Blogginlägg från 2019-03-01

"Spanish incidents"

Postad: 2019-03-01 10:58
Kategori: Skiv-recensioner

FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
   På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ Håkan

Februari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-03-01 10:57
Kategori: Blogg

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg (1952-2019).

DEN SENASTE VECKANS NYHET OCH SORGLIGA besked att Magnus Lindberg var död tog för några dagar över hela mitt tänkande. Han hade ju som artist varit så närvarande i så många år, med en lång rad höjdpunkter bakom sig och firade just nu framgångarna för sitt senaste kritikerrosade och fantastiska album "Magnus Lindbergs skörd". Sedan slutet av 80-talet räknade jag Magnus som vän med en varm mänsklighet som största behållning. Det fick mig att skriva några artiklar i min "Minns"-kategori, både en karriärsammanfattande text och en text om alla ögonblick jag har upplevt honom på scen.
   Alla andra händelser under månaden, inklusive alla artiklar på Håkans Pop, bleknar givetvis i jämförelse med den tungsinta nyheten och blir som anonyma noteringar i kanten. Men jag ska ändå göra ett försök att sammanfatta den senaste månadens innehåll på Håkans Pop.
   Månadens enda konsertbesök inträffade redan 1 februari. Det var releasekonsert med Örebros DSH5 med några inbjudna gäster där Karin Wistrands inhopp var kvällens höjdpunkt.
   Håkans Pops fasta kategorier fortsatte som vanligt fylla spalterna här. 50-talsserien gick vidare med placeringarna 16 till 13 med texter om Moon Mullican, The Coasters, Johnny Cash och Barrett Strong .
   Och bland de återpublicerade intervjuerna, från 1985 och 1986, var det dags att friska upp minnet kring namn som Sanne Salomonsen, Per Gessle, Johan Lindell och Jackson Browne .
   I vinylhyllan hittade jag gamla skivor med Gary Wright, David Peel, Bobby Keys och Carly Simon .
   Jag recenserade även en helt ny skiva med Stockholmsbandet Pud Alone & the Congregation som var så intressant och bra, i en sorts countrycock-genre, att jag planerar att se bandet live på söder i Stockholm nästa lördag.

