Blogginlägg från oktober, 2015

Anekdoterna engagerade mest

Postad: 2015-10-30 10:24
Kategori: Live-recensioner




Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 2015.

SANNE SALOMONSEN
MATS RONANDER
BENNETH FAGERLUND
Hjalmar Bergmanteatern 28 oktober
Konsertlängd: 19:02-19:57 och 20:21-21:23 (117 min)
Min plats: Rad 11 plats 253, snett vänster från scenen


Höstens turné med Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund arrangeras i Riksteaterns regi. Det är inte så märkligt och överraskande som det först låter ty på konserten i Hjalmar Bergmanteatern på onsdagskvällen var det inte bara musik som spelade huvudroll. Under två timmar, exklusive paus, bjöds det också på några mer eller mindre välregisserade mellansnack med åtskilliga anekdoter från Mats och Sannes långa musikaliska liv.
   Konserten med det en gång gifta paret Sanne och Mats, tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund (som också sjöng), blev inte bara en musikalisk sammanfattning av två gedigna karriärer med massor av kända hits som ryggrad. Mellan alla förutsägbara låtar fick vi berättelser och bakgrund till både låtar och livsöden som stundtals engagerade mer än musiken denna kväll.
   Trots få instrument på scenen, fem gitarrer, keyboards och lite percussion, blev det inte så avskalat som jag hade förväntat mig. Elgitarrer och rungande baspedaler gjorde allt för att kompensera de autentiska arrangemangen. Den uppenbara chansen att göra något lågmält och under huden personligt blev tyvärr aldrig verklighet. Inte heller några direkta överraskningar i repertoaren med låtar som tveklöst tillhör artisternas historia och till viss del även modern musikhistoria i övrigt. Och det passade den nästan hysteriska "greatest hits"-publiken perfekt som svarade med allsång, stående ovationer, taktfasta handklapp och jubel,
   I den stora ambitionen att berätta sina livs historia, i både tal och musik, blev mängden covers av naturliga skäl omfattande under konserten. Det blev blott några få återbesök i Ronanders solokarriär där det inte hade skadat med åtminstone någon låt, "Good for you" eller "Tears of joy", från Sanne/Mats absolut bästa albumsamarbete, "Reality". Och vart tog den storslagna Totta-hyllningen vägen?
   Men från bluesepoken på Power House (Sonny Boy Williamsons "Help me") via Pugh Rogefeldt (munspelskarnevalen i "Jag har en guldgruva") och Ted Gärdestad (helt engelska "Can't stop the train") till ABBA (rockiga "On and on and on") bjöds det ändå på en underhållande blandning musik.
   "A whiter shade of pale" (dekorerad med ett fantastiskt fint munspelsintro istället för orgel) är en klassisk låt, som för kvällen mynnade ut i den lika söndertjatade "When a man loves a woman". På pappret lite malplacerad i det här sammanhanget innan Mats berättade att låtens upphovsman Gary Brooker spelade med Eric Clapton 1981 när Ronander agerade förband, här finns en recension från det ögonblicket.
   Sannes historier var framförallt soloartistens och coversångerskans bakgrund. Berättelser som vid ett tillfälle, blodpropp i hjärnan för nio år sedan, touchade både nerv och engagemang och följdes av kvällens mest innerliga ögonblick när hon sjöng den tämligen nyskrivna balladen "Hjem".
   Intressanta berättelser, javisst, men konserten blev en svår balansgång mellan några spännande nyarrangemang av gamla låtar och ren nostalgi med de egna ögonvittnesskildringarna som extra krydda.
   Versionen av Bruce Springsteens "Fire", som Mats och Sanne gjorde tillsammans, var kvällens höjdpunkt. På en konsert som avslutades i Rolling Stones anda med röjaren "Honky tonk women" och den vackra "Till the next goodbye" som till slut skickade iväg tankarna på Totta som ofta avslutade sina solokonserter med den låten.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Don't stop the train
Everybody wants to go to heaven
When you walk in the room
Kærligheden kalder
Nowhere to turn
A whiter shade of pale/When a man loves a woman

Paus

Den jeg elsker, elsker jeg
Water from the moon
Hjem
On and on and on
Fire
Gör mig lycklig nu

Extralåtar
Honky tonk women
Till the next goodbye

/ Håkan

Tributes: Gordon Lightfoot

Postad: 2015-10-30 07:59
Kategori: Ingen

"Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" (NorthernBlues/Borealis, 2003)

När jag tänker på den kanadensiska sångaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot, som visserligen sker alldeles för sällan, är det nog först och främst låten "Early morning rain" jag förknippar med hans namn. Inledningsvis är det därför överraskande att upptäcka att just den låten saknas på en skiva där femton artister och grupper hyllar Lightfoot. Mitt eget förhållande till Gordon Lightfoot är på ett skrämmande sätt mycket begränsat och jag är faktiskt mer bekant med skaran av artister på den här skivan än låtarna de framför.
   Medverkande artister är nästan uteslutande av kanadensiskt ursprung. Maria Muldaur är amerikanska, Jesse Winchester, Harry Manx och Aengus Finnan är inte födda i Kanada men bor eller har bott (Jesse dog 2014) i landet norr om USA.
   Jag fortsätter analysera minnet av "Early morning rain" och upptäcker att Lightfoots låt först gjordes av den kanadensiska duon Ian & Sylvia 1965 innan Peter, Paul & Mary gjorde den kommersiellt mest kända versionen senare samma år. Och Gordon gav själv inte ut låten förrän året efter. För övrigt saknar jag lite märkligt en låt till på den här hyllningsplattan, "Beautiful" som gav hela skivan sitt namn.
   Gordon Lightfoot är en typisk singer/songwriter med nästan folkmusiker på sitt visitkort. Men versionerna av hans låtar inleds här med överraskande livliga arrangemang. Som exempelvis annars så lågmälda Cowboy Junkies i en ovanligt elektrisk tolkning av "The way I feel" från 1966, en av Lightfoots tidigaste låtar. Men även Jesse Winchesters "Sundown" i skumpande rytmer och Ron Sexsmiths "Drifters", den nyaste Lightfoot-låten här, med bandkomp är välarrangerade versioner.
   Fortsätter på samma tema och njuter också av Blackie and the Rodeo Kings americana/The Band-inspirerade "Summer Side of Life", Tragically Hips Waterboys-liknande "Black Day in July" och Blue Rodeos akustiska pop med CSN-stämmor i "Go Go Round". Men resten på skivan är lugnare och mer likt Lightfoots ursprungsversioner.
   I urvalet av låtar till den här skivan är en stor majoritet hämtade från 60-talet och Lightfoots tidiga karriär. Som exempelvis "Ribbon of darkness", personligt avskalat tolkad av Bruce Cockburn, och "Home From the Forest", i Murray McLauchlans folkmusik-doftande version med piano och tin whistle. Folkmusik är också en framträdande ingrediens, med banjo och tin whistle, på James Keelaghans långa (7:30) "Canadian Railroad Trilogy" som till och med distanserar Lightfoots original med över en minut.
   Måste också nämna Connie Kaldors pianoavskalade tolkning av Lightfoots näst mest kända låt, "If You Could Read My Mind".
   Efter alla Lightfoot-tolkningar avslutas skivan lite överraskande med en nyskriven låt om Gordon Lightfoot som Aengus Finnan har skrivit och sjunger. En finstämd hyllning till både musik och poesi.

1. Cowboy Junkies: "The Way I Feel"
2. Jesse Winchester: "Sundown"
3. Ron Sexsmith: "Drifters"
4. Bruce Cockburn: "Ribbon of Darkness"
5. Blue Rodeo: "Go Go Round"
6. Blackie and the Rodeo Kings: "Summer Side of Life"
7. Connie Kaldor: "If You Could Read My Mind"
8. Terry Tufts: "For Lovin' Me"
9. Harry Manx: "Bend in the Water"
10. The Tragically Hip: "Black Day in July"
11. Murray McLauchlan: "Home From the Forest"
12. Maria Muldaur: "That Same Old Obsession"
13. James Keelaghan: "Canadian Railroad Trilogy"
14. Quartette: "Song for a Winter's Night"
15. Aengus Finnan: "Lightfoot"

/ Håkan

"Magical ride"

Postad: 2015-10-29 07:52
Kategori: Skiv-recensioner



JETBONE
Magical ride
(Juicy Peach/Rootsy)


Jetbone var bara ett av alla band och artister som jag missade under senaste Live at Heart. Här är ännu ett band som det pigga skånska skivbolaget Rootsy har fiskat upp i Norrland. Kvintetten kommer från Sundsvall och "Magical ride" är bandets andra album men för mina öron är Jetbone en ny och trevlig bekantskap.
   Det har under senare år funnits stunder där jag har varit övertygad om att det engelska bandet Temperance Movement (finns med i tack-listan på Jetbone-skivan) perfekt skulle axla manteln som Stones och Faces har lämnat efter sig men jag tycker vi har svaret på närmare håll: Jetbone. När de öser på som mest på nya skivan blir det en mix av 70-talet och amerikansk southern rock. Med hänsyn till grannar har jag inte spelat skivan med så hög volym som jag inbillar mig att bandets musik mår som bäst av. Där bandet kan avreagera sig med sin uppenbara energi och när alla de givande detaljerna trängs i den komprimerade produktionen.
   Få band har idag resurser till två leadsångare men det har Jetbone, Alin Riabouchkin och Gustav Sjödin, men det är svårt att skilja rösterna åt. Tung gitarrorienterad rock där det finns plats för piano och därmed också gospeltendenser, speciellt när tjejkören piskar upp stämningen. Den här musiken och det här soundet är nog trots allt mer anpassad livescenen än en trång inspelningsstudio. Där känslan i energin är viktigare än några smarta låtskrivaridéer. Musik av samma levande sort som en gång Joe Cocker och Leon Russell sysslade med på "Mad dogs and Englishmen"-tiden. Notera att Jetbones skiva är mastrad i Ardent Studios i Memphis och ni förstår autenciteten i Jetbones sound.
   Skivan inleds i högt tempo med "C'mon" där ekot av Stones och Faces möts och gitarr, blås och piano jagar på varandra medan sångaren sjunger för livet. Åtminstone låter det så. På balladen "Mixed emotions" understryks "Exile on Main Street"-parallellerna men det överraskande tempobytet på slutet passar säkert bättre live än på skiva.
   På mediokra "No way out" misstänker jag att produktionen inte riktigt kan ge bandet full rättvisa på skiva men i "Working hard for your money" är det full energi i sång, pådrivande körrefräng och de hårda, distade gitarrerna.
   Men Jetbone är bandet som också kan lugna ned intensiteten med hjälp av en kyrkokör i "Woman". Det kanske inte direkt går att jämföra låten med "You can't always get what you want" men jag anar förebilden och Jetbones ambition.
   Viljan och inspirationen är naturligtvis gränslös i det här bandet och det resulterar ibland i lite för långa låtar och överdimensionerade gitarrsolon. Överambitiöst brukar det kallas men bandet kan tydligt sin musikhistoria. Döper sin låt till den lånade titeln "Everybody needs somebody to love" (Solomon Burke-ballad som just Rolling Stones gjorde känd på 60-talet) men gör den till en rockigt intensiv låt med hes hetsig sång, återigen med kör och blås som tempohöjare. Detsamma i taktfasta "Fifth time loser" och där når Jetbones album sin höjdpunkt.
   Men "Magical ride" är inte bara ös och drag och bristande variation. Ballader som "Rosalie" och "You are my love" balanserar förnämligt upp helheten.

