Blogginlägg

50-tal: #8. ”End of the road” (1956)

Postad: 2019-04-01 07:56
Kategori: 50-talets bästa



JERRY LEE LEWIS and His Pumping Piano
End of the road

(MGM)

JU NÄRMARE JAG KOMMER NUMMER ETT på min lista över 50-talsfavoriter blir namnen på ikonerna alltmer förutsägbara med biografier som tillhör den allmänt kända musikhistorien. Det kan ju tänkas att många som läser det här redan nu, när placeringarna på min lista befinner sig på den nedre delen av Topp 10, tycker sig hitta rätt uppenbara namn värda en topplats eller åtminstone bland de fyra bästa. Som i exempelvis Jerry Lee Lewis fall som självklart tillhörde den exklusiva kvartetten på Sun Records, även kallad The Million Dollar Quartet, och bör kanske i rättvisans namn rankas högre än på en blygsam 8:e-plats.
   Men konkurrensen på min lista är som ni förstår knivskarp som till slut resulterar i en högst subjektiv rangordning där inga sanningar råder eller objektiva bedömningar kan bestämma min uppfattning.
   Jag kan nu i förhand avslöja att samtliga de tio högst placerade namnen på min lista skulle alla dagar i veckan kunna toppa min lista. De avgörande besluten om placeringar gör jag i varje enskilt fall där jag för stunden bestämmer hur 50-talets bästa musik låter.
   Jerry Lee Lewis kom fram i vågen efter sina samtida kända skivbolagskollegor med efternamn som Presley, Cash, Perkinss och till och med Orbison men tillhör ändå gräddan av den klassiska 50-talsgenerationen.
   Med låtar som ”Whole lot of shakin' going on”, ”Mean woman blues”, ”Great balls of fire”, ”High school confidential” och ”Let's talk about us” ringande i huvudet satte jag mig ned och grävde i Jerry Lees diskografi från 50-talet. Då upptäckte jag, ganska överraskad och nästan chockad, att Jerry inte var någon utpräglad låtskrivare på 50-talet. Just den vetskapen gjorde att Jerrys legendgloria tillfälligt halkade lite på sned men han hade givetvis ändå tillräckligt med kanonlåtar på sitt samvete för att hans plats bland de tio ska vara motiverad.
   De första två ovannämnda hitsen är ju uppenbara covers, av Big Maybelle respektive Elvis Presley, men samtliga låtar är alla typiska rock'n'roll-klassiker förknippade med Jerry Lee. Där han med sitt vilda pianospel och respektlösa röst satte oförglömliga avtryck i musikhistorien.
   Genom de här låtarna och det övriga materialet under Jerry Lees 50-talskarriär kommer jag också i intressant kontakt med flera av de talangfulla och klassiska låtskrivarna som skapade decenniets rock'n'roll-era.   

I DEN LÅNGA RADEN AV LÅTSKRIVARE SOM BIDRAGIT till Jerry Lees karriär framstår Otis Blackwell som den klart viktigaste. Hans ”Great balls of fire”, ”Breathless” och ”Let's talk about us” är ju så kallade milstolpar i Jerrys karriär. Men det är också intressant för mig att i sammanhanget på de klart rockigare låtarna upptäcka låtskrivarnamn som Chris Demetrius (”Mean woman blues”), Ron Hargrave (”High scool confidential”) och Moon Mullican (”I'll sail my ship alone”). Och allt brukar jag slarvigt betrakta som Jerry Lee Lewis-låtar...
   Många rockklassiker till trots så stod Jerry Lee från första stund med ena benet i countrymusik. En genre som förföljde honom från när han förtvivlat jagade skivkontrakt i Nashville 1955. Där fick pianisten Jerry uppmaningen att börja spela gitarr och på sin första Sun-audition fick en countryfierad Jerry rådet av producenten Jack Clement att lära sig spela rock'n'roll. Men bolagets boss Sam Phillips såg framtiden efter gitarrepoken och skrev glatt kontrakt med den pianohamrande Jerry.
   Ändå var Jerry Lee Lewis skivdebut en liten besvikelse med en ängslig countrycover, ”Crazy arms”, som Ray Price hade haft stor hit med bara några månader innan. Sedan fanns countrytendenserna närvarande på ett hörn genom Jerrys hela 50-tal. Som nästan alltid hamnade på singel-baksidorna-i skuggan av de mer spektakulära rock'n'roll-takterna på den skinande singel-a-sidan.
   I min långa research och lika långa jakt på en udda men ändå fantastisk Jerry Lee-låt hittade jag min favorit överraskande tidigt, på b-sidan av ovannämnda debutsingel. Där råkade jag också springa på en sällsynt egen låt, ”End of the road”, signerad Jerry Lewis. En grymt svängig men ändå ganska okänd rock'n'roll-klenod som jag garanterat aldrig hade hört innan jag började projektet att syna Jerry Lee Lewis karriär på 50-talet. Vi ska i sammanhanget inte underskatta musikerna som Jerry Lee omgav sig med på de första Sun-skivorna, Roland Janes, gitarr, och Jimmie Marcus Van Eaton, trummor.
   83-årige Jerry Lee Lewis lever än idag.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.