Blogginlägg från 2019-04-29

50-tal: #4. ”It don´t take but a few minutes" (1958)

Postad: 2019-04-29 07:57
Kategori: 50-talets bästa



CHUCK BERRY
It don't take but a few minutes

(Chess)

NÄR JAG IFJOL STARTADE PROJEKTET med mina 50-talsfavoriter var det inte i första hand Elvis Presley eller Jerry Lee Lewis jag tänkte på. Däremot framträdde för mina innersta tankar namnet Chuck Berry tydligt och klart. Hans namn, hans låtar och hans gitarrspel har funnits med i mitt medvetande sedan jag aktivt började lyssna på musik tidigt 60-tal. Först via alla otaliga covers på hans låtar, sedan upptäckte jag originalversionerna för att till slut genom alla år få den alltmer obligatoriska Chuck Berry-dosen i slutet på ett oräkneligt antal konserter. Kort sagt har namnet Chuck Berry alltid haft en central roll i mitt rock'n'roll-lyssnande liv. Och 2007 fick jag möjligheten att dessutom se honom live i Örebro.
   Ni kanske har förstått att jag i min 50-talsserie gärna prioriterat artister som skriver sitt eget material. Därför har Chuck av naturliga och logiska skäl hamnat högre än ovannämnda artister. Och just som låtskrivare var Chuck en klippa med sin mängd av nästan uteslutande klassiker på sitt samvete. Jag kollar igenom hans 50-talssinglar och jag blir nästan bländad av den otroliga glansen hos låttitlarna. Det är ren och skär rockhistoria som radar upp sig på nästan varje singel han släppte på 50-talet. Och ibland förekommer det helt legendariska låtar på både a- och b-sidan. Att det är imponerande är ett kraftfullt understatement.
   Förutom en analys av en cd-box med Chuck Berrys mest kända låtar för några år sedan har jag aldrig tidigare dissekerat Chuck Berrys otroliga diskografi i detalj. Så det blir en liten fröjd att navigera sig fram bland alla kända låtar och då fastställa kronologin i det berömda låtmaterialet.
   Fast innan skivkarriären blev ett faktum sommaren 1955 var det, som hos alla andra artister, tillfälligheter som gav honom uppmärksamhet. Svårt att tänka sig men innan artistkarriären hoppade igång på allvar för Charles Edward Anderson Berry jobbade han som både frisör(!), nattklubbsägare, skönhetsexpert(!!) och montör på en bilfabrik. Eller ännu tidigare, under 30-talet, när han som 6-årig sångare i kyrkokören, fick sedan i high school ett stort intresse för att spela gitarr men som 16-åring blev han arresterad för både väpnat rån och bilstöld. Men det var långt innan musikkarriären på tidigt 50-tal hade fångat den en gång vilsna tonåringen.
   Som blivande artist började Chuck lite överraskande härma vita countrysångare i sin hemstad St Louis men började snart spela i gruppen Johnnie Johnson Trio och blev vid ett tillfälle starkt influerad av bluesgitarristen T-Bone Walkers teknik. Som många andra musiker vallfärdade han sedan till Chicago 1955, träffade Muddy Waters och spelade snart i hans band. Waters tipsade om Chess Records vars audition Chuck klarade galant. Bröderna Chess blev imponerade och skrev kontrakt direkt.