/ Håkan

Bästa konserten med Ola Magnell

Postad: 2015-10-28 07:55
Kategori: 80-talskonserter



Ibland krockade konserterna i Örebro på 80-talet. Men ibland gick det också att bevaka båda när starttiderna skiftade. 1983 gjorde Ola Magnell något av comeback med det Mats Ronander-producerade albumet "Gaia" och musikerna på skivan följde också med på turné.
   Per Cussion (Per Tjernberg) hade medverkat på skivor med Aston Reymers Rivaler, Tony Ellis, Kenny Håkansson, Bernt Staf, Merit Hemmingson och var under 1982 medlem i Dag Vag innan han 1983 inledde sin "solokarriär" tillsammans med många musiker och sångare. Samma år släppte han sin första skiva i eget namn, "Don't stop".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/10 1983.

OLA MAGNELL
Rockmagasinet, Örebro 13 oktober 1983

PER CUSSION
Lord Nelson, Örebro 13 oktober 1983


Liveutbudet för rockkonserter ärjust nu märkbart intensivt i Örebro. Krockar mellan olika konserter samma kväll blir ibland ofrånkomliga. Som i torsdagskväll, Ola Magnell på Rockmagasinet och Per Cussion på Lord Nelson. Allehanda bevakade båda konserterna.
   Med all respekt för Ola Magnells gamla fans (av vilka många fanns på Rockmagasinet i torsdags) och hans gamla klassiker (som fortfarande följer med) har han nu aldrig varit bättre.
Musikaliskt har han slitit sig loss från det trubadurinriktade och tillbakalutade Metronome-soundet och börjat skriva enklare och slagkraftigare låtar.
   Han har fått en tuffare och rockigare profil, spelade nästan enbart elgitarr, framför ett nytt kompband som kombinerade både rutin, gitarristen Micke Jaan och basisten Tommy Cassemar, med ungdomlig framåtanda, trummisen Affe Byberg och klaviaturkillen Olle Westbergh.
   Det var en sättning som klarade av de nya låtarna, från senaste framgångsrika albumet "Gaia", allra bäst men gav även de ålderstigna klassikerna en rejäl ansiktslyftning.
   Per Cussions storband var mer en imponerande laguppställning, med många kända, profiler, än en välkonstruerad grupp. Musiker från många olika håll och ursprung. Med samma variation genomfördes konserten på Lord Nelson som en musikalisk resa. Jorden Runt på 90 minuter.
   Med Grandmaster Funk i spetsen, lika vig i munnen som i kroppen, svängde det lika oerhört genom hela konserten. Så tunga och grymma rytmer att det bara är en tidsfråga innan det förbjuda. Rekommenderas inte för personer med svagt hjärta.
   Det var länge sedan jag slutade imponeras av långa trumsolon men för trummisar var det rena eldoradot med åtskilliga slagverk och trumset i förgrunden.
   Det var således de många och långa rytmernas afton på Lord Nelson som avslutades med den tyngsta versionen av "Sea cruise" jag någonsin har hört.

/ Håkan

60: #27. SIMON AND GARFUNKEL (1965-1969)

Postad: 2015-10-26 07:36
Kategori: 60-talets bästa


Art Garfunkel, sång, och Paul Simon, sång och gitarr.

SIMON AND GARFUNKELS Topp 3:

1. Homeward bound (1966)
2. The boxer (1969)
3. The Dangling conversation (1966)


INTE NOG MED ATT DET TOG VÄRLDENS MEST berömda popduo många år från första mötet 1953 innan de slog igenom. Genombrottsfasen 1964-65-66 var också extremt koomplicerad. När 12-åringarna Paul Simon och Art Garfunkel träffades första gången var det skolteater och doo-wop som var största intresset. Det skulle dröja några år innan Paul och Art skulle skapa något eget. 1956 skrev de sin första låt tillsammans, "The girl for me", och året efter skivdebuterade de på allvar under namnet Tom & Jerry efter de då nästan 20 år gamla tecknade karaktärerna.
   Pseudonymerna hade också officiella efternamn, Graph (Art) respektive Landis (Paul), när de skrev låtarna till sina tre singlar som släpptes 1957 och 1958. Och då var det, på exempelvis "Hey schoolgirl", Everly Brothers-soundet som var lite för opersonligt för att skaka om skivbranschen.
   I hemlighet satsade Simon samtidigt på en solokarriär under namnet True Taylor, rockabillydoftande singeln "True or false" var skriven av pappa Lou, men det gjorde Garfunkel så besviken att duosamarbetet sprack. Vilket gjorde att killarna under några år satsade på många olika egna projekt. Simon gav mellan 1959 och 1962 ut sex singlar som Jerry Landis och var samtidigt med i grupperna The Mystics och Tico & The Triumphs som också gav ut flera singlar. Och under namnet Artie Garr gav också Garfunkel ut några solosinglar mellan 1959 och 1961.
   1963 gav Simon ut en singel under ytterligare ett namn, Paul Kane, och vid återföreningen samma år hette duon följaktligen Kane And Garr när de började spela live i New Yorks Greenwich. Med nyskrivna Paul Simon-låtar på repertoaren av vilka "The sounds of silence" uppmärksammades av skivproducenten Tom Wilson, då mest känd för en rad Bob Dylan-skivor, som fick skivbolaget Columbia intresserade av duon som nu äntligen kallade sig för Simon and Garfunkel.
   Duon gick in i studion i mars 1964 och spelade in första albumet "Wednesday Morning, 3 A.M." där den första och helt akustiska versionen av "The sounds of silence" fanns med men det fanns ingen tanke på singlar. Skivan blev en magnifik flopp, killarna skiljdes åt och Simon flydde till folkmmusikkretsar i London och övriga Europa där han träffade likasinnade. Sommaren 1965 spelade han in soloalbumet "The Paul Simon songbook" på helt egen hand i en studio på New Bond Street i London och där dök ännu en version av låten som nu kallades "The sound of silence". Där återfinns också en tidig solovariant på "I am a rock" som släpptes på singel i England redan sommaren 1965.

UNDER TIDEN HAR TOM WILSON I USA fått en idé, samtidigt som Byrds skördar framgångar med sin elektriska folkrock, att arrangera upp den ursprungliga version av "The sounds of silence" med ett mer elektriskt komp. Hösten 1965 släpps duons första singel med den elektrifierade versionen som rusar rakt upp på listorna i USA och får Simon att återvända och ännu en gång återförenas med Garfunkel.
   I december 1965 spelas nästa album och singel, den ljuvliga "Homeward bound" som släpps som singel i januari 1966 två veckor efter "The sounds of silence" har toppat USA-listan. Samtidigt som hysterin är fullständig släpps ytterligare ett Simon & Garfunkel-album som fick titeln "Sounds of silence" som är en blandning av Simons sololåtar och nyinspelade alster. En nyinspelad "I am a rock" blir nästa klockrena singelsuccé för duon.
   Med sin raffinerade mix av pop och folkrock tillhörde duon våren 1966 det hetaste i musikbranschen. Nästa singel, "The dangling conversation", var överraskande lite mindre spektakulär och mer traditionell nedtonad folkmusik. 2:37 av underbar poesi, läckert gitarrspel, dramatiska stråkar och vacker sång.
   Efter den vemodiga pärlan, som inte blev samma kommersiella succé som tidigare, satsade duon lite väl hysteriskt på uptempo-låtar och stora arrangemang, singlarna "A hazy shade of winter", "At the zoo" och "Fakin' it" som i mina öron saknar den där exakta Simon and Garfunkel-känslan. Som inte återkom förrän i februari 1968 när den över ett år gamla "Scarborough fair", den brittiska traditionella sången, återupplivades på singel med anledning av filmen "The graduate" där den förekom.
   Just filmkopplingen gjorde också nästa singel, "Mrs Robinson", till en magnifik succé och duons kanske mest kända låt. En helt okej hitlåt men något sönderspelad i mina öron. Duons fyra senaste singlar skulle ingå på "Bookends" men skivans kanske starkaste spår, den mästerliga "America", skulle komma på singel först 1972 (och dessvärre hamna utanför temat för den pågående singellistan) i samband med en samlingsskiva.
   Däremot är förhållandet det motsatta på min favoritsingel från 1969 med duon, "The boxer". Den släpptes på singel redan i mars 1969 medan albumet som låten senare skulle ingå på, den monumentala "Bridge over troubled water", inte kom ut förrän 1970.

/ Håkan

Covers: Diana Krall

Postad: 2015-10-23 07:57
Kategori: Cover-skivor

DIANA KRALL: Wallflower (Verve, 2015)

Det finns hopp. Framtiden är trots allt ljus. Det går fortfarande att skriva poplåtar som med till synes små medel låter som de är odödliga klassiker. Nu är Diana Kralls album från i våras till 11/12-delar covers, redan skrivna låtar som i flera fall kan kallas just klassiker, men en låt är ett original som här får sin premiär på skiva. Paul McCartneys "If I take you home tonight" är en tämligen nyskriven originallåt som i mina öron låter lika enkel som genial och är i sig en modern evergreen. En låt som egentligen inte skulle kunna skrivas nu när det mesta med enkla melodier redan borde vara gjort. Men McCartney kan än och det var en ynnest när jag upptäckte låten och Dianas skiva av en ren tillfällighet.
   Diana träffade Paul och medverkade under inspelningarna av hans coveralbum "Kisses on the bottom" (2012). Bland Pauls egna låtar som var ämnade för det projektet fanns "If I take you home tonight". Låten spelades in men lämnades utanför hans skiva. Efter några år hittade Diana noterna och sjunger nu den avskalade låten så magnifikt ljuvligt det någonsin går att göra. Producenten David Foster, ett namn som inte brukar stå bakom så många av mina favoritskivor, överraskar med sparsamma arrangemang, trots många himmelska stråkar, och en lågmäld produktion med stort fokus på piano och Dianas röst.
   Repertoaren och urvalet på skivan i övrigt är väl inte så spännande, möjligen med undantag för Bob Dylans sällsynta titellåt, i sin mix av alldeles för kända låtar i övervägande lågt tempo. På pappret till och med lite ointressant och förutsägbart men Diana sjunger både soft, starkt och personligt och tar verkligen plats i arrangemangen. Diana som alldeles för ofta "slösar bort" sin talang och röst i jazzsammanhang når mig här med all styrka som finns.
   Det finns många låtar här som jag trodde att jag hade lyssnat klart på men som här framträder ännu en gång i nytt skimmer. Exempelvis Eagles "Desperado", 10cc:s "I'm not in love" och Elton Johns "Sorry seems to be the hardest word". Och när jag hör Dianas fina version av Delaney & Bonnies "Superstar" kan jag omöjligt undvika att tänka på Carpenters hitversion av samma låt från 1971. Där möts minnet av saknade Karen Carpenters röst med Diana Kralls starkt smekande stämma på samma nivå.


1. "California Dreamin'"   (John Phillips/Michelle Phillips) 3:17
1965. Singel med The Mamas and The Papas.
2. "Desperado" (Glenn Frey/Don Henley) 3:32
1973. Från albumet med samma namn med Eagles.
3. "Superstar" (Bonnie Bramlett/Leon Russell) 4:16
1969. Ursprungligen "Groupie (superstar)". B-sida ("Comin' home") på singel med Delaney And Bonnie And Friends Featuring Eric Clapton.
4. "Alone Again (Naturally)" (featuring Michael Bublé) (Gilbert O'Sullivan) 3:50
1972. Singel med låtskrivaren.
5. "Wallflower" (featuring Blake Mills) (Bob Dylan) 3:05
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band". (Inspelad av låtskrivaren 1971 men utgiven först 1991 i boxen "The Bootleg Series Volumes 1–3 (Rare & Unreleased) 1961–1991".)
6. "If I Take You Home Tonight" (Paul McCartney) 3:52
Original.
7. "I Can't Tell You Why" (Timothy B. Schmit/Glenn Frey/Don Henley) 3:40
1979. Från albumet "The long run" med Eagles.
8. "Sorry Seems to Be the Hardest Word" (Elton John/Bernie Taupin) 4:11
1976. Från albumet "Blue moves" med Elton John.
9. "Operator (That's Not the Way It Feels)" (Jim Croce) 3:41
1972. Från albumet "You don't mess around with Jim" med låtskrivaren.
10. "I'm Not in Love" (Eric Stewart/Graham Gouldman) 3:52
1975. Från albumet "The original soundtrack" med 10cc.
11. "Feels Like Home" (featuring Bryan Adams) (Randy Newman) 4:21
1995. Från albumet med samma namn med Linda Ronstadt.
12. "Don't Dream It's Over" (Neil Finn) 3:37
1986. Från albumet "Crowded House" med Crowded House.

