar för underbar variation med både blues (Bert Deivert), folkmusik (Six String Yada) och southern rock från Sundsvall (Jetbone) som jag dock missar.
   Själv kommer jag avsluta kvällen med Gunnar Danielsson och FU*K, två artister som gjorde livet gladare på förra årets festival. Med sin humor och underbart spontana närvaro är Danielsson en ynnest att uppleva live och alla ukulelespelarna i FU*K brukar sprida både glädje och en mängd mer eller mindre oväntade covers omkring sig. Och när klockan har passerat midnatt med en dryg timme kan nog vad som helst hända med det kiltklädda bandet.
   Listan på några förargligt missade programpunkter är inte lika lång som igår men jag kan väl nämna några namn i fall er planering är lite bättre organiserad än min: Skönsjungande Emelie Irewald, Örebros progressiva rock-representanter i Dead Man, indiepopgrabbarna i Portland View och singer/songwritern Jimmy Nordin.
   Märk väl att Karlstad-sonen Bobby Sant gör ett inhopp som reserv på Wobbler Lounge kl 23:00. Kan bli intressant med tanke på att han i samma situation gjorde ett minst sagt oförglömligt inhopp som reserv i Stadsträdgården förra året.

/ Håkan

Historiska och magiska ögonblick

Postad: 2015-09-05 12:24
Kategori: Live at Heart






David Södergrens Hot Five, förstärkta med Karin Wistrand, i en bejublad konsert på Harrys.


Richard Lindgren och Simon Nyberg.


Alla bilder: Anders ErkmanOlle Unenge och hans stora band på Behrn Hotell.

Richard och Simon.


Switchback.


Esse Quam Videri.


Les Gordons.


Alla bilder: Carina ÖsterlingNana Johansson, Olle Unenge och Simon Nyberg.

FREDAGSKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART bjöd på några överraskningar av både positiv och negativ prägel. Största ögonblicket var nog när Karin Wistrand, legendarisk sångerska i Lolita Pop, på ett fullständigt fullpackat Harrys klev upp på scenen och sjöng duett med David Södergren i den elegant vackra "Rocky Balboa" kompat av ett taggat Hot Five. Just i den stunden nådde årets festival med all säkerhet en av sina tre bästa höjdpunkter. Får väl kanske tillfälle att återkomma till en sådan sammanfattning i morgon.
   För min del var konserten med DSH5, som det populärt förkortas, den publikmässigt största upplevelsen igår kväll och jag kan nog hålla med killarna, som jag stötte ihop med på Rosengrens Skafferi runt midnatt, att det under konserten låg något historiskt i luften för bandet. Med publikens hjälp och med sin egen insats i denna speciella situation tog de ett steg upp på karriären.
   Konsertrepertoaren var en mindre överraskande greatest hits-inspirerad låtlista där David och bandet tog tillfället i akt att sprida sina mest slagkraftiga låtar till en stor och festbejakad publik. Ändå fanns det utrymme för en nyskriven låt, "En kula för mig", men utöver ovannämnda duett var väl avslutningslåten kvällens stora överraskning. Helt spontant och helt oplanerat hade Karin och bandet under repetitionerna på eftermiddagen insett att de hade en gammal Docenterna-låt, "Söderns ros" (där Karin duettsjöng på skiva), som gemensam favorit. Och den blev nu fantastisk final på DSH5:s konsert.
   Man blir aldrig för gammal för att lära sig saker och är det någonting jag har lärt mig under årets Live at Heart är det att folkmusikgenren, som väldigt många andra beteckningar, är mycket bred och variationsrik och full av spännande unga musiker och moderna detaljer. I torsdagskväll höjde jag på ögonbrynen Kolonien och efter ett sent och hett tips om Esse Quam Videri (felstavat i programmet) inledde jag kvällsprogrammet med en annorlunda klangrik folkmusik. Intressanta komplexa låtar där både instrument som cajón (trumlåda), charango (boliviansk tio-strängad instrument som jag vill beskriva som en blandning av ukulele och mandolin), keyboards och röster blev något oerhört underhållande och spännande.
   I Saluhallens bistro rådde det en ren och skär feststämning redan innan bandet Switchback ställde sig på den minimala scenen. Efter en förhandslyssning på Stallbacken i torsdagseftermiddag lade vi Chicago-bandets namn på minnet. Kvartetten spelar en typ av bluesrock utan att vara varken upprepande eller speciellt traditionella. Passar min hjärna och mitt hjärta perfekt. Faktum var att bandet i olika konstellationer, Andon Davies och Trigger Gospel, stod på samma scen i hela fyra timmar men vi gick efter 40 minuter vidare till ovannämnda David Södergrens Hot Five-konsert.
   Efter DSH5 blev det en utflykt norrut och ett första besök hos Rootsy-arrangemanget i källaren på Kulturhuset där Richard Lindgren, trogen Live at Heart-artist, uppträdde för första gången av tre på årets festival. Jag har precis levererat en recension till Nerikes Allehanda och den kommer under eftermiddagen också att publiceras här. En kul detalj var att banjokillen Simon Nyberg kompade Richard under halva konserten för att sedan på sin numera berömda cykel bege sig till en annan av sina sex bokade spelningar.
   Richards Örebrokamrat Olle Unenge hade samlat en mindre del av sin 10 personer stora-orkester till konserten på Behrn Hotell där han lite motsägelsefullt men väldigt pricksäkert presenterade sina låtar som "några uppiggande sånger i moll". Visor, pop och rock där både elgitarr (tillfälligt inhoppande Per Oscarsson), grekisk bouzouki (Bengt Olov Johansson), grekisk sång (Nana Johansson), akustisk gitarr/banjo/mandolin (allestädes närvarande Simon Nyberg) förstärkte och förtydligade dessa välskrivna verk till sånger.
   Sista anhalt på fredagskvällens festivalpromenad blev Rosengrens Skafferi där det unga Örebrobandet Les Gordons konsert på förhand skulle bli kvällens största energiinjektion. Trodde jag. Stora tekniska strul försenade och förkortade bandets konsert men jag har ändå skrivit en recension till Nerikes Allehanda utifrån de förutsättningarna. Kommer också här under eftermiddagen.
   Apropå teknikstrul så är Live at Heart en balansgång på slak lina när olika band med olika sättningar snabbt ska installeras på olika scener under korta tidspressade pauser. Eller som David Södergren konstaterade sent i natt:
   - Hela spelningen är ju egentligen ett enda soundcheck.

