Blogginlägg från april, 2019

50-tal: #4. ”It don´t take but a few minutes" (1958)

CHUCK BERRY
It don't take but a few minutes
(Chess)

NÄR JAG IFJOL STARTADE PROJEKTET med mina 50-talsfavoriter var det inte i första hand Elvis Presley eller Jerry Lee Lewis jag tänkte på. Däremot framträdde för mina innersta tankar namnet Chuck Berry tydligt och klart. Hans namn, hans låtar och hans gitarrspel har funnits med i mitt medvetande sedan jag aktivt började lyssna på musik tidigt 60-tal. Först via alla otaliga covers på hans låtar, sedan upptäckte jag originalversionerna för att till slut genom alla år få den alltmer obligatoriska Chuck Berry-dosen i slutet på ett oräkneligt antal konserter. Kort sagt har namnet Chuck Berry alltid haft en central roll i mitt rock'n'roll-lyssnande liv. Och 2007 fick jag möjligheten att dessutom se honom live i Örebro.
   Ni kanske har förstått att jag i min 50-talsserie gärna prioriterat artister som skriver sitt eget material. Därför har Chuck av naturliga och logiska skäl hamnat högre än ovannämnda artister. Och just som låtskrivare var Chuck en klippa med sin mängd av nästan uteslutande klassiker på sitt samvete. Jag kollar igenom hans 50-talssinglar och jag blir nästan bländad av den otroliga glansen hos låttitlarna. Det är ren och skär rockhistoria som radar upp sig på nästan varje singel han släppte på 50-talet. Och ibland förekommer det helt legendariska låtar på både a- och b-sidan. Att det är imponerande är ett kraftfullt understatement.
   Förutom en analys av en cd-box med Chuck Berrys mest kända låtar för några år sedan har jag aldrig tidigare dissekerat Chuck Berrys otroliga diskografi i detalj. Så det blir en liten fröjd att navigera sig fram bland alla kända låtar och då fastställa kronologin i det berömda låtmaterialet.
   Fast innan skivkarriären blev ett faktum sommaren 1955 var det, som hos alla andra artister, tillfälligheter som gav honom uppmärksamhet. Svårt att tänka sig men innan artistkarriären hoppade igång på allvar för Charles Edward Anderson Berry jobbade han som både frisör(!), nattklubbsägare, skönhetsexpert(!!) och montör på en bilfabrik. Eller ännu tidigare, under 30-talet, när han som 6-årig sångare i kyrkokören, fick sedan i high school ett stort intresse för att spela gitarr men som 16-åring blev han arresterad för både väpnat rån och bilstöld. Men det var långt innan musikkarriären på tidigt 50-tal hade fångat den en gång vilsna tonåringen.
   Som blivande artist började Chuck lite överraskande härma vita countrysångare i sin hemstad St Louis men började snart spela i gruppen Johnnie Johnson Trio och blev vid ett tillfälle starkt influerad av bluesgitarristen T-Bone Walkers teknik. Som många andra musiker vallfärdade han sedan till Chicago 1955, träffade Muddy Waters och spelade snart i hans band. Waters tipsade om Chess Records vars audition Chuck klarade galant. Bröderna Chess blev imponerade och skrev kontrakt direkt.

DEBUTEN BLEV JUST EN LÅT MED COUNTRYRÖTTER, ”Ida Red”, som Chuck skrev om och kallade för ”Maybellene” och satte sitt eget namn som låtskrivare. Fantastiskt startskott, som dessutom såldes i mer än en miljon ex, på en fantastisk karriär och ett ännu mer fantastiskt liv. Som skulle fortsätta på ett nästan overkligt sätt.
   Att Chuck hamnade på Chess-etiketten var ganska naturligt ty bluesingredienserna i hans tidiga inspelningar är ganska tydliga. Debutsingelns b-sida ”Wee wee hours” är en långsam blues där Johnnie Johnsons piano spelar en större huvudroll än gitarren. Men ofta följde gitarrintrot och låtens genomgående rytmer bluesmusikens mönster men var ändå så mycket mer rock'n'roll än de traditionella bluesartisterna sysslade med på 50-talet.
   Efter debutsingelns enorma framgång kom det några Chuck-singlar som inte tog sig in på listorna. Med facit i hand tillhör både ”Thirty days” och ”No money down” ändå hans mest kända låtar. Men det är på Chuck Berrys fjärde singel, ”Roll over Beethoven” som det verkligen händer saker. Då hör vi det där patenterade gitarrintrot, de historiska rytmerna hoppa igång och refrängen som ekar Chuck Berry mer än något annat. Det var förmodligen den Chuck Berry-låt jag hörde först, med Beatles på deras andra album. Chuck var för övrigt den låtskrivare som Beatles under åren 1957 till 1966 gjorde mest covers av på scen. Redan på 50-talet, då gruppen uppträdde under namn som The Quarry Men och Johnny & the Moondogs, fanns ”Roll over Beethoven” med på repertoaren och sjöngs då av John Lennon. På skiva 1963 stod George Harrison närmast mikrofonen.
   Även Chuck Berrys nästa singel, ”Too much monkey business”, blev ju under 60-talet en framgångsrik cover för många artister och grupper. Det var för övrigt Chuck Berrys första singel med två profilstarka låtar för på b-sidan fanns ”Brown eyed handsome man”. Innan 1956 var slut släppte Chuck ”You can't catch me”, en typisk gitarrbaserad rock'n'roll-låt från honom, som märkligt nog inte alls blev listnoterad. Men b-sidan ”Havana moon” var musikaliskt intressant utan att upprepa det där typiska Chuck-mönstret.
   Under 1957 fortsatte Chuck släppa ett antal singlar och kommersiellt gick det bättre för ”School day”, med tillägget ”(Ring! Ring! Goes The Bell)”, fast han på b-sidan ”Deep feeling” tillfälligt var tillbaka i det långsamma bluestempot.
   Sedan kom en Chuck Berry-singel som är mig helt obekant som inte heller fick någon större kommersiell uppmärksamhet. ”Oh baby doll” är av typisk mellankvalité och när Chuck har ett vasst gitarrsolo på gång tonas låten ned... Och b-sidan ”Lajaunda” kan vi glömma bort helt.
   Då har nästa singel, ”Rock and roll music”, ett betydligt större värde, i alla fall för oss Beatles-fans. Gruppens underbara version av låten var en stor Tio i topp-hit 1965 men jag önskar att jag hade hört originalet redan i oktober 1957 när den var ny. Då hade jag som 5-åring definitivt svimmat.
   Nu kom de legendariska klassikerna från Chuck att avlösa varandra. Direkt efter ”Rock and roll music” följde ”Sweet little sixteen”, ”Johnny B. Goode” och ”Carol” och det kan man ju tycka vara en hyfsad singeltrippel. Han hade dessutom den goda smaken att klämma in ”Around and around” och ”Reelin and rocking” som b-sidor.

OCH DET BLEV INTE MINDRE LEGENDARISKT på nästkommande singel från 1958, en låt som jag i alla tider kallat ”Sweet little rock'n'roller”, som Chuck bevisligen också sjunger på originalet. Men nu upptäcker jag att den i original heter ”Sweet little rock'n'roll” men är inte så mycket sämre för det. Mysteriet med märklig stavning på låttitlar tätnar vad gäller b-sidan som i original heter ”Joe Joe gun” men som sedan dess är mer känd som ”Jo Jo Gunne”.
   Samma år förgyllde Chuck musikbranschen med en julsingel när han gav ut ”Merry Christmas baby” (en cover!) och ”Run Rudolph run”. Den sistnämnda låten går i klassiskt Chuck-tempo.
   De påföljande singlarna ”Anthony boy” och ”Almost grown” är ganska bleka i jämförelse med klassikerna men b-sidan ”Little Queenie”, till den senare singeln, tillhör Chucks legendariska ammunition.
   Han hann med ytterligare en parentes till singel, ”Broken arrow”, innan 50-talet tog slut men i maj 1959 gav han ut två låtar på samma singel som tillhör hans mest kända låtmaterial, ”Back in the U.S.A.” och ”Memphis, Tennessee”. Tveklöst två klassiker, låtar som jag i min enfald trodde var skapade långt tidigare.
   1955 till 1959 hade onekligen varit fylld av många framgångar för Chuck, klassiska rocklåtar och ett gitarrspel som blev en historisk musikalisk förebild i decennier. Men 50-talet kunde inte sluta sämre än det gjorde för Chuck Berry. I december 1959 blev han åtalad för att ha fört en minderårig flicka från Mexiko till St Louis för sexuella ändamål. Efter några år i fängelse var han dock snart tillbaka i strålkastarna med nya klassiker som ”Nadine (is it you?)”, ”No particular place to go”, ”You never can tell” och ”Promised land” men då är det 60-tal och det materialet kan han inte räkna till godo när det är 50-talet som ska sammanfattas.
   Efter moget övervägande har jag valt min favoritlåt med Chuck från den mindre allmänt kända låtkatalogen, en albumlåt och ingen singellåt. ”It don't take but a few minutes”, från albumet ”One dozen Berrys” (1958), är kanske ett inte så självskrivet guldkorn med Chuck men är, just för att den inte har spelats sönder, en anspråkslös men också allmänt bortglömd pärla i min värld.
   Chuck Berrys inte alltid så laglydiga liv har naturligtvis solkat ned hans profil genom åren men även låtmässigt är jag, trots hans tveklösa position på rock'n'roll-tronen, lite allmänt betänksam över hans stjärnstatus. Och det har kanske varit anledningen som hindrat mig från att placera Chuck allra överst på min 50-talslista.
   Hans låtar har ju sinsemellan inte alltid varit så varierade, tveklöst klassiska men inte så originella när han flitigt stulit låtar - från sig själv. Många gånger har jag stått på konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte haft den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och innehåller så gott som samma takt och break.
   90 år gammal avled Chuck Berry 18 mars 2017 av en hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Johnny Winter (1974)

JOHNNY WINTER: John Dawson Winter III (Blue Sky PZ 33292)
Release: 25 november 1974

JAG ÄR NUMERA INGEN VÄN AV LÅNGA gitarrsolon och jag är inte heller någon genuin bluesfantast. Ändå finns det ett Johnny Winter-album i min samling på den Beatles-relaterade skivhyllan. Men det beror blott och enbart på att ”John Dawson Winter III” inleds med en låt som John Lennon har skrivit och vid det här releasetillfället, hösten 1974, hade han själv inte givit ut den. Alltså en väldigt exklusiv detalj för en skivsamlare (som jag) med Beatles-tema i alla dess former som huvudingrediens.
   ”Rock & roll people”, Lennon-låten, är inget unikt melodiskt eller originellt mästerverk. Snarare en pastisch på en traditionell rock'n'roll-låt, som både hyllar och förringar rockmusiker, som John Lennon hade försökt spela in vid flera tillfällen men inte blivit riktigt nöjd med.
   Låtens historia är lång, dök första gången upp hösten 1970 när Lennon gjorde en piano/sång-demo på låten i sin hemmastudio i Tittenhurst Park. I förberedelserna för ”Mind games” inspelningarna våren 1973 gjorde han ytterligare en demo av låten och 4 augusti 1973 spelade Lennon slutligen in låten med sikte på samma album. Men han tyckte inte inspelningen svängde tillräckligt och lämnade låten utanför albumet.
   Det tajta kompbandet Ken Ascher, keyboards, David Spinozza, gitarr, Gordon Edwards, bas, och Jim Keltner, trummor, fick alltså underkänt och inspelningen hamnade i byrålådan fram till 1986, sex år efter John Lennons död. På ”Menlove Avenue” hade Yoko Ono plockat ihop en massa outtakes, mest från ”Rock'n'roll”- och ”Walls & bridges”- men också ”Mind games”-inspelningarna, och då gavs ”Rock and roll people” (som den då hette, ”Rock 'n' roll people” på omslaget...) officiellt ut till slut.
   Hos ”Mind games”-teknikern Shelly Yakus fanns låten kvar i huvudet när han föreslog för Lennon att ge den till Johnny Winter och fick ett godkännande. Den välrenommerade Yakus gjorde nämligen sin producentdebut på ”John Dawson Winter III” och kunde då bidra med både ett klart och förnämligt sound plus en unik låt från John Lennon. På Winters version är elgitarren på hedersplats och det hamrande för 50-talet tidstypiska pianot från originalet är helt borttaget.
   Just Winters elgitarr spelar en naturlig och mäktig huvudroll genom hela skivan. Det var ju som ekvilibristisk gitarrist, tillsammans med sin ruffiga bluesrockiga stämma, han slog igenom och här utvecklas stilen till det yttersta utan att jag älskar varje sekund på albumet. Winter är en vit bluesman som spelar hänsynslös och fingerfärdig gitarr som vore han stöpt i hårdrocksbranschen.
   Från 1968, när Winter skivdebuterade, till 1974 och ”John Dawson Winter III” hade Winter producerat sju album inklusive en liveskiva och ett treårigt uppehåll för rehab som följd av ett djupt drogberoende. Han hade under de här åren inte varit någon flitig låtskrivare och på det här elva låtar starka albumet är hans bidrag blott fem. Tre traditionellt bluesrockiga låtar, en ballad och (stor överraskning!) en countrylåt, ”Love song to me”, med både banjo, dobro och pedal steel i arrangemanget. Visserligen en rolig och oväntad parentes men i mina öron låter det mer parodi än något seriöst.
   Då är jag mer intresserad av covermaterialet och icke-originalen på skivan, låtar som är mer melodiska och inte fullt ut vräker på med speedade gitarrer. Mark James ”Raised on rock”, Allen Toussaints ”Mind over matter” och förre Winter-kollegan Rick Derringers ”Roll with me” är mina favoriter på skivan. Sedan är ”Golden olden days of rock & roll”, i gammal rock'n'roll-stuk, och Barry Mann/Cynthia Weils ”Lay down your sorrows”, båda med blåsarrangemang av broder Edgar Winter, på sätt och vis albumets mest tydliga kommersiella satsning.
   I USA släpptes ”John Dawson Winter III”, titeln är som ni alla har förstått Johnny Winters ursprungliga fullständiga namn, alltså på hösten 1974 men fick inte någon Englandsrelease förrän 7 februari 1975.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Irma Schultz (1989)

Foto: Sven Persson/Nerikes Allehanda

DEN HÄRLIGA SOMMARMORGONEN JAG HÄNVISAR till i intervjutexten inträffade en måndag i maj 1989. Intervjuerna jag gjorde under tjugo års tid inträffade med väldigt få undantag på kvällstid, i samband med konsert, eller sen eftermiddag. Därför minns jag tydligt när Irma (Schultz) tillsammans med sin skivbolagsrepresentant kom upp på Nerikes Allehanda tidig förmiddag och en fantastiskt vacker försommarmorgon 22 maj 1989.
   Intervjun gjordes utomhus i den varma solen på bron till Frimurareholmen strax utanför NA-entrén (se bilder ovan) och Irma var en extremt vänlig och lågmäld själ som var en ovanligt rutinerad debutant som inte ville framhäva sig själv.
   Hon hade precis albumdebuterat och var nu ute på sin första marknadsföringsturné som soloartist. I intervjun pratar hon om planerna på turné och hösten 1989, 11 oktober, kom hon faktiskt till Örebro för konsert tillsammans med ett suveränt band med producenten Billy Bolero i spetsen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/5 1989.

