Blogginlägg från 2015-09-03

Gav variationen ett ansikte

Postad: 2015-09-03 15:25
Kategori: Live at Heart




Foto: Anders ErkmanMary Beth Richardson i Banditos

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 3/9 2015.

BANDITOS
Live at Heart/East West Sushi, Örebro 2 september 2015


Ryktet om det här bandets förträfflighet har verkligen snurrat runt under de senaste veckorna. Från både muntligt och skriftligt (full poäng i DN) håll har jag hört så många högljudda hyllningar att jag egentligen bara borde bli besviken hur sanslöst bra den här sextetten än uppträder på scen. Men jag gjorde en tämligen taktisk fint genom att lyssna på deras senaste skiva, debutalbumet, som är en bra presentation av ett varierat bandsound men som är långtifrån lika fysiskt övertygande och påträngande som på scen.
   Nu blev gruppens dryga 35 minuter pÃ¥ scen ett alldeles för kortfattat och koncentrerat smakprov för att riktigt kunna bedöma gruppens styrka i sin helhet pÃ¥ en lÃ¥ng konventionell konsert.
   PÃ¥ scen var det mycket skägg, lÃ¥ngt hÃ¥r och ett väldigt manligt överflöd men längst fram stod den intensiva sÃ¥ngerskan Mary Beth Richardson och sjöng Loretta Lynn-country med en röst som hon uppenbart hade ärvt frÃ¥n Janis Joplin. Men Banditos är sÃ¥ mycket mer än bara country och Mary Beth fick ocksÃ¥ dela sÃ¥ngmikrofon med banjospelaren Stephen Pearce och gitarristen Corey Parsons och det blev pÃ¥ denna korta konserttid utflykter till bÃ¥de soul och rock.
   Luften var inte bara varm och het minuterna innan Banditos stod pÃ¥ scen. Den var ocksÃ¥ tjock av nästan ouppnÃ¥elig förväntan och under de inledande lÃ¥tarna var det just bara bra men inte överjordiskt spännande. Och när jag efter en kvart plitade ner "önskar mig nÃ¥got mer" i mitt anteckningsblock kom en magnifik soulballad och gav variationen ett ansikte och lyfte konserten nÃ¥gra nivÃ¥er.
   Sedan blev slutet pÃ¥ konserten en enda lyckad raksträcka och bandet, där gitarristen Jeffrey Salter i sin Alabama-t-shirt fick utrymme för nÃ¥gra heta solon, visade att de verkligen kunde rocka och vara förbluffande tajta pÃ¥ samma gÃ¥ng. "Still sober (after all these beers" blev en oerhörd showstopper, och sÃ¥ dags hade East West Sushi hade förvandlats till ett svettigt honky tonk, och det fick mig oroligt att titta pÃ¥ klockan och tänka att mÃ¥tte det här aldrig ta slut.
   De här fem killarna och en glödhet sÃ¥ngerska hann som sagt inte riktigt med att leverera all sin inneboende energi och jag väntar med det högsta konsertbetyget när de förhoppningsvis snart kommer tillbaka till de svenska scenerna. En plats och en publik de med övertygande egna ord berättade att de gillade.

/ HÃ¥kan

Mina tips inför torsdagskvällen

Postad: 2015-09-03 11:31
Kategori: Live at Heart



IGÅR VECKLADE JAG IN MIG I PROBLEMET att sätta etikett på artisters musik och gav underförstått festivalen ansvaret för en del märkliga genrebeteckningar. Festivalledningens Lars-Göran Rosén, artistansvarig, förklarar att det är banden själva som sätter sin egen etikett. Punkt slut.
   Ibland uppfattar jag mig själv ha en tämligen enkelspÃ¥rig musiksmak men ikväll tänker jag pÃ¥ fyra Live at Heart-timmar ta mig frÃ¥n country via avantgarde och rock till americana och förhoppningsvis överlever jag. Idag är det torsdag, den andra festivaldagen, och utbudet har ökat till sex festivalscener pÃ¥ kvällen. Lägg till de tre utomhusscenerna under dagen, VÃ¥ghustorget, Stallbacken och Örebro Slotts Restaurang, och det finns ytterligare 24(!) konserter att prioritera bland.
   Jag inleder förmodligen kvällsaktiviteterna pÃ¥ Clarion Hotel där det norrländska countrybandet Crash n Recovery uppträder. Och precis när jag skriver det ramlar gruppens nya album, "Deep in the woods", in i brevlÃ¥dan. Skivan, producerad av Ellen Sundbergs gitarrist Johan Arveli, släpps officiellt nästa fredag men jag är övertygad om att skivan finns till försäljning vid gruppens tvÃ¥ konserter under Live at Heart.
   Fortsätter sedan till Nikolaikyrkan och den pÃ¥ förhand mycket omtalade Sturle Dagsland som enligt rapporterna ska bjuda pÃ¥ nÃ¥got "intensivt" och "överraskande" i den för mig obekanta genren avantgarde. Hans föreställningar brukar beskrivas som "en vild och brutal apokalyps". Spännande är bara förnamnet.
   Timmen efter väljer jag mellan Factory Brains och Le Maine. BÃ¥da grupperna beskrivs (nu är vidär igen!) som rock men jag vill nog kalla Stockholmsgruppen Factory Brains för hÃ¥rd rock och Le Maine, med sÃ¥ngerskan Tove Blum, som spännande pop. Se den vackra videon och lyssna pÃ¥ "Daughter of a king" här nedan.
   Torsdagskvällen avslutas, om planerna hÃ¥ller, pÃ¥ East West där Petunia & the Vipers spelar gammal country och rock'n'roll som Petunia själv bekvämt kallar americana. Och om jag har fattat saken rätt är det Örebromusiker i kompbandet.



