Blogginlägg

60: #30. THE SEARCHERS (1963-1969)

Postad: 2015-10-05 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Tony Jackson, bas och sång, Mike Pender, sång och gitarr, Chris Curtis, trummor, och John McNally, gitarr och sång.

THE SEARCHERS Topp 3:

1. Have you ever loved somebody (1966)
2. Take me for what I'm worth (1965)
3. Needles and pins (1964)


POP ÄR KANSKE DET VIKTIGASTE ORDET när man med ett samlande begrepp vill beskriva musiken från 60-talet, melodiöst klingande popmusik. Och det kanske mest betydelsefulla namnet i den breda genren är Liverpool-gruppen The Searchers. När ursprungsversionen av gruppen bildades 1957, med ett namn hämtat från John Fords klassiska västernfilm, spelade bandet skiffle men var snart starkt influerade av amerikanska musikaler. Gruppens främsta uppgift då var att kompa Liverpool-sångaren Johnny Sandon.
   I februari 1962 lämnade Sandon gruppen som fortsatte på egen hand med fortfarande amerikanska influenser inom både country, soul, folkmusik, r&b, rockabilly, rock'n'roll - och pop. Gruppens repertoar var uteslutande amerikanska covers både på scen och de första skivorna. Men var, trots enorma listframgångar i både England och på Tio i Topp, i sanningens namn ganska anonyma på gränsen till mediokra under 1963. "Sweets for my sweet", en Drifters-cover, och "Sugar and spice", skriven av gruppens producent Tony Hatch (under pseudonymen Fred Nightingale) efter exakt samma simpla poprecept, var inga favoriter i mina öron.
   Från tidigt 1964 blev Searchers singellåtar däremot ren kvalitetspop och klassiker i genren. Genombrottet i mina , och många andras, öron var "Needles and pins" som de först hade hört med Cliff Bennett i Hamburg dit mängder av Liverpool-band sökte sig på tidigt 60-tal. Egentligen fanns låten på en Jack Nitzsche-arrangerad Jackie DeShannon-singel. Nitzsche hade dessutom skrivit singeln tillsammans med Sonny Bono och båda skulle snart ingå i Phil Spectors stall av arrangörer och musiker.
   Efter ett par sötsliskiga texter och låttitlar var alltså "Needles and pins" en kraftig kvalitetshöjning, och för att vara ett så kallat coverband, skrev väldigt få egna låtar, valde de i fortsättningen singelmaterial med en särpräglad kreativitet, nyfikenhet och från nästan helt okända håll och kanter. Ofta från mindre kända amerikanska singel-b-sidor (The Orlons "Don't throw your love away" och Barbara Lewis "Someday we're gonna love again") eller Jackie DeShannons floppsingel (99:a i USA...) "When you walk in the room" där Searchers version blev något av prototypen för Byrds framtida sound med sin framträdande 12-strängade gitarr.

SOM JAG NÄMNDE TIDIGARE HADE Searchers popmusik också folkmusikinfluenser och det blev tydligt när de plockade upp Malvina Reynolds antikärnkraftlåt "What have they done to the rain" (1964). Men också något år senare när gruppen letade upp material hos den då hajpade låtskrivaren P F Sloan ("Eve of destruction", "A must to avoid" och flera Turtles-hits) och gjorde en ypperlig version av "Take me for what I'm worth".
   På vägen till den starka singeln släppte gruppen "Goodbye my love" (original "Goodbye my lover goodbye" med Robert Mosley 1963), skrev sin första singel-a-sidan "He's got no love" själva (Chris Curtis/Mike Pender) och gjorde en mindre framgångsrik cover på Bobby Darins "When I get home".
   Efter "Take me for..." hittade de ännu en gång exklusivt material till sin nya singel "Take it or leave it", den här gången på närmare håll. Inte någon av Mick Jagger/Keith Richards mest framstående låtar men ändå unik eftersom Searchers version släpptes en dag innan Rolling Stones album "Aftermath" där originallåten först blev publicerad. Med facit i hand blev den här Searchers-singeln gruppens sista hit med en dock blygsam 31:a-plats i England men den bästa Tio i Topp-placeringen (4:a) sedan "Don't throw your love away".
   Det är då, i detta bekymmersamma läge, The Searchers gör sin bästa singel enligt min åsikt, "Have you ever loved somebody". En låt och en singel som jag har berättat allt om tidigare i den här artikeln.
   Från 1967 och framåt var Searchers saga all i de kommersiella och även musikaliskt intressanta sammanhangen. Men de fortsatte hitta udda coverlåtar, "Popcorn, Double Feature" (Tim Wilde), "Western union" (Five Americans), provade med den egna låten "Second hand dealer", bytte skivbolag och hamnade sedan i producenten/låtskrivaren Kenny Youngs kvävande grepp. "Somebody shot the lollipop", utgiven under namnet Pasha (namnet på producentens hund...), är knappast något som ger Searchers historia guldkant.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2015 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.