Irma solodebuterar
SATSAR LÅNGSIKTIGT

HON KALLAR SIG KORT OCH GOTT FÖR IRMA. Hennes efternamn är Schultz och hon solodebuterar i dagarna med ett album, "Då staden vaknar". En härlig sommarmorgon är det också när jag träffar denna ovanligt rutinerade 23-åriga debutant.
   Tillsammans med sin syster Idde har vi uppmärksammat hennes namn i kören bakom artister som Lolita Pop ("Bang your head"), Docenterna (som hon turnerar med just nu), Monica Törnell, Reeperbahn och Zzaj.
   - Det var i samband med Zzaj-inspelningen jag träffade Billy Bolero (Lars Hansson) som producerat min skiva och harskrivit de flesta låtarna.
   Irma fick skivkontrakt på en demokassett och det var först då, för ett och ett halvt år sedan, som hon insåg att solokarriären hade startat.
   - Albumet har vuxit fram långsamt sedan dess, låtarna har mognat på sikt som jag hoppas att de även gör för den vanlige lyssnaren, säger en ödmjuk Irma som inte har bråttom till berömmelsen.
   Hon är en förhållandevis ung debutant med massor av erfarenhet i olika band. Zzzang Tumb (hon minns en konsert på Club 700 våren 1983), Paris Bis (duo med Tom Wolgers) och den lovande rockgruppen Bing Bang Ralph.
   - Jasså minns du Big Bang Ralph? Vi var ett härligt band, gjorde en singel men hade svårt att få ytterligare kontrakt.
   Efter några misslyckade år att bli violinist så håller hon sig nu till enbart klaviatur. Men Irma har ambitioner långt utanför musikens gränser. Hon är lika mycket skådespelerska som skymtat förbi på tv serier som "Goda grannar" och "Clark Kent". Samt 334(!) föreställningar av "Inte nu älskling" på Vasan i Stockholm som nyttig erfarenhet.
   - Jag vill prova på allt men hoppas kunna turnera med band i höst, avslutar Irma innan hon ilar till nästa intervju.

/ Håkan

50-tal: #5. ”Sick and tired” (1958)

FATS DOMINO
Sick and tired
(Imperial)

REDAN PÅ BÄSTA 50-TALETS 5:E PLATS BER JAG att få presentera den allra störste artisten, Fats Domino. Fats, som döptes till Antoine 1928 i New Orleans, väger tungt på toppen av listan för hans repertoar under det decenniet är både omfattande och klassisk. Som vanligt i den här serien har jag inga autentiska minnen av Fats Domino när han stod som högst i karriären mellan 1955 och 1960. Däremot fick jag under tidig ungdom på 60-talet en ganska fadd smak för hans gungande pianomusik när det på radion spelades ”Blueberry hill” och inget annat med honom.
   Jag har genom åren lärt mig att hans repertoar var så mycket mer, större och bredare. Tillsammans med några andra namn på min lista, Hank Williams, Moon Mullican, Smiley Lewis, Muddy Waters, Ivory Joe Hunter och Joe Turner, hade Fats Domino sina rötter i 40-talet och där grundlade han sin karriär som skulle bli lång, mycket lång.
   Fats var den ledande artisten från New Orleans som fick framgångar med sin tunga pianobaserade rock'n'roll. Och fick också några efterföljare som jag redan skrivit om i min 50-talsserie, Smiley Lewis, Lloyd Price och Huey ”Piano” Smith. Och i den svängiga New Orleans-baserade pianogenren fanns det under 50-talet ytterligare några framgångsrika namn som Frankie Ford, James Booker, Mac Rebennack (Dr John), Clarence ”Frogman” Henry, Joe Jones och Allen Toussaint (under namnet Al Tousan).
   Det var Antoine Dominos svåger, jazzbanjospelaren Harrison Verette, som lärde honom spela piano och redan i 14-årsåldern uppträdde han på New Orleans-barer. 1947 fick han erbjudande om att spela i Billy Diamond & the Solid Senders och det var också då han fick förnamnet Fats för att han påminde om den redan berömde Fats Waller. December 1949 blev Fats både upptäckt, skrev skivkontrakt och spelade in sin första låt, ”The fat man”, som när den gavs ut ursprungligen var b-sida på första singeln ”Detroit city blues”.
   Det råder däremot delade meningar om hans debutsingel ”The fat man” släpptes i december 1949 eller januari 1950. Det diskuteras också om ”The fat man” är den första miljonsäljande rock'n'roll-skivan och skeptiker vill nog dessutom påstå att den låten är en ganska tydlig kopia av Champion Jack Duprees drogförhärligande ”Junker's blues” från 1940 med en ny tvättad självbiografisk text.
   Hursomhelst skulle Fats Domino under hela 50-talet ge ut skivor regelbundet i en svindlande hastighet som resulterade i decenniets fetaste diskografi. Om jag har räknat rätt gav Fats Domino på 50-talet ut 47(!) singlar som alla var utgivna på ett och samma amerikanska skivbolag, Imperial. Vilket är unikt bara det.

DET VAR PRODUCENTEN, ARRANGÖREN och låtskrivaren Dave Bartholomew som upptäckte Fats Domino 1949. Bartholomew hade redan då en lång karriär bakom sig som jazztrumpetare, orkesterledare och var nyanställd talangscout på Imperial när han imponerades av den unge begåvade pianisten. Teamet Domino/Bartholomew skulle bli historiskt framgångsrikt som låtskrivare under hela 50-talet med undantag för 1951 till hösten 1952 då Bartholomews schism med Imperial omöjliggjorde ett fortsatt samarbete med Domino. Under tiden sökte sig Bartholomew för egen del till andra skivbolag och artister.
   Kopia eller inte så svänger det grymt om ”The fat man”. Det gränsar till blues men Fats underbara pianoteknik tar bort känslan för traditionell blues och intensiteten i rösten hjälper till. Debutsingeln blev faktiskt en miljonsäljare för Fats och under första året som etablerad artist hade han Bartholomews band bakom sig på skivorna. Musikaliskt pendlade det mellan ibland storbandsjazzigt och ibland traditionellt bluesigt men var allt som oftast också personligt unik.
   När jag under dagar och nätter plöjt mig igenom Fats Dominos intensiva och omfattande skivproduktion upptäcker jag, som jag också haft misstankar om, en viss likriktning i arrangemang och låtkonstruktioner där variationen inte alltid var så stor. Men här finns också tveklöst många guldkorn och jag som vill hitta de där små orörda men perfekta diamanterna får min vällust att svälla många gånger.
   Efter det stora genombrottet 1950 blir det lite paus i framgångarna och den ofrivilliga brytningen med Dave Bartholomew gjorde inte saken bättre. Det tog något år innan det började fungera perfekt för Fats med den nye samarbetspartnern Al Young som producent och medlåtskrivare. Nästa kommersiella höjdpunkt och låtklassiker blev ”Goin' home” som toppade den amerikanska r&b-listan våren 1952.
   Den singelns b-sida hette ”Reeling and rocking” men Domino/Youngs pianodominerade och långsammare låt hade inget släktskap med Chuck Berrys mycket senare (1958) låt med samma namn. Ungefär samtidigt som ”Goin' home” gjorde Fats ett (hemligt) gästinhopp som pianist på Lloyd Prices Dave Bartholomew-producerade ”Lawdy miss Clawdy”. Vid den här tidpunkten började 7”-singlarna konkurrera ut stenkakorna och skivförsäljningen ökade kraftigt.
   Den framgången följdes av ytterligare några mindre hits innan Bartholomew var tillbaka på Imperial som Fats Dominos närmaste partner men det skulle dröja några år innan det teamet skulle rada upp klassiker efter klassiker. Men jag har från den här perioden ändå fastnat för låtar som ”Please don't leave me”, ”Where did you stay”, ”Don't you know” och singel-b-sidan ”Mardi Gras in New Orleans”, en Professor Longhair-cover där Fats visslar så snyggt.
   Som artist lät Fats ofta lite snällare, inte så vulgär och inte så vild och hänsynslös som sina rock'n'roll-kollegor just då. Fats sjöng inte så sällan om olycklig kärlek i sina texter men ibland kom det mer direkta budskap ur hans mun, exempelvis ”You can pack your suitcase” och coverlåten ”(I'll Be Glad When You're Dead) You Rascal You”.
   Fram till våren 1955 hade Fats spelat in samtliga skivor i sin hemstad New Orleans. I samband med inspelningen av ”Ain't that a shame” (felaktigt ”Ain't it a shame” på skivetiketten), som gjordes mitt under brinnande turné, föll valet på en Hollywood-studio. Om det förklarar varför låten blev Fats hittills största hit vet jag inte men det stora breda genombrottet var ett faktum. Plötsligt började hans låtar att spelas även på de vita radiostationerna och Fats hamnade för första gången på USA:s Hot 100.

LISTETTORNA BÖRJADE NU (1955/56) RADA UPP SIG för Fats och låtar som ”All by myself”, ”Poor me”, ”Bo Weevil” och ”I'm in love again”, alla obligatoriska låtar på varje ”Greatest hits”-samling, gavs hans namn stjärnstatus överallt. Samtliga låtar är stabila Domino/Bartholomew-kompositioner men märkligt nog började Fats och hans omgivning 1956 snegla på covermaterial från långt tillbaka. ”My blue heaven” (1927), ”When my dreamboat comes home” (1937) och ”Blueberry hill” (1940) var ju inte riktigt vägen till en originell och personlig framtid som artist.
   Jo, jag kan väl förstå framgångarna för den sistnämnda låten, den inledande textraden ”I found my thrill...” har ju ett härligt sug, men själv hoppar jag idag gärna över lyssningen av den låten.
   För sin karriärs bästa var Fats tack och lov snart tillbaka i originalmaterial, ”Blue Monday” och ”I'm walkin'” är ju helt underbara höjdpunkter i hela hans karriär, men valde fortfarande covers till singel-b-sidorna.
   Mot slutet av 50-talet började Domino/Bartholomew-paret att skriva låtar med utomstående och det är just i ett sånt samarbete jag till slut har hittat min definitiva Fats Domino-favorit, ”Sick and tired” från april 1958. Några månader innan hade paret gjort en ypperlig singel med två fantastiska låtar, den ytterst snabba ”Yes, my darling” och ”Don't you know I love you”, men lyckades nu överträffa allt.
   ”Sick and tired” kallas aldrig klassiker eller berömd när Fats Dominos karriär sammanfattas. Men i den låten finns både energi, personlighet och begåvning. Den utomstående låtskrivaren är Chris Kenner, från New Orleans precis Fats, som 1958 var ganska okänd men hade inlett en artistkarriär året innan. Då gav han själv ut sin version av ”Sick and tired” producerad av just Bartholomew och där fanns alltså kopplingen till Fats version. Parallellt med sin artistkarriär blev Kenner snart känd som låtskrivare med låtar som ”I like it like that” och ”Land of 1000 dances” som mest kända.
   Fats avslutade 50-talet i grandios stil med klassiker som ”Whole lotta loving”, ”I'm ready” och ”I want to walk you home”, lyckades göra en hyfsad och oväntat godkänd version av den traditionella ”When the saints go marching in” (credit till Domino/Bartholomew som låtskrivare av bara farten...) och decenniets sista Fats Domino-singeln är den mycket minnesvärda låten ”Be my guest”, skriven tillsammans med en debuterande Tommy Boyce. En kille som under 60-talet skulle blir känd som duktig hitlåtskrivare åt bland annat Monkees.
   89 år gammal avled Fats Domino 24 oktober 2017 av naturliga orsaker.

/ Håkan

I min skivhylla: Ron Wood (1974)

RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros K 56065)
Release: 27 september 1974

DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album, som jag skrev om förra veckan, och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt på Woods skiva är det delar av Stones närvaro som präglar soundet. Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got ,my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Releasekonsert med en tät tyngd

Bilder: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & THE REMARKABLES
Victoriateatern, Malmö 16 april 2019
Konsertlängd: 19:40-20:36 och 20:58-22:16 (56+79 = 135 minuter)
Min plats: Bord 13, plats 52. ca 5 m till vänster från scenen.

