Blogginlägg

Rock´n´roll för kropp och själ

Alla bilder: Per Magnusson (tack!)Billy Bremner, den lysande gitarrstjärnan i det svaga ljuset på scen.


BILLY BREMNERS ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 7 april 2019
Konsertlängd: 18:00-18:47 och 19:07-19:50 (47+43=90 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen, både till vänster och höger.

DET VAR MED EN STILLA FÖRVÄNTAN vi tog oss till den gamla puben Zum Franziskaner på Skeppsbron i Stockholm på söndagskvällen. Där i pubens bakficka fanns det en viss laddning i luften hos den stora publiken i den lilla lokalen. Det skulle enligt affischen bli ”A tribute to Rockpile” så nya och gamla fans till den legendariska gruppen skulle nu få sitt lystmäte. Och med en 1/4-del originalmedlem på scen garanterade en både genuin och förstklassig hyllning till den sanningsenliga rock'n'roll-musiken.
   Huvudpersonen på scen, Billy Bremner, tog direkt en något lågprofilerad roll och drog sig undan bakom ena högtalaren. Där i det svaga ljuset (se Per Magnussons bild ovan) spelade han blixtrande gitarrsolon och när han sjöng med sin höga härliga stämma gick det som kalla kårar längs ryggraden. Allt han gjorde var fantastiskt men nu delade han scen med ett gäng musiker som också fick sin beskärda del av repertoaren.
   Billy Bremner är ingen man för de stora strålkastarna utan han vill uppenbart hellre vara en i bandet som han bevisligen var för 30 år sedan. Där han under sina egna sånginsatser kunde ta steget fram till mikrofonen men i övrigt ville gömma sig bakom Nick Lowe och Dave Edmunds.
   På scenen i Stockholm var det basisten Micke Finell och gitarristen Bonne Löfman som fick personifiera Lowe respektive Edmunds, tackade för förtroendet och sjöng åtskilliga låtar under den 90 minuter långa konserten. Det blev på inget sätt sämre med andra bandmedlemmar vid mikrofonerna men jag stod ändå och tyckte synd om Bremner och hans självvalda position i skuggan vid sidan av bandet. Även trummisen Peder Sundahl fick några sångnummer och gjorde det tämligen utmärkt samtidigt som han var motorn i det mycket tajta bandet.
   Det blev en kväll med yviga svängar i den rock'n'roll-baserade genren som inte alltid höll sig innanför Rockpiles autentiska låtrepertoar. Det måste till öppna ögon och öron för att acceptera låtar som ”Jailhouse rock” och ”Goofing around” i dagens Bremner-låtlista. Men det är naturligtvis bagatellartade invändningar på den annars genomgående höga konsertkvalitén där höjdpunkterna avlöste varandra.
   Det sprakade igång tämligen direkt på exakt starttid med ”Down down down” och den skulle följas av idel ädla rocklåtar i högt tempo. I nästan samtliga fall var väl repertoaren tämligen förutsägbar men energin och den stora viljan att underhålla var det roligaste som jag har upplevt på länge. I den lilla tajta lokalen där en uteslutande rock'n'roll-älskande publik på tårna höjde temperaturen rejält i både kropp och själ.
   Konserten innehöll bland mycket annat ett litet Mickey Jupp-tema. Det var en ynnest att få höra den inte så berömda ”From a barstool” med underbart Billy-solo på gitarren. Den följdes av de mer välkända Jupp-klassikerna ”Standing at the crossroads again”, ”You'll never get me up in one of those” och ”Switchboard Susan” i alldeles underbara versioner. Den senare låten var en fantastisk start på konsertens andra avdelning.
   Repertoaren i övrigt pendlade från tidiga Edmunds-relaterade låtar som ”Singing the blues” och ”I hear you knocking” via Lowe-hits som ”Half a boy and half a man” och ”So it goes” till tunga typiska Rockpile-patenterade låtar som ”Born fighter”, ”Heart of the city”, ”I knew the bride”, ”Love so fine”, ”Play that fast thing (one more time)”, ”(You ain't nothing but) Fine fine fine” och ”Sweet little Lisa”.
   Det vore synd att påstå att jag saknade många låtar under söndagskvällen men innerst inne stod jag i någon liten andningspaus och önskade ”Teacher teacher” eller ”Shatterproof”. Men fick istället ”Loud music in cars” och en underbar version av ”Sweet little Lisa”. Och den för mig mindre bekanta NRBQ-låten ”It comes to me naturally”.
   Jodå, visst sjöng Billy också den kanske mest obligatoriska Rockpile-låten av dem alla, ”Trouble boys” i ett sedvanligt svängigt tempo.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.