Blogginlägg

”Death and love”

Postad: 2019-04-11 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Death & love
(Rootsy)


HAR RICHARD LINDGREN OCH KETCHUPFLASKAN en hemlig allians? Det har sällan gått så långt mellan skivorna som nu för vår skånske högpresterande favoritpoet Richard men 2019 lär det explodera i nya skivor. Det är alltså över två år sedan han senast gav ut ett album (”Malmostoso”) men med den lätt jazzsofistikerade ”Spanish incidents” redan ute och det här lite rockigare albumet, som officiellt släpps imorgon, finns två av årets tre planerade Lindgren-skivor nu utgivna.
   Med undantag för coverskivan ”A hobo's selection”, som släpptes sommaren 2016, har Richards fyra senaste album, ”Grace” (2012), ”Driftwood (The 309 sessions)” (2013), ”Sundown on a lemon tree” (2014) och ”Malmostoso” (2016), kommit ut på hösten. Därför känns det lite annorlunda och lite mindre sedvanligt med en splitterny Richard Lindgren-skiva mitt i april. Men inte desto mindre lockande och när jag nyfiket granskar det snygga skivkonvolutet, med bevis på Richards konstnärliga ådra, växer förväntningarna fast vårsolen får alltmer utrymme.
   Som den traditionella poet Richard är har vi genom åren lärt oss att njuta av hans poesi och musik mer naturligt i det vemodiga höstrusket när vi kommer in i värmen och bjuds på magnifik tröst.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från de gamla rutinerna för Richard. Dels har han för första gången på bred basis samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och dels har jag svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna, som nog kan få kommersiell uppmärksamhet, blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder istället på en spännande och helt klart varierad resa från låt 1 till låt 11 som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Under sitt alter ego Charley Goodride har Richard tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg producerat en spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   I somras på Malmöfestivalen hade jag nöjet att få uppleva en närmast perfekt konsert där Richard och hans sexmanna-band var så imponerande homogena. En elegant attack i levande rockmusik, som ett svenskt litet anspråkslöst E Street Band med musiker som uppenbart ville bidra och skapa något stort. Då framfördes drygt hälften av det här albumets låtar i en mer gemensam men imponerande musikalisk skrud. Som vanligt håller Richard Lindgrens låtar höjd i alla sammanhang och olika arrangemang och på skivan bjuds vi på alla tänkbara variationer på det materialet.

SKIVAN INLEDS MED TITELLÅTEN som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten (”Down on my luck”) som sedan liveuppförandet i augusti oavbrutet har klingat i mitt huvud och blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel igen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.