Blogginlägg

Mars 2019 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingEtt förstärkt Tullamore Brothers firade St Patrick's Day på Clarion Hotel.

FÖR EN MAN I MUSIKENS TJÄNST BLEV mars 2019 ännu en månad fylld av intressanta händelser med både nya skivor och några konsertbesök på agendan. Sedan hade den här sidan, Håkans Pop, sina sedvanliga kategorier att fylla. Genomgången av nya skivor som har kommit i min väg under månaden kommer på slutet av denna artikel och jag börjar med en återblick på månadens tre konserter och de fasta avdelningarna som har fyllt Håkans Pop.
   Mina konsertbesök under mars blev tre till antalet. Först blev det en utflykt till Stockholm och en konsert med det nya countryrockinfluerade bandet Pud Alone & the Congregation. På hemmaplan firade jag den irländska nationaldagen St Patrick's Day på sedvanligt sätt med Tullamore Brothers. Och i lördags gjorde jag och frun en liten utflykt till Hallsberg och en turnépremiär med Mikael Ramel Band.
   Inför Mikael Ramels besök i Hallsberg gjorde jag en telefonintervju med honom. Lite ringrostig på området blev det till slut ett intressant samtal.
   Min 50-talskategori, där jag rangordnar det decenniets favoriter, börjar nu närma sig den definitiva toppen. Under mars har jag nått platserna 12 till 9 och bestämde mig då för artisterna The Everly Brothers, Carl Perkins, Gene Vincent och Hank Williams, fram till den yttersta toppen är det bara ikoner kvar att uppmärksamma.
   Ur mitt arkiv av gamla artistintervjuer grävde jag under månaden fram möten med trummisen Pelle Alsing, basisten Shanne Hasler (från The Men They Couldn't Hang), Mats Ronander och Lolita Pop.
   Bland de Beatles-relaterade skivorna, som fyller ”I min skivhylla” just nu, hade turen under mars kommit till album med Lon & Derrek Van Eaton, Nicky Hopkins, Alvin Lee/Mylon LeFevre, Jimmy Webb och Nilsson.

JANUARI OCH FEBRUARI HAR VARIT fyllt med många intressanta nya album och den trenden fortsatte under mars.
   Son Volt har länge existerat i skuggan av grupper som Jayhawks och Wilco men senaste albumet ”Union” är för mig överraskande starkt. Det är visserligen ingen kommersiell hit men ledargestalten Jay Farrars låtar är homogena och soundet på skivan är oväntat stabilt som gör att jag gärna lyssnar gång på gång.
   Såg en glimt av Weeping Windows på tv och fastnade för en vemodig och melodisk låt som gjorde mig lite förväntansfull inför albumet ”After us”. Några toppar finns det, bland annat ”Tombstones” (låten jag hade hört) men som en helhet är albumet ganska händelsefattigt. Det låter snyggt och elegant men några riktigt intressanta låtkonstruktioner upptäcker jag inte.
   Malmö-bandet True Lies har helt gått förbi min radar. De albumdebuterade redan 1988 och har sedan dess lite oregelbundet släppt fem album. ”Hoarse” är deras sjätte och den däckar mig inledningsvis fullständigt. Först ger jag upp inför energin och attacken. Sedan kan jag inte låta bli att imponeras av melodibygget som på de tre första låtarna är alldeles fantastiskt.
   Jag vill gärna jämföra med något och fastnar i en osannolik mix av Midnight Oil och Warren Zevon med en touch av Stones-röj. Här finns den kraftfulla rösten (Per Olin), de starka melodierna och ett underbart rockigt sound. Albumet inleds som en trestegsraket med ”Ronson”, ”Dead things come alive” och den enastående ”The strain”, som avslutas med några av de vackraste gitarrsolon som jag har hört på år och dag. Resten av skivan har kanske svårt att nå upp i samma exklusiva nivå men är ändå värd att lyssna på i sin helhet.
   Jag läste några uppskattande rader om Patty Griffin, mest känd som låtskrivare, och hennes album ”Patty Griffin” men i mina öron blev det lite för vismässigt och en alldeles för duktig gitarrist ville visa sina färdigheter mest hela tiden.
   Efter tips lyssnar jag på The Cactus Blossoms, den amerikanska duon som på ”Easy way” produceras av J D McPherson men som musikaliskt befinner sig i en helt annan genre än sin producent. Nej, det här låter ofta som tidiga Beatles eller Everly Brothers där gitarrerna klingar så unisont vackert och de båda killarnas röster flätas in i varandra. Och melodierna låter som något man redan hört men är 2019 i högsta grad originellt. Snällt och vackert.
   Jag såg inga risker när Steve Earle bestämde sig för att göra ett album med enbart Guy Clark-låtar. Det materialet är lite mindre allmänt känt än Townes Van Zant-låtarna han tolkade för tio år sedan. Med hjärtat har han gjort ”Guy” där han hyllar ännu en av sina förebilder men min riktiga fascination för Steve Earles skivor börjar nog svalna lite..
   Kanske är felet att mitt hjärta inte är helt öppet för Guy Clark men jag har tidigare skrivit om den intressanta tributskivan/dubbel-cd:n ”This one's for him” där 30 artister hade valt 30 Guy Clark-låtar. Här har Steve letat fram ytterligare sex så Clark hade en imponerande rad av låtar bakom sig när han gick bort 2016. Lika imponerade och spännande är inte Steves ganska traditionella versioner av hans låtar. Egna bandet The Dukes kompar men skivan är huvudsakligen ganska lågmäld.
   Det är sällan traditionell soulmusik hamnar i mina öron men nya skivan ”American love call” med Durand Jones & The Indications låter sympatisk. Durand har en Motown-klingande röst men låtarna och arrangemangen är mer cool soul än hitinriktad pop.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.