Blogginlägg från mars, 2019

Välrepeterad elegans gav homogen känsla

Postad: 2019-03-31 16:37
Kategori: Live-recensioner


Alla bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
KÄVESTA
Hotell Stinsen, Hallsberg 30 mars 2019
Konsertlängd: 19:20-19:59 (K, 39 min), 20:16-21:15 och 21:35-22:32 (MRB, 59+57 (116 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 8 m från scenen.


EFTER FYRA DAGARS REPETITION VAR DET ett taggat, inspirerat och hungrigt Mikael Ramel Band som inledde sin vårturné på ett välbesökt Hotell Stinsen i Hallsberg på lördagskvällen. För 6:e säsongen på turné var det Mikaels första soloalbum från 1972, ”Till dej”, som stod i centrum för repertoaren men det bjöds också på många andra godbitar.
   Första avdelningens 59 minuter ägnades till sin helhet åt den 47 år gamla solodebuten men arrangemangen var givetvis kraftigt uppdaterade och på scen lät de åtta låtarna, från ”Hör du på” till ”Vi må oxå”, verkligen up to date. Det finns funderingar på en kommande liveskiva från den här turnén och efter lördagskvällens genomgående starka konsert vore ett positivt beslut på sin plats.
   Redan i öppningslåten ”Hör du på” såg och hörde vi i publiken att det skulle bli ett inspirerat framförande inför en koncentrerad men snart uppsluppen publik. Klaviaturkillen Mats Öberg visade direkt upp sina färdigheter på sitt instrument och det fick gitarristen Kenny Håkansson att optimistiskt dra på munnen. Och resten av bandet var en oerhört följsam och genuint skicklig enhet som skapade den där homogena känslan som endast ett välrepeterat och samspelt gäng musiker kan uppnå.
   Kenny skulle förresten själv komma i konsertens musikaliska fokus vid ett flertal tillfällen under kvällen. Under första avdelningens ”Pengar” och ”Imorron e en ny da” spelade han en tydlig huvudroll med sina gitarrsolon men han hade ofta också en genialisk återhållsam ton i sitt instrument. Och det senare imponerar på mig i en ännu högre grad.
   Att Kenny sedan under hela kvällen spelade på en och samma gitarr gjorde än större intryck på mig. Samarbetet mellan Kenny och basisten Göran Lagerberg satt som gjutet och är väl på sätt och vis en elegant fortsättning på deras gemensamma historia som började på tidigt 70-tal. Det om något symboliserade under lördagskvällen ordet spelglädje tydligare än något annat.
   I det här tämligen fantastiska bandet som Mikael Ramel omger sig med går det heller inte att förringa trummisen Benna Sörmans kvalitéer. Där fanns stundtals kraftfull energi mixad med måttfull taktkänsla och vid mikrofonen var han full av andrastämmor.
   För nästan ett år sedan såg jag exakt samma konstellation Mikael Ramel Band genomföra en konsert med samma upplägg men andra avdelningen igår var verkligen uppdaterad. Började visserligen med en upprepning av Steampackets rara lilla singellåt ”Bara ett par dar” och sången om bokstäverna å, ä och ö (som utvecklade sig till en allsång på Hotell Stinsen) kände vi också igen. I övrigt var den andra avdelningen fylld med annat material än förra året.
   Från det mycket aktuella albumsamarbetet med Klas Qvist, ”I huvet på varann”, framfördes tre låtar som här naturligt smältes samman med den övriga repertoaren. ”Gryningen”, ”Tomrummet” och ”En gång till” (med en strof från The Young Rascals-låten "Groovin'") är ju starka låtar och finurliga texter som bör ha kommit för att stanna på Mikael Ramels konserter.
   Mikael Ramels sång, sånger och intressanta men avslappnade mellansnack std givetvis mest i centrum under konsertkvällen men det märktes hur gärna han ville att musikerna symboliskt skulle ta steget fram och låta arrangemangen expandera och bli ett underbart samspel.
   Mikael hade också grävt fram en gammal låt från 1973 som en gång framfördes i radions Tonkraft men aldrig spelades in på skiva. Han beskrev låten som en medley men i själva verket var det nog gånger tio för den gick in och ut i olika melodier och olika textsjok och pågick säkert i runt tio minuter. Klassiskt proggmusikformat av en artist som då ofta kopplades ihop med den alternativa musikrörelsen men textmässigt aldrig tillhörde den.
   Efter en nästan två timmars genomgående underhållande konsert blev Mikael med band inte alls överraskande inklappade på nytt och efter en extralåt slog Mikael ihop pärmen med låttexterna och då var det definitivt slut.
   Sju ungdomar från Kävesta Folkhögskola inledde den musikaliska helkvällen med 40 minuter instrumental jazzmusik som inte riktigt är min vardagliga kopp té men jag imponerades ändå av det otroliga engagemanget och den individuella skickligheten.

/ Håkan

Mikael Ramel Band till Hallsberg

Postad: 2019-03-29 09:51
Kategori: Intervjuer

Hela hösten och våren på Håkans Pop har jag återpublicerat ett urval av mina gamla intervjuer från decennier tillbaka. Numera gör jag sällan eller aldrig några intervjuer så gårdagens ”telefonare” med Mikael Ramel blev ett kärt återbesök i verkligheten. Kände mig onekligen ringrostig och orutinerad när den korta intervjun (16:52 renligt mobilen...) utmynnade i ett samtal och inte en regelrätt intervju.
   Mikael var hemma när jag ringde men skulle från sitt hem i Åkers Styckebruk bege sig till Stockholm för att repetera med bandet. Repetitioner som pågått sedan i tisdags men de första två dagarna utan trummis.




IMORGON LÖRDAG TÄNKER JAG TA RAKA SPÅRET från Örebro till Hallsberg, järnvägsspåret alltså. Då inleder Mikael Ramel med band vårens turné med en konsert på Hotell Stinsen. Förra våren gjorde bandet en liknande turnésväng och besökte då Örebro, Närke Kulturbryggeri, och levererade en alldeles fantastisk konsert.
   Huvudtemat för årets konsert är fortfarande det 47 år(!) gamla albumet ”Till dej” som framförs i sin helhet men Mikael lovar också en handfull nya låtar på repertoaren.
   Mikael gjorde tre uppmärksammade soloalbum på 70-talet men ”Till dej” (1972) är ändå inget specifikt favoritalbum för honom.
   - Nej, det var inte min idé att turnera igen med hela skivan. Det var för flera år sedan som några damer i Småland, som arrangerade konserter under namnet Psykjuntan, som ville att jag skulle komma och spela hela ”Till dej” som var deras favorit. Just då hade jag inget band men lovade återkomma i frågan.
   Nu har Mikael sedan några år ett fast band som innehåller några gamla musikaliska vänner från 70-talet, gitarristen Kenny Håkansson och basisten Göran Lagerberg. Båda spelade i Kebnekajse då medan Mikael vid samma tillfälle var medlem i Fläsket Brinner. Däremot fanns alla tre med i storbandet Tillsammans, Greg FitzPatricks projekt, som 1973 gjorde ett album.
Jag tycker om att spela med samtida musiker som har samma referenser som jag. På 80-talet provade jag att spela med yngre förmågor men det blir inte alls samma homogena känsla.
   Bandets keyboardskille, synskadade Mats Öberg, kommer däremot från en yngre generation.
Men han är ju supergenuin och kan spela allting
   När jag frågade Mikael varför Göran Lagerberg, en gång sångare i Tages, inte sjöng senast jag såg bandet förklarar han att han valde att utnyttja trummisen Benna Sörmans färdigheter på det området.
   - Han hade en för mig okänd kunskap att sjunga stämmor som passade bra in i bandets sound.
   Mikaels 70-talsskivor, som förutom ”Till dej” hette ”Extravagansa” (1974) och ”3:e skivan” (1977), är alla små historiska guldkorn i svensk popmusik. Alla återutgavs 2003 respektive 2006 och Mikael berättar att ”Till dej”-skivan numera återfinns på nyutgiven vinyl. Vi får säkert några smakprov på konserten från de andra skivorna också.
   Men Mikael Ramels nuvarande repertoar innehåller inte bara historia och gårdag. I januari kom det av recensenter mycket uppskattade albumsamarbetet ”I huvet på varann” där Mikael har satt svenska texter till Boråsmusikern Klas Qvists musik.
   Skivreleasen följdes av en liten signeringsturné (Örebro 25 januari) med båda huvudartisterna. Med all uppmärksamhet sålde skivan bra, hamnade på Topplistan (20:e plats), när bomben briserade och framgångsvågen fick en katastrofal och mycket olycklig vändning. Det visade sig att Klas sedan en tid samarbetade med en högerextremistisk och djupt rasistisk sajt och den nyheten däckade både skivbolagets Peter Holmstedt och Mikael fullständigt. Allt samarbete med Klas, som dessutom var en av delägarna i skivbolaget, avbröts direkt och den mångåriga relationen dog helt.
   Mikael ser händelsen än idag som en mardröm, en blixt från en klar himmel och en rejäl kalldusch men drar sig ändå inte för att spela låtar från skivan på morgondagens konsert.
   - Det är ju som det är. Låtarna finns ju kvar och har sitt eget liv och jag kan tänka mig att en handfull låtar från den skivan finns med på scen på lördag. Kanske i lite annorlunda arrangemang som är anpassat bandet.
   - Det var trots allt en kul och bra relation jag hade med Klas när vi spelade in skivan. Han var en rolig och musikintresserad person, avslutar Mikael
   Nu väntar alltså en turné några veckor framåt för Mikael Ramel med band. Sista konserterna på turnén i Göteborg och Skottvångs Grufva spelas in både på film och ljud men inget är ännu beslutat om utgivning.

