Blogginlägg

"Houston"

LIAM GRUNDY
Houston
(Hot Tomale)

Från Richmond i London till Houston i Texas är det måhända långt. Mellan "Richmond" och "Houston", som är titlarna på Liam Grundys senaste två album, är det inte lika långt musikaliskt men jag tycker mig höra en både sound-, låt- och sångmässig förbättring när jag lite strikt gör en jämförelse. Jag recenserade "Richmond" för ett år sedan men skivan hade då sex år på nacken och var kanske inte så representativ för det årets Liam Grundy. Å andra sidan är det en väldig tidlös genre han vistas i, musik som inte vänder kappan efter vinden direkt.
   Ändå tycker jag den nya skivan, som släpptes i slutet på september, låter ännu bättre än förra albumet. Mina små invändningar då, för få egna låtar, har till stor del rättats till och variationen på originalmaterialet är närmast revolutionerande. Från bedövande vackra pianoballader via country, poplåtar och Fats Domino-influerat sväng till ren och skär rock'n'roll. Blandningen är utsökt och gör underhållningen än mer lyssningsvärd men helheten blir ändå lite naggad i kanten när Liam växlar mellan livelåtar och studiomaterial.
   Av skivans tretton låtar är tio inspelade i studio både i England och USA. Medan de tre livelåtarna är hämtade från en konsert i Finland då Liam turnerade med The Avengers Big Roll Band. Då svänger det mer än i övrigt på skivan, rock'n'roll i sin ädlaste och mest traditionella form, och då hjälper två covers (Chuck Berrys "Back in the USA" och Charlie Richs "Break up") till att höja tempot och stämningen på skivan. Och den egna låten "24/7-365", som Scotty Moore har spelat in tidigare, ger soundet en påtaglig livekänsla.
   Då känns studiolåtarna sammantaget mer genomarbetat homogena där Liam sjunger bättre än kanske någonsin och det lilla kompet lyfter fram personligheten i varje låt och kanske allra mest på de tre överraskande balladerna. Här gör han sin egen version av låten han en gång lät Dave Edmunds spela in, "One more night", och här kan ni läsa den spektakulära historien.
   Från inledningen, med de oöverträffade textraderna "I'm too tired to stand up/I'm too drunk to sleep", till en vemodigt berättad historia, (First Aid Kit-musikern) Melvin Duffys skinande steelguitar och en oerhört vacker melodi är den låten en av höjdpunkterna på skivan. Men de andra balladerna är inte sämre eller mindre melankoliska. I titellåten och "The way it has to end" tangerar han faktiskt digniteten hos en mogen, vuxen och begrundande Nick Lowe.
   Men mellan lågtempolåtarna glänser både rock'n'roll-sväng och pop med skärpa. Till den första kategorin hör exempelvis "Anytime (anytime)" och "Christmas in Memphis", båda mycket lämpligt inspelade i den klassiska Sun-studion, som skulle kunna ingå i Refreshments liverepertoar. Och "Running out of love" får mig att tänka på George Harrison och "Always be the one" skulle kunna vara skriven av Jeff Lynne fast här utan det fläskiga ELO-soundet.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.