/ Håkan

Nu är det snart fredagskväll

Postad: 2015-09-04 11:11
Kategori: Live at Heart



Foto: Anders ErkmanRichard Lindgren missar jag aldrig.

LIVE AT HEART 6.0 HAR NÅTT TILL FREDAG och festivalen blir plötsligt på allvar. Så många spelställen, så många artister och det finns stackare, nämligen undertecknad, som krävs på svar vad som är värt att inte missa denna gyllene fredagskväll. För det första kommer jag att missa det mesta i vanlig ordning och en prioritering bland festivalens alla artister är helt nödvändig men ändå otillräckligt när det kommer förslag på två-tre-fyra artister samma klockslag.
   En enda provsmakning, låten som varje artist presenterar sig själv på Live at Hearts hemsida, räcker naturligtvis inte för att bilda sig en rättvis uppfattning om artist och musik men ger ändå en liten fingervisning åt vart det lutar och om det lovar gott eller inte.
   Därför skulle jag idag vilja tipsa om artister på fredagsprogrammet som jag vet att jag absolut missar men hoppas att ingen annan gör det. Folkmusikduon John Mitchell & Sofie Jonsson (ett duettnamn efterfrågas), Fluru med Malin Edblad, musikaliskt perfekta Pete & the Poets, norska sångfågeln Hege Brynildsen, några unplugged-varianter med Mighty Stef och The Hawkins, Anja Lagerqvist från Halmstad, Nashvilles Leah Nobel med en lockande Eilen Jewell liknande stämma och slutligen några internationella singer/songwriters som uppträder under så spektakulära namn som Grand Trunk Traveller och Summer Crowd Stereo.
   Det är mina små men väldigt spännande tips inför kvällen. Sedan har jag två konstellationer som jag nästan gråtande konstaterar att jag omöjligt får in i planeringen, Jonatan Lindner & Kapellet och The Plastic Pals. Lindner har jag följt med stora öron sedan This Morning Orchestra-tiden och skrev om hans senaste skiva på det här viset. Plastic Pals är en nyuppväckt favorit, en Stockholmsgrupp som produceras av Chris Cacavas (Green On Red) och uppger gruppnamn som Long Ryders, Dream Syndicate och Flamin´ Groovies som influenser. Och när jag lyssnar på deras senaste singel "Timing is everything" är det inget de behöver skämmas för. Till min fasa uppträder både Lindner och Plastic Pals endast vid ett enda tillfälle på årets Live at Heart. Aaargh!
   Vad är det då som händer som gör att jag under fredagskvällen missar alla ovannämnda guldkorn. Jag inleder kvällen med Ugandas stolthet Evon (som jag missat vid alla tidigare Örebro-tillfällen), fortsätter med Switchback från Chicago, ger DSH5 (David Södergrens Hot Five) chansen att utveckla sitt vinnande recept på folkrockmusik (enligt tillförlitliga källor kommer Karin Wistrand att gästa!), missar aldrig min skånske favorit Richard Lindgren, ser också fram mot Olle Unenge och hans stora band på lilla Behrn Hotell och tänkte avsluta kvällen med de lokala poprockhjältarna Les Gordons. Hoppas det blir som jag tror och har planerat.
   Sedan tror jag överdosen av levande musik är fulländad - för den här kvällen.

