Blogginlägg

60: #30. THE SEARCHERS (1963-1969)

Från vänster: Tony Jackson, bas och sång, Mike Pender, sång och gitarr, Chris Curtis, trummor, och John McNally, gitarr och sång.

THE SEARCHERS Topp 3:

1. Have you ever loved somebody (1966)
2. Take me for what I'm worth (1965)
3. Needles and pins (1964)

POP ÄR KANSKE DET VIKTIGASTE ORDET när man med ett samlande begrepp vill beskriva musiken från 60-talet, melodiöst klingande popmusik. Och det kanske mest betydelsefulla namnet i den breda genren är Liverpool-gruppen The Searchers. När ursprungsversionen av gruppen bildades 1957, med ett namn hämtat från John Fords klassiska västernfilm, spelade bandet skiffle men var snart starkt influerade av amerikanska musikaler. Gruppens främsta uppgift då var att kompa Liverpool-sångaren Johnny Sandon.
   I februari 1962 lämnade Sandon gruppen som fortsatte pÃ¥ egen hand med fortfarande amerikanska influenser inom bÃ¥de country, soul, folkmusik, r&b, rockabilly, rock'n'roll - och pop. Gruppens repertoar var uteslutande amerikanska covers bÃ¥de pÃ¥ scen och de första skivorna. Men var, trots enorma listframgÃ¥ngar i bÃ¥de England och pÃ¥ Tio i Topp, i sanningens namn ganska anonyma pÃ¥ gränsen till mediokra under 1963. "Sweets for my sweet", en Drifters-cover, och "Sugar and spice", skriven av gruppens producent Tony Hatch (under pseudonymen Fred Nightingale) efter exakt samma simpla poprecept, var inga favoriter i mina öron.
   FrÃ¥n tidigt 1964 blev Searchers singellÃ¥tar däremot ren kvalitetspop och klassiker i genren. Genombrottet i mina , och mÃ¥nga andras, öron var "Needles and pins" som de först hade hört med Cliff Bennett i Hamburg dit mängder av Liverpool-band sökte sig pÃ¥ tidigt 60-tal. Egentligen fanns lÃ¥ten pÃ¥ en Jack Nitzsche-arrangerad Jackie DeShannon-singel. Nitzsche hade dessutom skrivit singeln tillsammans med Sonny Bono och bÃ¥da skulle snart ingÃ¥ i Phil Spectors stall av arrangörer och musiker.
   Efter ett par sötsliskiga texter och lÃ¥ttitlar var alltsÃ¥ "Needles and pins" en kraftig kvalitetshöjning, och för att vara ett sÃ¥ kallat coverband, skrev väldigt fÃ¥ egna lÃ¥tar, valde de i fortsättningen singelmaterial med en särpräglad kreativitet, nyfikenhet och frÃ¥n nästan helt okända hÃ¥ll och kanter. Ofta frÃ¥n mindre kända amerikanska singel-b-sidor (The Orlons "Don't throw your love away" och Barbara Lewis "Someday we're gonna love again") eller Jackie DeShannons floppsingel (99:a i USA...) "When you walk in the room" där Searchers version blev nÃ¥got av prototypen för Byrds framtida sound med sin framträdande 12-strängade gitarr.

SOM JAG NÄMNDE TIDIGARE HADE Searchers popmusik också folkmusikinfluenser och det blev tydligt när de plockade upp Malvina Reynolds antikärnkraftlåt "What have they done to the rain" (1964). Men också något år senare när gruppen letade upp material hos den då hajpade låtskrivaren P F Sloan ("Eve of destruction", "A must to avoid" och flera Turtles-hits) och gjorde en ypperlig version av "Take me for what I'm worth".
   PÃ¥ vägen till den starka singeln släppte gruppen "Goodbye my love" (original "Goodbye my lover goodbye" med Robert Mosley 1963), skrev sin första singel-a-sidan "He's got no love" själva (Chris Curtis/Mike Pender) och gjorde en mindre framgÃ¥ngsrik cover pÃ¥ Bobby Darins "When I get home".
   Efter "Take me for..." hittade de ännu en gÃ¥ng exklusivt material till sin nya singel "Take it or leave it", den här gÃ¥ngen pÃ¥ närmare hÃ¥ll. Inte nÃ¥gon av Mick Jagger/Keith Richards mest framstÃ¥ende lÃ¥tar men ändÃ¥ unik eftersom Searchers version släpptes en dag innan Rolling Stones album "Aftermath" där originallÃ¥ten först blev publicerad. Med facit i hand blev den här Searchers-singeln gruppens sista hit med en dock blygsam 31:a-plats i England men den bästa Tio i Topp-placeringen (4:a) sedan "Don't throw your love away".
   Det är dÃ¥, i detta bekymmersamma läge, The Searchers gör sin bästa singel enligt min Ã¥sikt, "Have you ever loved somebody". En lÃ¥t och en singel som jag har berättat allt om tidigare i den här artikeln.
   FrÃ¥n 1967 och framÃ¥t var Searchers saga all i de kommersiella och även musikaliskt intressanta sammanhangen. Men de fortsatte hitta udda coverlÃ¥tar, "Popcorn, Double Feature" (Tim Wilde), "Western union" (Five Americans), provade med den egna lÃ¥ten "Second hand dealer", bytte skivbolag och hamnade sedan i producenten/lÃ¥tskrivaren Kenny Youngs kvävande grepp. "Somebody shot the lollipop", utgiven under namnet Pasha (namnet pÃ¥ producentens hund...), är knappast nÃ¥got som ger Searchers historia guldkant.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.