/ Håkan

Regn hos Orup

Postad: 2015-10-21 07:59
Kategori: 90-talskonserter

Efter fem album gjorde Orup/Thomas Eriksson paus i den egna skivproduktionen mellan 1993 och 1998. I samband med fotbolls-VM 1994 fick han tillsammans med Anders Glenmark och Niklas Strömstedt en hit med "När vi gräver guld i USA" som året efter resulterade i ett album och turné. Som fick Orup att 1996 återgå till sin solokarriär.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/7 1996.

ORUP
Slottsfestivalen, Örebro 25 juli 1996


Torsdagskväll och Slottsfestivalen drog igång. På riktigt. Med stor musik och hällregn.
   Festivalens tyngsta soloartist, Orup, lyfte den musikaliska och publikmässiga nivån flera klasser. Under ett idogt regnande bjöd han in till en osedvanligt hitspäckad och dryg konserttimme.
   Orup har en fantastiskt imponerande rad av hits bakom sig. Även några uppenbara floppar men av dessa märktes intet en kväll som denna.
   Men även urstark repertoar kan falla platt tillmarken (i det här fallet ned i vallgraven) på konsert om den inte presenteras med en visuell intressant inramning.
   Men lugn, alla Orup-fans,. Han hade många knep att nå ut till torsdagskvällens människomassa på andra sidan vattnet.
   Entrén i cowboyhatt, pilotglasögon, hawaiiskjorta och kostym kunde nog ingen missa. Trots det myckna antalet paraplyer som skymde sikten.
   Årets upplaga av Slottsfestivalens stora scen har närmat sig publiken med någon meter. Betydelsefulla decimeter ty scenuppträdandet blir i år något helt annat, något mer engagerande och en nästan intim upplevelse. Så intimt det nu kan bli på en folklig festival där stora paraplyer stod som spön i backen.
   Eller blev jag lurad av att Orups fullkomliga scenutstrålning vida överträffade förra årets svala, tråkiga Lisa Nilsson.
   Orup hade inga problem att nå publiken som var med på noterna från första sekund.
   Ett bra band, ett intensivt komp, gjorde också sitt bakom Orup för att pumpa energi i en mycket stark repertoar. Men kanske var de bättre på att reproducera än levandegöra skivhitsen?
   Hursomhelst var publiken, blöt och exalterad, Orup trogen under hela framträdandet och tjejerna fyllde i fantastiskt på "Regn hos mer".
   Som följdes av extralåtar inför en publik som aldrig fick nog - av varken regn eller Orups låtar.

/ Håkan

"Hole in my pocket"

Postad: 2015-10-20 07:54
Kategori: Bok-recensioner



HOLE IN MY POCKET
Mike Wade
(South Wing Books)


För oss gamla Mickey Jupp-fans är den här boken ovärderlig. Vi kan redan historien i stora svepande drag, vi kan framförallt musiken och vi har hört små detaljer om Mickeys lite buttra attityd men här får vi ett sammanhang, en kronologisk karta på allt Mickey Jupp har gjort. Och inte gjort - och den historien är nästan ännu mer intressant. På hela 384 sidor berättar Mike Wade, Southend-musiker och vän med Mickey sedan många, många år, historien om Jupp från födelsen en måndag i mars 1944 till i somras. Up to date så det räcker.
   Med hjälp av många källor, inte minst intervjuer med personer som har jobbat nära Mickey, och informationskanaler (Håkans Pop tackar för credit...) blir bilden av Mickey Jupp tämligen komplett. Illustrationerna i den här boken är knapphändiga, fotografierna små och svartvita. Men boken lever ju sitt värdefulla liv tack vare all färgstark information om en artist som minst av allt vill befinna sig i det starka strålkastarljuset, varken bildligt eller bokstavligt talat.
   Den lite enkla utformningen av boken rimmar egentligen väldigt bra med historien om Mickey Jupp som en everyday man. Den är lika underbart engelsk som fish & chips eller full English breakfast om jag får tacka nej till de vita bönorna. Boken ger ingen romantiserad eller glamourös bild av ett konventionellt artistliv ty det har aldrig existerat i Jupps liv.
   Mickey Jupp är en av alla artister som aldrig fick den uppmärksamhet som han förtjänade men det har också haft sina skäl och förklaringar i hans eget ansträngda förhållande till musikbranschen. Med sin tveklösa attityd mot ära och berömmelse, och en stark vilja att alltid göra som han själv vill, missade han många möjligheter. Och det har inte i första hand handlat om otur, att inte vara på rätt plats vid rätt tillfälle, utan mer om hans eget förhållande till situationen.. Det är som musikerkompisen i över 50 år tillbaka, John Bobin, så förklarande säger: Mickey Jupp är sin egen värsta fiende.
   När jag först fick Mike Wades bok i min hand letade jag förtvivlat efter en diskografi i slutet på boken innan jag förstod att hela boken är som en enda lång text om Mickey Jupps skivhistoria med recensionsliknande texter om låtar och album. Tillbakablickar som omedvetet lockar till lyssning av gamla skivor som i nästan samtliga fall är återutgivna på cd. Mellan skivorna i boken förekommer det givetvis åtskilligt med tidsmässigt passande anekdoter, berättelser och ögonvittnesbeskrivningar.
   Mickey Jupps historia i text är lika underhållande som hans musik har varit i 46 år(!). Men det är ju historien som är viktig, att vända på varje sten för att belysa och förklara Mickey Jupps minst sagt struliga förhållande till artistlivet. Här finns rader av så kallade tillkortakommanden, hur han tackade nej till den första upplagan av Rockpile. låtskrivarsamarbetet med Ry Cooder som rann ut i sanden och när han tvingades dela royalties med Leiber-Stoller och nästan allt bottnade i ett sargat självförtroende.
   Men det är ingenting som Mickey Jupp ångrar idag när han sitter i Boot Village och tänker tillbaka. Nästan alla anekdoter om missade möjligheter eller kommersiellt katastrofala egna beslut slutar med en axelryckning och: "That's the story of my life". Och precis så fungerar Mike Wades bok, historien om Mickey Jupps liv. Häpnadsväckande intressant och detaljrik.
   Någonstans på de 384 sidorna kryper det fram att den numera världsberömda sanningen att Mickey lider av flygrädsla ("You'll never get me up in one of those") egentligen bara är en ursäkt för att slippa göra något som någon annan har bestämt.

/ Håkan

60: #28. NEIL DIAMOND (1963-1969)

Postad: 2015-10-19 07:53
Kategori: 60-talets bästa



NEIL DIAMONDS topp 3:

1. Solitary man (1966)
2. Kentucky woman (1967)
3. Girl, you'll be a woman soon (1967)


NÄR THE MONKEES HÖSTEN 1966 FICK EN DUNDERHIT med Neil Diamonds "I'm a believer" hade Neil tidigare samma år fått lite fart på sin halvhjärtade solokarriär med "Solitary man"-singeln. Fram till 1966 hade Neil i första hand ägnat sig åt låtskrivande med ambitionen att få andra artister att spela in hans material. Han jobbade alltså professionellt åt olika musikförlag och var en del i det man till vardags kallade Brill Building. I den atmosfären i ett hus på Broadway mitt i New York City skapades på 60-talet en väldig massa hitlåtar på löpande band.
   Ofta utfördes det kreativa arbetet i team, som exempelvis man/hustru-konstellationer som Goffin/King, Mann/Weil och Greenwich/Barry, men Neil Diamond jobbade på helt egen hand och fick inte heller de riktigt stora framgångarna. Det var först 1965 som hans "Sunday and me" nådde en hedrande Topp 20-placering i USA med sånggruppen Jay & the Americans. Mindre uppmärksamhet fick hans låtar till The Rocky Fellers ("Santa, Santa"), Bobby Vinton ("Don't go away mad"), The Highwaymen ("Flame"), Cliff Richard ("Just another guy"), Priscilla Mitchell ("It comes and goes") och The Solitaires ("Fool that I am").
   Neil Diamonds artistkarriär inleddes dock ännu tidigare. Som ena halvan av duon Neil and Jack gav han ut två singlar redan 1962 men "You are my love at last" och "I'm afraid", två Diamond-skrivna låtar, ekade verkligen opersonlighet. På den första singeln var duon uppenbart influerade av Everly Brothers sångstämmor och på den andra låg resultatet med alla dramatiska stråkar närmare Roy Orbison.
   Neil fick som soloartist och låtskrivare ett nytt försök 1963 men även då, på singeln "At night", saknades originalitet. Med en ivrig tjejkör i bakgrunden ville skivbolaget (Columbia) nog bara skapa en egen variant till framgångsrike Neil Sedaka.
   Nej, Neil Diamonds artistkarriär fick vänta tre år medan han som sagt jobbade som låtskrivare. Det var under den här tiden han skrev och spelade in demoversioner av "I'm a believer", "A little bit me, a little bit you" och "Look out (here comes tomorrow)" som blev två monsterhits och en albumlåt med The Monkees.

REDAN 1965 KOM DIAMOND I KONTAKT med rutinerade producent/låtskrivar-paret Jeff Barry och Ellie Greenwich som i sin tur kontaktade det nystartade skivbolaget Bang som skrev kontrakt med Diamond. Bolaget hade fått en flygande start med The Strangeloves ("I want candy") och The McCoys ("Hang on Sloopy") innan Diamond gav ut den första fenomenala singeln "Solitary man" på Bang. Här kom plötsligt Neils röst till sin rätt och det ganska avskalade arrangemanget med akustisk gitarr gav personlighet åt hela framförandet.
   Blandningen av djupt personliga sånger, "I Got The Feelin' (Oh No No)", "Girl you'll be a woman soon" och "Red red wine", och de mer allmängiltigt rytmiska originallåtarna "Thank the lord for the night time", "You got me" och covers som "Hanky panky", "New Orleans" (på samma singel 1968) och "La Bamba" skulle bli Neil Diamonds signum fram till 1968 när han bytte skivbolag.
   Även "Kentucky woman" var en framstående singel från Bang-epoken men har som låt nog blivit mer känd som en av Deep Purples allra tidigaste singlar.
   I samband med en kontraktstvist 1968 bytte Neil Diamond skivbolag till Uni, förkortning på Universal, där han inom några år blev mer eller mindre en superstjärna. Där producentnamn som Chip Taylor, Tommy Cogbill och Chips Moman tillsammans med kända arrangörer, bland annat Don Costa, gjorde singlarna till kommersiellt framgångsrika men också opersonliga skapelser.
   "Sweet Caroline (Good Times Never Seemed So Good)" (1969) var visserligen en klockren hit men var långt ifrån samma personliga fullträff som Neil Diamond hade under Bang-eran. Det var så att man under 60-talets sista år kunde misstänka en religiös ådra på några av Diamonds singlar. Både "Brother Love's Travelling Salvation Show" och "Holly holy" var klart gospelinspirerade med stora körer och "hallelujah" i refrängerna.