2019 HAR MITT INTRESSE FÖR NYA SKIVOR ökat och raden på skivor som krävde lyssning har växt lång under februari. Och när jag först skulle försöka skära ned antalet album som skulle få några bedömande ord blev det svårt. Alltför många skivor på min lista var intressanta eller bra eller både och.
   The Long Ryders "Psychedelic country soul" tog först helt andan ur mig. Vilken fantastiskt trevlig comeback. Jag ser ju på omslaget att killarna har åldrats sedan exempelvis 1985 och "State of our union" men det låter fräschare, piggare och mer inspirerat om nya skivan än jag någonsin hade hoppats på.
   Ett album som doftar allt annat än dammig revival. Det här är pop och rock som utspelar sig i nutid och är så självklart skriven och sedan utförd med samma passionerade energi.
   På "Diggin' the scene" håller Fatboy huvudsakligen sig kvar i den gamla rockabilly- och rock'n'roll-genren och det (bokstavligen) ekar 50-tal om låtarna. Men jag tycker mig soundmässigt också upptäcka en viss utveckling åt det eleganta hållet. Kanske en viss förnyelse som för några sekunder låter lite mer kommersiellt. Där någonstans, ekande sången och de dallrande fina elgitarrerna, vill jag gärna jämföra soundet med Weeping Willows.
   Eric Palmqwists initialer EP stod för en av de bättre svenska grupperna runt millennieskiftet, EP:s Trailer Park, men nu har han solodebuterat på allvar. Redan i albumtiteln "En halv gris kan inte gå" förstår jag att hans nya popmusik, för första gången på svenska, inte tillhör det mediokert allmängiltiga.
   Och mycket riktigt hittar jag personliga texter kombinerade med små melodiska underverk till låtar som på något märkligt sätt är besläktade med både EP:s Trailer Park och Monostar (Erics ännu tidigare grupp). Eric är en intressant artist som det inte är för sent att upptäcka. Om inte annat som låtskrivare. Han döper låten "Eternal sunshine of a spotless mind" men sjunger den på svenska...
   Musikaliskt tycker jag norrlänningen Robert Hurula egentligen tillhör Göteborgsfalangen av popartister som röstmässigt befinner sig på gränsen mellan djup personlighet och spruckna ideal. Hans förra album, "Vapen till dom hopplösa", däckade mig och blev 3:a på min årsbästalista 2016 strax efter Kent. På nya "Klass" är han lika personlig men låtmässigt sviktar det ibland men är aldrig ointressant.
   Det är kanske är ett gigantiskt missförstånd men jag har alltid placerat amerikanen Ryan Bingham i singer/songwriter-branschen men på "American love song" tar han mig ur den villfarelsen. Här är det övervägande rockigt, ibland med bluestendenser, men det finns också några mer avskalade låtar. Sjunger ofta med en vild och brötig röst, jämför Tom Waits och Dr John, men det blir sällan så homogent och bra som på den americana-doftande låten "Situation station".
   På "Sunshine rock" hörs det att rötterna i Bob Moulds musik och sound fortfarande finns kvar i hans gamla intensivt skramliga band Hüsker Dü. Genomgående hårt sväng. Ibland på gränsen till oväsen men här finns också välskrivna låtar ("Sunny love song") bland det skramliga och högljudda.
   Fortsätter lyssnandet i det intensivt rockiga. Det finns inte mycket som slår energin i Millencolins musik och nya "SOS" går i samma stil. Inledande titellåten och singeln är ju en drömöppning på albumet. På resten av skivan är intensiteten lika hög men kanske inte lika catchy. Efter 12 låtar på 35 minuter och oavbruten energi kan jag nog känna mig lite trött i öronen när det ekar en viss upprepning om materialet fast det är så fantastiskt målmedvetet utfört.
   Avslutningen på skivrecensionerna kommer jag ägna åt några lugnare album med mer sparsmakad musik.
   Robert Ellis "Texas piano man" är en fin popplatta. Med den titeln befinner sig givetvis pianot i centrum och vid något enda tillfälle tänker jag på Elton John men Robert Ellis är något personligare och mer udda i sitt sätt att skriva poplåtar.
   Mandolin Orange är för mig en okänd duo från North Carolina fast de har sex album bakom sig. Andrew Marlin, som har en distinkt manlig stämma, och multiinstrumentalisten Emily Frantz överraskar på "Tides of a teardrop" med sin vemodiga pop där fiolen ofta gör arrangemangen så otroligt gripande.


FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
   På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ Håkan

I min skivhylla: Lon & Derrek Van Eaton (1973)

