Blogginlägg

Helkväll musik på söder i Stockholm

Pud Alone & the Congregation live i Stockholm. Från vänster: Ulf Berlin, Per Ahlén, Göran Westling och Kim Stensland.

Alla bilder: Carina ÖsterlingFörbandet PoorHouse.

PUD ALONE & THE CONGREGATION
POORHOUSE
Snövit/Club Probation, Stockholm 9 mars 2019

Konsertlängd: PoorHouse 20:11-21:14 (63 min), Pud Alone (21:47-22:45 (58 min)
Min plats: Sittande ca 8 m från scenen.

I ETT SCHLAGERHYSTERISKT STOCKHOLM lyckades vi på lördagskvällen ta oss i motsatt riktning till helt andra delar av huvudstaden där det bjöds på country, rock och annan sympatisk musik. I källaren på den lilla krogen Snövit på Ringvägen spelade två Stockholmsband starkt besläktade med varandra, nyss albumdebuterande huvudbandet Pud Alone & the Congregation och PoorHouse med delvis covers på repertoaren.
   Det blev en helkväll i den levande musikens tecken, två timmar som inleddes ypperligt och slutade ännu bättre med ett genuint personligt framträdande.
   Det är bara en dryg månad sedan Pud Alone & the Congregation gav ut sitt första album ”L.O.V.E.”. Inspelad för 18 månader sedan tycker bandet att materialet känns lite gammalt och presenterade i konsertens inledning en handfull nya låtar som tyder på att kreativiteten och ambitionerna för framtiden är stora.
   Nu har vi lyssnare inte riktigt hunnit tröttna på albumets majoritet av riktigt starka låtmaterial. Men okej, det är alltid intressant att höra nya opublicerade låtar, med titlar som kanske ”She's an easy believer” och ”Feeling so cold”, och det lät onekligen imponerande och en smula utvecklande av bandets personliga sound. Lite mer suggestivt, lite mer gitarrdominerat och, på scen högst naturligt, lite tyngre än på skiva. Kvartetten var för kvällen förstärkta med trummisen Göran Hermin som markerade tyngden i framförandet. Fem inledande nya originallåtar, plus en tydligt Gram Parsons-influerad tolkning av ”Love hurts”, pekade ut en intressant riktning på bandets fortsatta karriär.
   Sedan följde sex låtar från det aktuella albumet och bandets homogena arrangemang på skiva gav ett inte så överraskande livebaserat sound på scen. Där sångaren Per Ahlén (Pud Alone) elegant ledde bandet till en ny nivå. Göran Westlings fiol och Kim Stenslands bas gav bandets mogna melodiska låtar en viss countryrockklang. Deras körande förstärkte det intrycket.
   Gitarristen Ulf Berlin sjöng däremot ingenting men bjöd på många läckra inpass på sitt instrument och när han tog fram sin nyinköpta 12-strängade Rickenbacker-gitarr blev soundet inte så att säga mindre melodiskt klingande.
   Av albumlåtarna, där vi fick höra bland annat ”Follow me down”, ”Singin' the same song” och en tungt tangokryddad ”Death takes no vacation”, var det egentligen bara den Beatles-inspirerade ”Losing my mind” jag saknade. Men fick den finstämda ”Stay with me”, vars text har en brutal verklig botten i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm för snart två år sedan, som första extralåt.
   Sedan överraskade bandet avslutningsvis med ännu en ny låt, ”Beginning to an end”, i ett ovanligt lössläppt framförande. Energiskt, taktfast och rytmiskt som fick den annars sittande gitarristen Berlin att springa ut i publiken och avsluta låten med ett brinnande gitarrsolo (se bild höger).
   Förband för kvällen var PoorHouse som visade sig vara ett allt annat än statiskt coverband. Ovan nämnde Westling var sångare och presentatör i bandet men delade sångmikrofon med både gitarristen och basisten. Och i instrumenteringen fanns både mandolin, fiol och tvättbräda (Göran Hermin igen) och repertoaren pendlade mellan både country, cajun, rock och gospel. En snillrik mix som blandade covers med originallåtar.
   Med tanke på att PoorHouses konsert inleddes med ”Act naturally”, innehöll en underbar version av ”One after 909” och avslutades med ”I saw her standing there” kunde man kanske beskriva bandet som djupt Beatles-influerat men repertoar och sound pekade även åt så många andra håll. Som när de med flaggan i topp avslutade sin konsert med John Fogertys rock'n'roll-hymn ”Big train (from Memphis)”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.