/ Håkan

Jag fick en ny favorit

Postad: 2015-09-04 09:51
Kategori: Live at Heart




Bilder: Carina ÖsterlingCrash n Recovery.


Bilder: Anders ErkmanKolonien.
NÄR TIMMARNA INTE RIKTIGT RÄCKER TILL för några djupa analyser får en tidig morgonpromenad i regn fungera som inspirationskälla. Och jag kommer väl ganska snabbt på att höga förväntningar inte bara är något negativt. Laddade och nästan taggade men definitivt förberedda så blev torsdagskvällens första kvällskonsert med Crash n Recovery den triumf och lyckad upplevelse som jag i min positiva dröm hade hoppats på. Det norrländska countrybandet är en relativt ny bekantskap. Jag hade innan konserten lyssnat igenom nya skivan relativt noggrant och stundtals upptäckt rent magiska detaljer men var även i övrigt som helhet imponerad.
   På Clarions breda scen och framför en ännu en gång fullpackad Live at Heart-lokal gick bandet med sångerskan Linda Engström i spetsen ut hårt med både taktfast country och välsjungna låtar. Linda, som också skriver en majoritet av gruppens låtar, hade live en otrolig stämma som ibland tangerade den alltför duktiga nivån men huvudsakligen hade hon en rivig och personlig röst. Nästa vecka, när jag recenserar deras nya album "Deep in the woods" (som jag förutspådde igår fanns den till försäljning efter konserten), kommer jag dra paralleller mellan Linda och en annan Linda, nämligen Linda Ronstadt.
   Förutom att de förutsägbart framförde låtar från den nya kommande skivan fick de även chansen att visa upp låtar från 2012-skivan "Post the storm" och även spela några helt nyskrivna låtar. Bandet, som i huvudsak härstammar från Forsed, är helt klart en ny favorit.
   Kvällen i övrigt på Live at Heart blev väl inte riktigt enligt den grandiosa planen som jag målade upp i går på den här platsen. Uttrycket "krypa till korset" är kanske lite magstarkt i sammanhanget men jag kom aldrig iväg till Nikolaikyrkan och avantgarde-experimentet Sturle Dagsland. Blev kvar i glada vänners lag men fick, medan jag lite på avstånd hörde folkmusikgruppen West Of Eden, motsägelsefulla rapporter om uppträdandet i kyrkan. Det pendlade mellan "fullständig katastrof" och "världsklass!". Vem i hela världen kan man lita på?
   Apropå tips, rapporter och upplevelser är hela Live at Heart en myllrande informationsbas där intressanta fakta byter ägare oavbrutet. Sprang på 3/8-delar, eller nåt sånt, Bagari-Hayes som la sig i den "heta" debatten om bandens genrebeteckningar. De kallar sig "country" i brist på att den perfekta beskrivningen "poprock" inte var tillgänglig.
   Sedan träffade jag en nöjd skivbolagschef, Rootsys Håkan Olsson, efter konserten med Crash n Recovery. Han ger ut bandets skivor men hade aldrig tidigare upplevt gruppen live men var, liksom jag, mycket imponerad. Diskuterade också arrangörens vedermödor med Anders Larsen och fick ett hett tips om att en av Örebros historiskt sett största rocksångerskor dyker upp på en Live at Heart-scen ikväll. Mer om det bland mina tips inför fredagskvällen som dyker upp här om några timmar.
   Kvällens roligaste kommentar kom från Simon Nyberg, som jag mest identifierar som banjospelare i Tullamore Brothers. Under fredag och lördag på Live at Heart spelar han i sex olika konstellationer på fem olika scener. På en fråga om det är svårt att hålla isär alla åtaganden musikaliskt svarade han väldigt jordnära:
   - Nej, det ska nog gå bra. Det absolut viktigaste är att ha en bra fungerande cykel!
   Efter Clarion behövde jag luft och stegen gick mot East West. Mitt förutspådda svåra val mellan rockiga Factory Brains och poppiga Le Maine slutade lite oväntat med en Kolonien-konsert, den unga folkpopkvartetten som hade ett spännande sound och mycket engagemang i ryggraden. Sedan kanske jag inte förstod glittret i ansiktet fullt ut.
   Petunia & the Vipers var slutmålet för min torsdagskväll på Live at Heart. Amerikanen Petunia, som uppenbart inte har något förnamn, gräver djupt i musikhistorien och har hamnat i 30-talet och joddlade stundtals som en återfödd Jimmie Rodgers. Showen innehöll också bildspel och steppdans för att göra upplevelsen än mer märklig. Under Live at Heart-kvällarna är det lokala musiker i kompbandet, huggormarna Clas Olofsson, steelgitarr (med Hawaii-klang), och Fredrik Landh, ståbas, som naturligtvis klarade jobbet galant.
   Det var roligt, intressant och underhållande men jag kunde inte med bästa vilja i världen bli tillnärmelsevis lika imponerad som min vän Pelle som var däckad av både musiken och uppträdandet. Sådana kärleksförklaringar sprider inspiration i världen.

