Blogginlägg

"Love & Mercy"

Postad: 2015-09-15 07:59
Kategori: Bio-recensioner



LOVE & MERCY
Directed by Bill Pohlad
(121 minuter)


TITELN "KÄRLEK & LYCKA" RIMMAR VÄL INTE så perfekt med det verkliga livet som Brian Wilson. Däremot är filmen med samma namn en alldeles utmärkt spelfilm som berättar om Brian Wilson under två olika tidsperioder i hans långa händelserika liv. Dels berättar regissören Bill Pohlad om Wilsons 60-tal från tidiga Beach Boys, ofta med exakt överexponerade färgfilmer, till de mer problematiska åren från 1964 när han som 22-åring slutade turnera och bara satt hemma och konstruerade låtar och sound med albumen "Pet sounds" och "Smile" i sitt huvud. Och dels handlar filmen om 80-talet när Wilson träffar sin andra fru och är på väg att göra sin första soloskiva men framförallt befinner sig i händerna på en härskande psykdoktor, Eugene Landy, som på ett ganska vidrigt, hänsynslöst och omänskligt sätt under många år styrde Wilsons hela liv.
   60-tals-delen inkluderar massor med klassisk pop, hur Brian skapade många av sina mästerverk i studion, men berättar också om hur han som människa spårar ur när drogberoende, hallucinationer, religiösa upplevelser och nervösa sammanbrott. Men det är ändå i den tidsmässigt senare handlingen som filmen är djupt engagerande och är då i många delar en tragisk berättelse om ett geni som via droger och sjukdom aldrig får chansen att leva som en vanlig människa och ta sina egna beslut.
   Det är olika skådespelare som personifierar Brian Wilson på väldigt olika sätt. Paul Dano är som en ung Brian nästan porträttlik när han på 60-talet skapar alla sina hits medan John Cusack gör en känslomässig gestaltning utan att vara det minsta lik 80-talets Wilson. Båda är lysande i sina rolltolkningar .
   Men även Paul Giamatti som spelar Landy gör en fantastisk om än djupt osympatisk rolltolkning av psykiatrikern som manipulativt tog över Wilsons liv och med järnhand och stora mängder medicin styrde Wilson dygnet runt, både personligt och musikaliskt. I filmen går det många gånger över gränsen för det mänskliga och jag trodde i min enfald att de värsta ögonblicken i filmen var regissörens verk att skapa mer dramatik än vad nöden kräver.
   Det var tydligen tvärtom har jag läst mig till senare. I den här artikeln, av den engelske journalisten Richard Williams, kan man läsa hans egna upplevelser från möten med Wilson. Men även i kommentarer från både journalisten Chris Charlesworth, producenten Russ Titelman och artisten Sid Griffin går det att utläsa vilken ofattbart avskyvärd person Landy var. Titelman, som var en av producenterna på Wilsons första soloskiva "Love & mercy" (1988), menar att tolkningen av Landy till 100% är sann och riktig.
   Landy anlitades av Brian och hans dåvarande fru Marilyn redan 1975, gav Wilson direkt diagnosen "paranoid schizofren" och tog långsamt men säkert över Wilsons liv, fakturerade 3-4 miljoner om året och styrde till sist Wilsons hela liv och levnadssätt.
   Från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet gjorde Beach Boys, med allt mindre hjälp från en alltmer drogberoende Wilson, mediokra och verkligen lättglömda album. Problemen och skilsmässa ökade bara på Landys kontrollerande inflytande både på personlig och musikalisk nivå. På första soloalbumet) finns det inga gränser på hur Landy har tagit åt sig äran ("Executive Producer: Dr Eugene E Landy"). Han stod också som medlåtskrivare på flera låtar, något som senare har strukits från historien.
   När soloskivan kom minns jag att jag då uppfattade Landy positivt, han hade ju ändå fått Wilson på fötter och stod för en viktig hjälpinsats med ett soloalbum som resultat. Jag recenserade skivan som "en stolt återkomst" där de enkla låtarna var bäst och den långa sviten "Rio Grande" var sämst. Idag när jag lyssnar på den skivan kan jag inte annat än uppfatta den som överskattad.
   Övriga Brian Wilson-album i samlingen, "I just wasn't made for these times" (1995), "Imagination" (1998) och "Gettin' in over my head" (2004) är inte heller några märkvärdiga album. Och årets aktuella album, "No pier pressure", är också en besvikelse.
   Nej, Brian Wilsons storhetstid varade några år på 60-talet och Paul Dano spelar rollen så fint i "Love & Mercy" när han befinner sig i studion med Wrecking Crew-musikerna, spelar in "Wouldn't it be nice" och när han i ett första försök skriver "God only knows" på piano

NÄR EN 21-ÅRIG OFÖRBEREDD Brian Wilson för första gången fick höra "Be my baby" med The Ronettes i augusti 1963 var det en chock för honom. Uppfattade låten och Phil Spectors produktion som helt ouppnåeligt perfekt och sedan den dagen har Brian försökt upprepa receptet på världens största poplåt. Han blev på kuppen besatt av Spectors sätt att producera skivor.
   Brian började med att skriva en låt, "Don't worry baby", som svar på "Be my baby". Fortsatte sedan under många år att göra åtskilliga covers på Spector-låtar. Gjorde Crystals låt från 1961, "There's No Other (Like My Baby)", på en singel-b-sida (1965) och gav ut ytterligare en Crystals-låt, "Then he kissed me" från 1963, som singel (omdöpt till "Then I kissed her")i Europa 1967. Och 1969 gav Beach Boys ut Ronettes låt från 1966, "I can hear music", på singel. Wilsons besatthet av Spector fortsatte långt in på 70-talet när bandet på albumet "15 big ones" (1976) gjorde covers på Dixie Cups "Chapel of love" och Righteous Brothers "Just once in my life".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.