/ Håkan

I min skivhylla: Nilsson (1974)

Postad: 2019-03-29 07:54
Kategori: I min skivhylla



NILSSON: Pussy cats (RCA Victor CPL1-0570)
Release: 19 augusti 1974


VÄLKOMMEN TILL EN AV ROCKHISTORIENS stökigaste sekvenser. I huvudrollen hittar vi John Lennon men en nästan lika stor och viktig roll spelar amerikanen Harry Nilsson som när han gjorde skivor enbart kallade sig Nilsson.
   Han hade förstås svenskt påbrå några generationer tillbaka men för att göra Nilssons historia, som redan 1974 var lång, lite mer koncentrerad kan jag berätta att hela Beatles blev bekant med Nilsson på distans 1967.
   I augusti det året släppte Nilsson en singel med en cover på Beatles ”You can't do that” där han mellan de konventionella sångraderna räknar upp ett antal Beatles-låtar. Så häftigt och så annorlunda att när albumet ”Pandemonium shadow show” släpptes några månader senare blev Beatles förre pressagent Derek Taylor så imponerad att han bestämde sig för att marknadsföra skivan i England.
   Nilsson med skivan och musiken kom följaktligen snabbt i kontakt med Beatles-medlemmarna som gärna nämnde hans namn i olika sammanhang. Nilsson fortsatte på sitt håll att bygga sin karriär som låtskrivare av filmmusik och sjöng ”Everybody's talkin'” i ”Midnight cowboy”. Han gjorde ett album med bara Randy Newman-låtar (”Nilsson sings Newman”) vid sidan av sina album med egna låtar innan den seriösa delen av musikkarriären startade 1971 med ”Nilsson Schmilsson”-albumet.
   Det var först 1972 som några Beatlesmedlemmar (Ringo Starr/”Richie Snare” och George Harrison/”George Harrysong”) kom att medverka på ”Son of Schmilsson”-albumet.
   Men det var alltså året därpå som John Lennon och Harry Nilsson blev polare. Och den utlösande faktorn var att Lennon hade lämnat Yoko Ono i New York sommaren 1973 och åkte till amerikanska västkusten och under 18 månader levde han livet som fri ungkarl. Perioden kom att kallas ”The lost weekend”...
   Han blev presenterad för Nilsson av Ringo och paret Lennon/Nilsson festade hårt tillsammans med andra celebriteter och det utvecklade sig ofta till ganska stökiga tillställningar. Turbulent partajande som i någon mån nådde sin ”höjdpunkt” 12 mars 1974 när paret ramlade in på Troubadour i Los Angeles där The Smothers Brothers just genomförde sin comebackshow. Främst Lennon började högljutt häckla föreställningen och störde framförandet på scen och båda blev till slut utslängda från klubben.
   Det var naturligtvis ingen bra förberedelse för den skivinspelning som skulle inledas två veckor senare och skulle resultera i det allt annat än homogena ”Pussy cats”-albumet. Nej, de här inspelningarna började i kaos med en sångare som hade spräckt sina blödande stämband och en producent som fortfarande befann sig i ”Rock'n'roll”-coverstadiet. En lika turbulent skivinspelning han hade avslutat hösten 1973.

NILSSON HADE SIN STÖRSTA HITS BAKOM SIG, som häpnadsväckande nog var covers båda två (Fred Neils ”Everybody's talkin'” och Badfingers ”Without you”), och nu var det som om en blind ledde en blind rakt in i ett virrvarr av ostrukturerat fokus. Dessvärre låter ”Pussy cats” just så, en skiva med bättre rykte än den förtjänar. Det är väl de spännande anekdoterna runt inspelningarna som har gjort albumet historiskt.
   Phil Spector är inte bokstavligen närvarande men Lennon har tagit med sig hans recept på överproducerade arrangemang. Många musiker i studion, ofta två och ibland tre trummisar på samma låt, där blås och ett elegant instrument som steel guitar (Sneeky Pete) fullständigt dränks i en extremt komprimerad ljudbild. Så heter produktionsassistenten May Pang, John Lennons flickvän just då.
   Den senare på 70-talet gudabenådade skivproducenten Jimmy Iovine gjorde här en av sina första insatser som assisterande tekniker men hade naturligtvis ingen skuld i det till stora delar misslyckade soundet.
   Versionerna av Dylans ”Subterranean homesick blues”, ”Save the last dance for me”, ”Rock around the clock” och en ännu stökigare tolkning av Johnny Thunders (nej, inte rockgitarristen) ”Loop de loop”, från 1962, kan man gärna hoppa över här och hellre sikta in sig på det ofta mer avskalade originalmaterialet. Men den inledande versionen av Jimmy Cliffs ”Many rivers to cross” är ändå intressant fast den ekar mer Lennon än Nilsson. Påminner lite om soundet på Lennons kommande album ”Walls and bridges” som spelades in strax efter ”Pussy cats” vars ursprungliga arbetstitel var det vulgärt laddade ”Strange pussies” som klokt nog förkastades.
   Bland originallåtarna är Lennons karibiskt kryddade ”Mucho mungo”, som här kopplats samman med Nilssons ”Mt Elga”, en av skivans bättre ögonblick.
   Den kreative Derek Taylor, en gång kallad ”dem femte beatlen”, fanns bredvid Nilsson i många år och här har han skrivit en sedvanligt underhållande omslagstext där han hyllar skivan (fast han då ännu inte hade hört den...) och samarbetet mellan två av hans vänner. Den allra mest komiska detaljen i texten är när Derek helt medvetet lämnar ämnet och citerar ett ord (”snapping”) som Peter Skellern påstås ha förmedlat.
   En annan detalj på ”Pussy cats” inneromslag kopplar jag också till Taylors vitsiga och udda humor. Där uppmanas lyssnaren av skivan att utforska Buckminster Fullers bok ”Slum cleanup project for Harlem” och samtidigt köpa Dereks bok ”As time goes by” (1973).

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lolita Pop (1987)

Postad: 2019-03-27 07:51
Kategori: Intervjuer

1987 STOD LOLITA POP PÅ TRÖSKELN TILL ETT INTERNATIONELLT genombrott skulle man lite dramatiserat kunna uttrycka det. I intervjun med bandets sångerska Karin Wistrand och gitarristen Benkt Svensson, som genomfördes på puben Royal Arms i Örebro tidig lördagskväll 11 april 1987 strax efter kl 18:00, får vi händelseförloppet ganska klart för oss.
   Redan 1984 gjorde bandet ett album på engelska, en samlingsplatta med låtar från gruppens fyra första album men nu på engelska, men det var mest som kuriosa. Bakom skivkontraktet 1987 med Virgin USA och nyinspelningarna låg det mer allvar och seriös planering som efter ett planerat sabbatsår höll bandet borta från de svenska scenerna under 1986.
   Spelningen på Nya Continental, nya ägare till det som under flera år var känt som Lord Nelson och låg i bottenvåningen på Hotell Continental, i hemstaden Örebro var en sorts comeback och uppladdning inför kommande skivrelease och framtida turnéer.
   I april 1987 tror Karin och Benkt att den kommande skivan skulle släppas redan i slutet på maj men som vanligt i skivbranschen försenades utgivningen till augusti. "Lolita Pop" är för övrigt ett härligt album med sitt soundmässigt uppdaterade sound. Samtidigt släpptes skivan i USA och det var med lite lokal stolthet i kroppen jag såg plattan sorterad under L i New York när jag var där i september 1987.
   Sedan sommaren 1986, när nyinspelningarna till skivan startade, var Lolita Pop återigen en kvintett med nye basisten Matts Alsberg som officiell bandmedlem.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/4 1987.

Lolita Pop på hemmaplan igen
HUNGRIGA PÅ ATT SPELA LIVE IGEN


LOLITA POP HAR INTE LAGT AV. EFTER FLERA ÅR av mycket intensivt turnerande tog de hösten 1985 ett sabbatsår som har sträckt sig, med några få konserter som undantag, ända till idag. Men det är nu stora planer på gång och gruppen ligger i startgroparna för flera karriärer samtidigt. Både i Sverige och resten av världen.
   För drygt två år sedan kom Lolita Pops senaste album, den fantastiskt bra "Att ha fritidsbåt". På hösten samma år släppte de en singel, "2000 år", i samband med turnén men sedan dess har det varit knäpptyst från bandet på skiva.
   - Det var meningen att vi skulle gå in i studion i höstas och spela in ett nytt album på svenska då det det fantastiska kontraktet med amerikanska skivbolaget Virgin USA blev klart. Då plötsligt prioriterades inspelningen av det engelskspråkiga albumet i stället, säger sångerskan Karin Wistrand och gitarristen Benkt Svensson.
   Albumet, som är planerad att komma ut i slutet av maj, innehåller mest gamla låtar ofta i nyinspelningar. Gruppen har varit inne i studion hela vintern tillsammans med ljudteknikern/producenten Stefan Glaumann. Skivan kan tyckas vara onödig för den svenska marknaden.
   - Jo, det är klart att skivan inte presenterar så mycket nytt men det är ju fräschare arrangemang på våra bästa låtar. Så tycker vi att våra ivrigaste fans inte ska behöva betala dyra pengar för ett importexemplar.
   Skivan innehåller också två helt nya låtar, "Bang your head" och "Mind your eye". Halva albumet mixas just nu i New York i Power Station-studion av Neil Dorfsman. Ett namn med verklig auktoritet!
   - Han har bland annat producerat "Brothers in arms" med Dire Straits så han borde vara en mästare på gitarrock som vi också spelar.
   Gruppen är nu grundligt trötta på allt studioarbete och är rejält hungriga på att spela live igen. I mars spelade de i Lund, Göteborg och Stockholm där Hard Rock-spelningen uppmärksammades stort och positivt i massmedia.
   På fredag gör de ytterligare en enstaka spelning, i Örebro på Nya Continental inför hemmapublik.
   - Det ska bli kul att spela i Örebro igen. det var länge sedan sist, augusti 1985 en utomhusspelning i Stadsparken.
   Karin och Benkt utlovar en repertoar på svenska plus några utländska covers och ger små tips åt Stones-hållet. Exakt vad får vi veta på fredag.
   Sedan i somras är Lolita åter en kvintett. Benkt är tillbaka på gitarr och den rutinerade stockholmaren Matts Alsberg är ny på bas. Han spelade i Rost, rockbluesgruppen med ett album på sitt samvete, och har sedan dess hoppat in frilans i många olika sammanhang på skiva och scen.
   Virgin USA, som är ett nystartat skivbolag med artister som Steve Winwood och Warren Zevon, är entusiastiska över Lolita Pop och deras musik. Och svensk rock i övrigt.
   - Det känns uppmuntrande att få allt stöd. Amerikanarna tycker musikklimatet är detsamma i Norden som i USA så det här öppnar säkert dörren till fler band. Imperiet är ju redan klara.
   - Trenden just nu är att finna nya band, grupper och inte soloartister. Se bara på U2:s framgångar, säger Karin som inte vill framstå som mer värd än någon annan i bandet.
   - Det är ju i ett band man utvecklas där idéer samsas och drar åt olika håll och skapar något konstruktivt.
   - Det är viktigt med en bandidentitet, där det svänger åt olika håll och hela tiden lever, fyller Benkt i.

