Blogginlägg

50-tal: #7. ”My baby left me” (1956)

Postad: 2019-04-08 07:56
Kategori: 50-talets bästa



ELVIS PRESLEY
My baby left me

(RCA Victor)

JA, NU ÄR DET DAGS FÖR SANNINGENS MINUT när jag bestämt mig för att placera Elvis Presley på en 7:e-plats på min lista över 50-talsfavoriter. Det kan tyckas vara en kontroversiell provokation att jag har valt att ge artisten, som i allmänhet brukar kallas King of Rock'n'roll, en relativt blygsam plats på den 38 artister/band långa listan som jag efter vånda och svåra avväganden till slut har lyckats fastställa.
   Av naturliga skäl vet ni läsare, än så länge, inte vilka sju soloartister jag rangordnar högre på min 50-talslista men ni kanske kan misstänka. På placeringarna över Elvis är det i samtliga fall väldigt kreativa artister som huvudsakligen skrev sitt eget material. Det tycker jag i sammanhanget är en väldigt viktig förklaring till varför jag har placerat Elvis Presley lite längre ned på min favoritlista. Det var exempelvis just den detaljen som gjorde att Jerry Lee Lewis hamnade längre ned på min lista än om jag bara hade bedömt hans artistkvalitéer.
   Jag förstår att jag just nu trampar på en del ömma tår men för att inte behöva ägna större delen av den här texten till bortförklaringar eller ursäkter så har jag lyssnat på Elvis stora och breda musikproduktion på 50-talet och ska nedan göra en analys och sammanfattning av det jag har hört. Elvis Presleys 50-tal innehåller tveklöst många klassiker och några helt oförglömliga ögonblick men också några smetiga ballader och oförklarliga covers som drar ned mitt helhetsintryck av artisten som brukar tituleras ikon.
   Mina 50-talshistorier balanserar ibland på gränsen till 40-talet och det är ofta omöjligt att utelämna decenniet innan när musiken på 50-talet ska analyseras. Så också när Elvis Presleys tidiga historia ska återberättas. Som 12-åring fick han 1947 höra Arthur ”Big Boy” Crudups ”That's all right” och det skulle naturligtvis bli ett oförglömligt minne i den unge mannens liv. Låten var visserligen b-sida på stenkakan ”Crudup's after hours” men det var ”That's all right” som drog till sig uppmärksamhet och skulle långt senare, sommaren 1954, bli framsida på Elvis debutsingel.
   Vägen till skivdebut var dock inte helt spikrak för Elvis. Ett år efter den omvälvande ”That's all right”-upplevelsen flyttade Elvis med sin familj från Tupelo, där han föddes 8 januari 1935, till Memphis. Började spela gitarr men varken instrument eller röst drog åt sig någon större uppmärksamhet. Hans musikaliska fascination fanns i blues och gospel men själv var han inte mogen den respekterade musiken. Ändå knackade han 1953 på dörren hos Lester Biharis skivbolag Modern Records, känd r&b-etikett, som vänligt tackade nej men uppmanade honom att söka upp Sam Phillips på Sun Records.
   Där gjordes några inspelningar men det brände inte riktigt till i studion men via Phillips kom Elvis, som var på jakt efter ett kompband, i kontakt med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black. Det som från början var en audition utvecklades efter många timmar i studion till en regelrätt skivinspelning. Det var när Elvis tog upp gitarren och sjöng ”That's all right” som allt, tillsammans med musikerna, föll på plats och Elvis debutskiva var ett faktum. Utgiven som Elvis Presley with Scotty and Bill släpptes den 19 juli 1954.