/ Håkan

Anspråkslös karisma och himmelsk röst

Postad: 2015-10-18 13:18
Kategori: Live-recensioner



Foto: Börje Dahl
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2015.

EILEN JEWELL/MISS TESS
Scandic Grand, Örebro 16 oktober 2015
Konsertlängd: Miss Tess 20:04-20:48 (44 min), Eilen Jewell 21:05-22:41 (96 min)
Min plats: Stående ca 13 m rakt framför scenen


Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Eilen Jewell har varje år, från 2009 till 2013, varit en trogen och hängiven Örebrobesökare och på fredagskvällen återvände hon till sin lika trogna publik på ett fullsatt (drygt 200 personer) Scandic Grand. Efter några års paus som nybliven mamma med turnéavbrott som följd var hungern och nyfikenheten stor och ömsesidig hos både publik och artist.
   Som skivartist i närmare tio år börjar Eilens repertoar bli så omfattande att det har blivit svårt att tillfredsställa alla falanger i den alltmer växande skaran av fans. Visserligen var det under fredagskvällens konsert en del fokus på det senaste albumet, utmärkta "Sundown over ghost town", men Eilen ville också bjuda på så mycket som möjligt från sin långa karriär.
   På hela 21 låtar, inklusive två helt spontana extralåtar, blev det ändå trångt när den förrädiska balansen mellan nya och äldre låtar skulle vägas. I sin iver att blanda både country, rockabilly och blues med jazz, det som lite bekvämt brukar sammanfattas med genrebeteckningen americana, från nästan alla sina album hamnade de nya aktuella låtarna ändå i skuggan av bland annat några covers.
   Eilen ville väl visa upp några av sina musikaliska rötter genom att välja låtar av Sleepy John Estes ("Drop down daddy"), Bessie Smith ("If you catch mestealing"), Memphis Jug Band ("Fourth street mess around"), Stonewall Jackson ("Why I'm walking") och Temptations ("My girl"). Genom att låta gitarristen Jerry Miller, bakom sina sologlasögon, spela titellåten från sitt eget album ("I've got a new road under my wheel"), som en duett mellan uppvärmaren Miss Tess och Eilen breddades influenserna, med en Bob Wills-låt, till att även inkludera western swing.
   Hälften av den nya skivans låtar framfördes på konserten men som nyhetstörstande recensent hade jag inte klagat på fler låtar från skivan, exempelvis "Pages" och "Somethings weren't meant to be", som tillhör årets bästa.
   Nu ska jag inte i första hand gnälla på allt jag saknade ty konserten hade tillräckligt med höjdpunkter som förklarar ett högt betyg. Tänker främst på några lugna pärlor, när hon sensuellt sög på orden i "Santa Fe", "Needle & thread" och första extralåten "Songbird" (sången till den 16 månader gamla dottern Mavis Loretta), då magin uppenbart låg i luften. Men också en underbart stark tolkning av "My girl" (se video ovan, tack Jan Wiktorsson), med hjälp av just Miss Tess och hennes gitarrist Thomas Bryan Eaton, som andra extralåt.
   Bandet var på sedvanligt gott spelhumör. Jerry Miller hade full kontroll på sin gitarr under många och ibland lite överdimensionerade solon. Eilens make Jason Beek hade ett härligt sväng på sina trummor och sjöng nästan duett med sin fru några gånger. Och nye ståbasisten Shawn Supra var redan en stadig klippa på sitt instrument.
   Men det var Eilen med sin himmelska röst, personliga mellansnack och helt anspråkslösa karisma som var kvällens mest lysande stjärna eller kanske juvel för att jämföra med något passande.
   Jag är ingen stor vän av uppvärmande förband, det blir ofta en lång startsträcka till konsertbesökets huvudanledning, men jag förstår den sympatiska gesten att bjuda in vänner och/eller intressanta personligheter och ge andra artister turnémöjligheter. Nashville-sångerskan Miss Tess, ett oskrivet blad i min musikaliska värld, inledde fredagskvällen tillsammans med gitarristen Thomas Bryan Eaton. Musik och sång med jazz som minsta gemensamma nämnare när originallåtarna lät som covers i mina otränade öron. Det blev riktigt intressant först när Hank Williams obskyra låt "Alabama waltz" spelades.

FOTNOT: Jag vill inte hävda att Eilen Jewell läser Håkans Pop men i måndags skrev jag om Temptations i allmänhet och "My girl" i synnerhet på den här sidan. Och i fredags kväll sjöng Eilen låten tillsammans med alla sina turnékamrater på en scen i Örebro. Var det verkligen bara en tillfällighet?

Worried mind
Hallelujah band
Where they never say your name
Rain roll in
Heartache boulevard
High shelf booze
Why I'm walking
Rio Grande
Santa Fe
Rich man's world
Here with me
I've got a new road under my wheel
Drop down daddy
Fourth Street mess around
Needle & thread
I remember you
If you catch me stealing

Extralåtar
Songbird
My girl

Extra extralåtar
Warning signs
Sea of tears

/ Håkan

Covers: She & Him

Postad: 2015-10-16 07:59
Kategori: Cover-skivor

SHE & HIM: Classics (Columbia, 2014)

Vi känner She & Him, sångerskan/skådespelerskan Zooey Deschanel och sångaren/låtskrivaren M Ward, som en fin popduo med ännu finare förebilder i Brian Wilson, George Martin och Phil Spector. I duons originalmaterial är det faktiskt uteslutande Zooey som bidrar och på deras tre studioskivor, som fått de fantasilösa titlarna "Volume 1", "Volume 2" osv, har de valt några coverlåtar från Motown, Beatles, NRBQ och Blondie.
   De har också under de här åren gjort några korta besök i evergreen-genren och det är den typen av låtar som de i det här sammanhanget gärna vill kalla klassiker. Jag är inte så svag för den här typen av dammigt gammalt covermaterial, har exempelvis än så länge helt förträngt Rod Stewarts kvartett skivor i serien "The great American songbook" från min coverkategori, och det hade varit av betydligt större intresse från mig om indiepop-duon, med dragning åt country, hade tolkat genomgående mer moderna poplåtar.
   Majoriten av urvalet låtar är hämtade från 50-, 40- och 30-talet och ambitionen har i första hand inte varit att förändra eller förnya versionerna. En stor orkester på 20 man plus M Wards jazziga gitarr har satt prägel på skivans samtliga arrangemang som jag inte uppfattar som spännande. Visst kan jag i små doser njuta av Zooeys soft mjuka stämma men här finns inte minsta popkänsla utan blir mer upprepning av gamla uttjatade schlagers från anno dazumal.
   Då spelar det ingen roll om det är en drygt 80 år gammal Broadway-låt eller relativt yngre poplåtar från 60-talet. På "Stay awhile" och "This girl's in love with you" har She & Him ingen chans att utmana originalrösterna Dusty Springfield och Herb Alpert.
   Ibland blir det än mer ointressant som när M Ward gör en sällsynt sånginsats på "She" eller när duon avslutar skivan med uppmaningen "We'll meet again", en mer än sönderspelad refräng. Mötas igen? Nja, knappast i det här formatet. She & Him ska hålla sig till originallåtar eller eventuellt fräschare covermaterial.


1. "Stars Fell on Alabama" (Frank Perkins/Mitchell Parish) 2:20
1934. Singel med Guy Lombardo Orchestra.
2. "Oh No, Not My Baby" (Gerry Goffin/Carole King) 3:19
1964. Singel med Maxine Brown.
3. "It's Not for Me to Say" (Robert Allen/Al Stillman) 3:13
1957. Från filmen "Lizzie" med Johnny Mathis.
4. "Stay Awhile" (Mike Hawker/Ivor Raymonde) 2:37
1964. Singel med Dusty Springfield.
5. "This Girl's in Love with You" (Burt Bacharach/Hal David) 3:18
1968. Singel ("This guy's in love with you") med Herb Alpert.
6. "Time After Time" (Sammy Cahn/Jule Styne) 3:22
1947. Från filmen "It happened in Brooklyn" med Frank Sinatra.
7. "She" (Charles Aznavour/Herbert Kretzmer) 3:22
1974. Singel med Charles Aznavour,
8. "Teach Me Tonight" (Gene De Paul/Sammy Cahn) 2:27
1954. Singlar med Helen Grayco och Jo Stafford.
9. "It's Always You" (Johnny Burke/James Van Heusen) 3:04
1956. Ep med Percy Faith And Mitch Miller.
10. "Unchained Melody" (featuring The Chapin Sisters) (Alex North/Hy Zaret) 3:50
1955. Från filmen "Unchained".
11. "I'll Never Be Free" (Bennie Benjamin/George David Weiss) 3:20
1949. Singel med Lucky Millinder And His Orchestra,
12. "Would You Like to Take a Walk?" (Harry Warren/Mort Dixon/Billy Rose) 2:02
1930 Från Broadway-showen "Sweet and low".
13. "We'll Meet Again" (Ross Parker/Hughie Charles) 2:32
1939. Singel med Dame Vera Lynn.

/ Håkan

Eilen Jewell på ingång

Postad: 2015-10-15 11:11
Kategori: Blogg



NÅGON HAR RÄKNAT UT att den amerikanska sångerskan Eilen Jewell under de senaste åren har besökt Örebro sju gånger men riktigt så många gånger har jag inte upplevt den här mycket personliga artisten. Hursomhelst återkommer hon och hennes band efter många års paus till Örebro imorgon och med vårens utmärkta album "Sundown over a ghost town" (något för årsbästalistan!) i ryggen kan det bli en underbar upplevelse.
   I min research inför konserten "sprang jag på" på en både underhållande och intressant lång intervju på YouTube (se ovan) där Eilen (som är ett skotsk/gaelliskt namn och uttalas 'Ilen") bland annat berättar att hon efter femton år i Boston är tillbaka i Idaho och hemstaden Boise. Som nybliven mamma till dottern Mavis Loretta, som fått sina förnamn efter Mavis Staples och Loretta Lynn, har livet fått en ny och prioriterad mening. Pappan Jason Beek är trumslagare i bandet och även Eilens manager.
   Intervjun delas upp med åtskilliga konsertklipp där vi får se och höra bland annat "High shelf booze", "Rain rolls in", "Bang bang bang", "Fist city", "Worried mind" och exklusivt låten hon har skrivit till sin dotter, "Songbird".

/ Håkan

Bländande rockshow

Postad: 2015-10-14 07:53
Kategori: Ingen



1983 var nog året då Mikael Rickfors stod på sin absoluta höjdpunkt som artist. Samarbetet med underbara kompband hade under flera år slipats till fulländning och albumet "Blue fun", som släpptes i maj 1983, är nog den skiva jag rankar högst från Rickfors hela långa karriär.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/9 1983.

