Blogginlägg

I min skivhylla: Splinter (1974)

Postad: 2019-04-05 07:52
Kategori: I min skivhylla



SPLINTER: The place I love (Dark Horse AMLH 22001)
Release: 20 september 1974


UNDER VÅRENS NEDSLAG I MIN Beatles-relaterade skivhylla har jag sprungit på ett antal mer eller mindre spektakulära pseudonymnamn för George Harrison. Son of Harry, George O'Hara, Hari Georgeson och George Harrysong är några och på dagens fynd i skivhyllan utökas den skaran med ytterligare två, P. Roducer och Jai Raj Harisein. Det blev under de tidiga 70-talsåren vanligt att George uppträdde under annat namn när han gästade hos andra artister. Ofta var det av kontraktsskäl men Harrisons brittiska Monty Python-humor lockade också fram några intressanta fantasinamn.
   Splinters ”The place I love” är av många skäl en väldigt George Harrison-relaterad skiva. Han har producerat hela albumet (under sitt riktiga namn) och spelar på skivans samtliga spår (under namnet Hari Georgeson) som är inspelade i hans egen privata studio och utgiven på hans eget nystartade skivbolag. Dessutom är samtliga låtar på skivan, nio originallåtar, utgivna på Harrisons eget förlag, 'OOPS' Publishing Limited.
   Genom det gamla Beatles-kontraktet var Harrison vid den här tidpunkten fortfarande knuten till EMI som artist. Han var också talangscout och sökte regelbundet nya intressanta artister som fram till mars 1973 gavs ut på gruppens skivbolag Apple Records. Efter år av finansiella problem höll det bolaget på att monteras ned och gav fram till februari 1976 egentligen bara ut Beatles-medlemmarnas soloskivor. Bolaget upphörde sedan med skivutgivning fram till 90-talet när Apple återuppstod och blev samlingspunkt för all skivutgivning i Beatles namn.
   I och med Apples nedmontering under 1973 och 1974 förlorade Harrison en plats att sprida sin musik med andra artister. Därför lanserade han i maj 1974 det egna skivbolaget Dark Horse, uppkallad efter en låt han just hade skrivit, som i september 1974 släppte sina första skivor. Splinter-skivan blev tillsammans med Ravi Shankars ”Shankar family & friends”, som Harrison också producerade, bolagets premiärprodukter.
   Splinter var en duo från South Shields strax utanför Newcastle, låtskrivaren Bobby Purvis och sångaren Bill Elliott, som uppträdde tillsammans live första gången 1970. Paret fortsatte sedan i andra större grupper, bland annat Stone Blind som senare bytte namn till Halfbreed men ingen av grupperna kom längre än till demostadiet. Det var just en demo som hamnade i händerna på Mal Evans, en gång roadmanager åt Beatles, som vidarebefordrade den till Apple. Bolaget fastnade för rösten (Elliott) och låtskrivandet (Purvis) men inte gruppen.
   Med Mal Evans hjälp fick Elliott möjlighet att sjunga på en John Lennon/Yoko Ono-låt, ”God save us”, som blev en stödsingel på Apple 1971 (Bill Elliot and the Elastic Oz Band) för den kontroversiella tidningen Oz. Inga kommersiella framgångar så Apple-samarbetet sprack. Bill och Bob var snart tillbaka tillsammans och bildade en helt ny grupp, The Truth, men inte heller den gruppen höll trots goda positiva framtidsutsikter. Efter något år återförenades Bob och Bill och i augusti 1972 var duon Splinter ett faktum och på några månader hade de kontraktserbjudanden från skivproducenten Tony Visconti och Moody Blues skivbolag Threshold men fastnade för Harrisons Dark Horse.

”THE PLACE I LOVE” ÄR FÖRVISSO INGET helgjutet mästerverk men med sitt delvis George Harrison-influerade sound och några hantverksmässigt lysande poprocklåtar är albumet ändå en trevlig lyssning än idag, drygt 45 år efter release. Många fina melodier och starka röstharmonier som onekligen lockade den gamle Beatles-medlemmen att satsa på duon med sitt soft rockiga sound som i den tidens anda tangerade framgångsrika artister som Strawbs, Lindisfarne och kanske America. Kanske hade George en ambition att återupprepa succén som Badfinger stundtals lyckades uppnå på Apple några år tidigare.
   Inför inspelningarna laddade George upp med ett stjärnspäckat gäng musiker kända från hans egna skivor, bland annat Jim Keltner, Gary Wright, Billy Preston, Alvin Lee, Klaus Voormann och Mike Kellie (de båda sistnämnda namnen är felstavade på skivomslaget...), vid sidan av hans egna flitiga insatser. George la ner mycket energi och ambition i den här skivan men hans arrangemang och produktion tar ändå inte över identiteten från Splinter.
   Bakom några dussinrocklåtar, som inleder och avslutar albumet, där Alvin Lee höjer temperaturen rejält med sin gitarr döljer sig flera underbart melodiska låtar. Den nästan allsångskryddade ”Drink all day”, mjukt fina ”China light” och atmosfäriska ”Elly May” (George på moogsynthesizer) tillhör albumets softare ögonblick. Lite poppigare på ”Situation vacant”, ”Somebody's city” och ”Costafine town” där också, mycket naturligt, ett visst tydligt Beatles-eko framträder.
   Några av de här låtarna släpptes också på singel men orättvist nog lyckades bara ”Costafine town” ta sig in på topplistan och upp på en 17:e-plats i England. Hade lite otur med ”Drink all day”-singeln som BBC vägrade spela för att den uppmanade till drickande...
   Inspelningarna till ”The place I love” inleddes i Apple-studion i det centrala London men genomfördes sedan i sin helhet hemma hos George Harrison i hans egen studio F.P.S.H.O.T. Som utskrivet betyder Friar Park Studio, Henley-On-Thames. Även omslagsbilderna till Splinters album är fotograferade i Harrisons stora trädgård.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (413)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.