EN ANSPRÅKSLÖS AFFISCH UTANFÖR Victoriateatern i Malmö (se höger) berättade att Richard Lindgren på tisdagskvällen skulle uppträda. En så kallad releasekonsert som skulle presentera hans nya album ”Death and love”. En över två timmar lång upplevelse som definitivt inte kan kallas anspråkslös. I den trivsamma teatermiljön, bland både bord på parkett och konventionella sittplatser på läktaren, bjöds det på rejält med levande musik under två långa set med Richard i fronten för ett mer än möjligt fantastiskt band som fått det logiska namnet The Remarkables.
   Albumet i fokus för kvällen var alltså albumet ”Death and love”, en på gott och ont spretig skiva där variationen överträffar det homogena. Men som hela tiden är både underhållande och intressant och den spelade huvudroll under första set. Ett för kvällen väldigt inspirerat kompband i ryggen på Richard förvandlade arrangemangen live till en tät och homogen upplevelse.
   The Remarkables är sex rutinerade musiker som tar för sig och vill bidra till både arrangemang och ett stundtals ypperligt sound. Sansade och seriösa bedömare har placerat det här bandet i nivå med både Tom Pettys Heartbreakers, John Mellencamps och Van Morrisons musiker och efter tisdagskvällens konsert vill jag inte direkt protestera.
   Och herr Lindgren själv, den mästerlige låtskrivaren från Skåne, har numera en låtkatalog på närmare 250 låtar som verkligen tillhör den finaste americana som producerats innanför det här landets gränser. En personlighet med ett kunnande som han under åren varken vill, ”en usel försäljare av sig själv” enligt skivbolaget, eller har kunnat kommunicerat ut till övriga musik-Sverige. Efter pausen fick vi också några fina smakprov från Richards äldre repertoar.
   Efter ett mäktigt Edith Piaf-intro i högtalarna kom Richard och bandet in på den lilla intima scenen och bjöd direkt på ett underbart levande sound i titellåten. Jon Eriksson tog täten direkt med en darrande twangklang i gitarren och en klockren slide och tillsammans med Richards lite rökiga stämma ekade det just då Tom Waits. Live blev det fantastiskt och att få uppleva det här på hans hemmaplan inför en utsåld teatersalong på Victoria var verkligen en ynnest.
   Den imponerande starten fick en naturlig fortsättning på ”Down on my luck”, ett femstjärnigt mästerverk, med gitarr och Magnus Nörrenbergs orgel i spetsen. Richard avslöjade ett blodigt finger, ”Let it bleed” som någon uppmärksam musiker kommenterade, men inte ens det kunde stoppa föreställningen från ännu en höjdpunkt i den tunga ”Turnstile”.
   I låtpauserna bläddrade Richard febrilt i sin pärm med texter, ursäktade sig att han inte hade alla sina låttexter i huvudet, men inte heller exakta låttitlar hade fastnat i hans minne. ”Jilted love”, en av kvällens mer avskalade låtar med bara gitarr och orgel till komp, döpte han tillfälligt om till ”Reckless love”.
   Richard Lindgrens konserter bjuder ofta på spontana överraskningar och på ”Bad habit” fick den lokala sångerskan Yvette Eklund chansen att komma upp och sjunga i samma mikrofon som Richard. Till ett arrangemang där Janne Adolfssons mandolin spelade en mindre huvudroll. Yvette har en begynnande solokarriär och det finns nog möjligheter att få höra mer av hennes soulmarinerade röst i resten av landet. Tips: ”Five peaces” på Spotify.
   ”Travels with Johanna” blev ännu ett exempel på att bandet färdigheter på scen gjorde konserten till en jämn och stark upplevelse. Här var det Richard och pianisten Nils Bondesson, på en Steinway & Sons-flygel, som fick feeling och hela bandet avslutade låten perfekt med den stabila kompsektionen Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas, som grund.
   Det var på konsertens andra avdelning som musikerna fick rejält med eget svängrum men redan på den bluesbaserade ”Tell Dita (I love her)” hörde jag hur musikerna tog ett eget ansvar.
   Avslutningen på konsertens första avdelning blev den varierade musikaliska blandning som formatet på skivan i övrigt. Med både blues, ragtime och rock'n'roll och alla, på både scen och i publik, tyckte att det här var roligt när sista låten innan paus, den nedtonade ”Where did you go, little boy” tonade ner känslorna.

ANDRA AVDELNINGEN ANONSERADES UIT som en ”greatest hits”-blandad kompott men blev roligare och mer överraskande än så. Började exempelvis helt gudomligt med en ännu inte publicerad låt, ”Return to me mi corazon”, där Richards nedtonade personlighet kom till sin rätt. Tillsammans med den för kvällen gudabenådade gitarristen Jon Eriksson växte låten till en känslomässig och smått vemodig ballad (”Alcohol won't kill me/Your absence will...) med helt underbara undertoner.
   Vi fick naturligtvis några så kallade obligatoriska Richard Lindgren-låtar men däremellan också några sällan framförda alster. Ännu en gång fick vi den intressanta historien om hur hans skrev ”I came, I went but I don't know where I'm going” i Örebro efter en vansinnesfärd med sångerskan och låtskrivaren Mary Gauthier vid ratten. Under låten klev bandet in på scenen igen och avslutade suveränt. Magnus Nörrenberg på munspel.
   ”Back to Brno” var som alltid en höjdpunkt och efter lite hostande, som nästan avbröt låten, tog bandet låten och arrangemanget till nya okända höjder. Följdes av ännu ett starkt framförande av bandet i ”Trouble in the garden”.
   Låtarna i andra avdelningen framfördes utan närmare repetitioner av bandet som på scen gärna förlängde kvällens versioner som om varje låt var konsertens sista. Richard meddelade överraskande att det var sista gången han spelade ”Five pints and a wink from Gwendolyn” live inför publik men det återstår nog att se.
   Efter ytterligare några fantastiska versioner av exempelvis ”Dunce's cap” och ”Lighthouse in the dark” var det slut och varken publik, artist eller band orkade efter dryga två timmar fortsätta.


Death and love
Down on my luck
Turnstile
Jilted love
Bad habit
Travels with Johanna
Tell Dita (I love her)
Charley Battles' blues
First kiss
Drunk tank boogie
Where did you go, little boy?

Paus

Return to me mi corazon
I came, I went but I don't know where I'm going
Back to Brno
Trouble in the garden
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Evil love
Dunce's cap
Grand hotel
Lighthouse in the dark

Foto: Olle UnengeStående ovationer för Richard Lindgren med band.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Magnus Lindberg (1989)

Foto: Anders Erkman

VÅREN 1989 VAR STARTSKOTTET PÅ EN MAGNIFIK COMEBACK för Magnus Lindberg. Och det skulle till stora delar ske i Örebro. Efter blott en singel, "Bortom horisonten", och en fantastisk konsert 1983 men inget utlovat album till våren 1984 blev det tyst från Magnus, mycket tyst. Efter flera händelsefattiga år började han 1987 turnera ensam och spelade ihop med olika husband på olika platser i Sverige.
   1989 var det dags för Örebro och två bokade spelningar på skärtorsdagen och långfredagen, en med band och en solo. Den väldigt Magnus Lindberg-älskande gitarristen Staffan Ernestam hade satt ihop ett band som gick under namnet Fabulous Barflys och formade ett perfekt komp till den lite ringrostige Magnus.
   Repertoaren var en 50/50-historia uppdelad på egna låtar och covers men energin hos Magnus gick inte att ta miste på.
   Dagen efter halv tre på eftermiddagen, en regnig långfredag 24 mars, träffade jag och min blivande fru Carina (som för övrigt gick på kryckor...) Magnus för en fika i Stora Hotellets restaurang för nedanstående intervju.
   Magnus var väldigt nöjd med konserten kvällen innan, uppskattade kompbandets insatser och såg fram mot långfredagskvällens solokonsert som han skulle genomföra tillsammans med Ernestam på gitarr.
   Efter den här positiva upplevelsen inleddes ett seriöst samarbete mellan Lindberg och Ernestams band med fler spelningar runt i Sverige. I september 1989 blev de den officiella konstellationen som live skulle marknadsföra Lindbergs nya album, "Det kommer en vind". Jag fick uppleva en fantastisk releasekonsert på Ritz i Örebro som med fantastiskt energisk rockmusik tolkade skivans maskinellt framställda arrangemang på ett helt annat och bättre sätt.
   När samarbetet Lindberg/Ernestam/band befann sig på kulmen av framgång råkade Magnus träffa Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt som höll på att smida Grymlings-planer som gjorde att det ursprungliga projektet sköts i sank.
   I min intervju med Magnus på våren 1989 försäkrade han inför albuminspelningen att "får jag inte som jag vill så går jag hem" men det modernt klingande 80-talssoundet på "Det kommer en vind" tyder på annat. Jag tror Magnus blev överkörd och ett offer för den tidens gällande soundregler. Live var ju låtmaterialet så mycket bättre.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 1989.

"Får jag inte som jag vill går jag hem"
MAGNUS LINDBERG GÖR ALBUM UTAN KOMPROMISSER

MAGNUS LINDBERG FYLLER 37 ÅR I MAJ OCH HAR mer eller mindre livnärt sig som musiker och artist i sjutton år. Han har en sporadisk karriär bakom sig. Efter fem års uppehåll i skivutgivningen gav han vid det senaste årsskiftet ut en singel, "Starkare", som lovar gott inför framtiden och en planerad inspelning av ett album.
   - Comeback och comeback, alla tjatar om comeback men jag har ju hållit på hela tiden. Jag har alltid haft ett album på gång, berättar Magnus när vi träffar honom en regnig långfredag på hans hotell i Örebro.
   Kring midnatt kvällen innan uppträdde han på Ritz med ett snabbkomponerat band under ledning av gitarristen Staffan Ernestam bakom sig. Ingen perfekt konsert och få överraskningar men i närvarokänsla var det nästan magiska 90 minuter som Magnus gav publiken.
   En 50/50-repertoar av covers och egna låtar med höjdpunkter som "Maggie Mae", "Born to run" och hans egen "Starkare".
   - Den gick för långsamt och var orepeterad. Jag överraskade musikerna, säger han självkritiskt om scenversionen av den sistnämnda låten.
   Singeln "Starkare" har öppnat dörren för en på skiva produktivare Magnus Lindberg. Efter några år då han har arbetat som musiklärare i Solna.
   - På hög- och mellanstadiet, 25 man i publiken, säger Magnus lite skämtsamt.
   - Det gav mig otroligt mycket. Utmärkt sätt att inte bli för gammal i huvudet. Fick bättre kontakt med eleverna än lärarkollegorna, säger han betydligt allvarligare.
   Magnus blev redan som 20-åring "kändis". Spelade i Landslaget, folkrockinspirerad popgrupp, som återuppstod för en kväll förra måndagen då bandets mest kände medlem, Lasse Lindbom, fyllde 40 år. Magnus lämnade Landslaget redan 1975 men har bara positiva minnen från den tiden.
   - Vi hade en härlig gruppkänsla. En för alla, alla för en. Vi turnerade så otroligt intensivt. Vi var nog ett ganska underskattat gäng.
   - Sedan ville jag flyga med egna vingar. Ingen schism eller så fast rykten sagt att Lasse och jag var ovänner. Några fick för sig att låten "Över lik" handlade om det. Det är ju absurt.
   Lasse Lindbom producerar Magnus nya skivor och på Sonet, som ger ut hans skivor, finns en annan gammal Landslaget-kompis, Stefan Lagström.
   - Stefan och jag har förstått varandra genom alla år så det samarbetet fungerar perfekt, säger Magnus och börjar berätta om albuminspelningarna som ska börja i slutet av april och fortsätta i maj.
   - Jag hoppas kunna blanda maskiner och instrument. Inte fullt så maskinellt som på singeln där bara två musiker, Mats Olausson och Micke Andersson medverkar.
   - Jag tror Lasse vet hur jag vill ha det och får jag inte som jag vill går jag hem. Inga kompromisser, tack.
   När albumet släpps kanske det blir tal om turné men det är tunga suckar från Magnus när vi kommer in på det känsliga ämnet.
   - Det är problem att sätta ihop ett band som fungerar. Det ska fixas pa-anläggning, bussar och personal hit och dit. Det är en stor apparat för att stå på scen några timmar varje kväll.
   - Då passar det här livet mig bättre. Att åka runt och uppträda ensam eller med husband. Snabba ryck och snabba beslut. Trivs jättebra i Örebro och på Ritz. Tillsammans med Linköping, Göteborg, Malmö och Pajala(!) är Örebro min hemmaplan, avslutar en nöjd Magnus Lindberg.

/ Håkan

Konserten i lördags väckte gamla minnen (balladen om Raj Montana Band)

Dan Hylander.


Clarence Öfwerman.


Hasse Olsson.


Pelle Alsing.


David Carlson.

Alla bilder: Anders ErkmanOla Johansson.

MED ANDERS ERKMANS BILDER FRÅN KONSERTEN i lördags på samtliga medlemmar i Raj Montana Band vill jag berätta min långa gemensamma historia om bandet under åren 1983/1984.