/ Håkan

Gav variationen ett ansikte

Postad: 2015-09-03 15:25
Kategori: Live at Heart




Foto: Anders ErkmanMary Beth Richardson i Banditos

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 3/9 2015.

BANDITOS
Live at Heart/East West Sushi, Örebro 2 september 2015


Ryktet om det här bandets förträfflighet har verkligen snurrat runt under de senaste veckorna. Från både muntligt och skriftligt (full poäng i DN) håll har jag hört så många högljudda hyllningar att jag egentligen bara borde bli besviken hur sanslöst bra den här sextetten än uppträder på scen. Men jag gjorde en tämligen taktisk fint genom att lyssna på deras senaste skiva, debutalbumet, som är en bra presentation av ett varierat bandsound men som är långtifrån lika fysiskt övertygande och påträngande som på scen.
   Nu blev gruppens dryga 35 minuter på scen ett alldeles för kortfattat och koncentrerat smakprov för att riktigt kunna bedöma gruppens styrka i sin helhet på en lång konventionell konsert.
   På scen var det mycket skägg, långt hår och ett väldigt manligt överflöd men längst fram stod den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson och sjöng Loretta Lynn-country med en röst som hon uppenbart hade ärvt från Janis Joplin. Men Banditos är så mycket mer än bara country och Mary Beth fick också dela sångmikrofon med banjospelaren Stephen Pearce och gitarristen Corey Parsons och det blev på denna korta konserttid utflykter till både soul och rock.
   Luften var inte bara varm och het minuterna innan Banditos stod på scen. Den var också tjock av nästan ouppnåelig förväntan och under de inledande låtarna var det just bara bra men inte överjordiskt spännande. Och när jag efter en kvart plitade ner "önskar mig något mer" i mitt anteckningsblock kom en magnifik soulballad och gav variationen ett ansikte och lyfte konserten några nivåer.
   Sedan blev slutet på konserten en enda lyckad raksträcka och bandet, där gitarristen Jeffrey Salter i sin Alabama-t-shirt fick utrymme för några heta solon, visade att de verkligen kunde rocka och vara förbluffande tajta på samma gång. "Still sober (after all these beers" blev en oerhörd showstopper, och så dags hade East West Sushi hade förvandlats till ett svettigt honky tonk, och det fick mig oroligt att titta på klockan och tänka att måtte det här aldrig ta slut.
   De här fem killarna och en glödhet sångerska hann som sagt inte riktigt med att leverera all sin inneboende energi och jag väntar med det högsta konsertbetyget när de förhoppningsvis snart kommer tillbaka till de svenska scenerna. En plats och en publik de med övertygande egna ord berättade att de gillade.

