Blogginlägg från 2019-04-17

Releasekonsert med en tät tyngd

Postad: 2019-04-17 19:48
Kategori: Live-recensioner





Bilder: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & THE REMARKABLES
Victoriateatern, Malmö 16 april 2019
Konsertlängd: 19:40-20:36 och 20:58-22:16 (56+79 = 135 minuter)
Min plats: Bord 13, plats 52. ca 5 m till vänster från scenen.


EN ANSPRÅKSLÖS AFFISCH UTANFÖR Victoriateatern i Malmö (se höger) berättade att Richard Lindgren på tisdagskvällen skulle uppträda. En så kallad releasekonsert som skulle presentera hans nya album ”Death and love”. En över två timmar lång upplevelse som definitivt inte kan kallas anspråkslös. I den trivsamma teatermiljön, bland både bord på parkett och konventionella sittplatser på läktaren, bjöds det på rejält med levande musik under två långa set med Richard i fronten för ett mer än möjligt fantastiskt band som fått det logiska namnet The Remarkables.
   Albumet i fokus för kvällen var alltså albumet ”Death and love”, en på gott och ont spretig skiva där variationen överträffar det homogena. Men som hela tiden är både underhållande och intressant och den spelade huvudroll under första set. Ett för kvällen väldigt inspirerat kompband i ryggen på Richard förvandlade arrangemangen live till en tät och homogen upplevelse.
   The Remarkables är sex rutinerade musiker som tar för sig och vill bidra till både arrangemang och ett stundtals ypperligt sound. Sansade och seriösa bedömare har placerat det här bandet i nivå med både Tom Pettys Heartbreakers, John Mellencamps och Van Morrisons musiker och efter tisdagskvällens konsert vill jag inte direkt protestera.
   Och herr Lindgren själv, den mästerlige låtskrivaren från Skåne, har numera en låtkatalog på närmare 250 låtar som verkligen tillhör den finaste americana som producerats innanför det här landets gränser. En personlighet med ett kunnande som han under åren varken vill, ”en usel försäljare av sig själv” enligt skivbolaget, eller har kunnat kommunicerat ut till övriga musik-Sverige. Efter pausen fick vi också några fina smakprov från Richards äldre repertoar.
   Efter ett mäktigt Edith Piaf-intro i högtalarna kom Richard och bandet in på den lilla intima scenen och bjöd direkt på ett underbart levande sound i titellåten. Jon Eriksson tog täten direkt med en darrande twangklang i gitarren och en klockren slide och tillsammans med Richards lite rökiga stämma ekade det just då Tom Waits. Live blev det fantastiskt och att få uppleva det här på hans hemmaplan inför en utsåld teatersalong på Victoria var verkligen en ynnest.
   Den imponerande starten fick en naturlig fortsättning på ”Down on my luck”, ett femstjärnigt mästerverk, med gitarr och Magnus Nörrenbergs orgel i spetsen. Richard avslöjade ett blodigt finger, ”Let it bleed” som någon uppmärksam musiker kommenterade, men inte ens det kunde stoppa föreställningen från ännu en höjdpunkt i den tunga ”Turnstile”.
   I låtpauserna bläddrade Richard febrilt i sin pärm med texter, ursäktade sig att han inte hade alla sina låttexter i huvudet, men inte heller exakta låttitlar hade fastnat i hans minne. ”Jilted love”, en av kvällens mer avskalade låtar med bara gitarr och orgel till komp, döpte han tillfälligt om till ”Reckless love”.
   Richard Lindgrens konserter bjuder ofta på spontana överraskningar och på ”Bad habit” fick den lokala sångerskan Yvette Eklund chansen att komma upp och sjunga i samma mikrofon som Richard. Till ett arrangemang där Janne Adolfssons mandolin spelade en mindre huvudroll. Yvette har en begynnande solokarriär och det finns nog möjligheter att få höra mer av hennes soulmarinerade röst i resten av landet. Tips: ”Five peaces” på Spotify.
   ”Travels with Johanna” blev ännu ett exempel på att bandet färdigheter på scen gjorde konserten till en jämn och stark upplevelse. Här var det Richard och pianisten Nils Bondesson, på en Steinway & Sons-flygel, som fick feeling och hela bandet avslutade låten perfekt med den stabila kompsektionen Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas, som grund.
   Det var på konsertens andra avdelning som musikerna fick rejält med eget svängrum men redan på den bluesbaserade ”Tell Dita (I love her)” hörde jag hur musikerna tog ett eget ansvar.
   Avslutningen på konsertens första avdelning blev den varierade musikaliska blandning som formatet på skivan i övrigt. Med både blues, ragtime och rock'n'roll och alla, på både scen och i publik, tyckte att det här var roligt när sista låten innan paus, den nedtonade ”Where did you go, little boy” tonade ner känslorna.