UTAN ATT DET KÄNDES DET MINSTA NOSTALGISKT eller dammigt gammalmodigt återuppstod Dan Hylanders Raj Montana Band i helgen. Turnépremiären inträffade i Örebro och det jag trodde skulle bli en lagom trött och lagom upphetsande återblick till 80-talet blev något mycket mer och bättre. Kort sagt visade Dan och musikerna i bandet att skärpan och koncentrationen finns kvar 35 år efter de kommersiella höjdpunkterna på 80-talet.
   Min vän och fotograf Anders Erkman och jag gick på konserten utan större förhoppningar än att vi skulle träffa ett gäng gamla proffsiga musiker som fortfarande kunde men kanske inte hade inspiration att fortfarande skapa något personligt. Vi kunde knappt haft mer fel ty Dan och bandet levererade en nästan 5-stjärnig konsert där innehållet, som var en mix av gammalt och nytt, imponerade i både kvalité och kvantitet.
   Sedan var det en speciell känsla för Anders och mig eftersom vi under 1983 och 1984 nästan minutiöst följde Dan, Py Bäckman och bandet på deras nästan oavbrutna turnerande. Vi hade nöjet att uppleva konstellationen i både Stockholm, Köping, Borlänge och naturligtvis Örebro. Det kunde också resultera i intervjuer på hotell och kinakrogar men det hände också att vi tillsammans hängde, mer inofficiellt, både backstage på Ritz i Stockholm, på Slottskällaren i Örebro eller på hotellrum på Esso Motorhotell i Örebro.
   Snart sagt hade vi rätt täta kontakter med både huvudpersonerna Dan och Py och etablerade dessutom under de här åren en sorts personlig vänskap med musikerna som efter 1984, när bandet splittrades, fortsatte i ett otal andra konstellationer. Musikerna Clarence Öfwerman, Hasse Olsson, Pelle Alsing, Ola Johansson och David Carlson var ju den tidens mest anlitade på både skiva och turné.
   Första kontakten med det här alltmer kommersiellt populära bandet inträffade i Stockholm 29 januari 1983, en vecka innan de skulle komma till Örebro. Där på en kinakrog vid Medborgarplatsen, bara ett kvarter från kvällens spelställe på Ritz, gjorde vi vår första intervju där Dan och Py ofta och gärna pratade i munnen på varandra medan basisten Ola Johansson lugnt redogjorde för sina synpunkter.
   Efter intervjun följdes vi ner till Ritz, tog oss in bakvägen från Tjärhovsgatan via en hiss och hängde backstage med bandet innan konsert på ett sedan överfullt Ritz. En konsert som jag då beskrev som ”den bästa svenska rockmusik jag har upplevt på den klassiska scenen”.
   En vecka senare, 4 februari, kom Dan, Py och bandet till Örebro för konsert och fyllde inomhuslokalen Regnbågen i Brunnsparken. Mötte upp bandet på Esso Motorhotell mellan soundcheck och konsert för lite privat snack och fick åka turnébuss både till och från Parken. Dan Hylander hade vid den här tidpunkten ett litet kommersiellt försprång jämfört med Py men på scen delade de på utrymmet som resulterade i en helgjuten konsert.
   Under den några månader långa turnépausen på våren 1983 avslutades inspelningarna av Dans album ”Calypso” som också hann släppas i april innan bandet återigen var ute på vägarna. En turné som mest omfattade folkparker och avslutades på Roskilde-festivalen 3 juli. Örebro nådde de 26 maj för en annorlunda spelning utomhus bland reklammontrar på Vinterstadion. En dryg timme kort konsert där Dan och Py återigen delade på utrymmet, lika delar från ”Calypso” och Pys kommande album i låtar som här fick sin livepremiär.
   Efter konserten hann vi tillbaka till tidningen för att skriva och framkalla bilder till morgondagens recension i Nerikes Allehanda. Innan vi senare på torsdagskvällen strålade samman med bandet på Slottskällaren för lite ömsesidig kontakt och eftersnack.

EFTER NÄSTA PY BÄCKMAN-ALBUM, den Mats Ronander-producerade ”Sista föreställningen” som släpptes i september 1983, åkte hela bandet på höstturné och kom till Örebro och Idrottshuset 18 oktober och genomförde en två timmar lång konsert. Ny medlem i bandet var Stockholmstjejen Anne-Lie Rydé, sångerskan från Göteborgsbandet Extra, som nu hade inlett sin karriär som soloartist och var aktuell med sitt första album. Hon fick två egna solonummer i konserten, bland annat Per Gessles ”Segla på ett moln”.
   Även denna gång hann Anders och jag till tidningen för att få fram recension till morgondagens Nerikes Allehanda. Efter jobbet blev det återigen Slottskällaren där Anne-Lie födelsedagsfirades (27 år) en dag för sent. Den här gången avslutades tisdagskvällen på ett hotellrum på Esso Motorhotell där jag bakom fotografens rygg genomförde en högst spontan intervju med solodebuterande Anne-Lie Rydé.
   Tio dagar senare, 28 oktober, befann jag mig i Stockholm privat och kunde inte låta bli att besöka en av tre helt utsålda konserter på Ritz för Dan, Py och Raj Montana Band. Och fick mig en rejäl överraskning när Mats Ronander stegade upp på scenen och sjöng ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” med bandet. Ett magnifikt turnéavslut och jublet visste inga gränser.
   Sedan skulle det dröja till sommarturnén 1984 innan jag återigen fick uppleva det här bandets väloljade livesound vid tre olika tillfällen.
   Först fick jag en liten försmak när jag på egen hand tog mig till Köping Folkets Park för att 26 juli få en försmak på den sommarens Raj Montana Band-turné. Bland körtjejerna i gruppen var det den här gången nya ansikten, Sonja Bojadzijev och Ulrika Uhlin.

ANDERS OCH JAG TOG TAG I VÅRT gemensamma Raj Montana-projekt genom att åka upp till Borlänge 25 augusti och söka kontakt med band och crew på Scandic Hotell där alla vilade ut innan konsert. Traditionell intervju med Dan och Py på hotellets restaurang för att sedan följa bandet på kinarestaurang och tillsammans äta ihop innan konsert i Borlänge Folkets Park. Nu hade körtjejen Ulrika Uhlin hoppat av turnén på grund av magproblem.
   Efter konserten i Borlänge fick Anders och jag följa med i turnébussen, som kördes av Hasse Olsson, som tog vägen förbi Örebro där vi för några dagar lämnade turnégänget som fortsatte söderut samma tidiga söndagmorgon.
   Fyra dagar senare, 29 augusti, var de tillbaka i Örebro för en konsert i Brunnsparken inför storpublik (2000 personer). Repertoaren hade fått sig en rejäl ansiktslyftning och en helt oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde stämningen ytterligare, både på scen och bland publik. Ännu en gång avslutades konsertkvällen med efterfest på Esso Motorhotell.
   Redan under sommaren 1984 fanns det långt framskridna planer på höstturné för Raj Montana Band men osäkert om Örebro fanns med i turnéplanen. Men publiksuccén i Brunnsparken gjorde att senare samma kväll bekräftades att de skulle landa i Örebro i december.
   Innan höstturnén sparkade igång skulle både Dan och Py släppa nya skivor och nu var de på samma kommersiella nivå. Som gjorde att intresset för den nya turnén, som också annonserades som gruppens absolut sista, var på topp. Och efter Dans ”...om änglar och sjakaler” och Pys ”Kvinna från Tellus” steg intresset av naturliga skäl ytterligare.
   När Dan, Py och hela turnésällskapet kom till Örebro 12 december var det en mer eller mindre officiell presskonferens på Slottskällaren som mötte huvudpersonerna. Där berättade de att de var rätt trötta på allt turnerande och ville söka nya vägar för sin musik. Innan de for ut till Brunnsparken för en två timmar och femtio minuter lång(!) konsert. Och i kören fanns det två ytterst kompetenta tjejer, Anne-Lie Rydé och Tove Naess, som jag fick en egen intervju med.
   Turnerandet i det här formatet började nu närma sig slutet. Efter Örebro skulle de till Karlstad och Oslo innan den stora finalen under två kvällar, 5 och 6 december på Göta Lejon, i Stockholm. Konserter som spelades in och gavs ut som en dubbel-live 1985, ”Tele-gram/Långt farväl”.

/ Håkan

50-tal: #6. ”Well.... all right” (1958)

BUDDY HOLLY
Well.... all right
(Coral)

UNDER DEN HÄR LÅNGA RESAN NÄR JAG har grävt ner mig i historierna och, enligt mig, den bästa musiken från 50-talet har det dykt upp många intressanta fakta som för mig har varit obekanta. Mitt medvetande om decenniets musikhistoria har längs vägen berikats med ytterligare spännande detaljer. Nästan varje ny favoritlåt och varje ny artist i fokus har följts av förbluffande information och jag har varje vecka lärt mig något nytt.
   Buddy Holly & the Crickets har jag alltid uppfattat som en vedertagen och etablerad musikkonstellation från 50-talet. Fram till idag, när jag närmar mig den detaljerade historien om Hollys korta karriär och hans omgivning, har jag varit helt omedveten om att han under några år var en artist med två parallella karriärer. En som soloartist, en som medlem i en grupp och aldrig gavs det ut några skivor under namnet Buddy Holly & the Crickets. Häpnadsväckande info för en som har fått 50-talsmusiken i efterhand.
   Buddy Holly fick ett alldeles för kort liv när han omkom i den fatala flygkraschen i februari 1959. Jag har berättat detaljerna i den olycksaliga händelsen tidigare i min 50-talsserie när jag skrev om Ritchie Valens som omkom i samma krasch.
   Ibland fastnar jag i tanken, tanken på alla artister som dog alldeles för orättvist och alldeles för unga. Tanken fladdrar också iväg och jag försöker fantisera om hur karriären hade sett ut om den fortsatt som den hade börjat eller hur den decennier framåt hade utvecklats. Det finns all anledning att tänka på hur bra Buddy Holly hade klarat 60-talet och hur han på sin ålders höst kunde ha fått hyllningar för den gränslöst vackra låtrepertoaren han på några år skapade. Om inte den där orutinerade piloten suttit bakom spakarna när flygplanet hamnade i ett fruktansvärt oväder 3 februari 1959...
   Buddy Holly fick som sagt ett kort liv och en kort karriär men lyckades på de få åren som etablerad artist i rampljuset, 1957-58, skapa många hits och många tidlöst oförglömliga klassiker. Holly var ju en låtskrivare av rang men jag upptäcker nu att det finns typiska Holly-låtar som han faktiskt inte har varit med och skrivit.
   Men allt har en början och för Buddy Holly, eller hans riktiga namn Charles Hardin Holley, började det i Lubbock i Texas där han också var född 1936. Uppvuxen med musik i familjen började han tidigt spela fiol men bytte snart till gitarr. Den glasögonprydde unge mannen sökte sig snart utanför hemmet med sin musik, som då hade slagsida åt country, och bildade 1953 en duo med Bob Montgomery, Buddy & Bob, som dock inte tog sig längre än till demostadiet. Nu slog Elvis Presley igenom och Buddy fascinerades alltmer av rock'n'roll, hans röst och gitarrspel upptäcktes av talangscouter och 1956 fick han skivkontrakt på Decca.
   I januari 1956 gick Buddy för första gången in i en riktig inspelningsstudio, Bradley's Film & Recording Studio i Nashville. Där styrde producenten Owen Bradley allt utan någon större entusiasm och skivbolaget i sin tur ägnade inte heller någon uppmärksamhet åt Buddy Hollys skivor. Utan marknadsföring försvann singlarna i den flod av rock'n'roll-skivor som 1956 vräktes ut på skivmarknaden.

PÅ DET HÄR TIDIGA BUDDY HOLLY-MATERIALET, som jag aldrig tidigare har hört, upptäcker jag nu innehålla så mycket energi och oförstörd charm. ”Love me” är underbar rockabilly med en vass elgitarr (Sonny Curtis) längst fram. Visserligen en enkel text men Buddy Holly började redan här få personliga röstresurser som hela världen snart skulle upptäcka.
   Även Buddys andra singel, ”Modern Don Juan”, är anmärkningsvärt stark fast den är mer stöpt i klassisk popstuk än rock'n'roll. Jag rekommenderar en lyssning även på den.
   Men som sagt, Buddys första skivor väckte ingen uppmärksamhet och missnöjd med skivbolagets marknadsföring började den frustrerade sångaren jobba med en annan producent, Norman Petty, med ett annat skivbolag i sikte. Nu hade han också ett fast kompband i ryggen, The Crickets, och första singeln med den konstellationen, ”That'll be the day” utgiven under enbart gruppnamnet, blev en stor hit och det mäktiga genombrottet var ett faktum.
   Redan sommaren 1956 hade Buddy spelat in ”That'll be the day” för Decca, en inspelning som blev liggande. När Petty kom in i bilden spelade Crickets in samma låt med Buddy som sångare och samarbetet Holly/Crickets/Petty fick en flygande start.
   Nu skulle kommande skivutgivningar bli en aning förvirrande med gamla soloinspelningar på Decca utgivna på nytt, nya soloinspelningar på Coral och Crickets-inspelningar på Brunswick om vartannat.
   Crickets var inte bara Buddy Hollys kompband, där fanns musikerna Jerry Allison, trummor, Joe B Mauldin, bas, och Nikki Sullivan, kompgitarr, som ofta skrev låtarna tillsammans med Holly.
   Första Buddy Holly-singeln efter genombrottet sommaren 1957, ”Words of love”, skrev han däremot helt själv. En enkel men väldigt välgjord singellåt där han tycks ha hittat en helt egen nisch istället för att kopiera Elvis. Men på de kommande singlarna ”Peggy Sue” och ”I'm gonna love you too” fanns inte hans namn ursprungligen med som låtskrivare men på ”Peggy Sue”, Hollys kanske största klassiker, reviderades det senare.
   Under 1958 kom en strid ström av både Buddy Holly- och Crickets-hits med låtar som har gått till den odödliga rockhistorien, ”Not fade away”, ”Maybe baby”, ”Rave on”, ”It's so easy” och ”Heartbeat”. Inte minst genom alla otaliga covers som genom åren har uppgraderat Buddy Holly-repertoaren. Jag har på Håkans Pop uppmärksammat ett antal skivor fyllda med Holly-klassiker, ”Not fade away” (1996) ”Listen to me” (2011) och ”Rave on Buddy Holly” (2011), plus Denny Laines hyllning ”Hollydays” som innehåller enbart Buddy Hollys mest lända låtar.
   En av Buddy Hollys absolut bästa inspelningar gömmer sig på en singel-b-sida hösten 1958, ”Well.... all right”. Låten tillhör inte hans mest kända artilleri och den enda coverversion jag just nu minns finns på Blind Faiths första och enda album. Här är den b-sida till ”Heartbeat”, inspelad 12 februari 1958, och är akustiskt baserad i ett lite enklare men ändå genialt arrangemang.
   Innan det ödesdigra året 1959 inträffade hade Holly brutit med Crickets, gift sig och flyttat till New York för att med producenten Pettys hjälpa bredda sitt musikaliska register. Spelade in skivor med stora band och det blev allt vanligare att han valde covers till sitt singelmaterial.
   50-talets sista skivutgivning med Buddy Holly blev postum med två utmärkta Buddy Holly-kompositioner, ”Peggy Sue got married” och ”Crying, waiting, hoping”. Två klart begränsade soloinspelningar gjorda i december 1958 som efter Buddy Hollys död med studiomusikers och stor orkesters hjälp utvidgade soundet för att göra det mer kommersiellt.
   En bitter avslutning på en fantastiskt fin men alldeles för kort artistkarriär.
   22 år gammal avled alltså Buddy Holly i en flygkrasch 3 februari 1959.