/ Håkan

Mina tips inför torsdagskvällen

Postad: 2015-09-03 11:31
Kategori: Live at Heart



IGÅR VECKLADE JAG IN MIG I PROBLEMET att sätta etikett på artisters musik och gav underförstått festivalen ansvaret för en del märkliga genrebeteckningar. Festivalledningens Lars-Göran Rosén, artistansvarig, förklarar att det är banden själva som sätter sin egen etikett. Punkt slut.
   Ibland uppfattar jag mig själv ha en tämligen enkelspårig musiksmak men ikväll tänker jag på fyra Live at Heart-timmar ta mig från country via avantgarde och rock till americana och förhoppningsvis överlever jag. Idag är det torsdag, den andra festivaldagen, och utbudet har ökat till sex festivalscener på kvällen. Lägg till de tre utomhusscenerna under dagen, Våghustorget, Stallbacken och Örebro Slotts Restaurang, och det finns ytterligare 24(!) konserter att prioritera bland.
   Jag inleder förmodligen kvällsaktiviteterna på Clarion Hotel där det norrländska countrybandet Crash n Recovery uppträder. Och precis när jag skriver det ramlar gruppens nya album, "Deep in the woods", in i brevlådan. Skivan, producerad av Ellen Sundbergs gitarrist Johan Arveli, släpps officiellt nästa fredag men jag är övertygad om att skivan finns till försäljning vid gruppens två konserter under Live at Heart.
   Fortsätter sedan till Nikolaikyrkan och den på förhand mycket omtalade Sturle Dagsland som enligt rapporterna ska bjuda på något "intensivt" och "överraskande" i den för mig obekanta genren avantgarde. Hans föreställningar brukar beskrivas som "en vild och brutal apokalyps". Spännande är bara förnamnet.
   Timmen efter väljer jag mellan Factory Brains och Le Maine. Båda grupperna beskrivs (nu är vidär igen!) som rock men jag vill nog kalla Stockholmsgruppen Factory Brains för hård rock och Le Maine, med sångerskan Tove Blum, som spännande pop. Se den vackra videon och lyssna på "Daughter of a king" här nedan.
   Torsdagskvällen avslutas, om planerna håller, på East West där Petunia & the Vipers spelar gammal country och rock'n'roll som Petunia själv bekvämt kallar americana. Och om jag har fattat saken rätt är det Örebromusiker i kompbandet.



/ Håkan

Flygande start på Live at Heart

Postad: 2015-09-03 11:12
Kategori: Live at Heart




Foto: Carina ÖsterlingEva Stenström Limited.


Mary Beth Richardson i Banditos.


The Bloakes.

Bilder: Anders ErkmanThe Mighty Stef.

