Blogginlägg

60: #28. NEIL DIAMOND (1963-1969)

NEIL DIAMONDS topp 3:

1. Solitary man (1966)
2. Kentucky woman (1967)
3. Girl, you'll be a woman soon (1967)

NÄR THE MONKEES HÖSTEN 1966 FICK EN DUNDERHIT med Neil Diamonds "I'm a believer" hade Neil tidigare samma år fått lite fart på sin halvhjärtade solokarriär med "Solitary man"-singeln. Fram till 1966 hade Neil i första hand ägnat sig åt låtskrivande med ambitionen att få andra artister att spela in hans material. Han jobbade alltså professionellt åt olika musikförlag och var en del i det man till vardags kallade Brill Building. I den atmosfären i ett hus på Broadway mitt i New York City skapades på 60-talet en väldig massa hitlåtar på löpande band.
   Ofta utfördes det kreativa arbetet i team, som exempelvis man/hustru-konstellationer som Goffin/King, Mann/Weil och Greenwich/Barry, men Neil Diamond jobbade pÃ¥ helt egen hand och fick inte heller de riktigt stora framgÃ¥ngarna. Det var först 1965 som hans "Sunday and me" nÃ¥dde en hedrande Topp 20-placering i USA med sÃ¥nggruppen Jay & the Americans. Mindre uppmärksamhet fick hans lÃ¥tar till The Rocky Fellers ("Santa, Santa"), Bobby Vinton ("Don't go away mad"), The Highwaymen ("Flame"), Cliff Richard ("Just another guy"), Priscilla Mitchell ("It comes and goes") och The Solitaires ("Fool that I am").
   Neil Diamonds artistkarriär inleddes dock ännu tidigare. Som ena halvan av duon Neil and Jack gav han ut tvÃ¥ singlar redan 1962 men "You are my love at last" och "I'm afraid", tvÃ¥ Diamond-skrivna lÃ¥tar, ekade verkligen opersonlighet. PÃ¥ den första singeln var duon uppenbart influerade av Everly Brothers sÃ¥ngstämmor och pÃ¥ den andra lÃ¥g resultatet med alla dramatiska strÃ¥kar närmare Roy Orbison.
   Neil fick som soloartist och lÃ¥tskrivare ett nytt försök 1963 men även dÃ¥, pÃ¥ singeln "At night", saknades originalitet. Med en ivrig tjejkör i bakgrunden ville skivbolaget (Columbia) nog bara skapa en egen variant till framgÃ¥ngsrike Neil Sedaka.
   Nej, Neil Diamonds artistkarriär fick vänta tre Ã¥r medan han som sagt jobbade som lÃ¥tskrivare. Det var under den här tiden han skrev och spelade in demoversioner av "I'm a believer", "A little bit me, a little bit you" och "Look out (here comes tomorrow)" som blev tvÃ¥ monsterhits och en albumlÃ¥t med The Monkees.

REDAN 1965 KOM DIAMOND I KONTAKT med rutinerade producent/låtskrivar-paret Jeff Barry och Ellie Greenwich som i sin tur kontaktade det nystartade skivbolaget Bang som skrev kontrakt med Diamond. Bolaget hade fått en flygande start med The Strangeloves ("I want candy") och The McCoys ("Hang on Sloopy") innan Diamond gav ut den första fenomenala singeln "Solitary man" på Bang. Här kom plötsligt Neils röst till sin rätt och det ganska avskalade arrangemanget med akustisk gitarr gav personlighet åt hela framförandet.
   Blandningen av djupt personliga sÃ¥nger, "I Got The Feelin' (Oh No No)", "Girl you'll be a woman soon" och "Red red wine", och de mer allmängiltigt rytmiska originallÃ¥tarna "Thank the lord for the night time", "You got me" och covers som "Hanky panky", "New Orleans" (pÃ¥ samma singel 1968) och "La Bamba" skulle bli Neil Diamonds signum fram till 1968 när han bytte skivbolag.
   Ã„ven "Kentucky woman" var en framstÃ¥ende singel frÃ¥n Bang-epoken men har som lÃ¥t nog blivit mer känd som en av Deep Purples allra tidigaste singlar.
   I samband med en kontraktstvist 1968 bytte Neil Diamond skivbolag till Uni, förkortning pÃ¥ Universal, där han inom nÃ¥gra Ã¥r blev mer eller mindre en superstjärna. Där producentnamn som Chip Taylor, Tommy Cogbill och Chips Moman tillsammans med kända arrangörer, bland annat Don Costa, gjorde singlarna till kommersiellt framgÃ¥ngsrika men ocksÃ¥ opersonliga skapelser.
   "Sweet Caroline (Good Times Never Seemed So Good)" (1969) var visserligen en klockren hit men var lÃ¥ngt ifrÃ¥n samma personliga fullträff som Neil Diamond hade under Bang-eran. Det var sÃ¥ att man under 60-talets sista Ã¥r kunde misstänka en religiös Ã¥dra pÃ¥ nÃ¥gra av Diamonds singlar. BÃ¥de "Brother Love's Travelling Salvation Show" och "Holly holy" var klart gospelinspirerade med stora körer och "hallelujah" i refrängerna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.