/ Håkan

Raj Montana Band mitt i nuet

Raj Montana Band 2019: Petra Wahlgren, Hasse Olsson, Clarence Öfwerman, Dan Hylander, David Carlson, Pelle Alsing, Ola Johansson och My Olasdotter Johansson.


Dan Hylander.


David Carlson.

Alla bilder: Anders ErkmanKören: My Olasdotter Johansson och Petra Wahlgren.


DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND
Conventum, Örebro 13 april 2019
Konsertlängd: 19:31-21:27 (116 min)
Min plats: Rad 11, Plats 695 (ca 25 m från scenen)

IGÅR TOG ANDERS (ERKMAN, FOTOGRAFEN) OCH JAG tidsmaskinen tillbaka till 80-talet. Trodde vi på förhand i vår enfald innan konserten med Dan Hylander och hans klassiska Raj Montana Band. Under åren 1983 och 1984 följde vi den här konstellationen nästan så gott som i hälarna både här och där och trodde nog inför lördagskvällens konsert att det nostalgiska intrycket skulle överträffa det musikaliska nuet. Så blev det inte alls.
   Det visade sig tämligen omedelbart att Dan och bandet 35 år efter sin glansperiod har mycket kvar att ge och att den ädla inspirationen hos musikerna fanns kvar in i varje detalj. Och med enbart Dan som frontperson, och ingen Py Bäckman att dela scen med, blev det större fokus på hans material som ibland tog ut svängarna mer än jag har upplevt tidigare.
   Efter en osedvanligt fin musikmix i högtalarna innan konserten, som jag misstänker att Dan själv låg bakom, avslutades med Bob Dylans ”Tangled up in blue” innan alla äntrade scenen och bjöd på en maffig konsertstart med ”Bella Notte”, titellåten från liveskivan 1982. En låt som signalerade att kvällens repertoar skulle bli både variationsrik och stundtals exklusiv.
   Det här var alltså ett band som förutom en tillfällig återföreningsturné 1997 och några ströspelningar förra året inte hade spelat live tillsammans på 35 år. Och spelningen i Örebro var dessutom starten på en ganska anspråkslöst konstruerad turné. Men det lät så mycket proffsigare, så mycket mer rutinerat och så välrepeterat att jag misstänker att de turnéintensiva åren 1980 till 1984 fortfarande satt i ryggraden på de numera lite äldre musikerna. Kunde inte upptäcka någon trötthet eller mindre koncentration under den två timmar långa konserten.
   Ibland med två gitarrer längst fram, Dan och David Carlson, det helt legendariska samarbetet mellan två keyboards, Clarence Öfwermans piano och Hasse Olssons hammondorgel, och Pelle Alsings både extremt svängiga och kraftfulla spel på trummorna bredvid Ola Johanssons stabila bas förmedlade en garanti för konsertens musikaliska höjd. Allt såg så förbaskat enkelt ut när musiken hela tiden nådde nya höjder. Och bredvid stod de yngre tjejerna My Olasdotter Johansson och Petra Wahlgren och körade både personligt och oväntat rutinerat. Petra visade sig dessutom vara duktig på fiol och spetsade arrangemangen med det instrumentet på några låtar.
   Konserten blev alltså en intressant resa mellan både gamla, lite senare Raj Montana-material plus några helt nyskrivna låtar från ett kommande album, ”Indigo”, som ständigt har försenats sedan den spelades in för ett år sedan. I ett av många kul och innehållsrika mellansnack meddelade Dan att skivan borde ha funnits tillgänglig idag men ska enligt honom släppas 24 april. Jag pratade med Clarence Öfwerman efter konserten och han lovade ingenting om releasedatum...
   Huvudavdelningens mer taktfasta inslag, med låtar som ”21/3”, ”Vykort, vykort” (med ett nyarrangerat slut) och den nya ”Aldrig sluta drömma”, fick igång den pigga publiken rejält när konserten målmedvetet jobbade sig fram till den blixtrande triumferande finalen med ”Svart kaffe” och ”Skuggor i skymningen”.
   Men innan dess var det andra mindre kommersiella höjdpunkter som fick mitt hjärta att slå volter vid flera tillfällen. Som när körtjejen Petra greppade fiolen och tankarna gick till senare Bruce Springsteen-arrangemang på den mycket fina ”Du är det vackraste”, en låt som jag för tillfället hade glömt.
   ”Vildrosor o tistlar”, den kanske finaste låten på ”Calypso” (1983) där fiol och Olssons blödande orgel firade triumfer, ”Liten syster” och en avskalad version av ”Från en till en annan” var mina favoriter.
   Kvällens Dan Hylander-repertoar hade också några Lowell George-relaterade inslag. Dels hans egen ”Till en snubblad vandrare (roll along...)”, från albumet ”Döende oskuld” (1979), med eget gitarrsolo och en oerhört fin version av Lowells ”Willin'” som fick avsluta extralåtarna.
   Ett sjok extralåtar som förlängde konserten med en halvtimme där stämningen pendlade mellan innerlighet (”Min älskad4e stod inför rätten idag”, en svensk cover på Dylans ”Percy's song”), publikhysteri (”Farväl till Katalonien”), en oerhört lång, intensiv men oerhört fantastisk version av ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)”, den udda ”Vargtimmen” och redan nämnda ”Willin'” när det här bandet i sound och känsla stundtals befann sig på The Bands nivå. En märktig final på en mäktig konsert.

/ Håkan

I min skivhylla: Rod Stewart (1974)

ROD STEWART: Smiler (Mercury 9104 001)
Release: 27 september 1974

I JÄMFÖRELSE MED DEN HELT FANTASTISKA ”Every picture tells a story” (1971) och den nästan lika fina ”Never a dull moment” (1972), två underbara Rod Stewart-album släppta inom 14 månader, bleknar ”Smiler” något i minnet. Det kanske beror på att i realtid, när jag upplevde skivorna autentiskt direkt när de gavs ut, hade det plötsligt gått över två år från ”Never a dull...” till ”Smiler”. Och intresset för den då mycket aktive Rod Stewart hade under tiden svalnat något fast han under samma två år hade haft fullt upp med Faces-åtaganden, albumet ”Ooh la la” (1973), intensiva turnéer och på det liveskiva (”Coast to coast: Overture and beginners”).
   Innan jag börjar en närmare studie av ”Smiler” ville jag uppdatera mig om starten på Rod Stewarts solokarriär på skiva. Det var det amerikanska skivbolaget Mercurys a&r-man Lou Reizner som skrev solokontrakt med Rod i oktober 1968. Lou kom också att producera Rods två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som i England släpptes på det nystartade skivbolaget Vertigo, som då var Mercurys europeiska representant.
   Precis samtidigt som Rod sparkade igång sin solokarriär, hade precis spelat in sitt debutsoloalbum, blev han i oktober 1969 medlem i Faces med stora rubriker som följd. Och bara en månad senare släpptes första soloskivan. Hela den här hösten spelades första Faces-albumet i ”The first step” in för övrigt. Bandet var på båda sidor av Atlanten knutet till skivbolaget Warner Bros och det blev en svår och komplicerad balansgång för Rod under några år och problemen drogs till sin spets inför ”Smiler”-skivan då Mercury och Warner Bros låg i fejd med varandra och sköt upp utgivningen av skivan i fem månader.
   Det finns alltså ett skäl till att jag och många med mig uppfattade ”Smiler” som en mindre betydelsefull Rod Stewart-skiva, som helhet ett mindre intressant album och ett innehållsmässigt förutsägbart och inte fullt lika inspirerat skivsläpp från en artist som två-tre år tidigare hade levererat två av 70-talets bästa album.
   ”Smiler” är framförallt en besvikelse för att vi hade förväntat oss så mycket mer och något mycket bättre. I vår enfald trodde vi att Rod Stewart skulle ta ytterligare ett positivt steg mot ännu större mästerverk. Men det blir inte alltid som man tror och hoppas när nya skivor ska produceras.
   Jag har år efter år tänkt tillbaka på albumet som den anonyma pausen mellan två musikaliskt starka album med stor personlighet och det stora kommersiella genombrottet (”Atlantic crossing”) när Rod blev var mans egendom. ”Smiler” är i jämförelse en skiva med väldigt låg profil.
   Därför var det inspirerande att idag plocka fram skivan, läsa innehållsförteckningen på skivomslaget, ännu en gång fascineras av det stora fotografiet där stora delar av medverkande musiker (plus familjemedlemmar) radar upp sig utanför puben och känna en viss trygghet i skivkonvolutet insvept i skotskrutig design. Och till slut notera att i samma gamla vanliga men också förutsägbara blandning av covers och originallåtar finna specialskrivet material av Elton John och Paul McCartney som också halvt hemligt medverkar på inspelningarna.

JAG TROR SÄKERT ATT ROD STEWARTS ambition och vilja i inledningsprocessen var lika stor som på tidigare soloskivor men att förutsättningarna, tidsödande världsturné med Faces och interna spänningar i bandet, och förberedelserna inför inspelningarna inte var optimala. Jag tycker mig ibland höra detaljer på skivan som låter för opersonligt rutinmässiga för att komma från en 28-årig engelsman som just då borde vara gränslöst inspirerad att ta hela världen i sin famn.
   Rod och hans rådgivare trodde nog receptet för ”Smiler” var enkelt. Upprepa ingredienserna från de två tidigare lyckade albumen så blir resultatet automatiskt framgångsrikt. Ta med några Faces-kollegor in i studion (som stundtals råkar vara Ron Woods hemmastudio The Wick). Men den här gången saknas Ronnie Lane, som vid den här tidpunkten hade lämnat Faces, och den där genuint lantliga doften i arrangemangen på tidigare skivor har därför gått förlorad. Leta vidare upp några obligatoriska covers på Sam Cooke (”Bring it on home to me/”You send me”) och Bob Dylan (”Girl from the north country”), skriv sedan minst en låt tillsammans med Martin Quittenton (som var med och skrev ”Maggie May”) och låt sedan Ron Wood-samarbetet på två Faces-osande rocklåtar fixa resten. Ett smart och enkelt recept kan det tyckas men slutresultatet är inte lika imponerande.
   Sedan Faces bildats var Rods soloturnéer bannlysta och det var först hösten 1976, efter gruppens splittring nästan ett år tidigare, som han gav sig ut med eget band och egen repertoar. Jag såg konserten i Göteborg på Scandinavium 6 november och blev mäkta imponerad av en hårt arbetande artist och ett soundmässigt perfekt stort band, med handplockade musiker, bakom.
   När jag lyssnar på skivans förstalåt, den vilt sluggande versionen av Chuck Berrys ”Sweet little rock'n'roller” tan större finess, tänker jag tillbaka på alla fyra gånger, 1976, 1978, 1980 och 1983, jag hade möjligheten att uppleva Rod Stewart live och den låten var obligatorisk ofta mot slutet av konserten.
   På ”Smiler” bränner han av Chuck-klassikern direkt och det känns lite osäkert och andas dåligt självförtroende och versionen är just så där i rutinmässig avsaknad av inspiration. Det är som att börja konserten med extralåten...
   Efter den ammunitionen följer den korta (25 sekunder) instrumentala parentesen ”Lochinvar” (en skotsk sjö) med låtskrivaren Pete Sears piano som lugnande ingrediens. Så följer det obligatoriska Martin Quittenton-samarbetet ”Farewell” som är ett försök att skriva en ny ”Maggie May”. Inte helt lyckat men ändå ett gott försök och den här gången har Rod inte glömt vad mandolinspelaren heter på låten, Ray Jackson från Lindisfarne.
   Efter ytterligare några hejdlösa rocklåtar på skivans andrasida följer ännu en instrumental pauslåt, 1:32 långa evergreenlåten ”I've grown accustomed to her face” på akustisk gitarr. Högst omotiverat med instrumentallåtar på sångaren Rod Stewarts soloalbum.
   Av de två nya specialskrivna låtarna som har skänkts till Rod väcker ingen större uppmärksamhet. ”Let me be your car” är en typisk tempoladdad Elton John-rockare och ”Mine for me” är en Paul McCartney-ballad som bleknar i jämförelse med hans mästerverk på det området genom åren.

/ Håkan

”Death and love”

RICHARD LINDGREN
Death & love
(Rootsy)

HAR RICHARD LINDGREN OCH KETCHUPFLASKAN en hemlig allians? Det har sällan gått så långt mellan skivorna som nu för vår skånske högpresterande favoritpoet Richard men 2019 lär det explodera i nya skivor. Det är alltså över två år sedan han senast gav ut ett album (”Malmostoso”) men med den lätt jazzsofistikerade ”Spanish incidents” redan ute och det här lite rockigare albumet, som officiellt släpps imorgon, finns två av årets tre planerade Lindgren-skivor nu utgivna.
   Med undantag för coverskivan ”A hobo's selection”, som släpptes sommaren 2016, har Richards fyra senaste album, ”Grace” (2012), ”Driftwood (The 309 sessions)” (2013), ”Sundown on a lemon tree” (2014) och ”Malmostoso” (2016), kommit ut på hösten. Därför känns det lite annorlunda och lite mindre sedvanligt med en splitterny Richard Lindgren-skiva mitt i april. Men inte desto mindre lockande och när jag nyfiket granskar det snygga skivkonvolutet, med bevis på Richards konstnärliga ådra, växer förväntningarna fast vårsolen får alltmer utrymme.
   Som den traditionella poet Richard är har vi genom åren lärt oss att njuta av hans poesi och musik mer naturligt i det vemodiga höstrusket när vi kommer in i värmen och bjuds på magnifik tröst.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från de gamla rutinerna för Richard. Dels har han för första gången på bred basis samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och dels har jag svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna, som nog kan få kommersiell uppmärksamhet, blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder istället på en spännande och helt klart varierad resa från låt 1 till låt 11 som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Under sitt alter ego Charley Goodride har Richard tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg producerat en spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   I somras på Malmöfestivalen hade jag nöjet att få uppleva en närmast perfekt konsert där Richard och hans sexmanna-band var så imponerande homogena. En elegant attack i levande rockmusik, som ett svenskt litet anspråkslöst E Street Band med musiker som uppenbart ville bidra och skapa något stort. Då framfördes drygt hälften av det här albumets låtar i en mer gemensam men imponerande musikalisk skrud. Som vanligt håller Richard Lindgrens låtar höjd i alla sammanhang och olika arrangemang och på skivan bjuds vi på alla tänkbara variationer på det materialet.

