Blogginlägg
Februari 2019 på Håkans Pop
Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg (1952-2019).
DEN SENASTE VECKANS NYHET OCH SORGLIGA besked att Magnus Lindberg var död tog för några dagar över hela mitt tänkande. Han hade ju som artist varit så närvarande i så många år, med en lång rad höjdpunkter bakom sig och firade just nu framgångarna för sitt senaste kritikerrosade och fantastiska album "Magnus Lindbergs skörd". Sedan slutet av 80-talet räknade jag Magnus som vän med en varm mänsklighet som största behållning. Det fick mig att skriva några artiklar i min "Minns"-kategori, både en karriärsammanfattande text och en text om alla ögonblick jag har upplevt honom på scen.
Alla andra händelser under månaden, inklusive alla artiklar på Håkans Pop, bleknar givetvis i jämförelse med den tungsinta nyheten och blir som anonyma noteringar i kanten. Men jag ska ändå göra ett försök att sammanfatta den senaste månadens innehåll på Håkans Pop.
Månadens enda konsertbesök inträffade redan 1 februari. Det var releasekonsert med Örebros DSH5 med några inbjudna gäster där Karin Wistrands inhopp var kvällens höjdpunkt.
Håkans Pops fasta kategorier fortsatte som vanligt fylla spalterna här. 50-talsserien gick vidare med placeringarna 16 till 13 med texter om Moon Mullican, The Coasters, Johnny Cash och Barrett Strong .
Och bland de återpublicerade intervjuerna, från 1985 och 1986, var det dags att friska upp minnet kring namn som Sanne Salomonsen, Per Gessle, Johan Lindell och Jackson Browne .
I vinylhyllan hittade jag gamla skivor med Gary Wright, David Peel, Bobby Keys och Carly Simon .
Jag recenserade även en helt ny skiva med Stockholmsbandet Pud Alone & the Congregation som var så intressant och bra, i en sorts countrycock-genre, att jag planerar att se bandet live på söder i Stockholm nästa lördag.
2019 HAR MITT INTRESSE FÖR NYA SKIVOR ökat och raden på skivor som krävde lyssning har växt lång under februari. Och när jag först skulle försöka skära ned antalet album som skulle få några bedömande ord blev det svårt. Alltför många skivor på min lista var intressanta eller bra eller både och.
The Long Ryders "Psychedelic country soul" tog först helt andan ur mig. Vilken fantastiskt trevlig comeback. Jag ser ju på omslaget att killarna har åldrats sedan exempelvis 1985 och "State of our union" men det låter fräschare, piggare och mer inspirerat om nya skivan än jag någonsin hade hoppats på.
Ett album som doftar allt annat än dammig revival. Det här är pop och rock som utspelar sig i nutid och är så självklart skriven och sedan utförd med samma passionerade energi.
På "Diggin' the scene" håller Fatboy huvudsakligen sig kvar i den gamla rockabilly- och rock'n'roll-genren och det (bokstavligen) ekar 50-tal om låtarna. Men jag tycker mig soundmässigt också upptäcka en viss utveckling åt det eleganta hållet. Kanske en viss förnyelse som för några sekunder låter lite mer kommersiellt. Där någonstans, ekande sången och de dallrande fina elgitarrerna, vill jag gärna jämföra soundet med Weeping Willows.
Eric Palmqwists initialer EP stod för en av de bättre svenska grupperna runt millennieskiftet, EP:s Trailer Park, men nu har han solodebuterat på allvar. Redan i albumtiteln "En halv gris kan inte gå" förstår jag att hans nya popmusik, för första gången på svenska, inte tillhör det mediokert allmängiltiga.
Och mycket riktigt hittar jag personliga texter kombinerade med små melodiska underverk till låtar som på något märkligt sätt är besläktade med både EP:s Trailer Park och Monostar (Erics ännu tidigare grupp). Eric är en intressant artist som det inte är för sent att upptäcka. Om inte annat som låtskrivare. Han döper låten "Eternal sunshine of a spotless mind" men sjunger den på svenska...
Musikaliskt tycker jag norrlänningen Robert Hurula egentligen tillhör Göteborgsfalangen av popartister som röstmässigt befinner sig på gränsen mellan djup personlighet och spruckna ideal. Hans förra album, "Vapen till dom hopplösa", däckade mig och blev 3:a på min årsbästalista 2016 strax efter Kent. På nya "Klass" är han lika personlig men låtmässigt sviktar det ibland men är aldrig ointressant.
Det är kanske är ett gigantiskt missförstånd men jag har alltid placerat amerikanen Ryan Bingham i singer/songwriter-branschen men på "American love song" tar han mig ur den villfarelsen. Här är det övervägande rockigt, ibland med bluestendenser, men det finns också några mer avskalade låtar. Sjunger ofta med en vild och brötig röst, jämför Tom Waits och Dr John, men det blir sällan så homogent och bra som på den americana-doftande låten "Situation station".
På "Sunshine rock" hörs det att rötterna i Bob Moulds musik och sound fortfarande finns kvar i hans gamla intensivt skramliga band Hüsker Dü. Genomgående hårt sväng. Ibland på gränsen till oväsen men här finns också välskrivna låtar ("Sunny love song") bland det skramliga och högljudda.
Fortsätter lyssnandet i det intensivt rockiga. Det finns inte mycket som slår energin i Millencolins musik och nya "SOS" går i samma stil. Inledande titellåten och singeln är ju en drömöppning på albumet. På resten av skivan är intensiteten lika hög men kanske inte lika catchy. Efter 12 låtar på 35 minuter och oavbruten energi kan jag nog känna mig lite trött i öronen när det ekar en viss upprepning om materialet fast det är så fantastiskt målmedvetet utfört.
Avslutningen på skivrecensionerna kommer jag ägna åt några lugnare album med mer sparsmakad musik.
Robert Ellis "Texas piano man" är en fin popplatta. Med den titeln befinner sig givetvis pianot i centrum och vid något enda tillfälle tänker jag på Elton John men Robert Ellis är något personligare och mer udda i sitt sätt att skriva poplåtar.
Mandolin Orange är för mig en okänd duo från North Carolina fast de har sex album bakom sig. Andrew Marlin, som har en distinkt manlig stämma, och multiinstrumentalisten Emily Frantz överraskar på "Tides of a teardrop" med sin vemodiga pop där fiolen ofta gör arrangemangen så otroligt gripande.
FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)
Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.
/ HÃ¥kan
I min skivhylla: Lon & Derrek Van Eaton (1973)
"Spanish incidents"
<< | Mars 2019 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Absolut. Tack.