JAG MINNS FESTIVALSTARTDAGEN ONSDAG, en tradition som introducerades 2013, som en lite lugnare konsertdag där utbudet är mindre och publiken är lite mer avslappnat tillbakadragen. Men det gällde inte i år. Det var verkligen fullpackat på East West Sushi och det var verkligen fantastisk liverock tre timmar i sträck. Svettigt, roligt, svettigt och trångt och en underbar energisk start på årets Live at Heart.
   Innan rockmusikutbrottet i alla dess former på sushirestaurangen startade vi lite mjukt och stilla med Eva Stenström Limited på Level. Musikaliskt lite stillsamt. Eva kallar ju genren för singer/songwriter, men med tre killar i bandet som inte hade någon motsvarighet i namnet Limited (begränsad). Ordinarie basisten Magnus Sjöquist, som brutit armen, spelade trummor med en hand och på en låt spelade han bas med en hand! Imponerande som vore han medlem i Cirkus Cirkör.
   Även i övrigt, Jonas Kahnberg, bas, och Daniel Björnmo, gitarr, omgav sig Eva med ett svängigt gäng som framkallade både groove och fina klanger med en repertoar som pendlade mellan tango och Tom Waits.
   Resten av onsdagskvällen gick huvudsakligen i rockmusikens tecken. De tunga akterna The Bloakes, The Mighty Stef och Banditos var lite oturligt placerade på samma scen timmarna efter varandra. Jag får naturligtvis vara nöjd att de tre gruppernas konserter inte krockade med varandra, den situationen finns det dessvärre massor av exempel på resten av festivalen, men det hade varit skönt med en liten promenad mellan konserterna.
   På East West Sushi, där rockmusiken parkerade på onsdagskvällen, bjöds det på rockmusik från flera olika vinklar. Först det unga Örebrobandet The Bloakes som imponerar mer och mer för varje konsert de gör. Gruppen har musikaliskt en 60-talsinriktat sound men det är långt från nostalgi eller simpelt kopierande i deras musik. Från sångarens starka röst via glimrande solon på Rickenbacker-gitarr till den mustiga orgeln går mina tankar mot exempelvis Traffic och Doors men The Bloakes känns mest av allt som ett originalband. En notering: Även det rangliga keyboardstativet kändes genuint 60-tal.
   Irländska poprockgruppen The Mighty Stef har medverkat på en majoritet av Live at Heart-festivaler och gjorde kanske sin bästa spelning igår. De fick god hjälp av ett underbart bra anpassat liveljud men naturligtvis var det den numera kända repertoaren, där både allsång och attack ingår, som var nyckeln till succén. Inför en publik som till stora delar stod och väntade på Banditos.
   Jag har just skrivit färdigt recensionen av Banditos-konserten (publiceras först i NA under dagen och sedan här) och ska inte avslöja alla mina tankar och tyckanden men det är traditionsenligt svårt att leva upp till alltför högt ställda förväntningar.
   Efter så gott som tre timmar i värmen, trängseln och den fantastiskt gemytliga stämningen var det skönt med en liten promenad till Clarion Hotell där The Bagari-Hayes Project avslutade konsertkvällen. Timmen efter midnatt är ingen tacksam konserttid, publiken har börjat tänkt på morgondagen, men det finns också fördelar. De stipulerade 40 minuterna kan lätt förlängas utan att det stör programmet. Och det stora kollektivet Bagari-Hayes, sju man och en kvinna, tog tillfället i akt och spelade i närmare 50 minuter.
   Bandet har ett flexibelt och njutbart sound med flera sångare, där säckpipeblåsaren Christy O'Leary numera får sjunga en låt (nya "Indiana on my mind"). Säckpipan hördes lite dåligt men i övrigt tyckte jag ljudbilden var förvånansvärt bra med tanke på alla deltagare.

/ Håkan

Mina tips inför första Live at Heart-kvällen

Postad: 2015-09-02 11:11
Kategori: Live at Heart



Foto: Carina ÖsterlingThe Bloakes psykedeliska 60-talsrötter på East West Sushi ikväll.

DET FINNS TVÅ SÄTT ATT ANFALLA det enorma utbudet på Live at Heart-festivalen. 1. Att analysera och utvärdera i detalj genom noggrann research av artistutbudet. 2. Att gå på ren instinkt och optimistiskt vandra runt lite planlöst och hela tiden bli överraskad. Jag önskar att jag hade nerver att tillhöra den andra kategorin men mitt hjärta och hjärna kräver en viss trygghet i valet av konserter och artister. Och följaktligen noga planering. Sedan kan spontana och plötsliga infall eller heta tips givetvis skaka om det förutbestämda. Eller som det brukar stå i slut i annonser eller program: Med reservation för ändringar i programmet.
   Min första Live at Heart-kväll i år kommer enligt nämnda plan att bli en blandning av så kallade säkra kort och några för mig nya namn där ryktet har höjt förväntningarna. Av tradition är festivalens onsdagskväll en lugn mjukstart på en förhoppningsvis intensiv fortsättning.
   Kvällens konsertlokaler är förhållandevis få, Clarion Hotel, East West Sushi, Level och Nivå, och personligen väljer jag bort punk, hårdrock, electronic och dessvärre finns det nog inte heller tid att uppleva folk- och singer/songwriter-genren ikväll fast det låter inbjudande om musiken från namn som Eva Stenström Limited, Joe Fiddle (båda Level) och Dimpker Brothers (Clarion Hotel). Sedan är ju den danske gitarristen Aske Jacoby (Clarion Hotel) ett intressant namn. På 80-talet spelade han med Sanne Salomonsen och var också medlem i den legendariska gruppen Varmare Än Körv.
   Efter Live at Heart-galan på Ritz blir det för min del Örebrobandet The Bloakes på East West Sushi. Hörde bandets psykedeliska 60-talsrötter utomhus på förra årets festival och mixen av ungdomlig energi och gammal rock lät bra. Live at Hearts koncept lockar till byte av lokal varje timme men jag blir nog kvar på East West på ytterligare två konserter, The Mighty Stef och Banditos, innan jag avslutar konsertkvällen på Clarion Hotel med The Bagari-Hayes Project.
   Irländska The Mighty Stef, som uppträder under festivalens samtliga kvällar, har under många Örebrobesök byggt upp sitt rykte som en energisk poprockgrupp. Medan amerikanska Banditos från Nashville tillhör kategorin nya stjärnskott speciellt på livescenen med sin mix av många olika intensivt laddade musikstilar som samlas under kategorin americana.
   Att beskriva ett bands musikstil med ett enda ord kan vara förrädiskt. 2012 beskrevs The Mighty Stef som "folk" och i Bagari-Hayes fall känns "country" som en ganska smal och begränsande genre för deras gränsöverskridande och mäkta underhållande musik. När jag för snart två år sedan recenserade bandets debutalbum "Chakoufi" nämnde jag inte country en enda gång. Däremot tyckte jag bandets sound befann sig mellan pop och rock mest hela tiden. Ska bli kul att strax efter midnatt få uppleva bandets eventuella countryinfluenser...
   Så sammanfattas min plan för kvällen med tillägget: Med reservation för ändringar i programmet.