MIKAEL RICKFORS
Prisma, Örebro 15 september 1983


På torsdagskvällen firade nya Prisma i Örebro ettårsjubileum där kvällens musikaliska höjdpunkt var Mikael Rickfors med band. Det största svenska rocknamnet som går att stoppa in på en mindre klubb. Ett fullpackat Prisma njöt hänsynslöst under deras framträdande.
I många år har Rickfors spelat jordnära rockmusik tillsammans med sitt samspelta gäng. Musiken har djupa rötter i svart amerikansk musik, tidigare lite tillbakalutad J J Cale-rock numera starkt Motown- och Stax-influerad musik.
   Jag har upplevt många Rickfors-konserter de senaste åren, där det mesta har gått på rutin, men nu svängde det obarmhärtigt. Stundtals tycktes hela kvarteret vibrera. Det var succé.
   I kunnande och skicklighet har jag länge jämfört Rickfors komp med Dan Hylanders Raj Montana men i täthet och tveklös rytmkänsla, Sam Bengtsson, bas, och Per Lindvall, trummor, saknar Rickfors band motsvarighet inom Sveriges gränser.
   Det var således i det definitiva samspelet mellan gruppenheterna som bandet firade de största triumferna denna kväll. Där rytmen och takten var viktigare än melodierna och texten. Det var fullvuxen och mogen rockmusik av en rutinerad artist som live stundtals presterade så fysisk rockmusik att man häpnade.
   I Rickfors nya scenshow ingick flera nyskrivna låtar, bland annat den fina öppningslåten "Handle of hope". Av mycket hög kvalité som redan kan jämföras med de familjära Rickfors-klassikerna "Dancing on the edge of danger", "Tender turns tuff" och de helt igenom geniala låtarna från senaste albumet "Blue fun".
   Rickfors spelade gitarr frikostigt och läcker och fick extra utrymme den här kvällen då ordinarie Lasse Finberg var upptagen av studiojobb. Ändå underströk Mikael Rickfors med band sin unika ställning som Sveriges tätaste rockgrupp.

/ Håkan

Carlsson eller Karlsson?

Postad: 2015-10-13 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



ROLF CARLSSON BAND
Själ och blod
(Riverside/Trickleheart/Border)

ROGER KARLSSON
Kysser Sörmlands jord
(Beat Butchers/Border)


Rolf eller Roger? Värmland eller Södermanland? Carlsson eller Karlsson? Omöjliga och rent hypotetiska frågor att svara på och den här recensionen är inte ämnad att varken jämföra eller på något sätt utse en vinnare i en tvekamp. Det enda som eventuellt förenar artisterna är att skivorna ramlade in i brevlådan samtidigt och att artisterna har förvillande lika efternamn. Det finns faktiskt ytterligare en gemensam punkt i deras bakgrund. Rolf och Roger har båda långa karriärer bakom sig utan att jag tidigare har kommit i närmare kontakt med varken artisterna eller deras musik.
   Därför är det verkligen på sin plats att sammanfatta de här killarnas historia, inte minst för min egen del, innan jag låter öronen sjunka ner i musiken.
   Karlstadsbon Rolf Carlsson har 30 år bakom sig i branschen där han förutom artist (singeldebut 1986) med nio album bakom sig också har skrivit romaner, jobbat med journalistik och givit ut flera diktsamlingar.
   Eskilstunabon Roger Karlsson har sina rötter i punkvågen, Inferno och Tuk Tuk Rally, men har tidigare givit ut fem album i eget namn.
   Jag är glad över det faktum att jag numera kan ägna mycket tid till att lyssna på nya album, låta skivor mogna och växa till sig under ingen stress alls. På just den punkten har Carlssons omedelbara skiva inte haft någon längre startsträcka medan Karlssons varierade skiva växt för varje spelning.
   Med både akustisk och elektrisk gitarr, munspel och en sandpapprig mogen stämma tillhör Rolf Carlsson genren där rocksångaren möter trubaduren och texter har en central betydelse. För första gången får kompet credit, Rolf Carlsson Band, på en skiva med Rolf men det blir ändå ett tämligen återhållsamt sound som framförallt lyfter fram texter och sång.
   "Själ och blod" är ett gott hantverk med genomarbetade och ofta engagerande texter och homogena om än inte sensationella melodier i en rutinerad produktion. Med hjälp av några covers, Tom Waits, Bill Fay och Hooters, med egna texter håller skivan en jämn och professionell nivå.
   Med punkrötter har några svenska numera hyllade artister nått långt, tänk bara på Lars Winnerbäck. Roger Karlsson är väl inte riktigt där än, får nog fortfarande betraktas som mer rebell än folkkär, men är en förvånansvärt slipad låtskrivare och textförfattare. Han står med båda fötterna i verkligheten och med all energi i både textrader och komp övervinner han allt tvivel kring sitt vardagliga namn.
   Förutom sången är allt inspelat live i studion, som har det vackra namnet Studio Villa Vacker, och den direkta nerven i arrangemangen har faktiskt och tydligt följt med ända in i cd-spåren. Engagemanget finns givetvis också i Rogers röst och texter och en låt som "Jag skulle kunna döda" skulle kunna vara skriven idag, igår eller för en vecka sedan men är bevisligen inspelad i våras.
   Och det finns fler låtar på det här albumet som lämnar stora spår efter sig vare sig det gäller kombinationen passion/hitmässig melodi ("Nej"), avskalad ballad ("Var inte ängslig, Rosalin"), växande arrangemang ("Ljusår från varann") eller avväpnande poprock ("Det måste finnas något mer").

/ Håkan

60: #29. THE TEMPTATIONS (1961-1969)

Postad: 2015-10-12 07:52
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Melvin Franklin, bassång, Paul Williams, barytonsång, Eddie Kendricks, falsettsång, David Ruffin, solosång, och Otis Williams, barytonsång.

THE TEMPTATIONS Topp 3:

1. (I know) I'm losing you (1966)
2. I wish it would rain (1968)
3. My girl (1964)


DEN AMERIKANSKA SÅNGGRUPPEN The Temptations hade en fantastisk karriär med många sensationellt starka singlar under så många år, från tidigt 60-tal till långt in på 70-talet. Med en grupp som till vissa delar under andra namn uppstod redan 1955 och Temptations existerar fortfarande idag med en originalmedlem. Först fanns de rivaliserande grupperna The Primes och The Distants som 1960 slogs samman till The Temptations som skivdebuterade 1961, på Motowns underetikett Miracle, och figurerade från 1962 på den stora Motown-etiketten Gordy fram till 1976.
   En ganska imponerande musikhistoria, men ändå ingen Tio i Topp-placering, som dock inleddes på en kommersiellt ganska anspråkslös nivå. Gruppmedlemmarna var faktiskt med och skrev låtarna till de två första Miracle-singlarna men som Motown-artister hade de en minimal del i det kreativa arbetet på singlarna. Under de första åren blev det skivbolagschefen Berry Gordy Jr och Smokey Robinson som ansvarade för både låtar och produktion. Singlar som med ett undantag, Robinsons "The way you do the things you do", inte gav något större eko i musikvärlden.
   Ur Temptations ganska gränslöst omfattande diskografi kan jag omöjligt få plats att täcka in gruppens hela singelhistoria utan siktar in mig på det bästa och viktigaste. En avgörande milstolpe i gruppens 60-tal var ögonblicket när tenoren David Ruffin kom in i gruppen i januari 1964. Fram till dess hade Eddie Kendricks och Paul Williams växelvis stått vid mikrofonen men på Smokey Robinsons "My girl" gjorde Ruffin en stor och mäktig entré som gav gruppen deras första nummer ett i USA. En fantastisk låt specialskriven till Ruffin, ett fantastiskt framförande och Smokeys produktion har allt av sensuell styrka.

RUFFIN FANNS MED I GRUPPEN i fyra år och det visar sig att alla mina tre ovannämnda Temptations-favoriter är hämtade från samma epok med just Ruffin längst fram. Robinson fortsatte skriva och producera Temptations-singlar men i maj 1966 inträffade nästa avgörande ögonblick i gruppens skivhistoria. Då tog ännu tämligen oerfarne Norman Whitfield över produktionen och låtskrivandet på Temptations skivor.
   Whitfield hade några år tidigare skrivit några spridda Motown-låtar till Supremes, Jimmy Ruffin, Marvin Gaye, Marvelettes ("Too many fish in the sea") och Velvelettes. Men från 1966 skulle Temptations/Whitfield-samarbetet vara länge och sträcka sig från "Ain't too proud to beg" via den fantastiskt explosiva "(I know) I'm losing you" och den magiskt vemodiga balladen "I wish it would rain" (där det fruktbara och mycket framgångsrika samarbetet med låtskrivarkollegan Barrett Strong inleddes) till den helt omvälvande psykedeliska soulperioden med låtar som "Cloud nine" och "I can't get next to you".
   Drogproblem och oprofessionellt uppförande gjorde att Ruffin fick sparken från gruppen sommaren 1968, gjorde den fantastiska solosingeln "My whole world ended (the moment you left me)" 1969, och ersattes av Dennis Edwards från gruppen The Contours. Men mot slutet av 60-talet blev det vanligt att samtliga Temptations-medlemmarna delade på solosången på singlarna.
   Under 1969 gav Temptations också ut fyra singlar, med både covers (bland annat The Bands "The weight") och traditionellt Motown-material, tillsammans med Diana Ross & The Supremes. Ett projekt vid sidan av Whitfield-konceptet som inte påverkade Temptations mer avancerat personliga sound på de egna skivorna.

/ Håkan

Ge Fredspriset till John Lennon!

Postad: 2015-10-09 09:00
Kategori: Blogg

Just nu diskuteras och spekuleras det på tv:n vem som ska få Fredspriset lite senare idag. Jag tycker att de bestämmande i Oslo kan ge priset postumt till John Lennon. Det skulle dessutom bli en grandios hyllning till John på samma dag som han skulle ha fyllt 75 år.

   Imagine there's no countries
   It isn't hard to do
   Nothing to kill or die for
   And no religion too
   Imagine all the people
   Living life in peace...


Kan det sägas mer passande och mer aktuellt än med dessa ord?



/ Håkan

Covers: The Men

Postad: 2015-10-09 07:56
Kategori: Cover-skivor

THE MEN: The Men (Border, 2002)

Varje generation har sitt r&b-influerade garagerockband. Ett snabbt och illa genomarbetat överslag ger mig de svenska namnen Creeps, Mando Diao och nu senast Bo-Dogs. Någonstans där, både tids- och soundmässigt, passar också den skånska kvartetten The Men in. Gruppen har producerat skivor sedan 2002 när gruppens intressanta coveralbum utan egentlig titel blev gruppens debut.
   Det är väl kanske just vid valet av covers som garagerockgrupper får ut sin energi allra bäst. En energi som sedan också förmedlas vid inspelningen av låtarna. I gamle Sinners-sångaren Sven Köhlers alldeles misshandlade röst har gruppen funnit sin grundenergi. Den är säkert en mardröm för varje sångpedagog men perfekt i garagerocksammanhang. Han håller igen lite med rösten på Slim Harpos "Got live if you want it" och tempot är också lite dämpat men munspelet brinner verkligen.
   The Men har inventerat 50- och 60-talet på djupet, detektivarbetet att följa Sun-artisten Billy The Kid" Emerson i spåren är imponerande, för att hitta en häpnadsväckande bred blandning av original, från rock'n'roll, blues, country och soul till Motown och Ray Charles, som här förvandlats till glödande garagerock
   "What Kind of Girl Are You" är en ballad men introt doftar "My generation" och även här är det stor energi i både elgitarr och munspel. Vilket naturligtvis även gäller versionen av James Browns "Please please please". Och tolkningen av "I don't need no doctor" vill jag nog mer jämföra med Steve Marriott i Humble Pie och femmans sandpapper än Ray Charles.
   Låtarna som The Men målmedvetet levererar har inte alltid hämtat sin energi i just originalversionerna. Således har deras tolkning av "Leaving here" mer gemensamt med senare coverversioner som The Birds (Ron Woods första grupp), Tages(!), The Who och Motörhead.


