Blogginlägg

I min skivhylla: Nicky Hopkins (1973)

Postad: 2019-03-08 07:57
Kategori: I min skivhylla



NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer (CBS S 65416)
Release: 23 april 1973


OM JAG TVINGAS RANGORDNA VÄRLDENS GENOM TIDERNA flitigast anlitade studiomusiker är nog Nicky Hopkins mitt förstaval. Den engelske pianisten figurerade redan på 60-talet, då helt anonymt, på en mängd olika singelhits. Sedan blev han kompis med både Rolling Stones och Beatles och spelade med på gruppernas skivor. Och under 70-talet fortsatte hans intensiva inhopp på mängder av skivinspelningar, då ofta officiellt namngiven, som också inkluderade några album under eget namn. Bland annat "The tin man was a dreamer" som är ett överraskande personligt och starkt album av en så kallad studiomusiker.
   Det finns i sammanhanget all anledning att titta tillbaka på Nicky Hopkins händelserika historia som är riktigt lång fast han 50 år gammal sorgligt nog avled alldeles för tidigt redan 1994.
   Föddes 1944 och vid tre års ålder började han spela på familjens piano, tog privatlektioner som sexåring och mellan elva och 16 år gammal studerade han piano vid London's Royal Academy of Music. 1960 lämnade han studierna och månaden efter sin 16-årsdag började han spela i sitt första band, Savages, som senare kom att kompa Screaming Lord Sutch. Spelade sedan med Cliff Bennett & his Rebel Rousers i Hamburg 1962 innan han hamnade i Cyril Davies And His Rhythm And Blues All Stars som var den tidens stora plantskola för engelska musiker.
   Redan i tonåren visade Hopkins upp otroliga ambitioner men det var Crohns sjukdom, en mag- och tarmsjukdom som skulle följa honom genom hela livet och till slut bli hans död, som skulle stoppa upp hans uppseendeväckande karriär 1963. Efter sjukhusvistelse i 18 månader fick han upphöra med det slitsamma turnerandet och på heltid ägna sig åt skivinspelningar. Han anlitades i första hand av den amerikanske framgångsrike skivproducenten Shel Talmy på framförallt singlar med The Who och The Kinks. Men han spelade också piano på exempelvis Peter & Gordons skivor.
   Nickys insatser på skivinspelningar blev alltmer kända i miten på 60-talet och ett eget skivkontrakt närmade sig men den egna karriären befann sig fortfarande på en musikaliskt låg och anonym nivå. Albumet "The revolutionary piano of Nicky Hopkins" (1966) är först och främst arrangören David Whitakers verk med kören Mike Sammes Singers medan Hopkins pianospel är ganska tillbakadraget. Bakgrundsmusik eller hissmusik. Hans så kallade solokarriär skulle nå en ny bottennivå 1968 på en ännu mer musikaliskt sorglig historia när han under namnet Nicky Hopkins Top Pops No. 1 gjorde pianoversioner av den tidens pophits som "Lady Madonna" och "Congratulations". Så opersonligt, så oerhört kommersiellt och så förskräckligt slöseri med talang.
   Under de här åren hade även Stones-managern/producenten Andrew Loog Oldham och teknikern/kommande producenten Glyn Johns också imponerats av Nicky Hopkins färdigheter. 13 december 1966 gjorde Nicky sin första studiosession med Rolling Stones i Olympic Sound Studios i Barnes, London. Hans insatser på "Between The Buttons"-albumet (1967) gjorde honom nästan fast medlem i gruppen och han kom att medverka på nio(!) Stones-album i rad. Från "She's a rainbow" till "Fool to cry" var det Nickys piano som framförallt påverkade soundet. Däremot spelade han bara sporadiskt på Stones-turnéerna under de här åren.
   Under de första Stones-åren blev Nicky även engagerad av Beatles. 11 juli 1968 gick Nicky in i Abbey Road-studion tillsammans med bandet och spelade elpiano på singellåten "Revolution". Efter Beatles-splittringen 1970 kom han att spela på både John Lennons, George Harrisons och Ringo Starrs skivor.
   1968 blev han så gott som medlem i Jeff Beck Group och under en USA-turné fick han så djupa amerikansk kontakter att han flyttade till USA. Spelade på Jefferson Airplanes "Volunteers" och var under några år medlem i Steve Miller Band och Quicksilver Messenger Service.
   Under inspelningen av Stones "Let it bleed" 1969 blev väntan på att Keith Richards skulle anlända till studion så långtråkig att Mick Jagger och musikerna, bland annat Nicky och gästgitarristen Ry Cooder, inledde ett lössläppt jammande. Allt spelades in under en och samma dag (23 april 1969) men inte gavs ut förrän i januari 1972. Minst sagt ostrukturerade inspelninger som fick titeln "Jamming with Edward". Där Hopkins spelade något av huvudroll. "Edward" var Nickys tilltalsnamn i i Stones-kretsarna. Brian Jones skulle någon gång förklara för Nicky vilken tonart låten spelades i och sa "E som i Edward" och därefter blev det hans interna namn inom gruppen.