/ HÃ¥kan

Flygande start på Live at Heart

Postad: 2015-09-03 11:12
Kategori: Live at Heart




Foto: Carina ÖsterlingEva Stenström Limited.


Mary Beth Richardson i Banditos.


The Bloakes.

Bilder: Anders ErkmanThe Mighty Stef.

JAG MINNS FESTIVALSTARTDAGEN ONSDAG, en tradition som introducerades 2013, som en lite lugnare konsertdag där utbudet är mindre och publiken är lite mer avslappnat tillbakadragen. Men det gällde inte i år. Det var verkligen fullpackat på East West Sushi och det var verkligen fantastisk liverock tre timmar i sträck. Svettigt, roligt, svettigt och trångt och en underbar energisk start på årets Live at Heart.
   Innan rockmusikutbrottet i alla dess former pÃ¥ sushirestaurangen startade vi lite mjukt och stilla med Eva Stenström Limited pÃ¥ Level. Musikaliskt lite stillsamt. Eva kallar ju genren för singer/songwriter, men med tre killar i bandet som inte hade nÃ¥gon motsvarighet i namnet Limited (begränsad). Ordinarie basisten Magnus Sjöquist, som brutit armen, spelade trummor med en hand och pÃ¥ en lÃ¥t spelade han bas med en hand! Imponerande som vore han medlem i Cirkus Cirkör.
   Ã„ven i övrigt, Jonas Kahnberg, bas, och Daniel Björnmo, gitarr, omgav sig Eva med ett svängigt gäng som framkallade bÃ¥de groove och fina klanger med en repertoar som pendlade mellan tango och Tom Waits.
   Resten av onsdagskvällen gick huvudsakligen i rockmusikens tecken. De tunga akterna The Bloakes, The Mighty Stef och Banditos var lite oturligt placerade pÃ¥ samma scen timmarna efter varandra. Jag fÃ¥r naturligtvis vara nöjd att de tre gruppernas konserter inte krockade med varandra, den situationen finns det dessvärre massor av exempel pÃ¥ resten av festivalen, men det hade varit skönt med en liten promenad mellan konserterna.
   PÃ¥ East West Sushi, där rockmusiken parkerade pÃ¥ onsdagskvällen, bjöds det pÃ¥ rockmusik frÃ¥n flera olika vinklar. Först det unga Örebrobandet The Bloakes som imponerar mer och mer för varje konsert de gör. Gruppen har musikaliskt en 60-talsinriktat sound men det är lÃ¥ngt frÃ¥n nostalgi eller simpelt kopierande i deras musik. FrÃ¥n sÃ¥ngarens starka röst via glimrande solon pÃ¥ Rickenbacker-gitarr till den mustiga orgeln gÃ¥r mina tankar mot exempelvis Traffic och Doors men The Bloakes känns mest av allt som ett originalband. En notering: Även det rangliga keyboardstativet kändes genuint 60-tal.
   Irländska poprockgruppen The Mighty Stef har medverkat pÃ¥ en majoritet av Live at Heart-festivaler och gjorde kanske sin bästa spelning igÃ¥r. De fick god hjälp av ett underbart bra anpassat liveljud men naturligtvis var det den numera kända repertoaren, där bÃ¥de allsÃ¥ng och attack ingÃ¥r, som var nyckeln till succén. Inför en publik som till stora delar stod och väntade pÃ¥ Banditos.
   Jag har just skrivit färdigt recensionen av Banditos-konserten (publiceras först i NA under dagen och sedan här) och ska inte avslöja alla mina tankar och tyckanden men det är traditionsenligt svÃ¥rt att leva upp till alltför högt ställda förväntningar.
   Efter sÃ¥ gott som tre timmar i värmen, trängseln och den fantastiskt gemytliga stämningen var det skönt med en liten promenad till Clarion Hotell där The Bagari-Hayes Project avslutade konsertkvällen. Timmen efter midnatt är ingen tacksam konserttid, publiken har börjat tänkt pÃ¥ morgondagen, men det finns ocksÃ¥ fördelar. De stipulerade 40 minuterna kan lätt förlängas utan att det stör programmet. Och det stora kollektivet Bagari-Hayes, sju man och en kvinna, tog tillfället i akt och spelade i närmare 50 minuter.
   Bandet har ett flexibelt och njutbart sound med flera sÃ¥ngare, där säckpipeblÃ¥saren Christy O'Leary numera fÃ¥r sjunga en lÃ¥t (nya "Indiana on my mind"). Säckpipan hördes lite dÃ¥ligt men i övrigt tyckte jag ljudbilden var förvÃ¥nansvärt bra med tanke pÃ¥ alla deltagare.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2015 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.