SKIVAN INLEDS MED TITELLÅTEN som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten (”Down on my luck”) som sedan liveuppförandet i augusti oavbrutet har klingat i mitt huvud och blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel igen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Jakob Hellman (1989)

MÖTET MED JAKOB HELLMAN, UPPMÄRKSAMMAD debutant på den svenska pophimlen genomfördes under ganska annorlunda förutsättningar på eftermiddagen 13 mars 1989. Han hade albumdebuterat i februari samma år, "...och det stora havet" vars rykte och kvalité har växt med åren, och nu gjorde han konsert- och signeringsturné som var vanligt på den tiden.
   Efter hans lilla uppträdande på Åhlens i närheten av skivavdelningen gick vi till varuhusets kaffe- och lunchservering och genomförde intervjun med en artist som var ganska norrländskt lågmäld. Skivbolagsrepresentanten Magnus Nygren var också närvarande.
   Hans så kallade artistkarriär hade börjat i december 1987 när han skickade en demo till skivbolaget EMI. Spelade in låten "Tåg" i mars 1988 och den gavs ut på singel i maj. Resten av albumet spelades in under sommaren och hösten samma år. Under oktober-november var Jakob "förband" på Wilmer X:s turné och medverkade faktiskt på tv, "Gig", i januari innan albumet släpptes 13 februari.
   Han talar om den kommande turnén (Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 5 april) , festivalspelningar till sommaren och förmodligen en ny turné i höst. Det stämde för 17 oktober kom han tiilbaka till Örebro och Café Oscar med ett utökat band bakom sig.
   Jakob utlovade också skivinspelning kommande vår men, som vill alla vet 30 år senare, lyckades han inte följa upp succédebuten med någon ny skiva. Fast han på sina konserter 1989 spelade nya låtar som "Min Marie, "Säg att det är mej du vill ha" och "Full sjökapten". Däremot lyckades han göra ett katastrofalt inhopp på Kalas-turnén 1999.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 1989.

ROCKARTIST SJÖNG PÅ ÖREBRO-VARUHUS

FÖR JAKOB HELLMAN, SVENSK ROCKARTIST OCH nybliven albumdebutant, är inget främmande. I höstas var han ensam uppvärmare på Wilmer X-turnén och just nu åker han runt Sverige och uppträder i skivaffärer och varuhus. Igår besökte han Örebro, framförde några låtar och signerade skivor.
   Inför ett hundratal spontana åskådare på Åhléns framförde Jakob livs levande några smakprov från sitt senaste album, "...och det stora havet", som enligt samstämmiga recensenter var en stark debut av en nykomling.
   Från det albumet sjöng Jakob igår eftermiddag "Hon har ett sätt" (nya singeln), "Du har allt jag vill ha" och "Vackert väder" till kompet av sin akustiska gitarr. Sedan tog han fram elgitarren och framförde "Vara vänner" och den ungdomliga publiken började smågunga och nicka igenkännande, sedan avslutade han med "Tåg".
   Tjugo minuter stod Jakob där och tog ned den starka rockmaskinen på jorden med sin truliga framtoning och mänskliga låtar.
   Hans norrländska rötter lägger band på hans mellansnack men öga mot öga med denne 23-årige rockartist ger han korthuggna men vänliga svar på mina frågor.
   - Efter sexton skivaffärer så är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, säger han lite tveksamt.
   Jakob är född i Stockholm, uppvuxen i Norrbotten, flyttade till Falun som tolvåring och kom tillbaka till Stockholm för tre år sedan. Efter två terminer hoppade han av kemistlinjen för att koncentrera sig på musiken.
   - Skolan tog för mycket tid upptäckte jag efter tretton år i skolbänken. Jag ville skriva låtar, spela in demotejper och utvecklas som artist.
   Det är inte första gången han står ensam på scen med gitarr. Han var ensam uppvärmare till Wilmer X i höstas.
   - Det fanns bara en plats över i deras turnébuss. Fick inget betalt, bara traktamente från mitt skivbolag. Men jag lyckades få tyst på Wilmers högljudda publik. Det är jag nöjd med.
   Om fjorton dagar, 30 mars Helsingborg, inleds Jakob Hellmans första "riktiga" turné med eget kompband. Under några veckor (5 april på Kulturhuset i Örebro) reser han runt med sina personliga rocklåtar i bagaget.
   En ny låt, "Min Marie", sjöng Jakob igår men annars befinner sig nya låtar ännu så länge i hans huvud.
   - Jag har väldigt mycket idéer men långt ifrån färdiga låtar, säger Jakob som avslutningsvis berättar om framtiden med festivalspelningar i sommar, troligen en ny turné i höst och skivinspelningar nästa vår.

/ Håkan

Rock´n´roll för kropp och själ

Alla bilder: Per Magnusson (tack!)Billy Bremner, den lysande gitarrstjärnan i det svaga ljuset på scen.


BILLY BREMNERS ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 7 april 2019
Konsertlängd: 18:00-18:47 och 19:07-19:50 (47+43=90 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen, både till vänster och höger.

DET VAR MED EN STILLA FÖRVÄNTAN vi tog oss till den gamla puben Zum Franziskaner på Skeppsbron i Stockholm på söndagskvällen. Där i pubens bakficka fanns det en viss laddning i luften hos den stora publiken i den lilla lokalen. Det skulle enligt affischen bli ”A tribute to Rockpile” så nya och gamla fans till den legendariska gruppen skulle nu få sitt lystmäte. Och med en 1/4-del originalmedlem på scen garanterade en både genuin och förstklassig hyllning till den sanningsenliga rock'n'roll-musiken.
   Huvudpersonen på scen, Billy Bremner, tog direkt en något lågprofilerad roll och drog sig undan bakom ena högtalaren. Där i det svaga ljuset (se Per Magnussons bild ovan) spelade han blixtrande gitarrsolon och när han sjöng med sin höga härliga stämma gick det som kalla kårar längs ryggraden. Allt han gjorde var fantastiskt men nu delade han scen med ett gäng musiker som också fick sin beskärda del av repertoaren.
   Billy Bremner är ingen man för de stora strålkastarna utan han vill uppenbart hellre vara en i bandet som han bevisligen var för 30 år sedan. Där han under sina egna sånginsatser kunde ta steget fram till mikrofonen men i övrigt ville gömma sig bakom Nick Lowe och Dave Edmunds.
   På scenen i Stockholm var det basisten Micke Finell och gitarristen Bonne Löfman som fick personifiera Lowe respektive Edmunds, tackade för förtroendet och sjöng åtskilliga låtar under den 90 minuter långa konserten. Det blev på inget sätt sämre med andra bandmedlemmar vid mikrofonerna men jag stod ändå och tyckte synd om Bremner och hans självvalda position i skuggan vid sidan av bandet. Även trummisen Peder Sundahl fick några sångnummer och gjorde det tämligen utmärkt samtidigt som han var motorn i det mycket tajta bandet.
   Det blev en kväll med yviga svängar i den rock'n'roll-baserade genren som inte alltid höll sig innanför Rockpiles autentiska låtrepertoar. Det måste till öppna ögon och öron för att acceptera låtar som ”Jailhouse rock” och ”Goofing around” i dagens Bremner-låtlista. Men det är naturligtvis bagatellartade invändningar på den annars genomgående höga konsertkvalitén där höjdpunkterna avlöste varandra.
   Det sprakade igång tämligen direkt på exakt starttid med ”Down down down” och den skulle följas av idel ädla rocklåtar i högt tempo. I nästan samtliga fall var väl repertoaren tämligen förutsägbar men energin och den stora viljan att underhålla var det roligaste som jag har upplevt på länge. I den lilla tajta lokalen där en uteslutande rock'n'roll-älskande publik på tårna höjde temperaturen rejält i både kropp och själ.
   Konserten innehöll bland mycket annat ett litet Mickey Jupp-tema. Det var en ynnest att få höra den inte så berömda ”From a barstool” med underbart Billy-solo på gitarren. Den följdes av de mer välkända Jupp-klassikerna ”Standing at the crossroads again”, ”You'll never get me up in one of those” och ”Switchboard Susan” i alldeles underbara versioner. Den senare låten var en fantastisk start på konsertens andra avdelning.
   Repertoaren i övrigt pendlade från tidiga Edmunds-relaterade låtar som ”Singing the blues” och ”I hear you knocking” via Lowe-hits som ”Half a boy and half a man” och ”So it goes” till tunga typiska Rockpile-patenterade låtar som ”Born fighter”, ”Heart of the city”, ”I knew the bride”, ”Love so fine”, ”Play that fast thing (one more time)”, ”(You ain't nothing but) Fine fine fine” och ”Sweet little Lisa”.
   Det vore synd att påstå att jag saknade många låtar under söndagskvällen men innerst inne stod jag i någon liten andningspaus och önskade ”Teacher teacher” eller ”Shatterproof”. Men fick istället ”Loud music in cars” och en underbar version av ”Sweet little Lisa”. Och den för mig mindre bekanta NRBQ-låten ”It comes to me naturally”.
   Jodå, visst sjöng Billy också den kanske mest obligatoriska Rockpile-låten av dem alla, ”Trouble boys” i ett sedvanligt svängigt tempo.

/ Håkan

50-tal: #7. ”My baby left me” (1956)

ELVIS PRESLEY
My baby left me
(RCA Victor)

JA, NU ÄR DET DAGS FÖR SANNINGENS MINUT när jag bestämt mig för att placera Elvis Presley på en 7:e-plats på min lista över 50-talsfavoriter. Det kan tyckas vara en kontroversiell provokation att jag har valt att ge artisten, som i allmänhet brukar kallas King of Rock'n'roll, en relativt blygsam plats på den 38 artister/band långa listan som jag efter vånda och svåra avväganden till slut har lyckats fastställa.
   Av naturliga skäl vet ni läsare, än så länge, inte vilka sju soloartister jag rangordnar högre på min 50-talslista men ni kanske kan misstänka. På placeringarna över Elvis är det i samtliga fall väldigt kreativa artister som huvudsakligen skrev sitt eget material. Det tycker jag i sammanhanget är en väldigt viktig förklaring till varför jag har placerat Elvis Presley lite längre ned på min favoritlista. Det var exempelvis just den detaljen som gjorde att Jerry Lee Lewis hamnade längre ned på min lista än om jag bara hade bedömt hans artistkvalitéer.
   Jag förstår att jag just nu trampar på en del ömma tår men för att inte behöva ägna större delen av den här texten till bortförklaringar eller ursäkter så har jag lyssnat på Elvis stora och breda musikproduktion på 50-talet och ska nedan göra en analys och sammanfattning av det jag har hört. Elvis Presleys 50-tal innehåller tveklöst många klassiker och några helt oförglömliga ögonblick men också några smetiga ballader och oförklarliga covers som drar ned mitt helhetsintryck av artisten som brukar tituleras ikon.
   Mina 50-talshistorier balanserar ibland på gränsen till 40-talet och det är ofta omöjligt att utelämna decenniet innan när musiken på 50-talet ska analyseras. Så också när Elvis Presleys tidiga historia ska återberättas. Som 12-åring fick han 1947 höra Arthur ”Big Boy” Crudups ”That's all right” och det skulle naturligtvis bli ett oförglömligt minne i den unge mannens liv. Låten var visserligen b-sida på stenkakan ”Crudup's after hours” men det var ”That's all right” som drog till sig uppmärksamhet och skulle långt senare, sommaren 1954, bli framsida på Elvis debutsingel.
   Vägen till skivdebut var dock inte helt spikrak för Elvis. Ett år efter den omvälvande ”That's all right”-upplevelsen flyttade Elvis med sin familj från Tupelo, där han föddes 8 januari 1935, till Memphis. Började spela gitarr men varken instrument eller röst drog åt sig någon större uppmärksamhet. Hans musikaliska fascination fanns i blues och gospel men själv var han inte mogen den respekterade musiken. Ändå knackade han 1953 på dörren hos Lester Biharis skivbolag Modern Records, känd r&b-etikett, som vänligt tackade nej men uppmanade honom att söka upp Sam Phillips på Sun Records.
   Där gjordes några inspelningar men det brände inte riktigt till i studion men via Phillips kom Elvis, som var på jakt efter ett kompband, i kontakt med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black. Det som från början var en audition utvecklades efter många timmar i studion till en regelrätt skivinspelning. Det var när Elvis tog upp gitarren och sjöng ”That's all right” som allt, tillsammans med musikerna, föll på plats och Elvis debutskiva var ett faktum. Utgiven som Elvis Presley with Scotty and Bill släpptes den 19 juli 1954.