ANDRA AVDELNINGEN ANONSERADES UIT som en ”greatest hits”-blandad kompott men blev roligare och mer överraskande än så. Började exempelvis helt gudomligt med en ännu inte publicerad låt, ”Return to me mi corazon”, där Richards nedtonade personlighet kom till sin rätt. Tillsammans med den för kvällen gudabenådade gitarristen Jon Eriksson växte låten till en känslomässig och smått vemodig ballad (”Alcohol won't kill me/Your absence will...) med helt underbara undertoner.
   Vi fick naturligtvis några så kallade obligatoriska Richard Lindgren-låtar men däremellan också några sällan framförda alster. Ännu en gång fick vi den intressanta historien om hur hans skrev ”I came, I went but I don't know where I'm going” i Örebro efter en vansinnesfärd med sångerskan och låtskrivaren Mary Gauthier vid ratten. Under låten klev bandet in på scenen igen och avslutade suveränt. Magnus Nörrenberg på munspel.
   ”Back to Brno” var som alltid en höjdpunkt och efter lite hostande, som nästan avbröt låten, tog bandet låten och arrangemanget till nya okända höjder. Följdes av ännu ett starkt framförande av bandet i ”Trouble in the garden”.
   Låtarna i andra avdelningen framfördes utan närmare repetitioner av bandet som på scen gärna förlängde kvällens versioner som om varje låt var konsertens sista. Richard meddelade överraskande att det var sista gången han spelade ”Five pints and a wink from Gwendolyn” live inför publik men det återstår nog att se.
   Efter ytterligare några fantastiska versioner av exempelvis ”Dunce's cap” och ”Lighthouse in the dark” var det slut och varken publik, artist eller band orkade efter dryga två timmar fortsätta.


Death and love
Down on my luck
Turnstile
Jilted love
Bad habit
Travels with Johanna
Tell Dita (I love her)
Charley Battles' blues
First kiss
Drunk tank boogie
Where did you go, little boy?

Paus

Return to me mi corazon
I came, I went but I don't know where I'm going
Back to Brno
Trouble in the garden
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Evil love
Dunce's cap
Grand hotel
Lighthouse in the dark

Foto: Olle UnengeStående ovationer för Richard Lindgren med band.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Magnus Lindberg (1989)

Postad: 2019-04-17 07:57
Kategori: Intervjuer

VÅREN 1989 VAR STARTSKOTTET PÅ EN MAGNIFIK COMEBACK för Magnus Lindberg. Och det skulle till stora delar ske i Örebro. Efter blott en singel, "Bortom horisonten", och en fantastisk konsert 1983 men inget utlovat album till våren 1984 blev det tyst från Magnus, mycket tyst. Efter flera händelsefattiga år började han 1987 turnera ensam och spelade ihop med olika husband på olika platser i Sverige.
   1989 var det dags för Örebro och två bokade spelningar på skärtorsdagen och långfredagen, en med band och en solo. Den väldigt Magnus Lindberg-älskande gitarristen Staffan Ernestam hade satt ihop ett band som gick under namnet Fabulous Barflys och formade ett perfekt komp till den lite ringrostige Magnus.
   Repertoaren var en 50/50-historia uppdelad på egna låtar och covers men energin hos Magnus gick inte att ta miste på.
   Dagen efter halv tre på eftermiddagen, en regnig långfredag 24 mars, träffade jag och min blivande fru Carina (som för övrigt gick på kryckor...) Magnus för en fika i Stora Hotellets restaurang för nedanstående intervju.
   Magnus var väldigt nöjd med konserten kvällen innan, uppskattade kompbandets insatser och såg fram mot långfredagskvällens solokonsert som han skulle genomföra tillsammans med Ernestam på gitarr.
   Efter den här positiva upplevelsen inleddes ett seriöst samarbete mellan Lindberg och Ernestams band med fler spelningar runt i Sverige. I september 1989 blev de den officiella konstellationen som live skulle marknadsföra Lindbergs nya album, "Det kommer en vind". Jag fick uppleva en fantastisk releasekonsert på Ritz i Örebro som med fantastiskt energisk rockmusik tolkade skivans maskinellt framställda arrangemang på ett helt annat och bättre sätt.
   När samarbetet Lindberg/Ernestam/band befann sig på kulmen av framgång råkade Magnus träffa Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt som höll på att smida Grymlings-planer som gjorde att det ursprungliga projektet sköts i sank.
   I min intervju med Magnus på våren 1989 försäkrade han inför albuminspelningen att "får jag inte som jag vill så går jag hem" men det modernt klingande 80-talssoundet på "Det kommer en vind" tyder på annat. Jag tror Magnus blev överkörd och ett offer för den tidens gällande soundregler. Live var ju låtmaterialet så mycket bättre.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 1989.