/ Håkan

Snart startar Live at Heart 6.0

Postad: 2015-09-01 18:04
Kategori: Live at Heart





DEN GULDGLÄNSANDE ACKREDITERINGEN ÄR HÄMTAD, spänningen stiger och imorgon sparkar den sjätte upplagan av den ständigt växande musikfestivalen Live at Heart i Örebro igång. Och därmed förvandlas också den här sidan till en typ av festivalblogg. Här kommer jag försöka beskriva vad som kommer att hända, tipsa om mina favoriter i det dignande utbudet, berätta vad som sedan har hänt och en hel del ögonblicksbilder från en innerstad som under fyra dagar, kvällar och nätter är som uppslukad av livemusik i alla dess former.
   Live at Heart-festivalen har i år utökats med filmfestivalen Peace & Love med både intressanta och visuellt gigantiska programpunkter som utomhusvisningar på Stortorget på kvällarna. Jag och en dignande fullmåne var på plats vid premiären i söndagskväll med den spektakulära The Rocky Horror Show på den jättelika "filmduken" som efter en del tekniska strul och några omstarter blev en historisk filmkväll i det centrala Örebro.
   Mitt bevakningsområde under de kommande dygnen är främst musik och jag är inte så säker på att jag varken har tid, engagemang eller ork att kolla upp allting (hiphop, rock, metal, americana, blues, jazz, gospel, country, folk, hardcore, electronic, reggae, soul och pop) i det gränslöst breda utbudet.
   Så här dagen innan startskottet vill man gärna ivrigt syna och analysera det 48 sidor tjocka Live at Heart-programmet som framåt söndag garanterat kommer att vara rejält söndertummat och slitet. Och egentligen redan har fått sina första hundöron. Det är ganska fantastiska siffror, 380 konserter med 223 band på 26 scener, som beskriver årets festival.
   Men det finns också anledning att se tillbaka på traditionen Live at Heart som i år har fått Premier League att ta paus i helgen för att vi musikälskare i Örebro ska kunna ägna oss åt livemusikutbudet på både dagar, kvällar och nätter.
   Inför förra årets festival gjorde jag en inventering av mina minnen med massor av länkar till tidigare festivalögonblick. Och ni kan också söka vidare under kategorin "Live at Heart" till höger på den här sidan och hitta både recensioner och dagsrapporter från tidigare år.
   Jo, jag kommer givetvis att varje dag på denna plats att tipsa om mina favoriter inför eftermiddag och kväll på Live at Heart. Med början imorgon förmiddag.
   För mig personligen är Live at Heart inte bara fyra festivaldygn i september. Min några år gamla festival-t-shirt (se till höger) finns dagligen med vid frukost.

/ Håkan

Di Leva på scen nästan fullpoängare

Postad: 2015-09-01 07:54
Kategori: Live-recensioner



I mars 1989 släppte Di Leva, Thomas i förnamn, sitt uppmärksammade album "Rymdblomma" och 7 april hade turnén med samma namn premiär i Sundvall. Samtliga musiker i kompbandet, förutom Ivarsson och Björklund (som hade sina rötter i samma stad som Di Leva, Gävle), medverkade på skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 1989.

