Blogginlägg

"Houston"

Postad: 2015-10-03 09:36
Kategori: Skiv-recensioner



LIAM GRUNDY
Houston
(Hot Tomale)


Från Richmond i London till Houston i Texas är det måhända långt. Mellan "Richmond" och "Houston", som är titlarna på Liam Grundys senaste två album, är det inte lika långt musikaliskt men jag tycker mig höra en både sound-, låt- och sångmässig förbättring när jag lite strikt gör en jämförelse. Jag recenserade "Richmond" för ett år sedan men skivan hade då sex år på nacken och var kanske inte så representativ för det årets Liam Grundy. Å andra sidan är det en väldig tidlös genre han vistas i, musik som inte vänder kappan efter vinden direkt.
   Ändå tycker jag den nya skivan, som släpptes i slutet på september, låter ännu bättre än förra albumet. Mina små invändningar då, för få egna låtar, har till stor del rättats till och variationen på originalmaterialet är närmast revolutionerande. Från bedövande vackra pianoballader via country, poplåtar och Fats Domino-influerat sväng till ren och skär rock'n'roll. Blandningen är utsökt och gör underhållningen än mer lyssningsvärd men helheten blir ändå lite naggad i kanten när Liam växlar mellan livelåtar och studiomaterial.
   Av skivans tretton låtar är tio inspelade i studio både i England och USA. Medan de tre livelåtarna är hämtade från en konsert i Finland då Liam turnerade med The Avengers Big Roll Band. Då svänger det mer än i övrigt på skivan, rock'n'roll i sin ädlaste och mest traditionella form, och då hjälper två covers (Chuck Berrys "Back in the USA" och Charlie Richs "Break up") till att höja tempot och stämningen på skivan. Och den egna låten "24/7-365", som Scotty Moore har spelat in tidigare, ger soundet en påtaglig livekänsla.
   Då känns studiolåtarna sammantaget mer genomarbetat homogena där Liam sjunger bättre än kanske någonsin och det lilla kompet lyfter fram personligheten i varje låt och kanske allra mest på de tre överraskande balladerna. Här gör han sin egen version av låten han en gång lät Dave Edmunds spela in, "One more night", och här kan ni läsa den spektakulära historien.
   Från inledningen, med de oöverträffade textraderna "I'm too tired to stand up/I'm too drunk to sleep", till en vemodigt berättad historia, (First Aid Kit-musikern) Melvin Duffys skinande steelguitar och en oerhört vacker melodi är den låten en av höjdpunkterna på skivan. Men de andra balladerna är inte sämre eller mindre melankoliska. I titellåten och "The way it has to end" tangerar han faktiskt digniteten hos en mogen, vuxen och begrundande Nick Lowe.
   Men mellan lågtempolåtarna glänser både rock'n'roll-sväng och pop med skärpa. Till den första kategorin hör exempelvis "Anytime (anytime)" och "Christmas in Memphis", båda mycket lämpligt inspelade i den klassiska Sun-studion, som skulle kunna ingå i Refreshments liverepertoar. Och "Running out of love" får mig att tänka på George Harrison och "Always be the one" skulle kunna vara skriven av Jeff Lynne fast här utan det fläskiga ELO-soundet.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2015 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.