Postad: 2019-03-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



LON & DERREK VAN EATON: Brother (Apple SAPCOR 25)
Release: 9 februari 1973


Den här säsongen av "I min skivhylla" har jag valt att fokusera på de Beatles-relaterade skivorna i hyllan, där jag följer kronologisk utgivning och inte alltid lyckas pricka in de musikaliskt bästa albumen. Som idag när de amerikanska långhåriga bröderna Van Eaton inte lyckas stå för den önskade underhållningen och ganska klart sviker på det området. En liten överraskning för mig ska det erkännas. I alla tider har jag säkert vilseletts av duons alldeles perfekta debut-Apple-singel "Sweet music" men som homogena albumartister var duon inte riktigt mogna uppmärksamheten i början på 70-talet.
   Den uppmärksamme läsaren av dessa rader tycker kanske att den här skivan tidsmässigt borde stå innan Carly Simons "No secrets", som jag skrev om förra veckan, i skivhyllan. Den anmärkningen är förvisso förklarlig men den engelska utgåvan av bröderna Van Eatons "Brother" gavs inte ut förrän i februari 1973. Jag äger även den amerikanska utgåvan av "Brother" ty när den gavs ut (22 september 1972) var det inget som pekade på att albumet skulle ges ut i England överhuvudtaget. Men så plötsligt, nästan ett halvår senare, fick skivan engelsk release.
   Den där förvirrade releasetaktiken inleddes redan på Van Eatons första singel, "Sweet music", som släpptes redan i mars 1972 - i USA. I England skulle det dröja till mars 1973 innan någon singel släpptes. Och då var det inte den George Harrison-producerade singellåten "Sweet music" utan "Warm woman" som var singel-a-sida. Förvirrat är bara förnamnet och det skadade givetvis brödernas karriär som tynade bort ganska snabbt därefter.
   Vid den här tidpunkten hade skivbolaget Apple, Beatles beskyddade kärleksprojekt, finansiella problem och utgivningen av skivor med andra artister minskade kraftigt i volym. Vilket gjorde att marknadsföringen till "Brother" i stort sett uteblev och den stora skivpubliken var förklarligt kallsinnig till en skiva ingen visste om.
   Fram till nu har jag ändå haft ett positivt minne av albumet men när jag lyssnar noggrant nu upptäcker jag bara ett ojämnt, krampaktigt och delvis fantasilöst album där det är svårt att räkna upp genuina höjdpunkter förutom nämnda singellåt.
   Van Eaton-bröderna var inga nykomlingar i musikbranschen när de med sin demo genom ett missförstånd fick både George Harrison och John Lennon intresserade. Genom att bara lyssna trodde George först att artisterna var svarta men fortsatte ändå satsa på duon. Det är nog skivans korta stunder av gospelinfluerade texter ("help us all to find our way/help us all to live another day") och den religiöst klingande låttiteln "Without the lord" som lurade George.

OPTIMISMEN HOS ALLA VAR STOR JUST DÅ. Ett femårigt skivkontrakt skrevs 15 september 1971 och bara fyra dagar senare flög de till England och blev eskorterade till George Harrisons hem i Henley-on-Thames. Inom några dagar gick George och bröderna in i Abbey Road-studion och spelade in "Sweet music"-singeln. En låt med ett stort slagkraftigt sound som lät mer George Harrison än Harrison själv. En inspelning som dekoreras av en tramporgel som spelas av Mike Hugg, från Manfred Mann på 60-talet.
   30 september 1971 öppnades skivbolaget Apples moderna inspelningsstudio i källaren på 3 Savile Row i centrala London och bröderna Lon & Derrek Van Eaton blev tillsammans med amerikanska tjejgruppen Fanny premiärgäster där. Efter "Sweet music"-inspelningen lämnade George albumprojektet, för att koncentrera sig på efterarbetet med inspelningarna från Bangla Desh-konserten, som på resten av albumet fick ny producent i Klaus Voormann. Han var en av Harrisons närmaste musiker men hade ingen erfarenhet som producent och det kanske också förklarar albumets sviktande helhet.
   Bröderna var som sagt inga nykomlingar i musikbranschen. Med några lokala band i Trenton New Jersey, The Trees (1968) och Jacobs Creek (1969), hade de producerat några skivor men var nog inte riktigt mogna för den här positionen i strålkastarljuset. De fick obegränsade resurser och nästan oändlig tid i studion, tre månader, men det är inget på skivan som tyder på varken genomarbetade arrangemang eller välskrivna låtar. Både Lon och Derrek var duktiga musiker på många instrument och inspelningarna i Apple-studion genomfördes ofta på egen hand utan andra musiker eller någon rutinerad producent som kunde styra utvecklingen av låtar och arrangemang.
   I mina öron äre det förutom "Sweet music" bara poppiga "Sun song" och den lite tyngre rockiga "Sunshine" som kan mäta sig med de höga förväntningarna på hela albumet.
   Albumet inleds med en låt, "Warm woman", som bröderna hade spelat in som demo på helt egen hand i sitt hem i Trenton. Ska sanningen fram tycker jag att många låtar på det här albumet låter som demoinspelningar fast de är inspelade i en av Europas mest moderna studior. "Maybe there's another" och "Ring" är egentligen bara några tunna utkast till färdiga låtar.
   Efter Apple-inspelningarna for Van Eaton-bröderna tillbaka till New York och spelade in ytterligare fyra låtar med musiker i studion, bland annat trummisen Andy Newmark, men inte heller där har slutresultatet någon som helst personlig kvalité.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.