/ Håkan

50-tal: #9. ”Why don´t you love me" (1950)

Postad: 2019-03-25 07:54
Kategori: 50-talets bästa



HANK WILLIAMS with his Drifting Cowboys
Why don't you love me

(MGM)

NÄR 50-TALET INLEDDES HADE HIRAM KING WILLIAMS, populärt kallad Hank Williams, bara tre år kvar att leva. Han hade dock en lång artistkarriär bakom sig, stod första gången på scen på 30-talet, skivdebuterade 1947 och var runt 1950 och åren därefter extremt produktiv. Så det är en oerhört stor repertoar att välja favoritlåt ur och sedan urskilja det bästa från det soundmässigt väldigt traditionella materialet. Många av hans klassiker tillhör 40-talet och faller därmed för åldersstrecket när jag ska bestämma Hanks 50-talsfavoritlåt.
   Hank Williams hade kanske den allra kortaste karriären av alla stora 50-talsprofiler. Innan sin fatala dödsdag på nyårsdagen 1953 hade han alltså bara tre år på sig att producera och ge ut sina skivor. Men han hade under den starkt begränsade tiden en sprudlande kreativitet och släppte skivor i ett nästan chockartat tempo som i mängd egentligen slog alla andra 50-talsikoner fast de hade ett helt decennium, tio år, på sig att producera skivor.
   19 singlar 1950, 13 singlar 1951 (av vilka fyra singlar släpptes i december!) och 9 singlar 1952 talar sitt tydliga språk. Ska vi sedan räkna med det postumt utgivna materialet under resten av 50-talet, visserligen återutgivningar, samlingssinglar och ep-skivor, framstår Hank Williams produktivitet som närmast ouppnåelig för någon artist i vilket decennium som helst. Och då har jag inte heller räknat med de religiöst laddade skivorna som han gav ut mellan 1950 och 1953 under namnet Luke The Drifter.
   Hanks musik beskrivs ofta som countrymusik och det var just i den genren han firade de största framgångarna. Men det fanns också låtar som var den tidens tydliga tecken på att Hank Williams tillhörde den tidiga rock'n'roll-generationen.
   Jag erkänner: Countrymusiken har kommit på undantag bland mina återblickar på 50-talets bästa artister, musik och låtar. Everly Brothers tangerade väl genren något under sina stora år men Johnny Cashs namn är väl tydligt countrystämplat fast han musikaliskt ofta klev över gränsen till rockabilly. Nej, då är nog Hank Williams i sammanhanget ett mer genuint countryklingande namn när man ska försöka sammanfatta 50-talets musikhistoria.
   Redan 1937 inledde Hiram Williams, som då också ändrade förnamn till det mer hillbillyklingande Hank, sin artistkarriär fast på en väldigt anspråkslös nivå. Men han bildade snart ett kompband, Drifting Cowboys, och uppträdde ganska regelbundet. Andra världskriget kom emellan, förvandlade artistkarriären till en sporadisk verksamhet, bandet skingrades, och det var först 1947 han fick skivkontrakt. Men först var det som låtskrivare Hank blev mest känd, publicerade sina första låtar 1945.

HANK SKIVDEBUTERADE ALLTSÅ 1947 MED några 78:or på den lilla Sterling-etiketten men redan samma år fick stora mäktiga skivbolaget MGM upp ögon och öron för Hank.
   Även om jag i den här 50-talsserien drar den bortre gränsen vid 1949/50 kan jag ändå inte låta bli att nämna några pre-1950-låtar av Hank, ”I saw the light”, ”Lost highway” och ”I'm so lonesome I could cry”.
   Jag har genom åren på Håkans Pop (2007-2019) nämnt Hank Williams namn i 66 olika artiklar. Och det har vid många olika tillfällen ofta handlat om coverversioner. Nu har jag analyserat, researchat och till slut valt min Hank Williams-favoritlåt utifrån covertolkningarna som jag känner mig mer bekant med. Därifrån har jag sedan lyssnat på Hanks originalinspelningar och då i en första gallring sållat bort de allra mest kända och förutsägbara låtarna. Sedan har jag också, tyvärr, strukit de allra mest countryfierade versionerna där steelguitaren låter hawaii och Hank nästan joddlar och i mina öron låter som ett plagiat av en ikon som Jimmie Rodgers.
   Nej, jag ville välja en Hank Williams-favoritlåt som inte är så uttjatad och inte är allmänt känd ty jag vill känna rock'n'roll-nerven i det här tidiga materialet. Där kan Hank Williams i mina ögon och öron gärna få spela pionjär och stor förebild för resten av 50-talet.
   Inspirerad av Elvis Costellos fina medryckande version av ”Why don't you love me”, där han också förlängde titeln med ”(like you used to do)”, som inleder ”Almost blue” har jag valt Hanks original av samma låt. Den är givetvis inte lika pardonlöst rockig men inte heller så förutsägbart countryaktig fast Jerry Rivers fiol och Don Helms steelguitar spelar små huvudroller i arrangemanget. Men gitarren gnäller inte så mycket och det finns ett driv i hela framförandet från Hank och hans band.
   ”Why don't you love me” kan bli den absolut äldsta låten som förekommer i min 50-talsserie. Den spelades nämligen in i Castle Studio, Nashville 9 januari 1950 och gavs ut på 10”-stenkaka i maj samma år.
   Blott 29 år gammal avled Hank Williams 1 januari 1953 av läkemedelsförgiftning.

/ Håkan

I min skivhylla: Jimmy Webb (1974)

Postad: 2019-03-22 07:52
Kategori: I min skivhylla



JIMMY WEBB: Land's end (Asylum SD-5070)
Release: 3 juni 1974


BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltså tidigt att Ringo Starr spelar trummor på skivan och det är anledningen till att albumet står insorterat bland övriga 1974-skivor med Beatles-relaterat innehåll. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans låtskrivande hade jag under många år placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje låt från hans penna.
   På det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva låtar. Som gjorde att jag inte jämförde hans låtar med tidstypiska poplåtar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-åring debuterade Webb som professionell låtskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som låtskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-åring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just så) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-låtar.
   Innan 22-årsdagen skrev han hela album åt både 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom både geni och underbarn. Den irländske skådespelarens albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker på över sju minuter,
   Inom ett halvår gjorde Webb om bravaden på Harris påföljande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som låtskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgången försökte han sig även på en artistkarriär som dock inte blev så uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och på de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat någon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fåran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehållsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklåtar och några utsvävande melodier som i någon mån ekar evergreens.
   Singellåtarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna på skivan har ju med åren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll på att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgående spelades in på engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna återfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar på skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även några landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt på en nyligen omskriven skiva (Carly Simons "No secrets") i den här Håkans Pop-kategorin.
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks på gitarrer ökar misstanken på att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt och opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehåll men resultatet är allt annat än trött musik på ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar på en låt, "Alice blue gown", här. En låt som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör får Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter långa medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lång utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sång. Måhända lite överambitiöst men vackert är det.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1987)

Postad: 2019-03-20 07:59
Kategori: Intervjuer

MATS RONANDER ÄR NOG DEN ARTIST SOM jag genom åren har intervjuat flest gånger. Från den där första intervjun i december 1980 när jag långt och omsorgsfullt sammanfattade hans karriär till många andra tillfällen. Inför en konsert i Örebro Konserthus 10 april 1987 träffade jag Mats innan konserten och det var mycket fokus på det helt aktuella albumet "Reality" där han efter fyra soloalbum på svenska nu skrev och sjöng på engelska.
   Det var för andra gången på både turné och skiva som Mats omgav sig med exakt samma band, Åke Sundqvist, trummor, Henrik Jansson, gitarr, Mats "Mackan" Englund, bas, och Peter Ljung, keyboards, med fru Sanne Salomonsen i spetsen på sång och percussion.
   Jag och fotograf Anders Erkman gick tidigt till Konserthuset med en ambition att ta den där privata bildmotsvarigheten till skivomslaget men på den punkten tog Mats bestämt avstånd från idén. Men intervju bjöd han på i sedvanlig ordning innan både jag och Anders hann till tidningen och leverera text och bild till morgondagens Nerikes Allehanda och sedan tillbaka till Konserthuset för konsert.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/4 1987.

MATS RONANDER ÅTER I BARNDOMSSTADEN

PÅ FREDAGEN ÅTERVÄNDE MATS RONANDER till sin forna barndomsstad Örebro för en konsert på Konserthuset. Han är inte född här, blev örebroare endast sex månader gammal, och flyttade redan som 16-åring härifrån så hembesöken hos familjen har varit sporadiska.
   - Jag var senast i Örebro hösten 1985, säger Mats och tänker då på förra höstturnén.
   - Det blir aldrig av, det är lättare att farsan och morsan kommer till Stockholm där övriga familjen bor, fortsätter han.
   Men Mats kompenserar familjekärleken på omslaget till senaste albumet, "Reality", där mamma Tora ler ikapp med honom. Ett omslag med mer allvar än man kan tro.
   - En kul grej. Bilden är både humor och kärlek men också mycket allvar. Down to earth som plattan, jag tycker skivan är mer naken och rakare än något jag gjort tidigare.
   Mats vill dela med sig av framgångarna till bandet som kompade honom på förra turnén, nya skivan och nu även live.
   - Killarna brukar lite nedlåtande kallas "studiomaffia" men vi är ett band som delar på allt, även gaget. Jag hindrar dem inte att spela med andra artister, som Springsteen och E Street Band, men de prioriterar mina grejer.
   "Malla" var tidigare killen som hoppade in i alla sammanhang. Bakom Lundell, ABBA, Ledin och i Varmare Än Körv, ett annorlunda projekt med Gateway Band tillsammans med författaren Rolf Börjlind och konstnären Carsten Regild, och producerade också andra artister.
   Tillsammans med fru Sanne Salomonsen har han nu två solokarriärer att tänka på så tiden är knapp för några sidoprojekt.
   - Det är en annan karusell nu, säger Mats som för några veckor sedan kom från London och en tre månader lång albuminspelning av Sannes nya album.
   - Men visst träffar jag gamla kompisar och jammar ibland.
   På "Reality" sjunger Mats på engelska för första gången på ett soloalbum men det är inte första gången han attackerar det språket.
   - Under Nature-tiden sjöng jag uteslutande på engelska, säger Mats utan att vilja jämföra texterna idag och då.
   - Det var mer bluesrim då. Det var att skjuta väl högt för en tonåring tycker jag väl.
   Men han trivs med engelskan som han tycker är rikare, bredare och ett bra sångspråk. Han tycker också att han finner enkelheten även där.
   "Här kommer en bluesman från Örebro..." sjöng du på förra plattan, du tror inte lyssnaren uppfattar dina engelsk texter som opersonliga?
   - Jag förstår vad du menar. Det var mycket ironi i den texten precis som på "En hederlig man". Jag tycker jag har funnit ett språk till musiken, svarar han lite undvikande.
   Han skrev låtarna på keyboards i Danmark i somras och tillbringade nästan hela förra året där.
   - Jag turnerade med Sanne där. Ett avspänt och vackert land som jag trivs i, avslutar Mats intervjun en timme innan konserten.
   En konsert på ett nästan utsålt Konserthuset. Många låtar utlovas från det senaste albumet men också en del gamla favoriter i nya arrangemang.

