Blogginlägg från 2015-10-14

Bländande rockshow

Bilder: Anders Erkman
1983 var nog året då Mikael Rickfors stod på sin absoluta höjdpunkt som artist. Samarbetet med underbara kompband hade under flera år slipats till fulländning och albumet "Blue fun", som släpptes i maj 1983, är nog den skiva jag rankar högst från Rickfors hela långa karriär.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/9 1983.

MIKAEL RICKFORS
Prisma, Örebro 15 september 1983

På torsdagskvällen firade nya Prisma i Örebro ettårsjubileum där kvällens musikaliska höjdpunkt var Mikael Rickfors med band. Det största svenska rocknamnet som går att stoppa in på en mindre klubb. Ett fullpackat Prisma njöt hänsynslöst under deras framträdande.
I många år har Rickfors spelat jordnära rockmusik tillsammans med sitt samspelta gäng. Musiken har djupa rötter i svart amerikansk musik, tidigare lite tillbakalutad J J Cale-rock numera starkt Motown- och Stax-influerad musik.
   Jag har upplevt många Rickfors-konserter de senaste åren, där det mesta har gått på rutin, men nu svängde det obarmhärtigt. Stundtals tycktes hela kvarteret vibrera. Det var succé.
   I kunnande och skicklighet har jag länge jämfört Rickfors komp med Dan Hylanders Raj Montana men i täthet och tveklös rytmkänsla, Sam Bengtsson, bas, och Per Lindvall, trummor, saknar Rickfors band motsvarighet inom Sveriges gränser.
   Det var således i det definitiva samspelet mellan gruppenheterna som bandet firade de största triumferna denna kväll. Där rytmen och takten var viktigare än melodierna och texten. Det var fullvuxen och mogen rockmusik av en rutinerad artist som live stundtals presterade så fysisk rockmusik att man häpnade.
   I Rickfors nya scenshow ingick flera nyskrivna låtar, bland annat den fina öppningslåten "Handle of hope". Av mycket hög kvalité som redan kan jämföras med de familjära Rickfors-klassikerna "Dancing on the edge of danger", "Tender turns tuff" och de helt igenom geniala låtarna från senaste albumet "Blue fun".
   Rickfors spelade gitarr frikostigt och läcker och fick extra utrymme den här kvällen då ordinarie Lasse Finberg var upptagen av studiojobb. Ändå underströk Mikael Rickfors med band sin unika ställning som Sveriges tätaste rockgrupp.

/ Håkan

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen under 2019...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.