Blogginlägg från 2019-03-29

Mikael Ramel Band till Hallsberg

Postad: 2019-03-29 09:51
Kategori: Intervjuer

Hela hösten och våren på Håkans Pop har jag återpublicerat ett urval av mina gamla intervjuer från decennier tillbaka. Numera gör jag sällan eller aldrig några intervjuer så gårdagens ”telefonare” med Mikael Ramel blev ett kärt återbesök i verkligheten. Kände mig onekligen ringrostig och orutinerad när den korta intervjun (16:52 renligt mobilen...) utmynnade i ett samtal och inte en regelrätt intervju.
   Mikael var hemma när jag ringde men skulle från sitt hem i Åkers Styckebruk bege sig till Stockholm för att repetera med bandet. Repetitioner som pågått sedan i tisdags men de första två dagarna utan trummis.




IMORGON LÖRDAG TÄNKER JAG TA RAKA SPÅRET från Örebro till Hallsberg, järnvägsspåret alltså. Då inleder Mikael Ramel med band vårens turné med en konsert på Hotell Stinsen. Förra våren gjorde bandet en liknande turnésväng och besökte då Örebro, Närke Kulturbryggeri, och levererade en alldeles fantastisk konsert.
   Huvudtemat för årets konsert är fortfarande det 47 år(!) gamla albumet ”Till dej” som framförs i sin helhet men Mikael lovar också en handfull nya låtar på repertoaren.
   Mikael gjorde tre uppmärksammade soloalbum på 70-talet men ”Till dej” (1972) är ändå inget specifikt favoritalbum för honom.
   - Nej, det var inte min idé att turnera igen med hela skivan. Det var för flera år sedan som några damer i Småland, som arrangerade konserter under namnet Psykjuntan, som ville att jag skulle komma och spela hela ”Till dej” som var deras favorit. Just då hade jag inget band men lovade återkomma i frågan.
   Nu har Mikael sedan några år ett fast band som innehåller några gamla musikaliska vänner från 70-talet, gitarristen Kenny Håkansson och basisten Göran Lagerberg. Båda spelade i Kebnekajse då medan Mikael vid samma tillfälle var medlem i Fläsket Brinner. Däremot fanns alla tre med i storbandet Tillsammans, Greg FitzPatricks projekt, som 1973 gjorde ett album.
Jag tycker om att spela med samtida musiker som har samma referenser som jag. På 80-talet provade jag att spela med yngre förmågor men det blir inte alls samma homogena känsla.
   Bandets keyboardskille, synskadade Mats Öberg, kommer däremot från en yngre generation.
Men han är ju supergenuin och kan spela allting
   När jag frågade Mikael varför Göran Lagerberg, en gång sångare i Tages, inte sjöng senast jag såg bandet förklarar han att han valde att utnyttja trummisen Benna Sörmans färdigheter på det området.
   - Han hade en för mig okänd kunskap att sjunga stämmor som passade bra in i bandets sound.
   Mikaels 70-talsskivor, som förutom ”Till dej” hette ”Extravagansa” (1974) och ”3:e skivan” (1977), är alla små historiska guldkorn i svensk popmusik. Alla återutgavs 2003 respektive 2006 och Mikael berättar att ”Till dej”-skivan numera återfinns på nyutgiven vinyl. Vi får säkert några smakprov på konserten från de andra skivorna också.
   Men Mikael Ramels nuvarande repertoar innehåller inte bara historia och gårdag. I januari kom det av recensenter mycket uppskattade albumsamarbetet ”I huvet på varann” där Mikael har satt svenska texter till Boråsmusikern Klas Qvists musik.
   Skivreleasen följdes av en liten signeringsturné (Örebro 25 januari) med båda huvudartisterna. Med all uppmärksamhet sålde skivan bra, hamnade på Topplistan (20:e plats), när bomben briserade och framgångsvågen fick en katastrofal och mycket olycklig vändning. Det visade sig att Klas sedan en tid samarbetade med en högerextremistisk och djupt rasistisk sajt och den nyheten däckade både skivbolagets Peter Holmstedt och Mikael fullständigt. Allt samarbete med Klas, som dessutom var en av delägarna i skivbolaget, avbröts direkt och den mångåriga relationen dog helt.
   Mikael ser händelsen än idag som en mardröm, en blixt från en klar himmel och en rejäl kalldusch men drar sig ändå inte för att spela låtar från skivan på morgondagens konsert.
   - Det är ju som det är. Låtarna finns ju kvar och har sitt eget liv och jag kan tänka mig att en handfull låtar från den skivan finns med på scen på lördag. Kanske i lite annorlunda arrangemang som är anpassat bandet.
   - Det var trots allt en kul och bra relation jag hade med Klas när vi spelade in skivan. Han var en rolig och musikintresserad person, avslutar Mikael
   Nu väntar alltså en turné några veckor framåt för Mikael Ramel med band. Sista konserterna på turnén i Göteborg och Skottvångs Grufva spelas in både på film och ljud men inget är ännu beslutat om utgivning.