/ Håkan

50-tal: #10. "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go" (1957)

Postad: 2019-03-18 07:57
Kategori: 50-talets bästa



GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go

(Capitol)

UNDER ANDRA HALVAN AV 50-TALET TÄVLADE de amerikanska skivbolagen om vem som först skulle upptäcka "nästa Elvis". Capitols representant i den utmaningen var Gene Vincent och han tillhör tveklöst de tio mest betydelsefulla 50-talsrockarna. Kanske till och med de fem? När Gene tog steget in i rockbranschen i 1956 förvandlades hans två riktiga förnamn Vincent Eugene till det alldeles lysande artistnamnet Gene Vincent och genombrottet kom snabbt och pardonlöst sommaren 1956. I övrigt delade Vincent Eugene Craddock samma knapra barndom med många andra artister under den här tiden.
   I den här serien brukar jag "skryta med" att jag själv inte har några autentiska minnen av 50-talsmusiken. Det var i stort sett bara Bill Haleys "Rock around the clock" på stenkaka (78 rpm) som snurrade i mitt hem som är det enda musikaliska minnet från den decenniet.
   Men däremot har minnet av Gene Vincents genombrottslåt "Be-bop-a-lula" etsat sig fast tydligt i min hjärna. Men då handlar det om den nyinspelade twistversionen som i november 1962 gick in på Tio i Topp och några veckor senare toppade listan. Det fick ungarna på gården hemma på Norrby i Örebro att ställa sig på sandhögarna, eller snarare snövallarna, att brista ut i den totalt obegripliga men klassiska rock'n'roll-frasen.
   Det var alltså originalinspelningen av "Be-bop-a-lula" som i maj 1956 förändrade Gene Vincents liv och på ett ögonblick ändrades förutsättningarna för hela rock'n'roll genren och gav Gene det stora mäktiga genombrottet.
   Det låter nästan som en påhittad saga att någon, i det här fallet Gene Vincent, kan debutera med en så epokgörande och oförglömlig rock'n'roll-klassiker. Men det var alltså hans lyckosamma start på en karriär som både musikaliskt och personligt skulle visa sig vara en extrem berg- och dalbana. Enorma toppar, där jag inte vill placera just 1956-versionen av "Be-bop-a-lula", men också djupa och oförklarliga svackor.
   Den överdrivet hickande sångstilen på genombrottslåten har jag aldrig fastnat för och just det blev Gene Vincents signum på de första singlarna. Det kanske förklarar att jag föredrar den fartigare nyinspelningen av "Be-bop-a-lula" framför det lite segare originalet. Däremot var ju kompbandet Blue Caps, med från början Cliff Gallup på galen sologitarr, genomgående lysande på Vincents skivor fast medlemmar byttes ut längs vägen.
   Titeln på andrasingeln "Race with the devil" skvallrar om full fart men är inte så vansinnigt snabb rockabilly. Däremot låter b-sidan "Gonna back up" mycket fräschare.
   Redan här, augusti 1956, pendlar det friskt mellan gapigt röjiga rockabillylåtar och musikal- och schalger nummer i Vincents repertoar. Debutalbumet "Bluejean bop!" är verkligen en tålamodskrävande balansgång. Men titellåten är hans hittills största triumf i mina öron och blev också nästa singel där b-sidan "Who slapped John?" var ännu vildare och snabbare.

"BLUEJEAN BOP" PÅMINNER MIG OM ATT Paul McCartney inleder sin fina coverskiva "Run devil run" (1999) med just den låten. Och märkligt nog inledde även John Lennon sitt coveralbum "Rock'n'roll" med en Gene Vincent-låt, "Be-bop-a-lula". Vincent var en stor favorit i Beatles liverepertoar redan i slutet på 50-talet.
   Fram till nu, december 1956, hade Gene Vincent som låtskrivare haft del i det mesta av singelmaterialet men nu börjar coverlåtar bli väldigt vanliga i hans repertoar och sega ballader gjorde allt oftare entré i den annars så rock'n'roll-injicerade artistens diskografi. Jerry Reeds "Crazy legs" och "Lotta lovin'" är helt okej, "Dance to the bop" är hyfsad rockabilly men "Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)" är en klart seg ballad, "Five days, five days" gränsar till doo-wop och Bobby Darins smetiga ballad "Wear my ring" är så gott som olyssningsbar. Bara ett sätt att följa Elvis Presleys då alltmer balladförekommande spår.
   Mitt i Gene Vincents vid den här tiden ganska ojämna skivutgivning blixtrar det dock till ibland och ljuvligt effektiv rock'n'roll kommer ur Genes mun medan medlemmarna i Blue Caps ofta överträffar sig själva. Bill Monroes "Rocky road blues" är en oväntat bra rockare och bandet kör stenhårt på gitarr och piano, både Gene och bandet är lysande i "I got a baby" och "Say mama" tillhör Vincents allra bästa 50-talsmaterial.
   Men klart bäst av allt jag har hört med Gene Vincent under min långa research är den vilda och rockabillyfantastiska låten med den tungvrickande titeln "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go". Singel-b-sida i England, som var Vincents andra hemland, men stolt singel-a-sida i USA.
   Gene Vincent avslutar dock inte 50-talet med flaggan i topp. Storbandsswing ("Who's Pushin' Your Swing?"), Judy Garlands "Over the rainbow" och Gershwins "Summertime" är inget man vill förknippa med rock'n'roll-rebellen Gene Vincent som så tveklöst tillhör 50-talets mest ädla artister.
   36 år gammal avled Gene Vincent 12 oktober 1971 av brustet magsår.

/ Håkan

Sedvanlig St Patrick´s-fest på Clarion Hotel

Postad: 2019-03-17 13:06
Kategori: Live-recensioner



Tullamore Brothers på St Patrick's-firande på Clarion Hotel.

Samtliga bilder: Carina ÖsterlingChristy O'Leary ställde sig upp och sjöng några sånger kompad av Tullamore Brothers och (i förgrunden) irländaren Junior Davey på sin bodhran-trumma.


TULLAMORE BROTHERS EXTENDED ORCHESTRA
Clarion Hotel, Örebro 16 mars 2019
Konsertlängd: 21:05-22:44 (99 min)
Min plats. Sittande i fåtölj ca 4 m från scenen.


ST PATRICK-FIRANDET HAR TJUVSTARTAT över världen och även lokalt här i Örebro. Kvällen innan officiella St Patrick's Day uppträdde Tullamore Brothers traditionsenligt på Clarion Hotel inför en sedvanligt stor, dansant och festsugen publik. Bandet var för kvällen utökat med Irlandsrelaterade musiker som gjorde konserten än mer underhållande och varierad. Därtill bjöd Christy O'Leary och Junior Davey på värdefulla insatser på sina instrument säckpipa respektive slagverket bodhran.
   Även de tre dansande flickorna från Irish Dance Project har sedan flera år tillbaka blivit en tradition på Tullamore Brothers St Patrick's-konserter och de bjöd som vanligt på taktfasta danssteg på scen instrumentalt kompade av bandet. Bandet som den här våren har fått en ny medlem i Örebro Kammarorkesters violinist Olof Ericsson som hoppar in när ordinarie medlem Kajsa Zetterlund hindras av studier. Men på lördagskvällen medverkade båda sida vid sida och samarbetade ljuvligt med sina fioler som naturligt gav ännu mer sug i arrangemangen.
   Det internationella gästbesöket Junior Davey från County Sligo på Irland gav också bandet ett fylligare och mer taktfast sound med sin stora bodhran-trumma som han skickligt och elegant spelade på.
   Med sina irländska rötter i ryggen bjöd Christy O'Leary på flera sånger vid mikrofonen när han med perfekt dialekt tolkade folkmusiklåtar, ballader och snabbare låtar, som normalt inte ingår i Tullamore-bandets vanliga repertoar. Då fick ordinarie sångaren Olle Unenge ta ett steg tillbaka men bjöd snart tillbaka med åtskilliga kända slagkraftiga allsångslåtar där rutin och erfarenhet visade sitt tydliga ansikte.


Christy O'Leary, säckpipa, Junior Davey, bodhran, och Mats Lindström, irländsk bouzouki.


Olof Ericsson, fiol, Kajsa Zetterlund, fiol och Olle Unenge, sång och gitarr.


Irish Dance Project-flicka på scen.


/ Håkan

I min skivhylla: Alvin Lee and Mylon LeFevre (1973)

Postad: 2019-03-15 07:50
Kategori: I min skivhylla



ALVIN LEE AND MYLON LeFEVRE: On the road to freedom (Chrysalis CHR.1054)
Release: 2 november 1973


DEN ENGELSKE GITARRISTEN ALVIN LEE kommer nog för all framtid att huvudsakligen personifieras som ledaren för Ten Years After fast han från 1973 och framåt uppträdde under eget namn och hade en egen grupp. Under inspelningarna av "On the road to freedom", juli/augusti 1973, tog han det första lite annorlunda steget mot soloaktiviteter fast TYA i högsta grad fortfarande existerade som grupp. USA-turné april 1973, Japan-turné i maj och ett livealbum, som släpptes i juni, följdes av inspelningarna till ovannämnda skiva.
   Sedan var det meningen att bandet skulle ta paus resten av året och Alvin, vars riktiga namn var Graham Anthony Barnes, kunde koncentrera sig på solobaserat material. Men det blev inte riktigt så. Hösten 1973, mellan inspelning och utgivning av "On the road to freedom", gjorde Ten Years After trots allt en engelsk tvåveckorsturné.
   Ten Years After var aldrig min kopp engelskt te. Deras intensivt gitarrmarinerade bluesrock fick aldrig plats i mitt hjärta. När jag läser Pete Frames beskrivning av gruppen som ett "high-powered, frenetic, loud, flashy blues band" förstår jag varför. Och jag har också viss förståelse för att även Alvin runt 1973 började tröttna på det elektriska men också begränsade soundet. Han ville uppenbart spela mer akustisk musik och fick då chansen att samarbeta med den lika gamle (29 år) amerikanen Mylon LeFevre som musikaliskt kom från ett i sammanhanget udda håll, gospelmusiken.
   1973 hade jag ingen koll på Mylon och hans religiösa bakgrund med gospelursprunget från familjebandet The Lefevres och berömda Stamps Quartet på 60-talet. På 70-talet ägnade sig Mylon åt egna aktiviteter, bildade eget band, gjorde skivor i eget namn och skrev huvudsakligen materialet själv. Samarbetade med musiker från Atlanta Rhythm Section och Mountain och producerades av både Allen Toussaint och Felix Pappalardi.
   Under Ten Years Afters oräkneliga turnéer var det mängder av olika förband som värmde upp konsertpubliken. På några spelningar i USA under hösten 1971 var det Mylon och hans grupp Holy Smoke som spelade först. Och ett fruktbart möte mellan Alvin och Mylon. En ovärderlig kontakt som hölls vid liv ett år senare när Mylon kom till England och gjorde några inspelningar med Alvin i Roger Daltreys hemmastudio med planer på att ge ut dem på skiva.
   Så blev inte fallet då men samarbetet mellan Alvin och Mylon, från Macon, Georgia, skulle ett år senare resultera i "On the road to freedom". Ett album som spelades in i Alvins hus i den egna nybyggda studion Space Studios i lantliga Checkendon i Oxfordshire. Prominenta musiker/grannar dök till och från upp och hjälpte till.
   Mötet mellan Alvin och Mylon räddade också livet på varandra. Alvin Lee fick en chans att utveckla helt andra musikaliska vägar och Mylon LeFevre tog sig ur ett djupt drogberoende efter många år på turné. Titeln på deras album säger väl egentligen allt. De var, på olika sätt, på väg till friheten.