01 - Dancing Little Thing (Hank Ballard)
1964. B-sida på singel ("So long") med James Brown and The Famous Flames.
02 - What Kind of Girl Are You (Ray Charles)
1959. Med titeln "What kind of man are you" på albumet "What'd I say" med låtskrivaren.
03 - Out On The Floor (Fred Darian/Al DeLory)
1966. Singel med Dobie Gray.
04 - Baby, Don´t You Do It (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
1964. Singel med Marvin Gaye.
05 - Got Love If You Want It (James Moore)
1957. Singel med låtskrivaren under hans artistnamn Slim Harpo.
06 - Cool Jerk (Donald Storball)
1966. Singel med The Capitols.
07 - The Whippersnapper (Hamilton/Schmidt)
1965. Singel (titeln "A Dancin' Whipper Snapper") med Billy "The Kid" Emerson.
(Låtskrivarnamnen stämmer inte med originalskivan, ska vara Ora D Craig/William R Emerson)
08 - Please, Please, Please (James Brown/Johnny Terry)
1956. Singel med James Brown with The Famous Flames.
09 - The Memphis Train (Rufus Thomas/Mack Rice/Willie Sparks)
1967. Singel med Rufus Thomas.
10 - I Don´t Need No Doctor (Josephine Armstead/Valerie Simpson/Nicholas Ashford)
1966. Singel med Ray Charles.
11 - Mohair Sam (Dallas Frazier)
1965. Singel med Charlie Rich.
12 - Leaving Here (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
1963. Singel med Eddie Holland.

/ Håkan

Extra diskografi

Postad: 2015-10-08 21:21
Kategori: Diskografier





KÄRT BARN HAR MÅNGA - LOGOTYPER. Göteborgsgruppen EXTRA var en frisk fläkt och en färgstark nykomling i den svenska popbranschen i slutet på 70-talet. Gruppen bildades våren 1978 av Henryk Lipp, keyboards, Janne Leandersson, bas, Anne-Lie Rydé, sång, Mats Johansson, gitarr/sång, Håkan Henriksson, gitarr, och Eric Forsmark, trummor/
synth-trumma. Det kom att bli starten på Anne-Lies artistkarriär.
   Inledningsvis var det bara Lipp som skrev låtar till gruppen men så småningom bidrog flera andra medlemmar med låtskrivande. Även Lipps dåvarande sambo Marie Ell (senare sångerska i Marie & the Wildwood Flowers där endast Ell och Lipp var fasta medlemmar) skrev texter till Extras repertoar.


1979
EXTRA
Fri?
(Henryk Lipp)
Funky Frank (Henryk Lipp)
(EMI 7C 006-35718)
Producerad av Bengt Palmers

Skivdebut för Extra. A-sidan finns med på debutalbumet "Extra" (1980).












1979
"Glitter, glögg och rock 'n' roll"
(Parlophone/EMI 7C 062-35715)

EXTRA: In i säcken (Marsch militaire) (Franz Schubert/Anne-Lie Rydé/Mats Johansson))
Producerad av Bengt Palmers

En samlingsskiva, på röd vinyl med svenska EMI-artister som gör ett antal jullåtar. Extra gör Schuberts militärmarsch med egen svensk text.




Extra spelar "Väck mig!" i en inspelning ifrån Cirkus i Stockholm 1981.

1980
EXTRA
Väck mig!
(Janne Leandersson/Henryk Lipp/Marie Ell)
Tokig (Henryk Lipp)
(EMI 7C 006-35769)
Producerad av Bengt Palmers

Singel, dubbel-a-sida, med låtar som även finns med på det kommande debutalbumet.






1980
EXTRA
Extra

(EMI 7C 062-35755)
Producerad av Bengt Palmers
Arrangerad av Bengt Palmers och Extra

Tokig (Henryk Lipp)
Lola Gorgonzola (Henryk Lipp/Marie Ell)
Fri? (Henryk Lipp)
Nattlig vän (Anders Olsson/Mats Johansson)
T'Disco (Henryk Lipp/Marie Ell)
Botten (Håkan Henriksson/Mats Johansson)
Kiki-Boo (Henryk Lipp/Marie Ell)
Den lilla tvisten (Henryk Lipp)
Väck mig! (Janne Leandersson/Henryk Lipp/Marie Ell)

Albumet spelades in i november 1979 och januari 1980.


1981
EXTRA
Stopp! Stopp!
(Henryk Lipp/Marie Ell)
Oh no no (Jag vill inte se dig gå) (Henryk Lipp)
Nirvana (Henryk Lipp/Marie Ell)
(EMI 7C 006-35814)
Producerad av Extra/Henryk Lipp

A-sidan finns med på nästa Extra-album, "Extra" (1982).




1981
EXTRA
Blessyr d'amour
(Trad. arr. Henryk Lipp/Marie Ell)
Black light (Henryk Lipp/Marie Ell)
(EMI 7C 006-35882)
Producerad av Henryk Lipp/Janne Leandersson)

Singellåtar som finns med på kommande albumet "Extra" (1982).






1981
EXTRA
Blessyr d'amour
(Trad. arr. Henryk Lipp/Marie Ell)
Black light (Henryk Lipp/Marie Ell)
(EMI 7C 028-35882)
Producerad av Henryk Lipp/Janne Leandersson)

12"-singeln.

1982 sker några medlemsförändringar i gruppen när Håkan Henriksson och Eric Forsmark lämnar och Peter Boström är ny som trummis. Boström bidrar dessutom med både låtar och produktion. Han har senare gjort sig känd som både musiker, tekniker, producent och låtskrivare i bland annat Melodifestivalen.


1982
EXTRA
Press!
(Henryk Lipp/Marie Ell)
Tiden (Dubbmix) (Henryk Lipp/Jan Leandersson/Marie Ell/Peter Boström)
(EMI 7C 006-35922)
Producerad av Peter Boström/Henryk Lipp/Jan Leandersson)

Singellåtar som INTE finns med på det kommande albumet, Extras andra.









1982
EXTRA
Extra

(EMI 7C 062-35930)
Producerad av Henryk Lipp/Jan Leandersson/Peter Boström

Nutbush city limits (Tina Turner)
Stopp! Stopp! (Marie Ell/Trad.)
Vi varnar dig (Henryk Lipp/Peter Boström)
Vargarnas natt (Henryk Lipp)
Het sol över Durango (Henryk Lipp)
Blessyr d'amour (Trad. arr. Henryk Lipp/Marie Ell)
Black light (Henryk Lipp/Marie Ell)
Tåg 21:30 till Marseille (enkel) (Henryk Lipp/Jan Leandersson/Marie Ell/Peter Boström)

En cover, Tina Turners "Nutbush city limits" (som senare fanns med i Anne-Lie Rydés solorepertoar på scen), inleder albumet som i övrigt innehåller originallåtar.



2002
"Glitter, glögg och rock 'n' roll"
(Capitol/EMI CMCD 6333)

EXTRA: In i säcken (Marsch militaire) (Franz Schubert/Anne-Lie Rydé/Mats Johansson))
Producerad av Bengt Palmers

Återutgivning av samlingsskivan från 1979 där svenska EMI-artister gör ett antal jullåtar. Extra gör Schuberts militärmarsch med egen svensk text.

/ Håkan

Ronanders parentes

Postad: 2015-10-07 07:53
Kategori: 90-talskonserter



I en mellanperiod, ett år innan nästa albumet "Innanför staden", utan något nytt material på gång gav sig en nyklippt Mats Ronander ut på turné med The Yobs, eller Johan Wahlström Band som de en gång hette. Med några egna låtar, covers men inget annat på programmet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 1995.

MATS RONANDER & THE YOBS
Frimis, Örebro 30 april 1995


Mats Ronanders konsert på Frimis gav inget svar på frågan hur nästa skiva kommer att låta. Det bjöds på en traditionellt trygg konsert utan sensationer.
   Inte speciellt spännande, inte speciellt överraskande men däremot väldigt förutsägbart. Största förvåningen var väl att Mats städat undan häftplåstret "Gör mig lycklig".
   Konserten med kompisgänget Yobs var en mäktig parentes i Mats Ronanders annars så guldkantade karriär. Som soloartist har Mats genomgående satt en väldigt hög konstnärlig ambition på sitt musicerande.
   När han ger sig ut med Yobs blir det mer anspråkslöst och avslappnat som enbillig budgetversion av (hoppsan!) Low Budget Blues Band.
   Yobs inledde, med Johan Wahlström vid mikrofonen, med tre låtar som många kände igen men ingen kunde placera. Psychedelic Furs gjorde något liknande för tio år sedan.
   Sedan kom "kvällens stjärna" in och levererade några feta gitarriff så gitarristerna i publiken fick ståpäls eller något liknande. Yobs kunde sin sak som kompband, farligt nära det skickligt anonyma, och när Valborgsmässoaftonen förvandlats till kylslagen natt var det först i covers av Sleepy John Estes och J J Cale och en magisk version av "Little red rooster" som det brände till.
   Konserten hade inga fel och inga större brister men en parentes var det. Sedan får han heta Mats Ronander, tituleras stadens son, och vara en av landets största rockartister.

/ Håkan

"Släktens sista skall"

Postad: 2015-10-06 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



JONAS HJELTE
Släktens sista skall
(Alavas Musik)


Redan i helgen, när jag upplevde Py Bäckman och Janne Bark live, konstaterade jag att det är en mördande konkurrens i musikbranschen och att kända namn inte automatiskt säljer skivor eller lockar massorna till konsert. På skiva ett rutinerat hantverk som dock inte står ut bland floder av svenska kvalitativa texter och melodiös pop. Utan att måla någonting på väggen så finns risken att Jonas Hjelte, som har sina rötter i Kumla, hamnar i samma anonyma fålla fast kvalitén är obestridlig både på sång, produktion, arrangemang och låtar.
   Jag ska inte ännu gång tjata om att det ibland ekar Peter LeMarc om några av hans låtar här men på bland annat den självbiografiska titellåten, med några starka textdetaljer, hamnar jämförelsen tveklöst någonstans i det området.
   Majoriteten av låtarna är däremot poprock som kanske i några fall skulle kunna göra en jordnära succé i Melodifestivalen med sina texter och catchy refränger. Kanske inte tillräckligt visuellt och spektakulärt för den scenen men någon gång, något år, borde musik och text kunna tas på allvar även i den hysteriska världen. Och då föreslår jag "Vad du än tror" eller "Dom långa nätterna" om Jonas skalar bort de alltför tydliga Ulf Lundell-sekvenserna i den senare låten.
   Allt på skivan är liveinspelat i studion, som i det här fallet är Bärfendals hembygdsgård i Bohuslän, och på sina ställen framkallar det en viss nerv i både framförande och arrangemang. Och det spelas genomgående snyggt och fantasifullt när delikata gitarrsolon och en flödande orgel verkligen hörs i arrangemangen som dock alltför sällan överraskar på riktigt. Men när "Surfande vän" utvecklas från en trygg traditionell singer/songwriter-låt till något spännande och när det intensiva gitarrintrot presenterar "Lika fri" når albumet sin höjdpunkt.
   Fast avslutningslåten, godnattsången till sonen Cornelis, är nog i sin helhet skivans vackraste minuter. Där Jonas fru Anns duettröst understryker närheten och kärleken till ett barn utan att det blir det minsta överdrivet sött och sliskigt.

/ Håkan

60: #30. THE SEARCHERS (1963-1969)

Postad: 2015-10-05 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Tony Jackson, bas och sång, Mike Pender, sång och gitarr, Chris Curtis, trummor, och John McNally, gitarr och sång.

