Blogginlägg

60: #27. SIMON AND GARFUNKEL (1965-1969)

Postad: 2015-10-26 07:36
Kategori: 60-talets bästa


Art Garfunkel, sång, och Paul Simon, sång och gitarr.

SIMON AND GARFUNKELS Topp 3:

1. Homeward bound (1966)
2. The boxer (1969)
3. The Dangling conversation (1966)


INTE NOG MED ATT DET TOG VÄRLDENS MEST berömda popduo många år från första mötet 1953 innan de slog igenom. Genombrottsfasen 1964-65-66 var också extremt koomplicerad. När 12-åringarna Paul Simon och Art Garfunkel träffades första gången var det skolteater och doo-wop som var största intresset. Det skulle dröja några år innan Paul och Art skulle skapa något eget. 1956 skrev de sin första låt tillsammans, "The girl for me", och året efter skivdebuterade de på allvar under namnet Tom & Jerry efter de då nästan 20 år gamla tecknade karaktärerna.
   Pseudonymerna hade också officiella efternamn, Graph (Art) respektive Landis (Paul), när de skrev låtarna till sina tre singlar som släpptes 1957 och 1958. Och då var det, på exempelvis "Hey schoolgirl", Everly Brothers-soundet som var lite för opersonligt för att skaka om skivbranschen.
   I hemlighet satsade Simon samtidigt på en solokarriär under namnet True Taylor, rockabillydoftande singeln "True or false" var skriven av pappa Lou, men det gjorde Garfunkel så besviken att duosamarbetet sprack. Vilket gjorde att killarna under några år satsade på många olika egna projekt. Simon gav mellan 1959 och 1962 ut sex singlar som Jerry Landis och var samtidigt med i grupperna The Mystics och Tico & The Triumphs som också gav ut flera singlar. Och under namnet Artie Garr gav också Garfunkel ut några solosinglar mellan 1959 och 1961.
   1963 gav Simon ut en singel under ytterligare ett namn, Paul Kane, och vid återföreningen samma år hette duon följaktligen Kane And Garr när de började spela live i New Yorks Greenwich. Med nyskrivna Paul Simon-låtar på repertoaren av vilka "The sounds of silence" uppmärksammades av skivproducenten Tom Wilson, då mest känd för en rad Bob Dylan-skivor, som fick skivbolaget Columbia intresserade av duon som nu äntligen kallade sig för Simon and Garfunkel.
   Duon gick in i studion i mars 1964 och spelade in första albumet "Wednesday Morning, 3 A.M." där den första och helt akustiska versionen av "The sounds of silence" fanns med men det fanns ingen tanke på singlar. Skivan blev en magnifik flopp, killarna skiljdes åt och Simon flydde till folkmmusikkretsar i London och övriga Europa där han träffade likasinnade. Sommaren 1965 spelade han in soloalbumet "The Paul Simon songbook" på helt egen hand i en studio på New Bond Street i London och där dök ännu en version av låten som nu kallades "The sound of silence". Där återfinns också en tidig solovariant på "I am a rock" som släpptes på singel i England redan sommaren 1965.

UNDER TIDEN HAR TOM WILSON I USA fått en idé, samtidigt som Byrds skördar framgångar med sin elektriska folkrock, att arrangera upp den ursprungliga version av "The sounds of silence" med ett mer elektriskt komp. Hösten 1965 släpps duons första singel med den elektrifierade versionen som rusar rakt upp på listorna i USA och får Simon att återvända och ännu en gång återförenas med Garfunkel.
   I december 1965 spelas nästa album och singel, den ljuvliga "Homeward bound" som släpps som singel i januari 1966 två veckor efter "The sounds of silence" har toppat USA-listan. Samtidigt som hysterin är fullständig släpps ytterligare ett Simon & Garfunkel-album som fick titeln "Sounds of silence" som är en blandning av Simons sololåtar och nyinspelade alster. En nyinspelad "I am a rock" blir nästa klockrena singelsuccé för duon.
   Med sin raffinerade mix av pop och folkrock tillhörde duon våren 1966 det hetaste i musikbranschen. Nästa singel, "The dangling conversation", var överraskande lite mindre spektakulär och mer traditionell nedtonad folkmusik. 2:37 av underbar poesi, läckert gitarrspel, dramatiska stråkar och vacker sång.
   Efter den vemodiga pärlan, som inte blev samma kommersiella succé som tidigare, satsade duon lite väl hysteriskt på uptempo-låtar och stora arrangemang, singlarna "A hazy shade of winter", "At the zoo" och "Fakin' it" som i mina öron saknar den där exakta Simon and Garfunkel-känslan. Som inte återkom förrän i februari 1968 när den över ett år gamla "Scarborough fair", den brittiska traditionella sången, återupplivades på singel med anledning av filmen "The graduate" där den förekom.
   Just filmkopplingen gjorde också nästa singel, "Mrs Robinson", till en magnifik succé och duons kanske mest kända låt. En helt okej hitlåt men något sönderspelad i mina öron. Duons fyra senaste singlar skulle ingå på "Bookends" men skivans kanske starkaste spår, den mästerliga "America", skulle komma på singel först 1972 (och dessvärre hamna utanför temat för den pågående singellistan) i samband med en samlingsskiva.
   Däremot är förhållandet det motsatta på min favoritsingel från 1969 med duon, "The boxer". Den släpptes på singel redan i mars 1969 medan albumet som låten senare skulle ingå på, den monumentala "Bridge over troubled water", inte kom ut förrän 1970.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2015 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.