Blogginlägg

Ju fler krockar, desto...

Postad: 2015-09-06 22:20
Kategori: Live at Heart




Northern Indians (John Andersson och Josef Eriksson) gjorde ett sympatiskt och personligt intryck.


Lördageftermiddag på East West Sushi med Olle Unenge, Fanny Holm och Richard Lindgren.


Bilder: Carina ÖsterlingRichard fick hjälp av både Olle, Fanny och Simon Nyberg

Bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren i högform.

AVSLUTNINGSKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 6.0 gick i lättsamhetens tecken för egen del. Jag hade inga professionella recensionsuppdrag och fick min mycket eftertraktade timeout-timme framåt kvällen. Men kvällens program saknade ändå inte både oförglömliga och överraskande upplevelser. Som exempelvis Northern Indians, duon från Piteå, som har gjort ett alldeles utmärkt album tidigare i år, "The great escape". Killarna från norr gav ett mycket personligt intryck och visade sig äga både en musikalisk och komisk ådra på det norrländskt sträva men ytterst sympatiska sättet.
   Som son till Ronny Eriksson, som fanns i publiken, hade Josef Eriksson talets gåva på det anspråkslösa sättet. Mellan låtarna berättade han små upplevelser från den 96 mil långa resan till Örebro och hur storögt han uppfattade staden. Mycket underhållande och tillsammans med John Andersson presenterade Eriksson en mer avklädd och akustisk variant av skivans lite mer studiobaserade sound.
   Josefs röst påminde stundtals om Don Henleys, John hade ett underbart ljud i slidegitarren och sångerna hade även live en gyllene klang och en påfallande styrka i det lilla. Publiken var oväntat positiv och duons skivbolagsboss Håkan Olsson (till höger) var lika nyfiken och nöjd. Olsson har under Live at Heart-kvällarna fått uppleva adepterna Crash n Recovery och Northern Indians live första gången och det har slutat väldigt positivt.
   Northern Indians var kvällens höjdpunkt men för min del började festivalen för ovanlighetens skull redan på eftermiddagen på East Wests singer/songwriter-scen. Främsta anledningen var Stockholms Fanny Holm, Malmös Richard Lindgren och Karlstads Bobby Sant (se vänster) som uppträdde efter varandra. De är märkligt nog varandras vänner, Bobby känner Fanny som känner Richard.
   Fannys lätt spruckna röst gav en hes personlig touch på hennes framträdande och gitarrspelet glittrade verkligen, Richard levererade som vanligt med sina starka sånger, ibland förstärkta av Olle Unenge och Fanny Holm sjöng duett med Richard i "One step behind" medan Bobby Sants låtar hade en sedvanligt kraftfull profil.
   Kvällssessionen inleddes lite spontant med den walesiske sångaren och gitarristen Junior Scully (till höger) på Saluhallens lilla scen. En munter kille med gitarr som gillade Örebro så mycket att han i nästan varje sång i smyg lade in namnet på staden. Som i exempelvis "Mrs Robinson".
   Sedan blev det återigen Rootsy-tema på Kulturhuset på vårt Live at Heart. Först ovannämnda Northern Indians och ett återbesök i Richard Lindgrens låtskatt och mycket riktigt, som jag själv förutspådde igår, var det bara tre låtar som var gemensamma med fredagskvällsrepertoaren, "Sundown on a lemon tree", "I used up my tomorrows" och "A miracle like you".
   Den här gången, till skillnad från i fredags, fick han hjälp av Simon Nyberg under hela framträdandet. Med skickliga inpass på både 12-strängad akustisk gitarr och banjo höjde Simon det musikaliska värdet och duon utökades med både vapenbrodern Olle Unenge, gitarr och sång, och Fanny Holm som duettpartner på "One step behind".
   Från "If I ever walked away" till "A miracle like you" 40 minuter senare var det en fin blandning av vackra sånger, engagemang ("Deportees" med tanke på hur världen ser ut idag), Mississippi John Hurt-rock'n'roll ("Make me a pallet") och egna tillkortakommanden i "I used up my tomorrows", skriven när Richard plötsligt inte fick spela förband till Bob Dylan. Inga nya låtar den här kvällen men han har ett nytt album på gång, som förmodligen släpps i vår, som redan börjat spelats in i Malmö men ska utökas med Italien-inspelningar.
   Efter en liten paus på Bishops Arms blev det kultartisten Gunnar Danielsson (till vänster) som är både rolig och spontan och skriver otroligt pricksäkra texter till sina catchy melodier. I en repertoar som inkluderade både gamla ("Som sommaren") och nya slagnummer.
   Lite blasé och smått trött framåt natten blev det en sväng förbi Harrys där FU*K i den sena nattklubbstimmen inte hade så svårt att rycka med sig en oförberedd publik. Sättningen med bland annat fem ukulele väckte naturligtvis uppmärksamhet men en repertoar som inleddes med Meatloafs "Dead ringer for love", Springsteens "No surrender", "Jumpin' Jack Flash" och lite senare AC/DC:s "Highway to tell" var det naturligtvis raka vägen till publiksuccé. Sjumannagruppen var ett roligt och oväntat inslag förra året men utan överraskningar blev det sent i lördagskväll till ett allmängiltigt coverband. När "I wanna go home"-refrängen ekade mellan högtalarna tyckte vi att det var dags att just gå hem.

ÅRETS FESTIVAL VAR I VANLIG ORDNING musikmässigt den bästa hittills fast vädret inte alltid visade sig från den bästa sidan. Konkurrenssituationen, bland alla ansökningar är det bara de bästa som får spela, har gjort att det är få band och artister som har fått fler chanser än en gång under festivalkvällarna. Vilket i sin tur har gjort det svårt eller omöjligt för oss konsertälskare att pussla ihop den helt oslagbara festivalen. För många krockar ju sämre festival, som ordspråket nu lyder.
   Ändå kan jag inte klaga på mycket, möjligen på sladden mellan sångmikrofonen och mixerbordet på Rosengrens Skafferi i fredagsnatt. Det gör det extra svårt, så här ett knappt dygn efter målgång, att nominera de allra bästa konsertögonblicken. Med tanke på att jag i runda tal missade 350 konserter är väl resultatet inte statistiskt säkerställt men det här är mina höjdpunkter:

Topp 3 på årets Live at Heart:

1. Northern Indians, Kulturhuset (Lördag)
2. David Södergrens Hot Five, Harrys (Fredag)
3. The Bloakes, East West Sushi (Onsdag)


VILL SÅ HÄR I LIVE AT HEART-HELGENS SISTA sekunder tacka alla läsare för all respons, glada tillrop, få klagomål och både nödvändiga och hopplösa tips. Sedan får jag väl också be om ursäkt för ibland obegripliga texter, snabbt forcerade analyser, missade konsertbesök och en och annan felaktighet. Någon (tack, Benke!) gjorde sig lustig när jag (i texten om David Södergrens Hot Fives konsert) i hastigheten döpte om Docenternas låt "Söderns ros" till "Söders kors", en låt som för övrigt Plura skrev för närmare 30 år sedan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.