DI LEVA
Brunnsparken, Örebro 28 april 1989


Thomas Di Leva är den mest spektakulära rockartisten som Sverige någonsin haft. Följaktligen blev hans show, föreställning, teatral konsert eller vad ni vill kalla det, en stor upplevelse. Med en aldrig skådad mix av skådespel och rockmusik som i Di Levas regi blev en sammanhängande och ytterst imponerande enhet.
   Jag såg Di Leva på turnén som följde upp "Vem kan man lita på"-albumet då han i sitt spontana mellansnack visade sig ha oanade kvalitéer som engagerad underhållare. På ett anspråkslöst sätt.
   Nu har han gått ett eller två steg längre och presenterade en totalshow där teater och rock gick hand i hand. Där spontan publikkommunikation naturligt ledde in i nästa låt som i sin tur gav näring åt påföljande replikskifte mellan de två skådespelare som Di Leva omgav sig med under den två timmar långa föreställningen.
   Di Leva skojade friskt och engagerade medvetet, utmanade och berömde, utmanade och lyssnade hängivet. Han är en paradox och kan närmast jämföras med Kurt Olsson eller Per Oscarsson fast han befann sig mitt i en välregisserad föreställning.
   Det gjorde att jag lätt smälte alla budskap, skrattade glatt med i skämten och till och med svalde de religiösa undertonerna som ibland kunde anas.
   Inte ett enda ont ord och inte en enda provokation. Som gör stenkastningen i Bengtsfors i lördagskväll både oförklarlig och oförsvarlig.
   Allsköns bråte täckte den annorlunda scenkonstruktionen där Di Leva stod upphöjd med musikerna i ett dike bakom sig. En variant på skapelseberättelsen spelades upp innan Di Leva äntrade scenen genom att kliva igenom en pappersskylt med texten "Lever 9.90"...
   Under den inledande "Ber om ljus" rensades scenen men rekvisitan hade en stor betydelse även i fortsättningen. Fantasin flödade, det sprutade eld från skådespelarnas munnar och Di Leva bjöd publiken på röda äpplen med en symbolisk underton.
   Någon talade om frälsning innan konserten och Di Leva hade mycket riktigt en hypnotiserande effekt på publiken (ca 600 personer) som ibland inte visste om den skulle applådera eller vara tyst.
   Efter den fina, stämningsladdade och ömsinta "Läk min själ" ville ingen bryta tystnaden men Di Leva tog fram elgitarren och framförde "Hänger i ett stup" under konsertens mest vrålande minuter. Se där, ännu ett exempel på Di Levas paradoxala kvalitéer.
   Ljudet i Nya Parkteatern var förhållandevis bra och kompgruppens blandning av gamla och nya ansikten fungerade perfekt. De fem musikerna fick ofta avsluta låtarna generöst. Det gav musiken vingar som sedan försvann ut i det universum som Di Leva ofta hänvisade till.
   Jag är inte vän av långa föreställningar men den 16 låtar långa repertoaren var hundraprocentig med tyngdpunkt på Di Levas senaste, mycket starka album "Rymdblomma". Förlorade lite tempo vid några få omotiverat långa mellansnack. Annars var Di Leva-konserten så nära en fullpoängare man kan komma.
   Extralåtarna bjöd på överraskningar. Inte minst för Di Leva själv. Efter Berry Gordys gamla "Money", som han sjöng med mycket ironi i bakfickan, önskade en flicka i publiken "Söta lilla blomma" som han orepeterat och spontant framförde.
   Publiken fick sedan helt bestämma om konserten skulle sluta lugnt och stilla eller med pumpa pumpa som han uttryckte det. Majoriteten ville det senare och "Glad att du ännu har tårar", en av Di Levas tidiga klassiker, fick avsluta föreställningen som på många sätt var outstanding. Både svårsmält och lättsam men hela tiden med samma passion och ödmjukhet.
   Di Leva tror på UFO:s och är fascinerad av science fiction men som artist var han i allra högsta grad levande och en mänsklig personlighet som förmedlade intryck som lever kvar länge i mitt hjärta och minne.

Di Leva, gitarr och sång
Johan Vävare, diverse keyboards
Bjarne Zan, gitarr
Ulf Ivarsson, bas
Christer Björklund, trummor
Kristoffer Wallman, keyboards

Låtarna:
Ber om ljus
Du är precis
I morgon
Du vet
Vem kan man lita på
Alla vill ha
Läk min själ
Hänger i ett stup
Dansa din sjävul
Jag älskar dig
Om du vore här nu
Vi har bara varandra

Extralåtar:
Money (that's what I want)
Söta lilla blomma
Blunda & se
Glad att du ännu har tårar

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.