Blogginlägg

60: #28. NEIL DIAMOND (1963-1969)

NEIL DIAMONDS topp 3:

1. Solitary man (1966)
2. Kentucky woman (1967)
3. Girl, you'll be a woman soon (1967)

NÄR THE MONKEES HÖSTEN 1966 FICK EN DUNDERHIT med Neil Diamonds "I'm a believer" hade Neil tidigare samma år fått lite fart på sin halvhjärtade solokarriär med "Solitary man"-singeln. Fram till 1966 hade Neil i första hand ägnat sig åt låtskrivande med ambitionen att få andra artister att spela in hans material. Han jobbade alltså professionellt åt olika musikförlag och var en del i det man till vardags kallade Brill Building. I den atmosfären i ett hus på Broadway mitt i New York City skapades på 60-talet en väldig massa hitlåtar på löpande band.
   Ofta utfördes det kreativa arbetet i team, som exempelvis man/hustru-konstellationer som Goffin/King, Mann/Weil och Greenwich/Barry, men Neil Diamond jobbade på helt egen hand och fick inte heller de riktigt stora framgångarna. Det var först 1965 som hans "Sunday and me" nådde en hedrande Topp 20-placering i USA med sånggruppen Jay & the Americans. Mindre uppmärksamhet fick hans låtar till The Rocky Fellers ("Santa, Santa"), Bobby Vinton ("Don't go away mad"), The Highwaymen ("Flame"), Cliff Richard ("Just another guy"), Priscilla Mitchell ("It comes and goes") och The Solitaires ("Fool that I am").
   Neil Diamonds artistkarriär inleddes dock ännu tidigare. Som ena halvan av duon Neil and Jack gav han ut två singlar redan 1962 men "You are my love at last" och "I'm afraid", två Diamond-skrivna låtar, ekade verkligen opersonlighet. På den första singeln var duon uppenbart influerade av Everly Brothers sångstämmor och på den andra låg resultatet med alla dramatiska stråkar närmare Roy Orbison.
   Neil fick som soloartist och låtskrivare ett nytt försök 1963 men även då, på singeln "At night", saknades originalitet. Med en ivrig tjejkör i bakgrunden ville skivbolaget (Columbia) nog bara skapa en egen variant till framgångsrike Neil Sedaka.
   Nej, Neil Diamonds artistkarriär fick vänta tre år medan han som sagt jobbade som låtskrivare. Det var under den här tiden han skrev och spelade in demoversioner av "I'm a believer", "A little bit me, a little bit you" och "Look out (here comes tomorrow)" som blev två monsterhits och en albumlåt med The Monkees.

REDAN 1965 KOM DIAMOND I KONTAKT med rutinerade producent/låtskrivar-paret Jeff Barry och Ellie Greenwich som i sin tur kontaktade det nystartade skivbolaget Bang som skrev kontrakt med Diamond. Bolaget hade fått en flygande start med The Strangeloves ("I want candy") och The McCoys ("Hang on Sloopy") innan Diamond gav ut den första fenomenala singeln "Solitary man" på Bang. Här kom plötsligt Neils röst till sin rätt och det ganska avskalade arrangemanget med akustisk gitarr gav personlighet åt hela framförandet.
   Blandningen av djupt personliga sånger, "I Got The Feelin' (Oh No No)", "Girl you'll be a woman soon" och "Red red wine", och de mer allmängiltigt rytmiska originallåtarna "Thank the lord for the night time", "You got me" och covers som "Hanky panky", "New Orleans" (på samma singel 1968) och "La Bamba" skulle bli Neil Diamonds signum fram till 1968 när han bytte skivbolag.
   Även "Kentucky woman" var en framstående singel från Bang-epoken men har som låt nog blivit mer känd som en av Deep Purples allra tidigaste singlar.
   I samband med en kontraktstvist 1968 bytte Neil Diamond skivbolag till Uni, förkortning på Universal, där han inom några år blev mer eller mindre en superstjärna. Där producentnamn som Chip Taylor, Tommy Cogbill och Chips Moman tillsammans med kända arrangörer, bland annat Don Costa, gjorde singlarna till kommersiellt framgångsrika men också opersonliga skapelser.
   "Sweet Caroline (Good Times Never Seemed So Good)" (1969) var visserligen en klockren hit men var långt ifrån samma personliga fullträff som Neil Diamond hade under Bang-eran. Det var så att man under 60-talets sista år kunde misstänka en religiös ådra på några av Diamonds singlar. Både "Brother Love's Travelling Salvation Show" och "Holly holy" var klart gospelinspirerade med stora körer och "hallelujah" i refrängerna.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.