Blogginlägg från 2019-03-11

50-tal: #11. "Matchbox" (1957)

Postad: 2019-03-11 07:53
Kategori: 50-talets bästa



CARL PERKINS
Matchbox

(Sun)

EFTER ÅTSKILLIGA VECKOR I KATEGORIN "50-TALETS BÄSTA" har vi idag nått plats nummer 11 och det betyder att det återstår elva artister. Jag vågar påstå att samtliga artister på de elva platserna är ikoner i rock'n'roll-musikens största decennium. Det är egentligen dagsformen, hos skribenten vill säga, som avgör vilka placeringar som varje artist har fått på bästa-listan. Att exempelvis Carl Perkins har hamnat utanför Topp 10-listan är ju grymt orättvist men har jag satt mig i rollen att rangordna 50-talets bästa artister och låtar får jag leken tåla och naturligtvis ta emot kritik och synpunkter.
   Som vanligt i den här långa serien har jag inget autentiskt 50-talsminne av Carl Perkins musik men hans bästa låtar och odödliga inspelningar är ju tveklösa hörnstenar i det vi kallar rock'n'roll. Inte minst som låtskrivare där hans namn kopplas samman med otaliga klassiker på mängder av covers genom åren. Min första kontakt med Perkins namn var ju på Beatles som varje artist har fått första skivor med låtar som "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". Och hans låtar fanns med i Beatles (eller The Quarry Mens och Johnny & the Moondogs som de kallade sig då) liverepertoar redan på 50-talet.
   Men de här raderna ska inte i första hand handla om covers utan givetvis vara en hyllning till Carl Perkins själv.
   Precis som Elvis Presley, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis föddes Carl Perkins in i fattigdom i den amerikanska södern 1932. Svart blues och vit country blev hans första kontakt med musik. Han influerades av både John Lee Hooker och Bill Monroe. En svart man lärde Carl spela gitarr och musikaliskt hamnade han i en genre som experter vill kalla blues med countrybeat. Själv tycker jag att Carl Perkins största 50-talslåtar är prototypen av rock'n'roll. Och kanske kan jag till slut enas med sakkunskapen som historiskt vill placera Perkins musik i rockabillygenren.
   Perkins var länge osäker om musikbranschen var något för honom men när Elvis slog igenom med "That's alright" sommaren 1954 bestämde han sig ändå för att satsa. Plötsligt var det läge för vita sångare som i Perkins fall också spelade gitarr och skrev sina egna låtar. Naturligtvis sökte sig Perkins till samma skivbolag där Presley just gjorde succé, Sam Phillips Sun.
   Men Carl Perkins start på skiva var som sagt väldigt countryinspirerad och det genomsyrade hans tidiga låtar och arrangemang. På skivdebuten "Movie Magg", singeln som släpptes i februari 1955, lyser just Bill Monroe-influenserna igenom ganska tydligt med hawaiigitarren som en röd tråd i det ganska tunna arrangemanget.

PERKINS VAR FRÅN START UNDER KONTRAKT hos Sam Phillips som vid den här tidpunkten ville etablera en skivetikett för countryartister, Flip, för att skilja dem från Suns genomgående blues- och r&b-relaterade artister. Därför gavs Perkins singeldebut ut på Flip men ett år senare upphörde Flip-releaserna då ett Los Angeles-baserat skivbolag hotade att stämma Phillips bolag.
   Inför andra singeln "Let The Juke Box Keep On Playing" var Perkins tillbaka på Sun-etikett tillsammans med bland annat Presley, Johnny Cash, Charlie Feathers och Billy "The Kid" Emerson. Men sound och arrangemang var fortfarande countryfierat med Monroe-inspirerad sång, fiol och gnällig gitarr. På b-sidans "Gone, gone, gone" närmar sig Perkins ett eko av rockabilly fast lite segare och långsammare men med ett vasst gitarrsolo.
   Nästa Perkins-singel skulle bli hans tveklösa genombrott med "Blue suede shoes" och "Honey don't" på samma singel. Ingenting i Carl Perkins hela låtkatalog kan slå "Blue suede shoes". Hans egen version överträffar alla coverversioner, inklusive Elvis Presley-tolkningen. Perkins spelade in låten 15 december 1956 och en dryg månad senare gjorde Elvis detsamma. Hans nya skivbolag RCA avvaktade Perkins originaltolkning som gavs ut i februari 1956 och blev en stor, stor hit som Elvis lite långsammare version av låten inte kunde överträffa.
   Carl Perkins kommersiella genombrott var så mäktigt att gubbarna på RCA för ett ögonblick trodde att de hade satsat på fel Sun-artist när de köpte över Elvis Presley. Men det skulle i längden visa sig vara rätt. Presleys RCA-debut "Heartbreak hotel" blev också en stor hit.
   På nästa singel var Carl Perkins lite oförklarligt tillbaka i countryfacket på "Sure to fall" men det skulle visa sig vara tillfälligt. Kommande singlarna "Boppin' the blues" och "Dixie fried" rockade fint men det riktigt stora utropstecknet skulle bli Perkins nästa singel som ännu en gång innehöll två kanonlåtar, "Matchbox" och "Your true love". Singeln var resultatet av en studioinspelning som genomfördes 4 december 1956 där Sun-kollegan Jerry Lee Lewis spelar ett blixtrande piano på "Matchbox". Vilket driv och vilket magiskt resultat!
   De följande två singlarna, "That's right" (skriven tillsammans med Johnny Cash) och två coverlåtar på "Glad all over"-singeln, hade inte överraskande allmänt svagare material och det skulle visa sig vara hans sista inspelningar på Sun.
   Tidigt 1958 gjorde stora skivbolaget Columbia en raid mot det fortfarande lilla skivbolaget Sun och köpte över både Carl Perkins och Johnny Cash. Därmed tappade Perkins mycket av sin personlighet och hans singlar innehöll få originallåtar och mer covers. Från Perkins två sista år på 50-talet har jag bara fastnat för två singel-b-sidor, "Jive after jive" (härligt driv!) och "Pop, let me have the car" (bra rocklåt fast det är en cover).
   65 år gammal avled Carl Perkins 19 januari 1998 av strupcancer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.