Blogginlägg

60: #34. THE BYRDS (1965-1969)

Från vänster: David Crosby, gitarr och sång, Chris Hillman, bas och sång, Jim McGuinn, gitarr och sång Michael Clarke, trummor, och Gene Clark, sång och tamburin.

THE BYRDS Topp 3:

1. So you want to be a rock'n'roll star (1967)
2. Eight miles high (1966)
3. My back pages (1966)

EFTER TRE ENGELSKA BAND MED RELATIVT KORTA 60-tals-karriärer riktar jag nu in strålkastarna mot USA på andra sidan Atlanten. Och mot en grupp, The Byrds, med en tämligen lång karriär och en väldigt omfattande skivproduktion som dessutom sträckte sig en bit in i 70-talet. Med ett under åren nästan oräkneligt antal medlemmar gick gruppen genom många soundmässigt olika perioder och det är ett näst intill omöjligt uppdrag att välja blott tre singlar ur en så omfattande katalog.
   Utan att pÃ¥ nÃ¥got sätt ge bredden och variationen en chans är mina singelval koncentrerat kring 1966 och 1967. En produktiv och kreativ period, med tydliga pop- och rockinfluenser, i en grupp vars medlemmar i inledningsskedet hade rena folkmusikrötter och sedan via en kort countryperiod utvecklades till en konventionell rockgrupp runt 1970.
   Men det började alltsÃ¥ redan 1964 när fem folkmusikkillar, Gene Clark, sÃ¥ng/tamburin, Jim McGuinn, gitarr/sÃ¥ng, Chris Hillman, bas/sÃ¥ng, Michael Clarke, trummor, och David Crosby, gitarr/sÃ¥ng, strÃ¥lade samman under namnet The Beefeaters som efter The Beatles-mönstret snart ändrades till felstavade The Byrds.
   Med sin bakgrund i folkmusiken hade bandet, som var öppet inspirerade av Beatles, en ambition att etablera en ny genre: folkrock. Och det blev pÃ¥ bandets tvÃ¥ första singlar, "Mr tambourine man" och "All I really want to do", helt naturligt att ta avskalade Bob Dylan-original och ge dem ett poppigare, modernare med mer elektriska arrangemang. Snacka om klassisk debutsingel, det 12-strängade gitarr-soundet pÃ¥ "Mr tambourine man" tillhör verkligen pophistorien fast i rättvisans namn var engelska Searchers steget före i lÃ¥tar som "Needles and pins" och "When you walk in the room".

DET FINNS INTE RIKTIGT PLATS för att belysa Byrds samtliga singlar i den här texten och det finns många potentiella utmanare till en plats bland de tre. Exempelvis är det synd att inte kunna uppmärksamma Gene Clarks tidiga singellåtar, "I'll feel a whole lot better", "I knew I'd want you" och "Set you free this time", tillräckligt. Clark, som lämnade bandet samtidigt som "Eight miles high" släpptes i mars 1966, var bandets klart mest framträdande låtskrivare första året. Hans låtar hamnade dock ofta på bandets singel-b-sidor.
   Men under 1966 började övriga medlemmar i bandet skriva lÃ¥tar och "Eight miles high" är ett samarbete mellan Clark, McGuinn och Crosby, Byrds första singel med originalmaterial som huvudsakligen skulle bli bandets recept i framtiden. McGuinn, som ännu inte bytt förnamn till Roger, skrev bandets tvÃ¥ följande singlar, "5 D (Fifth dimension)" och "Mr Spaceman". PÃ¥ "So you want to be a rock'n'roll star" blev det dags för nästa lÃ¥tskrivarsamarbete, nu mellan McGuinn och Hillman.
   Med den nya producenten Gary Usher, känd som lÃ¥tskrivarpartner till Brian Wilson ("In my room" och "409") och pÃ¥ skivor med Hondells och Surfaris, utökades Byrds sound med spännande detaljer som blÃ¥s (Hugh Masekela), baklängesljud och autentiskt publikskrik. Resultatet blir ju en vrÃ¥lande och klockren rocklÃ¥t som ocksÃ¥ blivit mycket uppmärksammad i coverversioner med bÃ¥de The Patti Smith Group och Tom Petty & the Heartbreakers.
   "So you want..." blev ocksÃ¥ en av hörnstenarna pÃ¥ Byrds-albumet "Younger than yesterday" vars titel hämtats frÃ¥n Bob Dylans text till "My back pages" som ocksÃ¥ är en lysande singel med Byrds. AlltsÃ¥ ytterligare en Dylan-lÃ¥t som Byrds har lyft fram i det kommersiella ljuset och det skulle komma fler innan 60-talet var till ända, "You ain't going nowhere" (frÃ¥n Byrds countryperiod 1968 med Gram Parsons pÃ¥ orgel) och "Lay lady lay" som släpptes pÃ¥ singel med Byrds en mÃ¥nad innan Dylan.
   Byrds vackra version av Goffin-Kings "Goin' back" (som visserligen inte slÃ¥r Dusty Springfields tolkning...) och filmlÃ¥ten "The ballad of Easy Rider" är andra noterbara Byrds-singlar i en riktigt omväxlande diskografi.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.