I DEN AVSLAPPNADE MILJÖN I STUDION bakom Alvins hus kunde paret jobba i lugn och ro, utan någon tidspress, och den atmosfären har de tagit med sig in i arrangemangen på skivan. Låtar skrevs ofta i studion och startade ibland med bara två akustiska gitarrer. Ibland utvecklades inspelningarna på bara två man som gjorde att exempelvis Alvin spelade både gitarr, bas och trummor på samma låt.
   Skivan är inspelad på den engelska landsbygden men har, tack vare Mylon LeFevres närvaro, ett soundmässigt amerikanskt laidback-sound. Mylon sjunger på de flesta låtarna men tillsammans med Alvin delar de på mikrofonen ibland.
   De akustiska arrangemangen dominerar albumet men det finns också några hårt elektriska låtar där Alvins gitarr får stort svängrum men där också gästartister som George Harrison och Ron Wood hjälper till att pumpa in energi.
   Det är just Harrisons närvaro som gör att "On the road to freedom" är placerad i min Beatles-relaterade skivhylla. Som granne till Alvin dök han upp på inspelningarna, ombads skriva en låt och kom tillbaka med "So sad (no love of his own)". En fin melodi med en vemodig text som då handlade om Harrisons uppbrott från frun Patti. Harrison både körar och spelar gitarr, slide och bas på inspelningen och uppträder under "pseudonymen" Hari Georgeson. Harrison gjorde för övrigt en egen version av låten till sitt album "Dark horse" ett år senare.
   "On the road to freedom" innehåller många akustiskt klingande låtar som bäst symboliserar soundet på hela albumet. Från den inledande titellåten via "The world is changing", "We will shine", "Carry my load" och "Lay me back" till "I can't take it" är Alvin och Mylons skiva mycket njutbar och intressant. "Funny" är ren och skär och måhända lite simpel countryrock när genren hade sin höjdpunkt.
   Men här finns också några hårdare arrangemang, "Fallen angel" och avslutningslåtarna "Riffin" och "Rockin' til the sun goes down", där det går att skönja Alvin Lees ursprung i mer elektriska sammanhang.
   Även den Ron Wood-skrivna "Let 'em say what they will" tillhör skivans rockigare låtar där Wood själv hjälper till på gitarr och bas och det låter som ett sound som påminner om både Stones och Faces.
   "On the road to freedom" är ett väldigt spännande och underhållande album. Det är bara synd att pianisten/organisten Tim Hinkley konsekvent har fått sitt namn felstavat på skivomslaget.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Shanne Hasler (1986)

Postad: 2019-03-13 07:57
Kategori: Intervjuer

ÄNNU ETT SÅ KALLAT SPONTANT OCH OFÖRBERETT samtal på en pub i London 2 december 1986. Jag och min vän Thomas hade letat oss fram till puben King's Head i Fulham en tisdagskväll i december. Målet var en konsert med Len Bright Combo som jag året innan, också i december, hade upplevt på scen vid två tillfällen. Största anledningen som lockade oss till konserten var sångaren Eric Goulden som ett antal år innan var en av skivbolaget Stiffs profiler under namnet Wreckless Eric.
   Len Bright Combo var en extremt skramlig rocktrio med ett sound som på skiva lät helt omixat och på scen bjöd på än mer oväsen fast det i deras repertoar, signerat Goulden, fanns några guldkorn till låtar plus en alltid hysterisk version av Wreckless Eric-klassikern "Whole wide world".
   Nu ska inte den här inledande texten i huvudsak handla om Len Bright Combo. På en soffa i lokalen kände jag igen Shanne Hasler från en London-tripp i januari 1985 när jag tre gånger samma vecka upplevde The Men They Couldn't Hang på scen, en grupp där Shanne Hasler spelade bas.
   När jag träffade henne påpekade Shanne sitt svenska påbrå utan att jag då egentligen fattade hur och var. Hon nämnde Dalarna och jag har via hennes svenska halvsyster Anna-Karin Axelsson fått ganska sensationella uppgifter om att Shanne är släkt med Breitholtz-Göthe-familjen som var involverade i Falu Gruva och sedan via Singapore flyttade till England.
   Shannes mamma heter Maja Göthe Bradley och Shannes dotter fick förnamnet Sigrid efter mormor (som dog 1990). Sigrids pappa John Hasler var en gång i tiden trummis i Invaders, gruppen som senare förvandlades till Madness som Hasler var manager åt. 1990
   Under hela The Men They Couldn't Hang-sejouren som basist hette Shanne officiellt Hasler i efternamn. Men både innan, under Nipple Erectors-tiden, och numera är hennes namn Shanne Bradley. I Nips var sångaren den inte helt okände Shane MacGowan som 1987 i Pogues skrev en låt som hette "Shanne Bradley", extralåt på maxisingeln "Fairytale of New York"...
   Angående det planerade låtskrivarsamarbetet med Eric Goulden, som Shanne i förtroende berättade för mig 1986, blev det däremot inget av.

   På den nytagna bilden till höger ser vi halvsyskonen Shanne Bradley (till vänster) och Anna-Karin Axelsson.

   Tack Anna-Karin Axelsson för info och kontakt.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1986.

Shanne hoppar av
"TÄNKER SKRIVA LÅTAR MED ERIC I FORTSÄTTNINGEN"


FÖR TVÅ VECKOR SEDAN BESTÄMDE SIG Shanne Hasler, kvinnlig basist i The Men They Couldn't Hang, att hoppa av från gruppen och livet i rockmusikens relativa rampljus. För Allehanda avslöjar hon att hon nu tänker skriva låtar med Eric Goulden mer känd en gång som Wreckless Eric och nu ledare för Len Bright Combo.
   Shanne, som faktiskt har svenskt påbrå, började sin musikerbana i punkgruppen med det uppseendeväckande namnet The Nipple Erectors vars sångare då var Shane MacGowan, nu känd sångare i The Pogues.
   The Nips, som gruppen kortade namnet till, gjorde två singlar, "King of the bop" och "Gabrielle", och ett liveinspelat album, "Only the end of the beginning". Traditionell rock med punkenergi.
   För drygt två år sedan dök den folkrockinspirerade gruppen The Men They Couldn't Hang, där Shanne spelade bas, upp på skiva och scen. Ett otroligt scengäng med många bra låtar på sin repertoar. Gruppen släppte två singlar, bland annat den fina "Ironmasters", och ett album på Elvis Costellos skivbolag IMP.
   I år har gruppen knutits till ett större, internationellt bolag men dess distributör i Sverige har skandalöst döva öron för gruppens senaste singlar och nya albumet "How green is the valley", en personlig touch på folkrocktemat, finns bara i importaffärer.
   - Är du från Sverige och känner igen mig, säger Shanne när jag träffar henne på en konsert med Len Bright Combo på en pub i södra London. Vi har spelart i både Finland, Norge och Danmark men aldrig i Sverige.
   - Min mormor bor i Sverige, i Dalarna men jag kan ingen svenska säger öppenhjärtiga Shanne som just meddelat att hon har hoppat av The Men They Couldn't Hang.
   - Jag gör just nu min sista turné med gruppen och ska i fortsättningen skriva låtar tillsammans med Eric Goulden, vilket förklarar att hon denna kväll dök upp sida vid sida med den före detta rockstjärnan och Stiff-legenden.
   Shanne hälsar sedan till Sverige och hoppas säkert någon gång få komma hit om inte annat för att besöka sin släkt.

/ Håkan

50-tal: #11. "Matchbox" (1957)

Postad: 2019-03-11 07:53
Kategori: 50-talets bästa



CARL PERKINS
Matchbox

(Sun)

EFTER ÅTSKILLIGA VECKOR I KATEGORIN "50-TALETS BÄSTA" har vi idag nått plats nummer 11 och det betyder att det återstår elva artister. Jag vågar påstå att samtliga artister på de elva platserna är ikoner i rock'n'roll-musikens största decennium. Det är egentligen dagsformen, hos skribenten vill säga, som avgör vilka placeringar som varje artist har fått på bästa-listan. Att exempelvis Carl Perkins har hamnat utanför Topp 10-listan är ju grymt orättvist men har jag satt mig i rollen att rangordna 50-talets bästa artister och låtar får jag leken tåla och naturligtvis ta emot kritik och synpunkter.
   Som vanligt i den här långa serien har jag inget autentiskt 50-talsminne av Carl Perkins musik men hans bästa låtar och odödliga inspelningar är ju tveklösa hörnstenar i det vi kallar rock'n'roll. Inte minst som låtskrivare där hans namn kopplas samman med otaliga klassiker på mängder av covers genom åren. Min första kontakt med Perkins namn var ju på Beatles som varje artist har fått första skivor med låtar som "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". Och hans låtar fanns med i Beatles (eller The Quarry Mens och Johnny & the Moondogs som de kallade sig då) liverepertoar redan på 50-talet.
   Men de här raderna ska inte i första hand handla om covers utan givetvis vara en hyllning till Carl Perkins själv.
   Precis som Elvis Presley, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis föddes Carl Perkins in i fattigdom i den amerikanska södern 1932. Svart blues och vit country blev hans första kontakt med musik. Han influerades av både John Lee Hooker och Bill Monroe. En svart man lärde Carl spela gitarr och musikaliskt hamnade han i en genre som experter vill kalla blues med countrybeat. Själv tycker jag att Carl Perkins största 50-talslåtar är prototypen av rock'n'roll. Och kanske kan jag till slut enas med sakkunskapen som historiskt vill placera Perkins musik i rockabillygenren.
   Perkins var länge osäker om musikbranschen var något för honom men när Elvis slog igenom med "That's alright" sommaren 1954 bestämde han sig ändå för att satsa. Plötsligt var det läge för vita sångare som i Perkins fall också spelade gitarr och skrev sina egna låtar. Naturligtvis sökte sig Perkins till samma skivbolag där Presley just gjorde succé, Sam Phillips Sun.
   Men Carl Perkins start på skiva var som sagt väldigt countryinspirerad och det genomsyrade hans tidiga låtar och arrangemang. På skivdebuten "Movie Magg", singeln som släpptes i februari 1955, lyser just Bill Monroe-influenserna igenom ganska tydligt med hawaiigitarren som en röd tråd i det ganska tunna arrangemanget.