THE SEARCHERS Topp 3:

1. Have you ever loved somebody (1966)
2. Take me for what I'm worth (1965)
3. Needles and pins (1964)


POP ÄR KANSKE DET VIKTIGASTE ORDET när man med ett samlande begrepp vill beskriva musiken från 60-talet, melodiöst klingande popmusik. Och det kanske mest betydelsefulla namnet i den breda genren är Liverpool-gruppen The Searchers. När ursprungsversionen av gruppen bildades 1957, med ett namn hämtat från John Fords klassiska västernfilm, spelade bandet skiffle men var snart starkt influerade av amerikanska musikaler. Gruppens främsta uppgift då var att kompa Liverpool-sångaren Johnny Sandon.
   I februari 1962 lämnade Sandon gruppen som fortsatte på egen hand med fortfarande amerikanska influenser inom både country, soul, folkmusik, r&b, rockabilly, rock'n'roll - och pop. Gruppens repertoar var uteslutande amerikanska covers både på scen och de första skivorna. Men var, trots enorma listframgångar i både England och på Tio i Topp, i sanningens namn ganska anonyma på gränsen till mediokra under 1963. "Sweets for my sweet", en Drifters-cover, och "Sugar and spice", skriven av gruppens producent Tony Hatch (under pseudonymen Fred Nightingale) efter exakt samma simpla poprecept, var inga favoriter i mina öron.
   Från tidigt 1964 blev Searchers singellåtar däremot ren kvalitetspop och klassiker i genren. Genombrottet i mina , och många andras, öron var "Needles and pins" som de först hade hört med Cliff Bennett i Hamburg dit mängder av Liverpool-band sökte sig på tidigt 60-tal. Egentligen fanns låten på en Jack Nitzsche-arrangerad Jackie DeShannon-singel. Nitzsche hade dessutom skrivit singeln tillsammans med Sonny Bono och båda skulle snart ingå i Phil Spectors stall av arrangörer och musiker.
   Efter ett par sötsliskiga texter och låttitlar var alltså "Needles and pins" en kraftig kvalitetshöjning, och för att vara ett så kallat coverband, skrev väldigt få egna låtar, valde de i fortsättningen singelmaterial med en särpräglad kreativitet, nyfikenhet och från nästan helt okända håll och kanter. Ofta från mindre kända amerikanska singel-b-sidor (The Orlons "Don't throw your love away" och Barbara Lewis "Someday we're gonna love again") eller Jackie DeShannons floppsingel (99:a i USA...) "When you walk in the room" där Searchers version blev något av prototypen för Byrds framtida sound med sin framträdande 12-strängade gitarr.

SOM JAG NÄMNDE TIDIGARE HADE Searchers popmusik också folkmusikinfluenser och det blev tydligt när de plockade upp Malvina Reynolds antikärnkraftlåt "What have they done to the rain" (1964). Men också något år senare när gruppen letade upp material hos den då hajpade låtskrivaren P F Sloan ("Eve of destruction", "A must to avoid" och flera Turtles-hits) och gjorde en ypperlig version av "Take me for what I'm worth".
   På vägen till den starka singeln släppte gruppen "Goodbye my love" (original "Goodbye my lover goodbye" med Robert Mosley 1963), skrev sin första singel-a-sidan "He's got no love" själva (Chris Curtis/Mike Pender) och gjorde en mindre framgångsrik cover på Bobby Darins "When I get home".
   Efter "Take me for..." hittade de ännu en gång exklusivt material till sin nya singel "Take it or leave it", den här gången på närmare håll. Inte någon av Mick Jagger/Keith Richards mest framstående låtar men ändå unik eftersom Searchers version släpptes en dag innan Rolling Stones album "Aftermath" där originallåten först blev publicerad. Med facit i hand blev den här Searchers-singeln gruppens sista hit med en dock blygsam 31:a-plats i England men den bästa Tio i Topp-placeringen (4:a) sedan "Don't throw your love away".
   Det är då, i detta bekymmersamma läge, The Searchers gör sin bästa singel enligt min åsikt, "Have you ever loved somebody". En låt och en singel som jag har berättat allt om tidigare i den här artikeln.
   Från 1967 och framåt var Searchers saga all i de kommersiella och även musikaliskt intressanta sammanhangen. Men de fortsatte hitta udda coverlåtar, "Popcorn, Double Feature" (Tim Wilde), "Western union" (Five Americans), provade med den egna låten "Second hand dealer", bytte skivbolag och hamnade sedan i producenten/låtskrivaren Kenny Youngs kvävande grepp. "Somebody shot the lollipop", utgiven under namnet Pasha (namnet på producentens hund...), är knappast något som ger Searchers historia guldkant.

/ Håkan

Jämförelsen med Crazy Horse håller

Postad: 2015-10-04 19:48
Kategori: Konserter



Alla bilder: Anders ErkmanFrontpersonerna som gör Willy Clay Band så starka: Reine Tuoremaa, Tony Björkenvall och Björn Pettersson.

WILLY CLAY BAND
Clarion Hotel, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 20_04-20:35 och 21:07-22:00 (84 min)
Min plats: Stående till höger ca 8 m från scenen.


Jag vill så gärna erkänna: Jag var nog sist på bollen att upptäcka Kirunas stolthet Willy Clay Band. Det var först förra året, under Rolling Rootsy-turnén, som jag fick mig till livs att gruppen är ett så mycket bättre liveband än på sina studioinspelade skivor.
   Utan att jag som sagt är någon expert på bandet får jag ibland frågan vad de spelar för typ av musik och brukar då lite generellt jämföra soundet och låtarna med Crazy Horse, rock med lite countryanknytning. Jag tycker att konserten tidigt lördagskväll i hotellfoajén inför en respektabelt stor publik levde upp till just min beskrivning ganska bra. Countryrock med stämsång och catchy låtar som specialitet.
   Kirunabandet är verkligen ett fint sammansatt band där medlemmarna kompletterar varandra perfekt. Med tre sångare, Tony Björkenvall, Björn Pettersson och Reine Tuoremaa, som ger soundet den där härliga variationen. Med en genomgående stark repertoar som är hämtad från två album och en ep som nu tillhör historien. Med en viss coolhet och lite kärv norrländsk humor är det omöjligt att inte älska det här bandet.
   Utan att för en gångs skull noggrant notera låtar kunde jag inte undgå att imponeras av öppningslåten "All my tears", "Give a little", "Stay down", "Homesick" och publikfavoriten "If you leave me now". Och slutklämmen med "The miner" och "Mighty good time (keeping one eye closed)" var liksom pricken över i.
   Har inte riktigt tänkt Willy Clay Band som en svensk motsvarighet till The Band men på extralåten "The weight" var det svårt att undvika den jämförelsen då fyra medlemmar, även den underbara steel/gitarristen Örjan Mäki, sjöng varsin vers. Och bakom hela kvartetten höll trummisen Fredrik Elenius i den så viktiga taktpinnen.
   Tyvärr missade jag den sista extralåten då jag var tvungen att skynda till East West för att uppleva ännu en konsert.

/ Håkan

Py och Janne är inga föredettingar

Postad: 2015-10-04 19:31
Kategori: Konserter

Foto: Anders Erkman

PY & BARK
East West Sushi, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 22:04-23:35 (91 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 m från scenen.


Det var rutin och erfarenhet som ägde scenen på East West under halvannan timme i lördagskväll. Nervositeten var obefintlig när Py Bäckman och Janne Bark ställde sig på scen, bläddrade spontant bland låtarna i sin repertoar och sedan presenterade materialet med två röster, en akustisk gitarr och ett munspel. Albumet "Vi är bara människor", som släpptes i våras, är orsaken till turnerandet och innehållet på skivan var givetvis ryggraden i konsertrepertoaren men vi fick också några fina tillbakablickar i de bådas respektive karriärer.
   Både Py och Janne har långa parallella karriärer, som tog fart på 80-talet, bakom sig utan att samarbeta förrän nu. Huvudsakligen är det Pys texter som Janne sedan har satt musik till. Janne Bark turnerade med Ulf Lundell vars band till stora delar innehöll medlemmar från Raj Montana Band som Py hade tillsammans med Dan Hylander.
   Skivan från i våras är både textmässigt, Py skriver stundtals fantastiska texter, och melodiöst ett bra album som dock har haft svårigheter att stå ut i musikbranschens mördande konkurrens. I det korta perspektivet kunde inte de nya låtarna, förutom "Kommer friheten när ingenting finns kvar" som jag tyckte var en av lördagskvällens höjdpunkter, utmana duons äldre material som också fanns med på repertoaren.
   Janne Bark, som väl aldrig betraktats som en soloartist, fick sjunga "Under min stjärna", "Bara en man" och Ulf Lundell-låten som blev Jannes entré i den stora världen, "Snart kommer änglarna att landa".
   Py Bäckman hade ju en stor solokarriär på 80-talet och hon bjöd på några av sina stora låtar, "Cordelia" och "Jag lever", nu i ett sparsmakat format. Py har rösten kvar och kunde med lätthet tolka den svårsjungna "Stad i ljus", Tommy Körbergs melodifestivalvinnare 1988 som hon skrev. Hon kanske inte riktigt kom upp i Helen Sjöholms nivå på "Gabriellas sång" men gjorde å andra sidan den både personligt och avskalat.
   Hann även med några mindre kända 90-talslåtar som "Oh mamma", "Om du vill leka", melodifestivallåten "Långt härifrån" plus hennes svenska text till Leonard Cohens "Hallelujah" innan det var slut strax efter halv tolv på lördagskvällen.

/ Håkan

Gränslöst imponerande gitarrmusik

Postad: 2015-10-04 17:05
Kategori: Konserter


Mats Norrefalk med en av sina många akustiska gitarr.

FOURHANDS
Nikolaikyrkan, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 16:00-17:20
Min plats: Tredje bänkraden i mitten.


Jag kan inte spela gitarr och när jag i lördagseftermiddag lyssnade på två virtuoser, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, på de akustiska instrumenten kände jag mig ganska övertygad om att inte lägga ner så mycket arbete på att lära mig. Skicklighet kan ibland vara en åsikt i min värld men när jag hörde fyra händer göra de mest häpnadsväckande saker på sina gitarrsträngar blev det ganska gränslöst imponerande.
   Med full kontroll växlade Mats och Börje solon fingerfärdigt. Både mjukt och skickligt, både så tyst som möjligt och med temperament, både snabba och långsamma låtar, tog de med lyssnaren på en resa som geografiskt ofta landade i Sydamerika. Intressant och lärorikt berättade de också små anekdoter och även information om instrumenten de spelade på . Bland annat ett litet specialbyggt brasilianskt instrument, cavaquinho tror jag att det hette, som är föregångare till ukulelen.
   Som konsert i kyrkan blev det extra högtidligt när kyrkklockorna ringde in och klangen i de magiska instrumenten liksom påverkades av atmosfären. Musik där det inte går att gömma sig bakom arrangemang eller sound utan bokstavligen kräver skicklighet ut i fingertopparna.
   Repertoaren var jag långtifrån bekant med. Från Taube till Keith Jarrett hette det i förhandssnacket och däremellan var det ofta sydamerikanskt präglade låtar, bland annat en zamba från Argentina och en låt av den brasilianske kompositören Villa-Lobos då Mats spelade gitarr med lillfingret...

/ Håkan

En galen konsertlördag

Postad: 2015-10-04 11:34
Kategori: Blogg



VILKEN GALEN KONSERTLÖRDAG DET BLEV! Som efter en typisk Live at Heart-modell växlade jag under lördagen mellan tre olika konsertlokaler från eftermiddag till sen kväll. Och serverades en bred definition på vad musikalisk underhållning kan innebära. Från akustisk gitarrmusik i Nikolaikyrkan med Fourhands, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, via handfast countryrock med Willy Clay Band på Clarion Hotel till den rutinerade duon Py & Bark (se bild) på East West.
   Under söndagen kommer jag på den här sidan med små noteringar att sammanfatta mina upplevelser. Men först njuter vi lite av en fantastisk höstdag som vi har framför oss.