EN FANTASTISK LÅT OCH ETT LEGENDARISKT framförande som i all sin oförstörda passion jag en bra dag kan ranka som den största och mest intressanta höjdpunkten i Elvis karriär. Men jakten på min slutgiltiga Elvis Presley-favorit har bara börjat.
   På sina tre första singlar grävde Elvis, fast egentligen var det nog Sam Phillips, djupt i historien efter material och fastnade i både gamla och ännu äldre låtar från 1947 (Bill Monroes ”Blue moon of Kentucky” och Roy Browns ”Good rockin' tonight”) och 1935 (Kokomo Arnolds ”Milkcow blues boogie”). Det kanske innehållsmässigt inte var så kreativt eller nymodigt fast som sångare var Elvis en på miljonen med sin uttrycksfulla röst och attackerande sångstil plus en utmanande stil på scen som grundlade hans tidiga framgångar på det lokala planet.
   Innan originallåtar blev vanliga i Elvis skivproduktion flörtade han inte bara med gamla låtar utan sneglade, med Phillips hjälp, också åt bluegrass/countryhållet under det första året som skivartist. Hela den 13 månader långa perioden på Sun var fylld med covers för Elvis och det närmaste han kom en originallåt var Sun-kollegan Junior Parkers två år gamla ”Mystery train” som i augusti 1955 blev hans sista singel på det bolaget.
   Med Tom Parker, som hade titeln ”Colonel” (överste), som ny manager och ett växande intresse för artisten Elvis Presley blev det omöjligt för Sam Phillips att behålla honom på sitt lilla skivbolag. Efter budgivning mellan tre skivbolag sålde han Presley för struntsumman 40 000 dollar, som då ändå uppfattades som en rekordsumma, till det stora skivbolaget RCA Victor. Pengarna säkerställde framtiden på Sun och gav Presley muskler att bli en rikstäckande artist över hela USA.
   RCA började med att ge ut samtliga Sun-singlar igen men det var inspelningarna i januari 1956, med skivbolagets Steve Sholes som producent, som skulle ge eko över hela världen. Bandet hade redan under 1955 utökats med trummisen D J Fontana och i studion tillkom pianisten Floyd Cramer och gitarristen Chet Atkins. Arrangemangen och soundet var plötsligt på en helt annan nivå och första RCA-singeln ”Heartbreak hotel” gav Elvis det stora kommersiella genombrottet.
   Nu var det huvudsakligen originalmaterial som skulle bli framtidens melodi för Elvis. Han fick även med sitt namn bland låtskrivarna på ”Heartbreak hotel” men det var mer ett krav från överste Parker än att han aktivt var med och skrev låten.
   Det är på nästa hitsingel som jag har hittat min egen Elvis Presley-favorit, ”My baby left me”, ännu en Arthur Crudup-låt som är b-sida till ”I want you, I need you, I love you”. Ingen okänd låt men den har ändå försvunnit i mängden av Presley-inspelningar. Många olika coverinspelningar, från John Lennon (fast han döpte den till ”Since my baby left me” på nyutgåvan av ”Rock'n'roll”-albumet) till Dave Edmunds, har gjort att låten överlevt alla decennier med stolthet och Elvis framför den så självklart och förbaskat enkelt.
   Nystarten på RCA för Elvis karriär hade både musikaliskt och kommersiellt blivit en succé med fyra topp tre-placeringar i USA på tre singlar men det började under 1956 även dyka upp en del omotiverade covers i singelmaterialet.
   ”Hound dog”, ”Blue suede shoes”, ”Tutti frutti”, ”I got a woman”, ”Money honey”, ”Lawdy miss Clawdy” och ”Shake, rattle and roll” var låtmässigt bra val och Elvis versioner är fullt godkända. Men att musikaliskt försöka överträffa Willie Mae ”Big Mama” Thorntons, Carl Perkins, Little Richards, Ray Charles, The Drifters, Lloyd Prices och Big Joe Turners tämligen slagkraftiga och aktuella original med några covers var ju direkt omöjligt även för en lysande sångstjärna som Elvis Presley.
   Att släppa sju Elvis Presley-singlar på samma datum (31 augusti 1956) var nog följden på ett desperat beslut som fick tummen ned av skivköparna. Under några månader under sommaren och och tidig höst 1956 fick Elvis uppleva en kommersiell och tillfällig dipp i framgångssagan, få eller inga singlar klättrade in på topplistan i USA.

PÅ ”MONEY HONEY”-SINGELNS B-SIDA hittar jag för övrigt en mycket bra mindre känd Elvis-låt, ”One sided love affair”, som länge låg bra till för att hamna som favoritlåt nummer ett. Men den här låten, som var Elvis förstafavorit på debutalbumet ”Elvis Presley” (1956). i sympatisk trygg halvfart blev alltså till slut slagen av rockigt omedelbara ”My baby left me”.
   Elvis var dock snart tillbaka på toppen och nu var det som sentimental balladsångare (och som ”låtskrivare”) han gjorde succé. Han fick ju sitt namn under ”Heartbreak hotel” och nu var det dags igen på den ytterst känslosamma ”Love me tender” som den amerikanska publiken föll handlöst för, etta på Hot 100.
   Nu inleddes ytterligare en kommersiellt mycket framgångsrik period för Elvis, fyra av fem singlar toppade Hot 100, och på en av låtarna, intensiva ”All shook up” i halvfart, fick han återigen låtskrivarcredit.
   Mitt i framgångarna 1957 kom den låt jag genom åren älskat mest av alla Elvis Presley-låtar, ”Jailhouse rock”. Där har rutinerade låtskrivarparet Jerry Leiber/Mike Stoller verkligen lyckats specialdesigna ett explosivt dramatiskt tempo enligt rock'n'roll-formeln 1A.
   Till och från under 1957 och resten av 50-talet samarbetade Elvis med gospelkören The Jordanaires som suddade ut lite av den genuina rock'n'roll-känslan i Elvis musik. Han skulle under de här åren också tillgodse filmpubliken med aktuella låtar. På mindre än två år (november 1956-juli 1958) gjorde Elvis fyra filmer där mycket musikaliskt material förekom och gavs ut på singlar, exempelvis Leiber/Stollers lysande ”King Creole”. Paret kunde också skriva ballader, ”Don't” blev ännu en stor hit innan ett kännbart avbrott i Elvis karriär inträffade.
   Mitt i alla kommersiella framgångar för Elvis Presley kom det som skulle påverka hans karriär mer än något annat: Militärtjänstgöring. 24 mars 1958 ryckte han in, första halvåret i USA innan han flyttades till Tyskland och stannade där till våren 1960. Av naturliga skäl blev den musikaliska karriären lidande. Lite desperat gjorde skivbolaget ytterligare en återutgivningsraid men det skulle komma nya singlar med nytt material även i fortsättningen men inte alls lika intensivt och regelbundet som tidigare.
   Under en permission i juni 1958 gjorde Elvis 50-talets sista studiobesök. Material spelades in i RCA-studion i Memphis som sedan skulle släppas i en sporadisk utgivningstakt under de närmaste åren.
   Trots uppenbar brist på nyinspelat material avslutade Elvis Presley 50-talet med flaggan i topp musikaliskt. Både ”Hard headed woman” och ”A big hunk o' love” är ju strålande rock'n'roll-låtar och båda kom att toppa USA:s Hot 100.
   42 år gammal avled Elvis Presley 16 augusti 1977 av hjärtstillestånd.

/ Håkan

I min skivhylla: Splinter (1974)

SPLINTER: The place I love (Dark Horse AMLH 22001)
Release: 20 september 1974

UNDER VÅRENS NEDSLAG I MIN Beatles-relaterade skivhylla har jag sprungit på ett antal mer eller mindre spektakulära pseudonymnamn för George Harrison. Son of Harry, George O'Hara, Hari Georgeson och George Harrysong är några och på dagens fynd i skivhyllan utökas den skaran med ytterligare två, P. Roducer och Jai Raj Harisein. Det blev under de tidiga 70-talsåren vanligt att George uppträdde under annat namn när han gästade hos andra artister. Ofta var det av kontraktsskäl men Harrisons brittiska Monty Python-humor lockade också fram några intressanta fantasinamn.
   Splinters ”The place I love” är av många skäl en väldigt George Harrison-relaterad skiva. Han har producerat hela albumet (under sitt riktiga namn) och spelar på skivans samtliga spår (under namnet Hari Georgeson) som är inspelade i hans egen privata studio och utgiven på hans eget nystartade skivbolag. Dessutom är samtliga låtar på skivan, nio originallåtar, utgivna på Harrisons eget förlag, 'OOPS' Publishing Limited.
   Genom det gamla Beatles-kontraktet var Harrison vid den här tidpunkten fortfarande knuten till EMI som artist. Han var också talangscout och sökte regelbundet nya intressanta artister som fram till mars 1973 gavs ut på gruppens skivbolag Apple Records. Efter år av finansiella problem höll det bolaget på att monteras ned och gav fram till februari 1976 egentligen bara ut Beatles-medlemmarnas soloskivor. Bolaget upphörde sedan med skivutgivning fram till 90-talet när Apple återuppstod och blev samlingspunkt för all skivutgivning i Beatles namn.
   I och med Apples nedmontering under 1973 och 1974 förlorade Harrison en plats att sprida sin musik med andra artister. Därför lanserade han i maj 1974 det egna skivbolaget Dark Horse, uppkallad efter en låt han just hade skrivit, som i september 1974 släppte sina första skivor. Splinter-skivan blev tillsammans med Ravi Shankars ”Shankar family & friends”, som Harrison också producerade, bolagets premiärprodukter.
   Splinter var en duo från South Shields strax utanför Newcastle, låtskrivaren Bobby Purvis och sångaren Bill Elliott, som uppträdde tillsammans live första gången 1970. Paret fortsatte sedan i andra större grupper, bland annat Stone Blind som senare bytte namn till Halfbreed men ingen av grupperna kom längre än till demostadiet. Det var just en demo som hamnade i händerna på Mal Evans, en gång roadmanager åt Beatles, som vidarebefordrade den till Apple. Bolaget fastnade för rösten (Elliott) och låtskrivandet (Purvis) men inte gruppen.
   Med Mal Evans hjälp fick Elliott möjlighet att sjunga på en John Lennon/Yoko Ono-låt, ”God save us”, som blev en stödsingel på Apple 1971 (Bill Elliot and the Elastic Oz Band) för den kontroversiella tidningen Oz. Inga kommersiella framgångar så Apple-samarbetet sprack. Bill och Bob var snart tillbaka tillsammans och bildade en helt ny grupp, The Truth, men inte heller den gruppen höll trots goda positiva framtidsutsikter. Efter något år återförenades Bob och Bill och i augusti 1972 var duon Splinter ett faktum och på några månader hade de kontraktserbjudanden från skivproducenten Tony Visconti och Moody Blues skivbolag Threshold men fastnade för Harrisons Dark Horse.

”THE PLACE I LOVE” ÄR FÖRVISSO INGET helgjutet mästerverk men med sitt delvis George Harrison-influerade sound och några hantverksmässigt lysande poprocklåtar är albumet ändå en trevlig lyssning än idag, drygt 45 år efter release. Många fina melodier och starka röstharmonier som onekligen lockade den gamle Beatles-medlemmen att satsa på duon med sitt soft rockiga sound som i den tidens anda tangerade framgångsrika artister som Strawbs, Lindisfarne och kanske America. Kanske hade George en ambition att återupprepa succén som Badfinger stundtals lyckades uppnå på Apple några år tidigare.
   Inför inspelningarna laddade George upp med ett stjärnspäckat gäng musiker kända från hans egna skivor, bland annat Jim Keltner, Gary Wright, Billy Preston, Alvin Lee, Klaus Voormann och Mike Kellie (de båda sistnämnda namnen är felstavade på skivomslaget...), vid sidan av hans egna flitiga insatser. George la ner mycket energi och ambition i den här skivan men hans arrangemang och produktion tar ändå inte över identiteten från Splinter.
   Bakom några dussinrocklåtar, som inleder och avslutar albumet, där Alvin Lee höjer temperaturen rejält med sin gitarr döljer sig flera underbart melodiska låtar. Den nästan allsångskryddade ”Drink all day”, mjukt fina ”China light” och atmosfäriska ”Elly May” (George på moogsynthesizer) tillhör albumets softare ögonblick. Lite poppigare på ”Situation vacant”, ”Somebody's city” och ”Costafine town” där också, mycket naturligt, ett visst tydligt Beatles-eko framträder.
   Några av de här låtarna släpptes också på singel men orättvist nog lyckades bara ”Costafine town” ta sig in på topplistan och upp på en 17:e-plats i England. Hade lite otur med ”Drink all day”-singeln som BBC vägrade spela för att den uppmanade till drickande...
   Inspelningarna till ”The place I love” inleddes i Apple-studion i det centrala London men genomfördes sedan i sin helhet hemma hos George Harrison i hans egen studio F.P.S.H.O.T. Som utskrivet betyder Friar Park Studio, Henley-On-Thames. Även omslagsbilderna till Splinters album är fotograferade i Harrisons stora trädgård.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Bibi & Celia Farber (1987)

DET ÄR INTE SÅ LITE LUSTIGT ATT JAG som nästa intervju, efter förra veckans Lolita Pop-återblick, nu återberättar mötet med Bibi och Celia Farber. Systrarna hade en parallell uppväxt på Rockmagasinet där Lolita Pop så gott som bodde och repeterade. Dessutom, och det är ännu märkligare, gjorde jag intervjun med tjejerna på samma plats, puben Royal Arms på Stortorget i Örebro, som jag träffade Karin Wistrand och Benkt Svensson nästan exakt fem månader innan. Varken förr eller senare gjorde jag några fler intervjuer där. Datumet den här gången var en regndisig 26 augusti 1987.
   Hela bandet Indigos var samlat vid intervjun men det var de pratglada systrarna som höll låda. De forna örebroarna, nu boende i New York, hade landat i Örebro med sitt band för några spelningar runt i Sverige. Men främst stod konserten i Örebro på Prisma en dryg vecka senare, 3 september, på programmet.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/9 1987.