"Får jag inte som jag vill går jag hem"
MAGNUS LINDBERG GÖR ALBUM UTAN KOMPROMISSER


MAGNUS LINDBERG FYLLER 37 ÅR I MAJ OCH HAR mer eller mindre livnärt sig som musiker och artist i sjutton år. Han har en sporadisk karriär bakom sig. Efter fem års uppehåll i skivutgivningen gav han vid det senaste årsskiftet ut en singel, "Starkare", som lovar gott inför framtiden och en planerad inspelning av ett album.
   - Comeback och comeback, alla tjatar om comeback men jag har ju hållit på hela tiden. Jag har alltid haft ett album på gång, berättar Magnus när vi träffar honom en regnig långfredag på hans hotell i Örebro.
   Kring midnatt kvällen innan uppträdde han på Ritz med ett snabbkomponerat band under ledning av gitarristen Staffan Ernestam bakom sig. Ingen perfekt konsert och få överraskningar men i närvarokänsla var det nästan magiska 90 minuter som Magnus gav publiken.
   En 50/50-repertoar av covers och egna låtar med höjdpunkter som "Maggie Mae", "Born to run" och hans egen "Starkare".
   - Den gick för långsamt och var orepeterad. Jag överraskade musikerna, säger han självkritiskt om scenversionen av den sistnämnda låten.
   Singeln "Starkare" har öppnat dörren för en på skiva produktivare Magnus Lindberg. Efter några år då han har arbetat som musiklärare i Solna.
   - På hög- och mellanstadiet, 25 man i publiken, säger Magnus lite skämtsamt.
   - Det gav mig otroligt mycket. Utmärkt sätt att inte bli för gammal i huvudet. Fick bättre kontakt med eleverna än lärarkollegorna, säger han betydligt allvarligare.
   Magnus blev redan som 20-åring "kändis". Spelade i Landslaget, folkrockinspirerad popgrupp, som återuppstod för en kväll förra måndagen då bandets mest kände medlem, Lasse Lindbom, fyllde 40 år. Magnus lämnade Landslaget redan 1975 men har bara positiva minnen från den tiden.
   - Vi hade en härlig gruppkänsla. En för alla, alla för en. Vi turnerade så otroligt intensivt. Vi var nog ett ganska underskattat gäng.
   - Sedan ville jag flyga med egna vingar. Ingen schism eller så fast rykten sagt att Lasse och jag var ovänner. Några fick för sig att låten "Över lik" handlade om det. Det är ju absurt.
   Lasse Lindbom producerar Magnus nya skivor och på Sonet, som ger ut hans skivor, finns en annan gammal Landslaget-kompis, Stefan Lagström.
   - Stefan och jag har förstått varandra genom alla år så det samarbetet fungerar perfekt, säger Magnus och börjar berätta om albuminspelningarna som ska börja i slutet av april och fortsätta i maj.
   - Jag hoppas kunna blanda maskiner och instrument. Inte fullt så maskinellt som på singeln där bara två musiker, Mats Olausson och Micke Andersson medverkar.
   - Jag tror Lasse vet hur jag vill ha det och får jag inte som jag vill går jag hem. Inga kompromisser, tack.
   När albumet släpps kanske det blir tal om turné men det är tunga suckar från Magnus när vi kommer in på det känsliga ämnet.
   - Det är problem att sätta ihop ett band som fungerar. Det ska fixas pa-anläggning, bussar och personal hit och dit. Det är en stor apparat för att stå på scen några timmar varje kväll.
   - Då passar det här livet mig bättre. Att åka runt och uppträda ensam eller med husband. Snabba ryck och snabba beslut. Trivs jättebra i Örebro och på Ritz. Tillsammans med Linköping, Göteborg, Malmö och Pajala(!) är Örebro min hemmaplan, avslutar en nöjd Magnus Lindberg.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.