EN FANTASTISK LÅT OCH ETT LEGENDARISKT framförande som i all sin oförstörda passion jag en bra dag kan ranka som den största och mest intressanta höjdpunkten i Elvis karriär. Men jakten på min slutgiltiga Elvis Presley-favorit har bara börjat.
   På sina tre första singlar grävde Elvis, fast egentligen var det nog Sam Phillips, djupt i historien efter material och fastnade i både gamla och ännu äldre låtar från 1947 (Bill Monroes ”Blue moon of Kentucky” och Roy Browns ”Good rockin' tonight”) och 1935 (Kokomo Arnolds ”Milkcow blues boogie”). Det kanske innehållsmässigt inte var så kreativt eller nymodigt fast som sångare var Elvis en på miljonen med sin uttrycksfulla röst och attackerande sångstil plus en utmanande stil på scen som grundlade hans tidiga framgångar på det lokala planet.
   Innan originallåtar blev vanliga i Elvis skivproduktion flörtade han inte bara med gamla låtar utan sneglade, med Phillips hjälp, också åt bluegrass/countryhållet under det första året som skivartist. Hela den 13 månader långa perioden på Sun var fylld med covers för Elvis och det närmaste han kom en originallåt var Sun-kollegan Junior Parkers två år gamla ”Mystery train” som i augusti 1955 blev hans sista singel på det bolaget.
   Med Tom Parker, som hade titeln ”Colonel” (överste), som ny manager och ett växande intresse för artisten Elvis Presley blev det omöjligt för Sam Phillips att behålla honom på sitt lilla skivbolag. Efter budgivning mellan tre skivbolag sålde han Presley för struntsumman 40 000 dollar, som då ändå uppfattades som en rekordsumma, till det stora skivbolaget RCA Victor. Pengarna säkerställde framtiden på Sun och gav Presley muskler att bli en rikstäckande artist över hela USA.
   RCA började med att ge ut samtliga Sun-singlar igen men det var inspelningarna i januari 1956, med skivbolagets Steve Sholes som producent, som skulle ge eko över hela världen. Bandet hade redan under 1955 utökats med trummisen D J Fontana och i studion tillkom pianisten Floyd Cramer och gitarristen Chet Atkins. Arrangemangen och soundet var plötsligt på en helt annan nivå och första RCA-singeln ”Heartbreak hotel” gav Elvis det stora kommersiella genombrottet.
   Nu var det huvudsakligen originalmaterial som skulle bli framtidens melodi för Elvis. Han fick även med sitt namn bland låtskrivarna på ”Heartbreak hotel” men det var mer ett krav från överste Parker än att han aktivt var med och skrev låten.
   Det är på nästa hitsingel som jag har hittat min egen Elvis Presley-favorit, ”My baby left me”, ännu en Arthur Crudup-låt som är b-sida till ”I want you, I need you, I love you”. Ingen okänd låt men den har ändå försvunnit i mängden av Presley-inspelningar. Många olika coverinspelningar, från John Lennon (fast han döpte den till ”Since my baby left me” på nyutgåvan av ”Rock'n'roll”-albumet) till Dave Edmunds, har gjort att låten överlevt alla decennier med stolthet och Elvis framför den så självklart och förbaskat enkelt.
   Nystarten på RCA för Elvis karriär hade både musikaliskt och kommersiellt blivit en succé med fyra topp tre-placeringar i USA på tre singlar men det började under 1956 även dyka upp en del omotiverade covers i singelmaterialet.
   ”Hound dog”, ”Blue suede shoes”, ”Tutti frutti”, ”I got a woman”, ”Money honey”, ”Lawdy miss Clawdy” och ”Shake, rattle and roll” var låtmässigt bra val och Elvis versioner är fullt godkända. Men att musikaliskt försöka överträffa Willie Mae ”Big Mama” Thorntons, Carl Perkins, Little Richards, Ray Charles, The Drifters, Lloyd Prices och Big Joe Turners tämligen slagkraftiga och aktuella original med några covers var ju direkt omöjligt även för en lysande sångstjärna som Elvis Presley.
   Att släppa sju Elvis Presley-singlar på samma datum (31 augusti 1956) var nog följden på ett desperat beslut som fick tummen ned av skivköparna. Under några månader under sommaren och och tidig höst 1956 fick Elvis uppleva en kommersiell och tillfällig dipp i framgångssagan, få eller inga singlar klättrade in på topplistan i USA.

PÅ ”MONEY HONEY”-SINGELNS B-SIDA hittar jag för övrigt en mycket bra mindre känd Elvis-låt, ”One sided love affair”, som länge låg bra till för att hamna som favoritlåt nummer ett. Men den här låten, som var Elvis förstafavorit på debutalbumet ”Elvis Presley” (1956). i sympatisk trygg halvfart blev alltså till slut slagen av rockigt omedelbara ”My baby left me”.
   Elvis var dock snart tillbaka på toppen och nu var det som sentimental balladsångare (och som ”låtskrivare”) han gjorde succé. Han fick ju sitt namn under ”Heartbreak hotel” och nu var det dags igen på den ytterst känslosamma ”Love me tender” som den amerikanska publiken föll handlöst för, etta på Hot 100.
   Nu inleddes ytterligare en kommersiellt mycket framgångsrik period för Elvis, fyra av fem singlar toppade Hot 100, och på en av låtarna, intensiva ”All shook up” i halvfart, fick han återigen låtskrivarcredit.
   Mitt i framgångarna 1957 kom den låt jag genom åren älskat mest av alla Elvis Presley-låtar, ”Jailhouse rock”. Där har rutinerade låtskrivarparet Jerry Leiber/Mike Stoller verkligen lyckats specialdesigna ett explosivt dramatiskt tempo enligt rock'n'roll-formeln 1A.
   Till och från under 1957 och resten av 50-talet samarbetade Elvis med gospelkören The Jordanaires som suddade ut lite av den genuina rock'n'roll-känslan i Elvis musik. Han skulle under de här åren också tillgodse filmpubliken med aktuella låtar. På mindre än två år (november 1956-juli 1958) gjorde Elvis fyra filmer där mycket musikaliskt material förekom och gavs ut på singlar, exempelvis Leiber/Stollers lysande ”King Creole”. Paret kunde också skriva ballader, ”Don't” blev ännu en stor hit innan ett kännbart avbrott i Elvis karriär inträffade.
   Mitt i alla kommersiella framgångar för Elvis Presley kom det som skulle påverka hans karriär mer än något annat: Militärtjänstgöring. 24 mars 1958 ryckte han in, första halvåret i USA innan han flyttades till Tyskland och stannade där till våren 1960. Av naturliga skäl blev den musikaliska karriären lidande. Lite desperat gjorde skivbolaget ytterligare en återutgivningsraid men det skulle komma nya singlar med nytt material även i fortsättningen men inte alls lika intensivt och regelbundet som tidigare.
   Under en permission i juni 1958 gjorde Elvis 50-talets sista studiobesök. Material spelades in i RCA-studion i Memphis som sedan skulle släppas i en sporadisk utgivningstakt under de närmaste åren.
   Trots uppenbar brist på nyinspelat material avslutade Elvis Presley 50-talet med flaggan i topp musikaliskt. Både ”Hard headed woman” och ”A big hunk o' love” är ju strålande rock'n'roll-låtar och båda kom att toppa USA:s Hot 100.
   42 år gammal avled Elvis Presley 16 augusti 1977 av hjärtstillestånd.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (116)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.