Blogginlägg

I min skivhylla: Ron Wood (1974)

RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros K 56065)
Release: 27 september 1974

DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album, som jag skrev om förra veckan, och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt på Woods skiva är det delar av Stones närvaro som präglar soundet. Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got ,my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.