/ Håkan

I min skivhylla: Nilsson (1974)

Postad: 2019-03-29 07:54
Kategori: I min skivhylla



NILSSON: Pussy cats (RCA Victor CPL1-0570)
Release: 19 augusti 1974


VÄLKOMMEN TILL EN AV ROCKHISTORIENS stökigaste sekvenser. I huvudrollen hittar vi John Lennon men en nästan lika stor och viktig roll spelar amerikanen Harry Nilsson som när han gjorde skivor enbart kallade sig Nilsson.
   Han hade förstås svenskt påbrå några generationer tillbaka men för att göra Nilssons historia, som redan 1974 var lång, lite mer koncentrerad kan jag berätta att hela Beatles blev bekant med Nilsson på distans 1967.
   I augusti det året släppte Nilsson en singel med en cover på Beatles ”You can't do that” där han mellan de konventionella sångraderna räknar upp ett antal Beatles-låtar. Så häftigt och så annorlunda att när albumet ”Pandemonium shadow show” släpptes några månader senare blev Beatles förre pressagent Derek Taylor så imponerad att han bestämde sig för att marknadsföra skivan i England.
   Nilsson med skivan och musiken kom följaktligen snabbt i kontakt med Beatles-medlemmarna som gärna nämnde hans namn i olika sammanhang. Nilsson fortsatte på sitt håll att bygga sin karriär som låtskrivare av filmmusik och sjöng ”Everybody's talkin'” i ”Midnight cowboy”. Han gjorde ett album med bara Randy Newman-låtar (”Nilsson sings Newman”) vid sidan av sina album med egna låtar innan den seriösa delen av musikkarriären startade 1971 med ”Nilsson Schmilsson”-albumet.
   Det var först 1972 som några Beatlesmedlemmar (Ringo Starr/”Richie Snare” och George Harrison/”George Harrysong”) kom att medverka på ”Son of Schmilsson”-albumet.
   Men det var alltså året därpå som John Lennon och Harry Nilsson blev polare. Och den utlösande faktorn var att Lennon hade lämnat Yoko Ono i New York sommaren 1973 och åkte till amerikanska västkusten och under 18 månader levde han livet som fri ungkarl. Perioden kom att kallas ”The lost weekend”...
   Han blev presenterad för Nilsson av Ringo och paret Lennon/Nilsson festade hårt tillsammans med andra celebriteter och det utvecklade sig ofta till ganska stökiga tillställningar. Turbulent partajande som i någon mån nådde sin ”höjdpunkt” 12 mars 1974 när paret ramlade in på Troubadour i Los Angeles där The Smothers Brothers just genomförde sin comebackshow. Främst Lennon började högljutt häckla föreställningen och störde framförandet på scen och båda blev till slut utslängda från klubben.
   Det var naturligtvis ingen bra förberedelse för den skivinspelning som skulle inledas två veckor senare och skulle resultera i det allt annat än homogena ”Pussy cats”-albumet. Nej, de här inspelningarna började i kaos med en sångare som hade spräckt sina blödande stämband och en producent som fortfarande befann sig i ”Rock'n'roll”-coverstadiet. En lika turbulent skivinspelning han hade avslutat hösten 1973.

NILSSON HADE SIN STÖRSTA HITS BAKOM SIG, som häpnadsväckande nog var covers båda två (Fred Neils ”Everybody's talkin'” och Badfingers ”Without you”), och nu var det som om en blind ledde en blind rakt in i ett virrvarr av ostrukturerat fokus. Dessvärre låter ”Pussy cats” just så, en skiva med bättre rykte än den förtjänar. Det är väl de spännande anekdoterna runt inspelningarna som har gjort albumet historiskt.
   Phil Spector är inte bokstavligen närvarande men Lennon har tagit med sig hans recept på överproducerade arrangemang. Många musiker i studion, ofta två och ibland tre trummisar på samma låt, där blås och ett elegant instrument som steel guitar (Sneeky Pete) fullständigt dränks i en extremt komprimerad ljudbild. Så heter produktionsassistenten May Pang, John Lennons flickvän just då.
   Den senare på 70-talet gudabenådade skivproducenten Jimmy Iovine gjorde här en av sina första insatser som assisterande tekniker men hade naturligtvis ingen skuld i det till stora delar misslyckade soundet.
   Versionerna av Dylans ”Subterranean homesick blues”, ”Save the last dance for me”, ”Rock around the clock” och en ännu stökigare tolkning av Johnny Thunders (nej, inte rockgitarristen) ”Loop de loop”, från 1962, kan man gärna hoppa över här och hellre sikta in sig på det ofta mer avskalade originalmaterialet. Men den inledande versionen av Jimmy Cliffs ”Many rivers to cross” är ändå intressant fast den ekar mer Lennon än Nilsson. Påminner lite om soundet på Lennons kommande album ”Walls and bridges” som spelades in strax efter ”Pussy cats” vars ursprungliga arbetstitel var det vulgärt laddade ”Strange pussies” som klokt nog förkastades.
   Bland originallåtarna är Lennons karibiskt kryddade ”Mucho mungo”, som här kopplats samman med Nilssons ”Mt Elga”, en av skivans bättre ögonblick.
   Den kreative Derek Taylor, en gång kallad ”dem femte beatlen”, fanns bredvid Nilsson i många år och här har han skrivit en sedvanligt underhållande omslagstext där han hyllar skivan (fast han då ännu inte hade hört den...) och samarbetet mellan två av hans vänner. Den allra mest komiska detaljen i texten är när Derek helt medvetet lämnar ämnet och citerar ett ord (”snapping”) som Peter Skellern påstås ha förmedlat.
   En annan detalj på ”Pussy cats” inneromslag kopplar jag också till Taylors vitsiga och udda humor. Där uppmanas lyssnaren av skivan att utforska Buckminster Fullers bok ”Slum cleanup project for Harlem” och samtidigt köpa Dereks bok ”As time goes by” (1973).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.