/ Håkan

"Houston"

Postad: 2015-10-03 09:36
Kategori: Skiv-recensioner



LIAM GRUNDY
Houston
(Hot Tomale)


Från Richmond i London till Houston i Texas är det måhända långt. Mellan "Richmond" och "Houston", som är titlarna på Liam Grundys senaste två album, är det inte lika långt musikaliskt men jag tycker mig höra en både sound-, låt- och sångmässig förbättring när jag lite strikt gör en jämförelse. Jag recenserade "Richmond" för ett år sedan men skivan hade då sex år på nacken och var kanske inte så representativ för det årets Liam Grundy. Å andra sidan är det en väldig tidlös genre han vistas i, musik som inte vänder kappan efter vinden direkt.
   Ändå tycker jag den nya skivan, som släpptes i slutet på september, låter ännu bättre än förra albumet. Mina små invändningar då, för få egna låtar, har till stor del rättats till och variationen på originalmaterialet är närmast revolutionerande. Från bedövande vackra pianoballader via country, poplåtar och Fats Domino-influerat sväng till ren och skär rock'n'roll. Blandningen är utsökt och gör underhållningen än mer lyssningsvärd men helheten blir ändå lite naggad i kanten när Liam växlar mellan livelåtar och studiomaterial.
   Av skivans tretton låtar är tio inspelade i studio både i England och USA. Medan de tre livelåtarna är hämtade från en konsert i Finland då Liam turnerade med The Avengers Big Roll Band. Då svänger det mer än i övrigt på skivan, rock'n'roll i sin ädlaste och mest traditionella form, och då hjälper två covers (Chuck Berrys "Back in the USA" och Charlie Richs "Break up") till att höja tempot och stämningen på skivan. Och den egna låten "24/7-365", som Scotty Moore har spelat in tidigare, ger soundet en påtaglig livekänsla.
   Då känns studiolåtarna sammantaget mer genomarbetat homogena där Liam sjunger bättre än kanske någonsin och det lilla kompet lyfter fram personligheten i varje låt och kanske allra mest på de tre överraskande balladerna. Här gör han sin egen version av låten han en gång lät Dave Edmunds spela in, "One more night", och här kan ni läsa den spektakulära historien.
   Från inledningen, med de oöverträffade textraderna "I'm too tired to stand up/I'm too drunk to sleep", till en vemodigt berättad historia, (First Aid Kit-musikern) Melvin Duffys skinande steelguitar och en oerhört vacker melodi är den låten en av höjdpunkterna på skivan. Men de andra balladerna är inte sämre eller mindre melankoliska. I titellåten och "The way it has to end" tangerar han faktiskt digniteten hos en mogen, vuxen och begrundande Nick Lowe.
   Men mellan lågtempolåtarna glänser både rock'n'roll-sväng och pop med skärpa. Till den första kategorin hör exempelvis "Anytime (anytime)" och "Christmas in Memphis", båda mycket lämpligt inspelade i den klassiska Sun-studion, som skulle kunna ingå i Refreshments liverepertoar. Och "Running out of love" får mig att tänka på George Harrison och "Always be the one" skulle kunna vara skriven av Jeff Lynne fast här utan det fläskiga ELO-soundet.

/ Håkan

Tributes: Johnny Cash

Postad: 2015-10-02 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"Look Again to the Wind: Johnny Cash's Bitter Tears Revisited" (Masterworks, 2014)

Jag har tidigare i tribute-kategorin skrivit om två två Johnny Cash-relaterade skivor, "Dressed in black" (2002) och "Kindred spirit" (2008), men det här är någonting helt annat. På de ovannämnda skivorna var urvalet i första hand mer eller mindre kända Cash-låtar medan låtarna på den här skivan är hämtade från ett och samma konceptalbum från 1964, "Bitter Tears: Ballads Of The American Indian". Originalet är en både stark och engagerande protestskiva, där Cash deklamerar många texter, medan den nya versionen är övervägande mjuk och atmosfärisk med Joe Henrys ödmjuka produktion som en genuin och sammanhållande länk mellan de olika artisterna.
   Här är det en mängd stora profiler i dagens countrygeneration som repriserar låtarna från Cashs skiva i samma ordning som på originalet. Ett emotionellt laddat album med låtar där Cash ville sätta ljus på den illa behandlingen av Amerikas urinnevånarna, indianerna. Han slogs för mänskliga rättigheter och engagemanget var stort men skivan försvann i mängden och låtarna, de flesta skrivna av folkmusikprofilen Peter La Farge, har förutom "The ballad of Ira Hayes" (singelframgång 1964) genom åren varit ganska anonyma.
   Här blir det många kvinnliga röster och det ger givetvis ett mjukare och vänligare tonläge fast ämnet är seriöst. Som på originalet är det överlag akustiska och nästan vackra arrangemang, akustiska slidegitarrer och mandolin, och Emmylou Harris, Gillian Welchs, Rhiannon Giddens stämmor ger plats för skönheten i materialet. Men för balansens skull medverkar också Steve Earle (en bluegrassdoftande "Custer") och Kris Kristofferson ("The ballad of Ira Hayes") med sina manliga stämmor. Och den för mig okända amerikanska manliga indiefolkduon Milk Carton Kids fyller ut däremellan.
   Bland artisterna är det intressant att upptäcka Johnny Cashs gamle musiker Norman Blake som faktiskt spelade på originalet. "Look Again to the Wind" följer mönstret från originalet låt för låt som adderats med några huvudsakligen instrumentala repriser av redan framförda låtar. Arrangemangen blir lite längre och mer omfattande här och titellåten, som inte fanns med 1964, är ytterligare en Peter La Farge-låt från 1963 som sjungs av en okänd Bill Miller.


“As Long As The Grass Shall Grow” (Gillian Welch & David Rawlings)
“Apache Tears” (Emmylou Harris med the Milk Carton Kids)
“Custer” (Steve Earle med the Milk Carton Kids)
“The Talking Leaves” (Nancy Blake med Emmylou Harris, Gillian Welch and David Rawlings)
“The Ballad Of Ira Hayes” (Kris Kristofferson med Gillian Welch and David Rawlings)
“Drums” (Norman Blake med Nancy Blake, Emmylou Harris, Gillian Welch and David Rawlings)
“Apache Tears (Reprise)” (Gillian Welch and David Rawlings)
“White Girl” (Milk Carton Kids)
“The Vanishing Race” (Rhiannon Giddens)
“As Long As The Grass Shall Grow (Reprise)” (Nancy Blake, Gillian Welch och David Rawlings)
“Look Again To The Wind” (Bill Miller)

/ Håkan

September 2015 på Håkans Pop

Postad: 2015-10-01 07:52
Kategori: Blogg

OKTOBER OCH VI ÄR VÄL TVINGADE att notera höstens ankomst hur gärna vi ändå inte vill det. Och efter höstens första månad på Håkans Pop som helhet, september, finns det anledning att göra en tillbakablick och sammanfatta en händelserik månad på både konsertfronten, nya skivor, min nya följetong med 60-talssinglarnas bästa artister, gamla konsertrecensioner och med nya öron lyssna på lite äldre cover- och tributeskivor.
   Konsertupplevelserna i september startade i 180 med Örebros Live at Heart-festival. Jag skrev som en besatt både natt och dag. Inför festivaldagarna tipsade jag om konserter och gjorde sedan sammandrag av mina upplevelser på festivalkvällarna, onsdag, torsdag, fredag och lördag, och skrev samtidigt regelrätta recensioner av konserterna med Banditos, Richard Lindgren och Les Gordons .
   Efter den överdosen av levande musik tog jag några veckor ledigt från konsertlokalerna. Uppmärksammade Mohlavyrs releasekonsert och det helt fantastiska framträdandet av Steve Forbert i måndags.
   60-talet är temat för säsongen på Håkans Pop. En lista i en nedräknande skala på i första hand de 37 bästa singelartisterna . Jag inledde serien i augusti med plats 37, 36 och 35 med de tre engelska grupperna Procol Harum, Yardbirds och Traffic . Fortsatte under september med The Byrds, Creedence Clearwater Revival, The Monkees och The Ronettes . Bara klassiska singelartister med totalt odödliga hits på sitt samvete.
   Bland coverartisterna uppmärksammade jag trion Pierson, Parker, Janovitz och den svenska sångerskan Ebba Forsberg och till månadens tributeskiva valde jag hyllningen av Del Shannon . Publicerade dessutom gamla konsertrecensioner med Di Leva (1989), Stefan Andersson (1992), Hansson De Wolfe United (1982), Eldkvarn (1993) och Niklas Strömstedt (1983).
   Besökte under månaden Norrköping och kunde inte låta bli att gå i Eldkvarns och Ulf Lundells fotspår. Var också på bio, såg den fantastiska filmen "Love & Mercy" om Brian Wilsons liv, och uppmärksammade kort ny musik med Ellen Sundberg och Fanny Holm .
   Skrev längre recensioner om nya skivor med Crash N Recovery och Mohlavyr men lyssnade naturligtvis på fler skivor men utan att upptäcka någon utmanare till årsbästalistan. Inte förrän Don Henleys nya skiva dök upp under månadens sista dagar. Men först tog jag mig igenom de här skivorna:
   Imperial State Electrics "Honk machine" är lika delar Stones, powerpop ("Anywhere loud"), hård rock, akustisk pop ("All over my head"), catchy refränger, metal och gitarriff men är lite sämre på balladområdet. Mathias Alkbergs "Personer" är i mina öron en olyssningsbar skiva med maskiner som minsta gemensamma nämnare. Ane Bruns "When I'm free" är vacker, snygg och så personlig att hon också blir lite svårtillgänglig.
   Att Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives har producerat Jerry Williams "Ghost rider" såg bra ut på pappret men blev i mina öron inte alls imponerande. Anna Ternheim-duetten "Far from any road" är väl okej men i övrigt låter Jerry vilse i arrangemangen, sjunger så onaturligt och i bottennoteringen, den radikalt omgjorda "Bad moon rising", låter det bara tillgjort.
   Inte heller Keith Richards hittar den rätta nerven på soloalbumet "Crosseyed heart". Han vill givetvis göra något som inte doftar Stones men han är en icke-sångare, viskar och pratar sig igenom låtarna med en andfådd sliten röst. Det blir varken hackat eller malet.
   Efter den imponerande debuten hade jag förväntningar på The Strypes nya "Little victories" men upp som en sol... Den irländska gruppens debut för två år sedan var en sensationell mix av pubrock och Dr Feelgood. Då sprutade det energi och mogen musiksmak om det unga bandet, vars äldsta medlem inte hade fyllt 18 år. Nu har det en gång sympatiska bandet förvandlats från ett anspråkslöst rockband till opersonliga arenarockare.

DON HENLEY: Cass County
Jag väntade mig ingenting och på sätt och vis har ju mina misstankar varit rätt ty det är 15 år sedan Eagles-medlemmen Don Henley gjorde sitt senaste soloalbum, "Inside job", som musikaliskt inte var någon höjdare. Då försvann de flesta låtarna i ett slamrigt överproducerat 80-talssound. Och nu är det plötsligt och mycket överraskande precis tvärtom. Grandiost countrydoftande melodier, en personlig och stark röst som är tillbaka och allt är så naturligt och enkelt producerat. Om man är nostalgiskt lagd är "Cass County" ren och skär countryrock.
   Skivan är inspelad i Nashville med countrymusiker, steelguitar, läckra akustiska gitarrer och flera överraskande duettsångare. Mick Jagger gör ett sensationellt inhopp på "Bramble rose" och både Merle Haggard och Dolly Parton gör samma sak i några andra låtar. Och bland övriga röster på skivan märks Lucinda Williams, Alison Krauss och Trisha Yearwood utan att det efter amerikansk sedvanlig modell låter det minsta tungfotat. Lyssna på "The cost of living" och "Take a picture of this" och det är risk för att du är fast.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2015 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.