CELIA OCH BIBI FRÅN NEW YORK LÄRDE SIG SPELA PÅ ROCKMAGASINET

SYSTRARNA BIBI OCH CELIA FARBER HAR SEDAN de lämnade Örebro för New York, 1982 respektive 1984, besökt sin forna hemstad varje år för att träffa gamla vänner och ha kul. Just nu är de här igen men den här gången återvände de till Sverige som ett rockband, The Indigos, tillsammans med två amerikanska killar.
   Bibi och Celia föddes i New York för 24 respektive 22 år sedan, men flyttade tillsammans med sin mamma till Sverige och Örebro julen 1976.
   - Vi kom för att stanna två veckor men blev kvar i Örebro och gick ut skolan här, berättar Celia.
   Båda systrarna gick på Karro, började spela rockmusik och hamnade snart på Rockmagasinet där Bibi även arbetade.
   Där knöt de kontakter med tidiga Lolita Pop och Round Midnight och spelade själva i olika band.
   Bibi sjöng och spelade gitarr i en tidig upplaga av Container Club med bland annat Lolita Pop-trummisen Peter Olsen som lärde Celia spela trummor. Celia spelade i gruppen Crap Dance.
   1982 flyttade Bibi tillbaka till New York och sin pappa, radiomannen Barry Farber, och var då rejält trött på Sverige.
   - Jag var negativt inställd till det här landet. Nu, efter några år i New York, är det jättekul att komma tillbaka, träffa alla gamla vänner och uppskatta allt gott med Sverige, säger Bibi.
   - New York är verkligen inte det himmelrike vi trodde när vi flyttade tillbaka. Det är otäckt att uppleva utslagning och våld som hela tiden lurar runt hörnet där borta.
   Celia flyttade tillsammans med sin mamma tillbaka till New York 1984. Hon har sedan dess försörjt sig som bland annat journalist. Detta vid sidan av sina studier på New York University där alla i bandet just nu studerar.
   - Jag började praktisera på tidningen Spin, fortsatte som research-assistent och har sedan skrivit flera seriösa artiklar, säger Celia som bland annat studerar politik.
   - Efter en schism hos ägarna till Spin har tidningen lagts ned för bara tre veckor sedan. Jag höll på och skrev en artikel om den nya aidsmedicinen AZT, som jag nu har svårt att få publicerad i USA.
   Flickorna har vid sidan av skolarbetet prövat på åtskilliga jobb, bland annat som servitriser, producenter på radion och svensklärare. Efter en ljudteknikerutbildning fick Bibi prya i en skivstudio.
   - Det var på RPM-studion i New York där Rolling Stones just då, sommaren 1985, mixade "Dirty work"-albumet. Min pryotid gick mest åt att laga mat, städa och vakta men jag fick träffa otroligt många kändisar, bland annat Bob Dylan och Joe Jackson och det var det roligaste jag någonsin varit med om, säger Bibi.
   Samtidigt med Indigos spelar Bibi och Celia i andra New York-band. Bibi spelar rak rock'n'roll i Children Of The Night och Celia ingår också i The Headless Horsemen, ett 60-talsband i polisonger och Beatles-boots.
   Men det är alltså verksamheten i Indigos som prioriteras just nu. Bibi, Celia och gitarristen Greg Talenfeld har letat efter rätt basist i närmare två år och fann nyligen Joe Mendelson, som egentligen är klaviaturspelare.
   - Han spelar keyboards i avantgardebandet Fibre men är också en fruktansvärt duktig basist, säger Bibi.
   - Jag gillar allt från Residents till Bach, säger Joe för att bevisa sitt breda intresse.
   Greg spelar också i flera andra band, driver en hemmastudio där bland annat Indigos innan avfärden till Sverige för några veckor sedan spelade in en demotejp som visar att gruppens rötter finns inom rock- och popmusiken.
   De fyra låtarna på demotejpen är inga milstolpar eller något helt uppseendeväckande men ändå mycket välskriven (mest Bibi) rockmusik. Deras liverepertoar omfattar 12-15 låtar. De spelade senast på CBGB's den 13 augusti och turnerar just nu i Sverige.
   På torsdag, 3 september, spelar gruppen på Prisma i Örebro.

/ Håkan

Mars 2019 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingEtt förstärkt Tullamore Brothers firade St Patrick's Day på Clarion Hotel.

FÖR EN MAN I MUSIKENS TJÄNST BLEV mars 2019 ännu en månad fylld av intressanta händelser med både nya skivor och några konsertbesök på agendan. Sedan hade den här sidan, Håkans Pop, sina sedvanliga kategorier att fylla. Genomgången av nya skivor som har kommit i min väg under månaden kommer på slutet av denna artikel och jag börjar med en återblick på månadens tre konserter och de fasta avdelningarna som har fyllt Håkans Pop.
   Mina konsertbesök under mars blev tre till antalet. Först blev det en utflykt till Stockholm och en konsert med det nya countryrockinfluerade bandet Pud Alone & the Congregation. På hemmaplan firade jag den irländska nationaldagen St Patrick's Day på sedvanligt sätt med Tullamore Brothers. Och i lördags gjorde jag och frun en liten utflykt till Hallsberg och en turnépremiär med Mikael Ramel Band.
   Inför Mikael Ramels besök i Hallsberg gjorde jag en telefonintervju med honom. Lite ringrostig på området blev det till slut ett intressant samtal.
   Min 50-talskategori, där jag rangordnar det decenniets favoriter, börjar nu närma sig den definitiva toppen. Under mars har jag nått platserna 12 till 9 och bestämde mig då för artisterna The Everly Brothers, Carl Perkins, Gene Vincent och Hank Williams, fram till den yttersta toppen är det bara ikoner kvar att uppmärksamma.
   Ur mitt arkiv av gamla artistintervjuer grävde jag under månaden fram möten med trummisen Pelle Alsing, basisten Shanne Hasler (från The Men They Couldn't Hang), Mats Ronander och Lolita Pop.
   Bland de Beatles-relaterade skivorna, som fyller ”I min skivhylla” just nu, hade turen under mars kommit till album med Lon & Derrek Van Eaton, Nicky Hopkins, Alvin Lee/Mylon LeFevre, Jimmy Webb och Nilsson.

JANUARI OCH FEBRUARI HAR VARIT fyllt med många intressanta nya album och den trenden fortsatte under mars.
   Son Volt har länge existerat i skuggan av grupper som Jayhawks och Wilco men senaste albumet ”Union” är för mig överraskande starkt. Det är visserligen ingen kommersiell hit men ledargestalten Jay Farrars låtar är homogena och soundet på skivan är oväntat stabilt som gör att jag gärna lyssnar gång på gång.
   Såg en glimt av Weeping Windows på tv och fastnade för en vemodig och melodisk låt som gjorde mig lite förväntansfull inför albumet ”After us”. Några toppar finns det, bland annat ”Tombstones” (låten jag hade hört) men som en helhet är albumet ganska händelsefattigt. Det låter snyggt och elegant men några riktigt intressanta låtkonstruktioner upptäcker jag inte.
   Malmö-bandet True Lies har helt gått förbi min radar. De albumdebuterade redan 1988 och har sedan dess lite oregelbundet släppt fem album. ”Hoarse” är deras sjätte och den däckar mig inledningsvis fullständigt. Först ger jag upp inför energin och attacken. Sedan kan jag inte låta bli att imponeras av melodibygget som på de tre första låtarna är alldeles fantastiskt.
   Jag vill gärna jämföra med något och fastnar i en osannolik mix av Midnight Oil och Warren Zevon med en touch av Stones-röj. Här finns den kraftfulla rösten (Per Olin), de starka melodierna och ett underbart rockigt sound. Albumet inleds som en trestegsraket med ”Ronson”, ”Dead things come alive” och den enastående ”The strain”, som avslutas med några av de vackraste gitarrsolon som jag har hört på år och dag. Resten av skivan har kanske svårt att nå upp i samma exklusiva nivå men är ändå värd att lyssna på i sin helhet.
   Jag läste några uppskattande rader om Patty Griffin, mest känd som låtskrivare, och hennes album ”Patty Griffin” men i mina öron blev det lite för vismässigt och en alldeles för duktig gitarrist ville visa sina färdigheter mest hela tiden.
   Efter tips lyssnar jag på The Cactus Blossoms, den amerikanska duon som på ”Easy way” produceras av J D McPherson men som musikaliskt befinner sig i en helt annan genre än sin producent. Nej, det här låter ofta som tidiga Beatles eller Everly Brothers där gitarrerna klingar så unisont vackert och de båda killarnas röster flätas in i varandra. Och melodierna låter som något man redan hört men är 2019 i högsta grad originellt. Snällt och vackert.
   Jag såg inga risker när Steve Earle bestämde sig för att göra ett album med enbart Guy Clark-låtar. Det materialet är lite mindre allmänt känt än Townes Van Zant-låtarna han tolkade för tio år sedan. Med hjärtat har han gjort ”Guy” där han hyllar ännu en av sina förebilder men min riktiga fascination för Steve Earles skivor börjar nog svalna lite..
   Kanske är felet att mitt hjärta inte är helt öppet för Guy Clark men jag har tidigare skrivit om den intressanta tributskivan/dubbel-cd:n ”This one's for him” där 30 artister hade valt 30 Guy Clark-låtar. Här har Steve letat fram ytterligare sex så Clark hade en imponerande rad av låtar bakom sig när han gick bort 2016. Lika imponerade och spännande är inte Steves ganska traditionella versioner av hans låtar. Egna bandet The Dukes kompar men skivan är huvudsakligen ganska lågmäld.
   Det är sällan traditionell soulmusik hamnar i mina öron men nya skivan ”American love call” med Durand Jones & The Indications låter sympatisk. Durand har en Motown-klingande röst men låtarna och arrangemangen är mer cool soul än hitinriktad pop.

/ Håkan

50-tal: #8. ”End of the road” (1956)

JERRY LEE LEWIS and His Pumping Piano
End of the road
(MGM)

JU NÄRMARE JAG KOMMER NUMMER ETT på min lista över 50-talsfavoriter blir namnen på ikonerna alltmer förutsägbara med biografier som tillhör den allmänt kända musikhistorien. Det kan ju tänkas att många som läser det här redan nu, när placeringarna på min lista befinner sig på den nedre delen av Topp 10, tycker sig hitta rätt uppenbara namn värda en topplats eller åtminstone bland de fyra bästa. Som i exempelvis Jerry Lee Lewis fall som självklart tillhörde den exklusiva kvartetten på Sun Records, även kallad The Million Dollar Quartet, och bör kanske i rättvisans namn rankas högre än på en blygsam 8:e-plats.
   Men konkurrensen på min lista är som ni förstår knivskarp som till slut resulterar i en högst subjektiv rangordning där inga sanningar råder eller objektiva bedömningar kan bestämma min uppfattning.
   Jag kan nu i förhand avslöja att samtliga de tio högst placerade namnen på min lista skulle alla dagar i veckan kunna toppa min lista. De avgörande besluten om placeringar gör jag i varje enskilt fall där jag för stunden bestämmer hur 50-talets bästa musik låter.
   Jerry Lee Lewis kom fram i vågen efter sina samtida kända skivbolagskollegor med efternamn som Presley, Cash, Perkinss och till och med Orbison men tillhör ändå gräddan av den klassiska 50-talsgenerationen.
   Med låtar som ”Whole lot of shakin' going on”, ”Mean woman blues”, ”Great balls of fire”, ”High school confidential” och ”Let's talk about us” ringande i huvudet satte jag mig ned och grävde i Jerry Lees diskografi från 50-talet. Då upptäckte jag, ganska överraskad och nästan chockad, att Jerry inte var någon utpräglad låtskrivare på 50-talet. Just den vetskapen gjorde att Jerrys legendgloria tillfälligt halkade lite på sned men han hade givetvis ändå tillräckligt med kanonlåtar på sitt samvete för att hans plats bland de tio ska vara motiverad.
   De första två ovannämnda hitsen är ju uppenbara covers, av Big Maybelle respektive Elvis Presley, men samtliga låtar är alla typiska rock'n'roll-klassiker förknippade med Jerry Lee. Där han med sitt vilda pianospel och respektlösa röst satte oförglömliga avtryck i musikhistorien.
   Genom de här låtarna och det övriga materialet under Jerry Lees 50-talskarriär kommer jag också i intressant kontakt med flera av de talangfulla och klassiska låtskrivarna som skapade decenniets rock'n'roll-era.   

I DEN LÅNGA RADEN AV LÅTSKRIVARE SOM BIDRAGIT till Jerry Lees karriär framstår Otis Blackwell som den klart viktigaste. Hans ”Great balls of fire”, ”Breathless” och ”Let's talk about us” är ju så kallade milstolpar i Jerrys karriär. Men det är också intressant för mig att i sammanhanget på de klart rockigare låtarna upptäcka låtskrivarnamn som Chris Demetrius (”Mean woman blues”), Ron Hargrave (”High scool confidential”) och Moon Mullican (”I'll sail my ship alone”). Och allt brukar jag slarvigt betrakta som Jerry Lee Lewis-låtar...
   Många rockklassiker till trots så stod Jerry Lee från första stund med ena benet i countrymusik. En genre som förföljde honom från när han förtvivlat jagade skivkontrakt i Nashville 1955. Där fick pianisten Jerry uppmaningen att börja spela gitarr och på sin första Sun-audition fick en countryfierad Jerry rådet av producenten Jack Clement att lära sig spela rock'n'roll. Men bolagets boss Sam Phillips såg framtiden efter gitarrepoken och skrev glatt kontrakt med den pianohamrande Jerry.
   Ändå var Jerry Lee Lewis skivdebut en liten besvikelse med en ängslig countrycover, ”Crazy arms”, som Ray Price hade haft stor hit med bara några månader innan. Sedan fanns countrytendenserna närvarande på ett hörn genom Jerrys hela 50-tal. Som nästan alltid hamnade på singel-baksidorna-i skuggan av de mer spektakulära rock'n'roll-takterna på den skinande singel-a-sidan.
   I min långa research och lika långa jakt på en udda men ändå fantastisk Jerry Lee-låt hittade jag min favorit överraskande tidigt, på b-sidan av ovannämnda debutsingel. Där råkade jag också springa på en sällsynt egen låt, ”End of the road”, signerad Jerry Lewis. En grymt svängig men ändå ganska okänd rock'n'roll-klenod som jag garanterat aldrig hade hört innan jag började projektet att syna Jerry Lee Lewis karriär på 50-talet. Vi ska i sammanhanget inte underskatta musikerna som Jerry Lee omgav sig med på de första Sun-skivorna, Roland Janes, gitarr, och Jimmie Marcus Van Eaton, trummor.
   83-årige Jerry Lee Lewis lever än idag.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.