DEBUTEN BLEV JUST EN LÅT MED COUNTRYRÖTTER, ”Ida Red”, som Chuck skrev om och kallade för ”Maybellene” och satte sitt eget namn som låtskrivare. Fantastiskt startskott, som dessutom såldes i mer än en miljon ex, på en fantastisk karriär och ett ännu mer fantastiskt liv. Som skulle fortsätta på ett nästan overkligt sätt.
   Att Chuck hamnade på Chess-etiketten var ganska naturligt ty bluesingredienserna i hans tidiga inspelningar är ganska tydliga. Debutsingelns b-sida ”Wee wee hours” är en långsam blues där Johnnie Johnsons piano spelar en större huvudroll än gitarren. Men ofta följde gitarrintrot och låtens genomgående rytmer bluesmusikens mönster men var ändå så mycket mer rock'n'roll än de traditionella bluesartisterna sysslade med på 50-talet.
   Efter debutsingelns enorma framgång kom det några Chuck-singlar som inte tog sig in på listorna. Med facit i hand tillhör både ”Thirty days” och ”No money down” ändå hans mest kända låtar. Men det är på Chuck Berrys fjärde singel, ”Roll over Beethoven” som det verkligen händer saker. Då hör vi det där patenterade gitarrintrot, de historiska rytmerna hoppa igång och refrängen som ekar Chuck Berry mer än något annat. Det var förmodligen den Chuck Berry-låt jag hörde först, med Beatles på deras andra album. Chuck var för övrigt den låtskrivare som Beatles under åren 1957 till 1966 gjorde mest covers av på scen. Redan på 50-talet, då gruppen uppträdde under namn som The Quarry Men och Johnny & the Moondogs, fanns ”Roll over Beethoven” med på repertoaren och sjöngs då av John Lennon. På skiva 1963 stod George Harrison närmast mikrofonen.
   Även Chuck Berrys nästa singel, ”Too much monkey business”, blev ju under 60-talet en framgångsrik cover för många artister och grupper. Det var för övrigt Chuck Berrys första singel med två profilstarka låtar för på b-sidan fanns ”Brown eyed handsome man”. Innan 1956 var slut släppte Chuck ”You can't catch me”, en typisk gitarrbaserad rock'n'roll-låt från honom, som märkligt nog inte alls blev listnoterad. Men b-sidan ”Havana moon” var musikaliskt intressant utan att upprepa det där typiska Chuck-mönstret.
   Under 1957 fortsatte Chuck släppa ett antal singlar och kommersiellt gick det bättre för ”School day”, med tillägget ”(Ring! Ring! Goes The Bell)”, fast han på b-sidan ”Deep feeling” tillfälligt var tillbaka i det långsamma bluestempot.
   Sedan kom en Chuck Berry-singel som är mig helt obekant som inte heller fick någon större kommersiell uppmärksamhet. ”Oh baby doll” är av typisk mellankvalité och när Chuck har ett vasst gitarrsolo på gång tonas låten ned... Och b-sidan ”Lajaunda” kan vi glömma bort helt.
   Då har nästa singel, ”Rock and roll music”, ett betydligt större värde, i alla fall för oss Beatles-fans. Gruppens underbara version av låten var en stor Tio i topp-hit 1965 men jag önskar att jag hade hört originalet redan i oktober 1957 när den var ny. Då hade jag som 5-åring definitivt svimmat.
   Nu kom de legendariska klassikerna från Chuck att avlösa varandra. Direkt efter ”Rock and roll music” följde ”Sweet little sixteen”, ”Johnny B. Goode” och ”Carol” och det kan man ju tycka vara en hyfsad singeltrippel. Han hade dessutom den goda smaken att klämma in ”Around and around” och ”Reelin and rocking” som b-sidor.

OCH DET BLEV INTE MINDRE LEGENDARISKT på nästkommande singel från 1958, en låt som jag i alla tider kallat ”Sweet little rock'n'roller”, som Chuck bevisligen också sjunger på originalet. Men nu upptäcker jag att den i original heter ”Sweet little rock'n'roll” men är inte så mycket sämre för det. Mysteriet med märklig stavning på låttitlar tätnar vad gäller b-sidan som i original heter ”Joe Joe gun” men som sedan dess är mer känd som ”Jo Jo Gunne”.
   Samma år förgyllde Chuck musikbranschen med en julsingel när han gav ut ”Merry Christmas baby” (en cover!) och ”Run Rudolph run”. Den sistnämnda låten går i klassiskt Chuck-tempo.
   De påföljande singlarna ”Anthony boy” och ”Almost grown” är ganska bleka i jämförelse med klassikerna men b-sidan ”Little Queenie”, till den senare singeln, tillhör Chucks legendariska ammunition.
   Han hann med ytterligare en parentes till singel, ”Broken arrow”, innan 50-talet tog slut men i maj 1959 gav han ut två låtar på samma singel som tillhör hans mest kända låtmaterial, ”Back in the U.S.A.” och ”Memphis, Tennessee”. Tveklöst två klassiker, låtar som jag i min enfald trodde var skapade långt tidigare.
   1955 till 1959 hade onekligen varit fylld av många framgångar för Chuck, klassiska rocklåtar och ett gitarrspel som blev en historisk musikalisk förebild i decennier. Men 50-talet kunde inte sluta sämre än det gjorde för Chuck Berry. I december 1959 blev han åtalad för att ha fört en minderårig flicka från Mexiko till St Louis för sexuella ändamål. Efter några år i fängelse var han dock snart tillbaka i strålkastarna med nya klassiker som ”Nadine (is it you?)”, ”No particular place to go”, ”You never can tell” och ”Promised land” men då är det 60-tal och det materialet kan han inte räkna till godo när det är 50-talet som ska sammanfattas.
   Efter moget övervägande har jag valt min favoritlåt med Chuck från den mindre allmänt kända låtkatalogen, en albumlåt och ingen singellåt. ”It don't take but a few minutes”, från albumet ”One dozen Berrys” (1958), är kanske ett inte så självskrivet guldkorn med Chuck men är, just för att den inte har spelats sönder, en anspråkslös men också allmänt bortglömd pärla i min värld.
   Chuck Berrys inte alltid så laglydiga liv har naturligtvis solkat ned hans profil genom åren men även låtmässigt är jag, trots hans tveklösa position på rock'n'roll-tronen, lite allmänt betänksam över hans stjärnstatus. Och det har kanske varit anledningen som hindrat mig från att placera Chuck allra överst på min 50-talslista.
   Hans låtar har ju sinsemellan inte alltid varit så varierade, tveklöst klassiska men inte så originella när han flitigt stulit låtar - från sig själv. Många gånger har jag stått på konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte haft den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och innehåller så gott som samma takt och break.
   90 år gammal avled Chuck Berry 18 mars 2017 av en hjärtattack.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.