PERKINS VAR FRÅN START UNDER KONTRAKT hos Sam Phillips som vid den här tidpunkten ville etablera en skivetikett för countryartister, Flip, för att skilja dem från Suns genomgående blues- och r&b-relaterade artister. Därför gavs Perkins singeldebut ut på Flip men ett år senare upphörde Flip-releaserna då ett Los Angeles-baserat skivbolag hotade att stämma Phillips bolag.
   Inför andra singeln "Let The Juke Box Keep On Playing" var Perkins tillbaka på Sun-etikett tillsammans med bland annat Presley, Johnny Cash, Charlie Feathers och Billy "The Kid" Emerson. Men sound och arrangemang var fortfarande countryfierat med Monroe-inspirerad sång, fiol och gnällig gitarr. På b-sidans "Gone, gone, gone" närmar sig Perkins ett eko av rockabilly fast lite segare och långsammare men med ett vasst gitarrsolo.
   Nästa Perkins-singel skulle bli hans tveklösa genombrott med "Blue suede shoes" och "Honey don't" på samma singel. Ingenting i Carl Perkins hela låtkatalog kan slå "Blue suede shoes". Hans egen version överträffar alla coverversioner, inklusive Elvis Presley-tolkningen. Perkins spelade in låten 15 december 1956 och en dryg månad senare gjorde Elvis detsamma. Hans nya skivbolag RCA avvaktade Perkins originaltolkning som gavs ut i februari 1956 och blev en stor, stor hit som Elvis lite långsammare version av låten inte kunde överträffa.
   Carl Perkins kommersiella genombrott var så mäktigt att gubbarna på RCA för ett ögonblick trodde att de hade satsat på fel Sun-artist när de köpte över Elvis Presley. Men det skulle i längden visa sig vara rätt. Presleys RCA-debut "Heartbreak hotel" blev också en stor hit.
   På nästa singel var Carl Perkins lite oförklarligt tillbaka i countryfacket på "Sure to fall" men det skulle visa sig vara tillfälligt. Kommande singlarna "Boppin' the blues" och "Dixie fried" rockade fint men det riktigt stora utropstecknet skulle bli Perkins nästa singel som ännu en gång innehöll två kanonlåtar, "Matchbox" och "Your true love". Singeln var resultatet av en studioinspelning som genomfördes 4 december 1956 där Sun-kollegan Jerry Lee Lewis spelar ett blixtrande piano på "Matchbox". Vilket driv och vilket magiskt resultat!
   De följande två singlarna, "That's right" (skriven tillsammans med Johnny Cash) och två coverlåtar på "Glad all over"-singeln, hade inte överraskande allmänt svagare material och det skulle visa sig vara hans sista inspelningar på Sun.
   Tidigt 1958 gjorde stora skivbolaget Columbia en raid mot det fortfarande lilla skivbolaget Sun och köpte över både Carl Perkins och Johnny Cash. Därmed tappade Perkins mycket av sin personlighet och hans singlar innehöll få originallåtar och mer covers. Från Perkins två sista år på 50-talet har jag bara fastnat för två singel-b-sidor, "Jive after jive" (härligt driv!) och "Pop, let me have the car" (bra rocklåt fast det är en cover).
   65 år gammal avled Carl Perkins 19 januari 1998 av strupcancer.

/ Håkan

Helkväll musik på söder i Stockholm

Postad: 2019-03-10 18:56
Kategori: Live-recensioner


Pud Alone & the Congregation live i Stockholm. Från vänster: Ulf Berlin, Per Ahlén, Göran Westling och Kim Stensland.

Alla bilder: Carina ÖsterlingFörbandet PoorHouse.

PUD ALONE & THE CONGREGATION
POORHOUSE
Snövit/Club Probation, Stockholm 9 mars 2019

Konsertlängd: PoorHouse 20:11-21:14 (63 min), Pud Alone (21:47-22:45 (58 min)
Min plats: Sittande ca 8 m från scenen.


I ETT SCHLAGERHYSTERISKT STOCKHOLM lyckades vi på lördagskvällen ta oss i motsatt riktning till helt andra delar av huvudstaden där det bjöds på country, rock och annan sympatisk musik. I källaren på den lilla krogen Snövit på Ringvägen spelade två Stockholmsband starkt besläktade med varandra, nyss albumdebuterande huvudbandet Pud Alone & the Congregation och PoorHouse med delvis covers på repertoaren.
   Det blev en helkväll i den levande musikens tecken, två timmar som inleddes ypperligt och slutade ännu bättre med ett genuint personligt framträdande.
   Det är bara en dryg månad sedan Pud Alone & the Congregation gav ut sitt första album ”L.O.V.E.”. Inspelad för 18 månader sedan tycker bandet att materialet känns lite gammalt och presenterade i konsertens inledning en handfull nya låtar som tyder på att kreativiteten och ambitionerna för framtiden är stora.
   Nu har vi lyssnare inte riktigt hunnit tröttna på albumets majoritet av riktigt starka låtmaterial. Men okej, det är alltid intressant att höra nya opublicerade låtar, med titlar som kanske ”She's an easy believer” och ”Feeling so cold”, och det lät onekligen imponerande och en smula utvecklande av bandets personliga sound. Lite mer suggestivt, lite mer gitarrdominerat och, på scen högst naturligt, lite tyngre än på skiva. Kvartetten var för kvällen förstärkta med trummisen Göran Hermin som markerade tyngden i framförandet. Fem inledande nya originallåtar, plus en tydligt Gram Parsons-influerad tolkning av ”Love hurts”, pekade ut en intressant riktning på bandets fortsatta karriär.
   Sedan följde sex låtar från det aktuella albumet och bandets homogena arrangemang på skiva gav ett inte så överraskande livebaserat sound på scen. Där sångaren Per Ahlén (Pud Alone) elegant ledde bandet till en ny nivå. Göran Westlings fiol och Kim Stenslands bas gav bandets mogna melodiska låtar en viss countryrockklang. Deras körande förstärkte det intrycket.
   Gitarristen Ulf Berlin sjöng däremot ingenting men bjöd på många läckra inpass på sitt instrument och när han tog fram sin nyinköpta 12-strängade Rickenbacker-gitarr blev soundet inte så att säga mindre melodiskt klingande.
   Av albumlåtarna, där vi fick höra bland annat ”Follow me down”, ”Singin' the same song” och en tungt tangokryddad ”Death takes no vacation”, var det egentligen bara den Beatles-inspirerade ”Losing my mind” jag saknade. Men fick den finstämda ”Stay with me”, vars text har en brutal verklig botten i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm för snart två år sedan, som första extralåt.
   Sedan överraskade bandet avslutningsvis med ännu en ny låt, ”Beginning to an end”, i ett ovanligt lössläppt framförande. Energiskt, taktfast och rytmiskt som fick den annars sittande gitarristen Berlin att springa ut i publiken och avsluta låten med ett brinnande gitarrsolo (se bild höger).
   Förband för kvällen var PoorHouse som visade sig vara ett allt annat än statiskt coverband. Ovan nämnde Westling var sångare och presentatör i bandet men delade sångmikrofon med både gitarristen och basisten. Och i instrumenteringen fanns både mandolin, fiol och tvättbräda (Göran Hermin igen) och repertoaren pendlade mellan både country, cajun, rock och gospel. En snillrik mix som blandade covers med originallåtar.
   Med tanke på att PoorHouses konsert inleddes med ”Act naturally”, innehöll en underbar version av ”One after 909” och avslutades med ”I saw her standing there” kunde man kanske beskriva bandet som djupt Beatles-influerat men repertoar och sound pekade även åt så många andra håll. Som när de med flaggan i topp avslutade sin konsert med John Fogertys rock'n'roll-hymn ”Big train (from Memphis)”.

/ Håkan

I min skivhylla: Nicky Hopkins (1973)

Postad: 2019-03-08 07:57
Kategori: I min skivhylla



NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer (CBS S 65416)
Release: 23 april 1973


OM JAG TVINGAS RANGORDNA VÄRLDENS GENOM TIDERNA flitigast anlitade studiomusiker är nog Nicky Hopkins mitt förstaval. Den engelske pianisten figurerade redan på 60-talet, då helt anonymt, på en mängd olika singelhits. Sedan blev han kompis med både Rolling Stones och Beatles och spelade med på gruppernas skivor. Och under 70-talet fortsatte hans intensiva inhopp på mängder av skivinspelningar, då ofta officiellt namngiven, som också inkluderade några album under eget namn. Bland annat "The tin man was a dreamer" som är ett överraskande personligt och starkt album av en så kallad studiomusiker.
   Det finns i sammanhanget all anledning att titta tillbaka på Nicky Hopkins händelserika historia som är riktigt lång fast han 50 år gammal sorgligt nog avled alldeles för tidigt redan 1994.
   Föddes 1944 och vid tre års ålder började han spela på familjens piano, tog privatlektioner som sexåring och mellan elva och 16 år gammal studerade han piano vid London's Royal Academy of Music. 1960 lämnade han studierna och månaden efter sin 16-årsdag började han spela i sitt första band, Savages, som senare kom att kompa Screaming Lord Sutch. Spelade sedan med Cliff Bennett & his Rebel Rousers i Hamburg 1962 innan han hamnade i Cyril Davies And His Rhythm And Blues All Stars som var den tidens stora plantskola för engelska musiker.
   Redan i tonåren visade Hopkins upp otroliga ambitioner men det var Crohns sjukdom, en mag- och tarmsjukdom som skulle följa honom genom hela livet och till slut bli hans död, som skulle stoppa upp hans uppseendeväckande karriär 1963. Efter sjukhusvistelse i 18 månader fick han upphöra med det slitsamma turnerandet och på heltid ägna sig åt skivinspelningar. Han anlitades i första hand av den amerikanske framgångsrike skivproducenten Shel Talmy på framförallt singlar med The Who och The Kinks. Men han spelade också piano på exempelvis Peter & Gordons skivor.
   Nickys insatser på skivinspelningar blev alltmer kända i miten på 60-talet och ett eget skivkontrakt närmade sig men den egna karriären befann sig fortfarande på en musikaliskt låg och anonym nivå. Albumet "The revolutionary piano of Nicky Hopkins" (1966) är först och främst arrangören David Whitakers verk med kören Mike Sammes Singers medan Hopkins pianospel är ganska tillbakadraget. Bakgrundsmusik eller hissmusik. Hans så kallade solokarriär skulle nå en ny bottennivå 1968 på en ännu mer musikaliskt sorglig historia när han under namnet Nicky Hopkins Top Pops No. 1 gjorde pianoversioner av den tidens pophits som "Lady Madonna" och "Congratulations". Så opersonligt, så oerhört kommersiellt och så förskräckligt slöseri med talang.
   Under de här åren hade även Stones-managern/producenten Andrew Loog Oldham och teknikern/kommande producenten Glyn Johns också imponerats av Nicky Hopkins färdigheter. 13 december 1966 gjorde Nicky sin första studiosession med Rolling Stones i Olympic Sound Studios i Barnes, London. Hans insatser på "Between The Buttons"-albumet (1967) gjorde honom nästan fast medlem i gruppen och han kom att medverka på nio(!) Stones-album i rad. Från "She's a rainbow" till "Fool to cry" var det Nickys piano som framförallt påverkade soundet. Däremot spelade han bara sporadiskt på Stones-turnéerna under de här åren.
   Under de första Stones-åren blev Nicky även engagerad av Beatles. 11 juli 1968 gick Nicky in i Abbey Road-studion tillsammans med bandet och spelade elpiano på singellåten "Revolution". Efter Beatles-splittringen 1970 kom han att spela på både John Lennons, George Harrisons och Ringo Starrs skivor.
   1968 blev han så gott som medlem i Jeff Beck Group och under en USA-turné fick han så djupa amerikansk kontakter att han flyttade till USA. Spelade på Jefferson Airplanes "Volunteers" och var under några år medlem i Steve Miller Band och Quicksilver Messenger Service.
   Under inspelningen av Stones "Let it bleed" 1969 blev väntan på att Keith Richards skulle anlända till studion så långtråkig att Mick Jagger och musikerna, bland annat Nicky och gästgitarristen Ry Cooder, inledde ett lössläppt jammande. Allt spelades in under en och samma dag (23 april 1969) men inte gavs ut förrän i januari 1972. Minst sagt ostrukturerade inspelninger som fick titeln "Jamming with Edward". Där Hopkins spelade något av huvudroll. "Edward" var Nickys tilltalsnamn i i Stones-kretsarna. Brian Jones skulle någon gång förklara för Nicky vilken tonart låten spelades i och sa "E som i Edward" och därefter blev det hans interna namn inom gruppen.

