Blogginlägg

I min skivhylla: Jimmy Webb (1974)

Postad: 2019-03-22 07:52
Kategori: I min skivhylla



JIMMY WEBB: Land's end (Asylum SD-5070)
Release: 3 juni 1974


BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltså tidigt att Ringo Starr spelar trummor på skivan och det är anledningen till att albumet står insorterat bland övriga 1974-skivor med Beatles-relaterat innehåll. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans låtskrivande hade jag under många år placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje låt från hans penna.
   På det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva låtar. Som gjorde att jag inte jämförde hans låtar med tidstypiska poplåtar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-åring debuterade Webb som professionell låtskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som låtskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-åring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just så) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-låtar.
   Innan 22-årsdagen skrev han hela album åt både 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom både geni och underbarn. Den irländske skådespelarens albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker på över sju minuter,
   Inom ett halvår gjorde Webb om bravaden på Harris påföljande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som låtskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgången försökte han sig även på en artistkarriär som dock inte blev så uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och på de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat någon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fåran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehållsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklåtar och några utsvävande melodier som i någon mån ekar evergreens.
   Singellåtarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna på skivan har ju med åren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll på att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgående spelades in på engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna återfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar på skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även några landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt på en nyligen omskriven skiva (Carly Simons "No secrets") i den här Håkans Pop-kategorin.
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks på gitarrer ökar misstanken på att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt och opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehåll men resultatet är allt annat än trött musik på ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar på en låt, "Alice blue gown", här. En låt som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör får Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter långa medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lång utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sång. Måhända lite överambitiöst men vackert är det.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.