JAG HADE INTE SÅ STORA FÖRHOPPNINGAR PÅ "The tin man was a dreamer" när den dök upp i skivbutiken någon gång på våren 1973. Med "Jamming with Edward" i färskt minne vågade jag inte tro på konventionellt skrivna och professionellt utförda låtar och melodier med en skicklig musiker som sällan sjöng öppet. Men jag blev oväntat golvad av en majoritet av låtarna på "The tin man was dreamer" och jag är lika imponerad idag när jag lyssnar på skivan.
   Det är närmast chockartat att höra Nicky sjunga så fantastiskt starkt och personligt och dessutom skriva en stor mängd konventionella men också ett flertal melodiska mästerverk som inte så sällan överträffar etablerade artisters repertoar. Bara tre av albumets nio låtar är instrumentala, "Edward" är en variant på låten "Edward, the Mad Shirt Grinder" från ett Quicksilver Messenger Service-album. Hela skivan är i högsta grad ett fullt fungerande och stundtals riktigt imponerande album.
   Skivan är inspelad i Apple Studios, London, samtidigt som George Harrison spelade in "Living in the material world". I veckorna spelades Harrisons album in medan Nickys solodebut spelades in på helgerna däremellan. Därför är det inte så överraskande att Harrison (under pseudonymen George O'Hara) spelar gitarr på fyra av albumets nio låtar. Hans karaktäristiska slidegitarr dekorerar ofta arrangemangen här och bäst blir det nästan när han och Mick Taylors lite bluesiga gitarrton möts i snabbt rockiga "Speed on" som också var singelvalet från albumet. En låt där den amerikanske sångaren och låtskrivaren Jerry Williams medverkar och har en hyfsat stor roll på skivan i övrigt.
   Annars är det de genuina poplåtarna, med Nickys mjuka röst längst fram, som gör albumet så homogent stark och personlig. Som exempelvis "Waiting for the band" där han säkert självbiografiskt förklarar hur han sitter i studion och väntar på att bandet ska anlända och skivan ska spelas in. Låten till hans dåvarande fru, "Dolly", är ju smärtsamt vacker och "The dreamer" heter en annan höjdpunkt. Där låter han som Nilsson i både röst och arrangemang. Nicky tackar för övrigt Harry Nilsson för inspirationen inför den här skivan.
   Denne Jerry Williams har naturligtvis inget med vår Jerry att göra. 1972, året innan "The tin man was a dreamer", medverkade Nicky på Jerrys eget album "Jerry Williams" och den kontakten bibehölls när den här skivan skulle produceras. Producenten David Briggs, mest känd i Neil Young-kretsar, är gemensam och blev den sammanhållande länken för hela produktionen. Efter den egna skivan blev Jerry år framöver en etablerad låtskrivare under namnet Jerry Lynn Williams med ett flertal låtar till Eric Clapton, låtar skrivna tillsammans med Frankie Miller och låtar till artister som B B King, Delbert McClinton och Bonnie Raitt har spelat in.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.