JAG HADE INTE SÅ STORA FÖRHOPPNINGAR PÅ "The tin man was a dreamer" när den dök upp i skivbutiken någon gång på våren 1973. Med "Jamming with Edward" i färskt minne vågade jag inte tro på konventionellt skrivna och professionellt utförda låtar och melodier med en skicklig musiker som sällan sjöng öppet. Men jag blev oväntat golvad av en majoritet av låtarna på "The tin man was dreamer" och jag är lika imponerad idag när jag lyssnar på skivan.
   Det är närmast chockartat att höra Nicky sjunga så fantastiskt starkt och personligt och dessutom skriva en stor mängd konventionella men också ett flertal melodiska mästerverk som inte så sällan överträffar etablerade artisters repertoar. Bara tre av albumets nio låtar är instrumentala, "Edward" är en variant på låten "Edward, the Mad Shirt Grinder" från ett Quicksilver Messenger Service-album. Hela skivan är i högsta grad ett fullt fungerande och stundtals riktigt imponerande album.
   Skivan är inspelad i Apple Studios, London, samtidigt som George Harrison spelade in "Living in the material world". I veckorna spelades Harrisons album in medan Nickys solodebut spelades in på helgerna däremellan. Därför är det inte så överraskande att Harrison (under pseudonymen George O'Hara) spelar gitarr på fyra av albumets nio låtar. Hans karaktäristiska slidegitarr dekorerar ofta arrangemangen här och bäst blir det nästan när han och Mick Taylors lite bluesiga gitarrton möts i snabbt rockiga "Speed on" som också var singelvalet från albumet. En låt där den amerikanske sångaren och låtskrivaren Jerry Williams medverkar och har en hyfsat stor roll på skivan i övrigt.
   Annars är det de genuina poplåtarna, med Nickys mjuka röst längst fram, som gör albumet så homogent stark och personlig. Som exempelvis "Waiting for the band" där han säkert självbiografiskt förklarar hur han sitter i studion och väntar på att bandet ska anlända och skivan ska spelas in. Låten till hans dåvarande fru, "Dolly", är ju smärtsamt vacker och "The dreamer" heter en annan höjdpunkt. Där låter han som Nilsson i både röst och arrangemang. Nicky tackar för övrigt Harry Nilsson för inspirationen inför den här skivan.
   Denne Jerry Williams har naturligtvis inget med vår Jerry att göra. 1972, året innan "The tin man was a dreamer", medverkade Nicky på Jerrys eget album "Jerry Williams" och den kontakten bibehölls när den här skivan skulle produceras. Producenten David Briggs, mest känd i Neil Young-kretsar, är gemensam och blev den sammanhållande länken för hela produktionen. Efter den egna skivan blev Jerry år framöver en etablerad låtskrivare under namnet Jerry Lynn Williams med ett flertal låtar till Eric Clapton, låtar skrivna tillsammans med Frankie Miller och låtar till artister som B B King, Delbert McClinton och Bonnie Raitt har spelat in.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Pelle Alsing (1986)

Postad: 2019-03-06 07:55
Kategori: Intervjuer

DET VAR PÅ SCEN I BJÖRNEBORGS FOLKETS PARK jag intervjuade eller helt enkelt bara pratade med trummisen Pelle Alsing inför en konsert med Py Bäckman 26 juni 1986. Tekniker höll på att bygga upp Pelles maffiga trumset och vid sidan fanns det också datorer installerade som gjorde mina frågor naturliga i sammanhanget.
   Pelle, en hårt anlitad studio- och konserttrummis, var tillsammans med Py medlem i Raj Montana Band i många år innan bandet la ned verksamheten lagom till jul 1984. 1986 spelade Pelle bakom Py under två turnéer, sommaren och hösten, och det var under den senare turnén (Örebro 31 oktober) som jag själv märkte hur trummorna styrdes av datorer medan Pelle bara satt och "fyllde i" i övrigt. Kanske ett typiskt 80-talsfenomen som tack och lov inte fick större spridning framöver inom rockmusiken.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 1986.

Pelle Alsing, trumslagare:
"MASKINEN GÖR MIG ARBETSLÖS"


MASKINELLA TRUMMOR BLIR ALLT VANLIGARE, Så kallade trummaskiner framställdes ursprungligen som ett kompliment vid hemmainspelningar av demotejper men breder nu ut sig på allvar inom all slags populärmusik.
   Ännu så länge mest i samband med skivinspelningar men Pelle Alsing, svensk rutinerad trumslagare, känner sig hotad och är orolig inför framtiden.
   - Det är uppenbart att dessa trummaskiner tar jobben från oss trumslagare. Utvecklingen är väldigt tydlig i USA där vanliga trumslagare blir allt ovanligare, säger han och fortsätter:
   - Vi får istället jobb med att fylla på maskinljudet med hi-hat och cymbal. Jag gjorde så på en Agnetha Fältskog-skiva häromåret.
   Pelle Alsing är en sponsrad trumslagare som i sommaranvänder sig av ett helt nytt trumset som komplett kostar mellan 22 000 och 25 000 kronor.
   Trumtillverkarna gör också trummaskiner men även keyboards- och syntfabrikanterna tar åt sig marknadsdelar.
   - Som rock'n'roll-instrument är maskinen oanvändbar tycker jag, säger Pelle. Passar definitivt bättre inom discomusiken.
   Så sant, Pelle. Lou Reed gjorde ett misslyckat försök på sitt senaste album ("Mistrial") från i våras medan däremot både Sundsvalls-flickan Gina Jacobi och engelsmannen Steve Winwood har lyckats förträffligt med sina maskinella trummor. Ofta i kombination med konventionella trummor.
   Pelle Alsing är 26 år och har i sommar turnerat med Py Bäckman och var, med ett kort avbrott , medlem av Raj Montana Band, allmänt kallat Sveriges bästa kompgrupp, i fem år.
   Han är för övrigt gammal skolkamrat med två andra framstående svenska trumslagare, Per Lindvall och Magnus Persson.

/ Håkan

50-tal: #12. "Since you broke my heart" (1959)

Postad: 2019-03-04 07:57
Kategori: 50-talets bästa



THE EVERLY BROTHERS
Since you broke my heart

(Cadence)

50-TALETS MUSIKGENERATION DOMINERADES tveklöst av manliga soloartister. Det kan man se på min favoritlista över decenniets bästa musik där jag hittills har publicerat 26 låtar. Däremellan har några sporadiska grupper placerat sig fast i många fall, exempelvis Midnighters, Dominoes och Drifters , har det varit självklara solosångare i strålkastarljuset. Nu är det dags för en duo, för första och förmodligen också den sista gången på den här listan, där bröderna Don och Phil Everly tämligen klockrent personifierar 50-talets lite poppigare och mer countryfierade sound. Everly Brothers kallas ofta för en countryinfluerad rock-and-roll-duo men jag tycker nog popstämpeln passar de här extremt välsjungande bröderna allra bäst.
   Duon skivdebuterade 1956 och var redan då, 17 och 19 år gamla, rutinerade artister för tillsammans med familjen hade de uppträtt sedan 1945. Pappa Ike och mamma Margaret var etablerade countryartister och hade egen radioshow i Iowa där sönerna regelbundet medverkade.
   Familjen flyttade på 50-talet till Tennessee där pappa Ike övertalade Chet Atkins att satsa på sönerna. Första singeln släpptes i februari 1956 med brödernas egen "Keep a' lovin' me". En ganska medioker låt med ett snällt sound men de personliga och distinkta rösterna var duons absoluta kännetecken.
   Singeln floppade kommersiellt men duon var snart tillbaka på skiva tack vare en ganska säregen tillfällighet. Genom Atkins hade bröderna lyckats få ett låtskrivarkontrakt på ett förlag vars kontakter i sin tur landade i ett skivkontrakt hos skivbolagsbossen och producenten Archie Bleyers bolag Cadence. Men det var inte med några egna låtar Everly Brothers slog igenom.
   Pappa Ike var frisör och råkade ha låtskrivaren Boudleaux Bryant som kund och berättade för honom om sina sjungande söner. Bryant var etablerad låtskrivare (ibland tillsammans med sin fru Felice) sedan början på 50-talet, skrev bland annat hits till Carl Smith och Eddy Arnold. Han föreslog att duon skulle spela in "Bye bye love", en låt som 29(!) sångare hade tackat nej till innan. Singeln sålde en miljon ex och Everly Brothers-karriären hade fått en rivstart.
   Succén fortsatte under 1957 och 1958 med ytterligare framgångsrika låtar från paret Bryant, "Wake up little Susie", "All I have to dream", "Bird dog" och "Problems" som undantagslöst hamnade högt på listorna. En liten kommersiell dipp med en plötslig Ray Charles-cover, "This little girl of mine", men framgångarna fortsatte under 1959 med ännu en Bryant-låt, "Take a message to Mary" innan Don Everly fick chansen att skriva en singel-a-sida till Everly Brothers, "('Til) I Kissed You".
   Kanonhitsen "Bye bye love", "Wake up little Susie" och för all del också "('Til) I Kissed You" låg länge bra till för att bli min favoritlåt med Everly Brothers men i den här serien försöker jag alltid att hitta någon bra men lite mer okänd låt. Och den hittade jag på ett absolut oväntat ställe. Decenniets sista (och i mina öron sämsta) Everly Brothers-singel var en stråkdränkt och hopplöst sentimental version av en fransk Gilbert Becaud-låt, "Let it be me". På b-sidan finns Don Everlys "Since you broke my heart" som trots den vemodiga titeln är en underbar poplåt med ett elegant gitarrsound. Inspelad 15 december 1959 och utgiven 28 december, fyra dagar innan 60-talet började.
   74 år gammal avled Phil Everly 3 januari 2014 efter en lungsjukdom medan 82-årige Don Everly lever än idag.

/ Håkan

"Spanish incidents"

Postad: 2019-03-01 10:58
Kategori: Skiv-recensioner

FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
   På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ Håkan

Februari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-03-01 10:57
Kategori: Blogg

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg (1952-2019).

DEN SENASTE VECKANS NYHET OCH SORGLIGA besked att Magnus Lindberg var död tog för några dagar över hela mitt tänkande. Han hade ju som artist varit så närvarande i så många år, med en lång rad höjdpunkter bakom sig och firade just nu framgångarna för sitt senaste kritikerrosade och fantastiska album "Magnus Lindbergs skörd". Sedan slutet av 80-talet räknade jag Magnus som vän med en varm mänsklighet som största behållning. Det fick mig att skriva några artiklar i min "Minns"-kategori, både en karriärsammanfattande text och en text om alla ögonblick jag har upplevt honom på scen.
   Alla andra händelser under månaden, inklusive alla artiklar på Håkans Pop, bleknar givetvis i jämförelse med den tungsinta nyheten och blir som anonyma noteringar i kanten. Men jag ska ändå göra ett försök att sammanfatta den senaste månadens innehåll på Håkans Pop.
   Månadens enda konsertbesök inträffade redan 1 februari. Det var releasekonsert med Örebros DSH5 med några inbjudna gäster där Karin Wistrands inhopp var kvällens höjdpunkt.
   Håkans Pops fasta kategorier fortsatte som vanligt fylla spalterna här. 50-talsserien gick vidare med placeringarna 16 till 13 med texter om Moon Mullican, The Coasters, Johnny Cash och Barrett Strong .
   Och bland de återpublicerade intervjuerna, från 1985 och 1986, var det dags att friska upp minnet kring namn som Sanne Salomonsen, Per Gessle, Johan Lindell och Jackson Browne .
   I vinylhyllan hittade jag gamla skivor med Gary Wright, David Peel, Bobby Keys och Carly Simon .
   Jag recenserade även en helt ny skiva med Stockholmsbandet Pud Alone & the Congregation som var så intressant och bra, i en sorts countrycock-genre, att jag planerar att se bandet live på söder i Stockholm nästa lördag.

2019 HAR MITT INTRESSE FÖR NYA SKIVOR ökat och raden på skivor som krävde lyssning har växt lång under februari. Och när jag först skulle försöka skära ned antalet album som skulle få några bedömande ord blev det svårt. Alltför många skivor på min lista var intressanta eller bra eller både och.
   The Long Ryders "Psychedelic country soul" tog först helt andan ur mig. Vilken fantastiskt trevlig comeback. Jag ser ju på omslaget att killarna har åldrats sedan exempelvis 1985 och "State of our union" men det låter fräschare, piggare och mer inspirerat om nya skivan än jag någonsin hade hoppats på.
   Ett album som doftar allt annat än dammig revival. Det här är pop och rock som utspelar sig i nutid och är så självklart skriven och sedan utförd med samma passionerade energi.
   På "Diggin' the scene" håller Fatboy huvudsakligen sig kvar i den gamla rockabilly- och rock'n'roll-genren och det (bokstavligen) ekar 50-tal om låtarna. Men jag tycker mig soundmässigt också upptäcka en viss utveckling åt det eleganta hållet. Kanske en viss förnyelse som för några sekunder låter lite mer kommersiellt. Där någonstans, ekande sången och de dallrande fina elgitarrerna, vill jag gärna jämföra soundet med Weeping Willows.
   Eric Palmqwists initialer EP stod för en av de bättre svenska grupperna runt millennieskiftet, EP:s Trailer Park, men nu har han solodebuterat på allvar. Redan i albumtiteln "En halv gris kan inte gå" förstår jag att hans nya popmusik, för första gången på svenska, inte tillhör det mediokert allmängiltiga.
   Och mycket riktigt hittar jag personliga texter kombinerade med små melodiska underverk till låtar som på något märkligt sätt är besläktade med både EP:s Trailer Park och Monostar (Erics ännu tidigare grupp). Eric är en intressant artist som det inte är för sent att upptäcka. Om inte annat som låtskrivare. Han döper låten "Eternal sunshine of a spotless mind" men sjunger den på svenska...
   Musikaliskt tycker jag norrlänningen Robert Hurula egentligen tillhör Göteborgsfalangen av popartister som röstmässigt befinner sig på gränsen mellan djup personlighet och spruckna ideal. Hans förra album, "Vapen till dom hopplösa", däckade mig och blev 3:a på min årsbästalista 2016 strax efter Kent. På nya "Klass" är han lika personlig men låtmässigt sviktar det ibland men är aldrig ointressant.
   Det är kanske är ett gigantiskt missförstånd men jag har alltid placerat amerikanen Ryan Bingham i singer/songwriter-branschen men på "American love song" tar han mig ur den villfarelsen. Här är det övervägande rockigt, ibland med bluestendenser, men det finns också några mer avskalade låtar. Sjunger ofta med en vild och brötig röst, jämför Tom Waits och Dr John, men det blir sällan så homogent och bra som på den americana-doftande låten "Situation station".
   På "Sunshine rock" hörs det att rötterna i Bob Moulds musik och sound fortfarande finns kvar i hans gamla intensivt skramliga band Hüsker Dü. Genomgående hårt sväng. Ibland på gränsen till oväsen men här finns också välskrivna låtar ("Sunny love song") bland det skramliga och högljudda.
   Fortsätter lyssnandet i det intensivt rockiga. Det finns inte mycket som slår energin i Millencolins musik och nya "SOS" går i samma stil. Inledande titellåten och singeln är ju en drömöppning på albumet. På resten av skivan är intensiteten lika hög men kanske inte lika catchy. Efter 12 låtar på 35 minuter och oavbruten energi kan jag nog känna mig lite trött i öronen när det ekar en viss upprepning om materialet fast det är så fantastiskt målmedvetet utfört.
   Avslutningen på skivrecensionerna kommer jag ägna åt några lugnare album med mer sparsmakad musik.
   Robert Ellis "Texas piano man" är en fin popplatta. Med den titeln befinner sig givetvis pianot i centrum och vid något enda tillfälle tänker jag på Elton John men Robert Ellis är något personligare och mer udda i sitt sätt att skriva poplåtar.
   Mandolin Orange är för mig en okänd duo från North Carolina fast de har sex album bakom sig. Andrew Marlin, som har en distinkt manlig stämma, och multiinstrumentalisten Emily Frantz överraskar på "Tides of a teardrop" med sin vemodiga pop där fiolen ofta gör arrangemangen så otroligt gripande.


FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
   På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ Håkan

I min skivhylla: Lon & Derrek Van Eaton (1973)

Postad: 2019-03-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



LON & DERREK VAN EATON: Brother (Apple SAPCOR 25)
Release: 9 februari 1973


Den här säsongen av "I min skivhylla" har jag valt att fokusera på de Beatles-relaterade skivorna i hyllan, där jag följer kronologisk utgivning och inte alltid lyckas pricka in de musikaliskt bästa albumen. Som idag när de amerikanska långhåriga bröderna Van Eaton inte lyckas stå för den önskade underhållningen och ganska klart sviker på det området. En liten överraskning för mig ska det erkännas. I alla tider har jag säkert vilseletts av duons alldeles perfekta debut-Apple-singel "Sweet music" men som homogena albumartister var duon inte riktigt mogna uppmärksamheten i början på 70-talet.
   Den uppmärksamme läsaren av dessa rader tycker kanske att den här skivan tidsmässigt borde stå innan Carly Simons "No secrets", som jag skrev om förra veckan, i skivhyllan. Den anmärkningen är förvisso förklarlig men den engelska utgåvan av bröderna Van Eatons "Brother" gavs inte ut förrän i februari 1973. Jag äger även den amerikanska utgåvan av "Brother" ty när den gavs ut (22 september 1972) var det inget som pekade på att albumet skulle ges ut i England överhuvudtaget. Men så plötsligt, nästan ett halvår senare, fick skivan engelsk release.
   Den där förvirrade releasetaktiken inleddes redan på Van Eatons första singel, "Sweet music", som släpptes redan i mars 1972 - i USA. I England skulle det dröja till mars 1973 innan någon singel släpptes. Och då var det inte den George Harrison-producerade singellåten "Sweet music" utan "Warm woman" som var singel-a-sida. Förvirrat är bara förnamnet och det skadade givetvis brödernas karriär som tynade bort ganska snabbt därefter.
   Vid den här tidpunkten hade skivbolaget Apple, Beatles beskyddade kärleksprojekt, finansiella problem och utgivningen av skivor med andra artister minskade kraftigt i volym. Vilket gjorde att marknadsföringen till "Brother" i stort sett uteblev och den stora skivpubliken var förklarligt kallsinnig till en skiva ingen visste om.
   Fram till nu har jag ändå haft ett positivt minne av albumet men när jag lyssnar noggrant nu upptäcker jag bara ett ojämnt, krampaktigt och delvis fantasilöst album där det är svårt att räkna upp genuina höjdpunkter förutom nämnda singellåt.
   Van Eaton-bröderna var inga nykomlingar i musikbranschen när de med sin demo genom ett missförstånd fick både George Harrison och John Lennon intresserade. Genom att bara lyssna trodde George först att artisterna var svarta men fortsatte ändå satsa på duon. Det är nog skivans korta stunder av gospelinfluerade texter ("help us all to find our way/help us all to live another day") och den religiöst klingande låttiteln "Without the lord" som lurade George.

OPTIMISMEN HOS ALLA VAR STOR JUST DÅ. Ett femårigt skivkontrakt skrevs 15 september 1971 och bara fyra dagar senare flög de till England och blev eskorterade till George Harrisons hem i Henley-on-Thames. Inom några dagar gick George och bröderna in i Abbey Road-studion och spelade in "Sweet music"-singeln. En låt med ett stort slagkraftigt sound som lät mer George Harrison än Harrison själv. En inspelning som dekoreras av en tramporgel som spelas av Mike Hugg, från Manfred Mann på 60-talet.
   30 september 1971 öppnades skivbolaget Apples moderna inspelningsstudio i källaren på 3 Savile Row i centrala London och bröderna Lon & Derrek Van Eaton blev tillsammans med amerikanska tjejgruppen Fanny premiärgäster där. Efter "Sweet music"-inspelningen lämnade George albumprojektet, för att koncentrera sig på efterarbetet med inspelningarna från Bangla Desh-konserten, som på resten av albumet fick ny producent i Klaus Voormann. Han var en av Harrisons närmaste musiker men hade ingen erfarenhet som producent och det kanske också förklarar albumets sviktande helhet.
   Bröderna var som sagt inga nykomlingar i musikbranschen. Med några lokala band i Trenton New Jersey, The Trees (1968) och Jacobs Creek (1969), hade de producerat några skivor men var nog inte riktigt mogna för den här positionen i strålkastarljuset. De fick obegränsade resurser och nästan oändlig tid i studion, tre månader, men det är inget på skivan som tyder på varken genomarbetade arrangemang eller välskrivna låtar. Både Lon och Derrek var duktiga musiker på många instrument och inspelningarna i Apple-studion genomfördes ofta på egen hand utan andra musiker eller någon rutinerad producent som kunde styra utvecklingen av låtar och arrangemang.
   I mina öron äre det förutom "Sweet music" bara poppiga "Sun song" och den lite tyngre rockiga "Sunshine" som kan mäta sig med de höga förväntningarna på hela albumet.
   Albumet inleds med en låt, "Warm woman", som bröderna hade spelat in som demo på helt egen hand i sitt hem i Trenton. Ska sanningen fram tycker jag att många låtar på det här albumet låter som demoinspelningar fast de är inspelade i en av Europas mest moderna studior. "Maybe there's another" och "Ring" är egentligen bara några tunna utkast till färdiga låtar.
   Efter Apple-inspelningarna for Van Eaton-bröderna tillbaka till New York och spelade in ytterligare fyra låtar med musiker i studion, bland annat trummisen Andy Newmark, men inte heller där har slutresultatet någon som helst personlig kvalité.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (413)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.